Header

... Verkar vara en never ending story.. som tur är!

Vem är då jag? Ibland vet jag inte ens det själv, men jag vet att djur alltid måste vara med i närheten iaf.

Jag är iaf född och uppvuxen på mellersta Gotland ihop med föräldrarna och 3 yngre systrar och djur har alltid funnits. Mitt hästintresse började tidigt, min bästa kompis hade egen häst och så klart ville jag också ha en. Vår granne hade en grinig, sur "pissmärr" av den ädla rasen Gotlandsruss som jag fick börja rida på. Och nu, med facit i hand och vuxen syn på det hela, så förstår jag inte riktigt vad dom tänkte på när jag fick hålla på med den där hästen själv. Oj, Oj, Oj!! Var viljornas kamp varenda gång man skulle göra något, Frida som hästen hette, var precis lika envis som jag. Vissa dagar var jag mer öm och ledsen än sugen på att fortsätta med hästar. Men vi hankade oss fram på något sätt iaf, även om jag allt som oftast var lite smårädd för den där lilla envisa kusen. Hon sparkades, bet och ibland vägrade hon att ta ett enda steg framåt... men vi höll i hop...

När jag var typ 12 år hade jag väl tjatat hål i huvudet på mina föräldrar om att jag minsann borde få en egen häst. Och första hästen vi hade hem, var precis som grannens häst, ett gotlandsruss. Dahlia, hette hon. Ett ungt sto som var oerhört snäll att pyssla med men en livsfara att rida på. Vet inte ens om hon var inriden klokt, hon var ung i alla fall. Hade henne på foder en sommar, och vi klaffade inte alls. Jag var ju van att fara runt i skogen som en vettvilling ihop med min bästis på varsin sur ponny, medans Dahlia var spörädd... varje gång en pinne nuddade henne fick hon panik och bockade och drog iväg. Vår romans var inte långvarig, och hon fick flytta tillbaka till uppfödaren.

Sen köpte vi vår Camilla, en vacker D-ponny som var en korsning mellan russ och arab. Ett vackert klokt sto, med mycket motor och stort hjärta. En häst som passade mig, och senare mina småsystrar perfekt. Som sällskap till henne köpte vi ett russföl som vi döpte till Zorro (tror han egentligen hette Fredrik).

I takt med att andra tonårsintressen tog över, minskade hästintresset och Camilla blev mina systrars häst istället. Zorro såldes och grannens sura gamla häst Frida fick flytta hem till oss istället. Båda de här hästarna gick kvar hemma hos mina föräldrar tills de var över 30 år gamla! De fick sluta sina dagar samtidigt, och föräldrahemmet hade sett sina sista hästar, och boxarna blev pappas älskade snickarbod istället.

Under mina år från Camilla fram till nästa häst, red jag lite ibland på kompisars hästar med levde utan "egen" häst när barnen var små. Men.... tillslut kommer det ett sug som inte går att motstå.. det vet ni hästmänniskor precis lika bra som jag.. Hittade en annons 2006, om en foderhäst bara 3 km från där jag bodde och självklart var jag tvungen att svara på den annonsen. Ett varmblod behövde lite omtanke och någon som red honom... och det är början på en helt annan historia.. Historien om mig och min hjärtas häst Uzu Kelder


Likes

Comments