Ge sig på att skriva utan att tveka. Att inte låta rädslan för vilka ord som kommer att bubbla upp till ytan stoppa mig från att låta pennan röra sig mot pappret. Det finns en enkelhet i det, att låta handen styras av kraften i att inte tveka. Att resolut låta blyertsgrå bokstäver bli till, att låta dem skapa ord mot ett vitt, slätt papper. Det är rädslan som styr mig ofta, men inte nu.

Mina bokstäver är inte vackra och kanske är inte orden det heller, men någonstans bland kråkfötterna finns min sanning. Skriv det som är sant, så sa du till mig en dag. Skriv det som är sant för dig och låt inte andras sanningar överskugga dina. Men mina sanningar är vana med mörkret, det är där dom bor, och när jag försöker dra fram dem i ljuset så skyggar dom undan. Vad händer med mig om mina sanningar skrivs ner? Förlorar de kraft? Tas de bort från mig? Blir jag mindre jag om de existerar även på utsidan av mig?

När jag var liten var jag rädd för att klättra. Mina korta armar och ben kunde aldrig nå rätt grenar och jag höll mig på gräset, blev svettig av tanken på att befinna mig mer än en halvmeter ovanför marken. Jag har insett nu att jag aldrig var rädd för att klättra. Jag var rädd för att falla. Jag är rädd för att falla än idag. Inte bara ner från träd, men också i andra sammanhang. Det är samma känsla, egentligen. Känslan när man inte är tillräcklig, känslan när man låser in sig på en toalett med salta tårar i ansiktet, känslan när man inte passar in, känslan när man inte blir hörd, känslan när man klättrar i ett träd på en skolgård i maj och för en sekund tappar greppet. Den isande kylan som blixtsnabbt kan sprida sig i kroppen som stunden innan försökt hålla sig lugn.

Jag lärde mig snart att det finns mer i varma majdagar än skrovlig bark under händerna. Den tryggare känslan av sval metall, det betydligt kortare fallet från en rödmålad, flagnande klätterställning. Inte helt riskfritt, men tryggare än förrädiska grenar som sviktar under min vikt. Där någonstans blev jag kvar, på den lägsta delen av den bara något utmanande klätterställningen. Alltid i trygghet, aldrig med risk för ett fall från hög höjd.

Men jag klättrar nu. Varje dag, uppåt och högre, på grenars oberäkneliga hållfasthet. Vissa dagar klättar jag snabbt, andra mer lugnt, men jag slutar aldrig klättra och rädslan finns här med mig.

”Tänk om du ramlar” viskar den, ”tänk om grenarna bryts under din vikt.”

Rädslor är egentligen ganska enfaldiga. Min har upprepat samma sak i flera år. Jag tycker kanske att den borde komma på något nytt, något originellt. Men rädslor, verkar det som, är ständigt okreativa. Så jag viskar tillbaka nu, väser hett i rädslans öra.

”Tänk om jag släpper taget.”

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ett eko
då du fanns
Jag brister
du har lämnat mig i min åtrå, när jag
bultar.
Du

Likes

Comments

Tisdag. Andra veckan på Wik.

Det är inte alltid det är fantastiskt med internat. Upptäckten av vägglöss sprider så smått en begynnande panik och alla nojar. När en person kommer in i uppehållsrummet och berättar att dom hittat dom små djuren i byggnaden bredvid vår så ser jag framför mig hur det kryllar fullt i flera av rummen där. Hur alla går runt med röda, kliande bett och hur lössen sakta sprider sig närmare och närmare vårt hus. Det visar sig vara ett av dubbelrummen som blivit drabbat; dom har hittar två stycken löss. Två, inte flera tiotal som jag sett framför mig i mitt mardrömsscenario. Det är spännande ändå, hur lätt vi har för att måla upp hemska bilder fast vi inte har så mycket information. Jag tänker att jag nog gör det ganska ofta.

En person i min klass har med sån kärlek i rösten pratat om att skriva på skrivmaskin och mina fingrar längtade genast efter den gamla skrivmaskinen som står hemma hos mamma och pappa, den som jag och min syster använde när vi var små. Jag ska se om jag kan få med mig den hit efter helgen, om nu pappa lyckas hitta den i virrvarret av verktyg, gamla tidningar och kartonger i förrådet. Det finns mycket minnen där också, mycket som jag gärna skulle gå igenom, nostalgiker som jag är.

Jag måste läsa mer. Jag skriver bättre när jag läser, blir mer inspirerad, mer äventyrlig med mina ord.

Halv två. Problemet med halvdagar är att det blir så mycket tid att förvalta. Jag vill göra något vettigt, inte bara ligga i sängen och kolla på Netflix, men jag är trött nästan jämt. Huvudvärken från första veckan har lagt sig men tröttheten är kvar. Jag kanske ska våga mig in i fästingarnas territorium och ta en promenad i skogen, går jag fort kanske de inte hinner hänga sig fast. Det blir lite som att fly från en osynlig fiende, något som inte behöver ge några stora konsekvenser men lika väl kan slå ut en helt. Lite som rysk roulette, men med fästingar istället för kulor.

Likes

Comments

Musiken spelas i hörlurarna och jag andas lättare. Måste få ett lufthål, ett break bland alla människor och intryck, allt som jag bör göra men inte gör.

Problemet med att bo på internat är att jag känner att jag missar saker hela tiden. Vad jag än gör så finns det något annat att göra, upptäcka, uppleva. Jag inser att jag inte kan göra allt, inte kan vara på alla ställen samtidigt, för skulle jag ens försöka skulle jag ta mina växter under armen och gråtande fly härifrån, fast det är en av de vackraste platser jag varit på. Jag orkar helt enkelt inte. Så jag stänger in mig, intalar mig själv att jag inte är den enda som gör så för att kunna hålla ihop.

Människor är vackra. Jag har länge påstått att jag inte är en people-person. Att jag inte tycker om människor, hellre umgås med bara djur. Det sista är kanske sant, för djuren är nog det vackraste som finns, men människor kommer egentligen inte långt efter på listan när jag tänker efter. Problemet är inte människor i sig; det är sortens människor jag har omgett mig med. Jag har trott att det bara är en handfull människor som jag faktiskt tycker om, men det är inte sant. Att få leva och skapa såhär nära andra kreativa människor är en speciell upplevelse, och jag vet att jag har svårt att sätta ord på den. Inte på ett sektigt ”det är bara vi som förstår det där”-sätt, utan mer för att jag aldrig tidigare upplevt något liknande. Att människor, alla människor som är här, bara kastar sig framstupa in i kreativiteten och ger av sig själva så mycket. Det är inspirerande. Och så jävla vackert.

Innan jag kom hit var jag rädd att jag inte skulle hitta orden. Att dom skulle springa undan och att jag skulle bli sittande utan material, utan möjlighet att få ner något på pappret. Det blev inte så. Så fort vi får en uppgift tilldelad oss i vårt rum där vi sitter, sida vid sida, så rafsar pennor mot pappret med en snabb hetsighet som jag bara tidigare har hört när det skrevs prov i skolan. Min penna rör sig också, snabbt snabbt mot pappret och jag hinner knappt tänka förrän orden finns där framför mig. Det finns en enkelhet i det vi gör, samtidigt som det är det mest utmanande jag har gjort i mitt liv. Jag ser på ett sätt fram emot att få lämna ut mig i mina texter, att få delge världen av mig själv på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort. Därför blev också detta rum till. Jag behövde ett extra rum att få finnas till i, att få skapa min egen verklighet, en plats där mina tankar styr det som för stunden är sant. Jag har inte så många mer tankar om hur det ska bli här, det får bli som jag gör det. Som så mycket annat i livet.

Likes

Comments