View tracker

Jag fick min telefontid och jag fick sluta med mina mediciner.
Nu har jag varit utan mediciner i fem år och jag mår toppen.
Det går att bli frisk. Men, du måste vilja bli det. Jag ältade inte igenom allt som hänt mig och det är mycket som hänt mig. Man måste se framåt. Bara känna att nej nu jävlar vill inte jag må såhär längre! Jag vill må bra och sen ge sig fan på det. Man missar så mycket av livet och sitt eget liv. Och tro mig ni missar mycket. Hoppas jag inspirerat någon i alla fall.
Tro på er själva och tänk på att er familj bara bryr sig, de vill bara väl, bli inte arg för det sårar fruktansvärt.
Kom igen! Ni kan <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag skapade mig alltså en identitet i min sjukdom. Jag var kanske frisk, men jag visste inget annat än det. Så det rullade på. Jag fräste åt alla som åt mig att rycka upp mig. Jag var hemsk mot min mamma som gjorde allt för att hjälpa mig, jag hjälpte inte till hemma alls. Hon fick göra alls och försörja mig innan jag flyttade hemifrån. Jag skyllde på att jag mådde dåligt eller att jag inte kunde klippa gräset för att jag var allergisk. Min mamma höll på bryta ihop tillslut. Så jag flyttade ihop med en kille som jag skrivit tidigare. Man använder liksom det dåliga måendet och skyller på sitt psykiska tillstånd. Men det ska man INTE göra. Man ska ut och klippa gräset man SKA hjälpa till hemma. Jag minns att jag hatade när Psyk sa åt mig att ta promenader. Hur fan ska jag kunna det med den hör ångesten?? Jo för att det fungerar! Man använder det bara som en ursäkt inte för att man inte kan. Jag säger inte att det är så för alla. Men jag tog mig i kragen och nog fan var jag frisk. Säkert förlängesedan och totalt utan hjälp från Psyk. Man måste bara stanna upp och tänka. Är det såhär jag vill leva? Jag kastade bort så många många år på att må dåligt.
Vill jag äta de hör medicinerna i flera år framåt? Vill jag att min familj och vänner ska se mig såhär och vara oroliga? Nej det vill du inte. Gör saker som gör dig glad. Klappa valpar, klappa kattungar. Hälsa på din familj ut och åk. Ta en promenad med någon. Är det besvärligt att ta sig någonstans bara gör det!!! För att sitta hemma hjälper dig inte. Att skära dig hjälper dig inte. Gör dig av med vänner som ger negativ energi. Och få upp dina ögon för ett friskt liv!! Vill du leva såhär?

Likes

Comments

View tracker

Så psyk har alltså under flera år proppat mig full med mediciner men inte hjälpt mig på något annat sätt. Jag hade ingen kontakt med dem förutom vid receptförnyelse och årliga läkarbesök. Så vid ett läkarbesök så talar jag om att jag känner mig låg av medicinen och jag har inte sexlust alls. Jag har en ny pojkvän som jag bor ihop med. Sexlusten känns viktig. De vill inte att jag är utan medicin baserat på enbart en läkares åsikter. Den som bytte från seratoninhöjande.
De vill byta återigen. Till litium. Helt plötsligt så börjar Psyk jaga mig med blåslampa. Jag får inbjudningar till kurser, anhörigmöten, jag måste gå på veckobesök och de behandlar mig som en 18 åring trots jag att jag nu är runt 30. Jag känner hur jag fullständigt tappar humöret. De pratar långsamt och övertydligt med mig och försöker övertala mig till en massa olika terapier. Men jag har ju klarat mig hittills utan er hjälp?
En tanke börjar slå rot i min hjärna att detta kanske inte är rätt? Litium är en svår och stark medicin, behöver jag verkligen den? Jag har återigen en läkartid, för nu helt plötsligt är jag riktigt sjuk i deras ögon. Jag frågar om jag kan få sluta helt med mediciner. Det får jag inte för den läkaren. Han tror att jag är inne i någon form av mani och tror att jag ska bli hysterisk. Jag själv skakar bara på huvudet. Så jag fortsätter med medicinen, men känner ändå att varför ska dom bestämma över mitt liv så totalt? Så jag försöker få kontakt med en annan läkare, som träffat mig när jag har yngre. För den personen känner mig bättre än alla stafettläkare. För det är det sjuka, på Psyk där det är viktigt med stadig personal. Där finns knappt en enda läkare som stannar ens en månad. Men jag får i alla fall en telefontid. Tack och lov.

Likes

Comments

Så helt plötsligt började mina vänner kunna umgås med mig. Jag var en människa igen.
Innan hade jag legat inomhus i två år. Haft kraftiga humörsvängningar, frånvaroattacker och grovt självskadebeteende. Jag var inte stabil utan mediciner just få tyvärr men mycket bättre än med seratoninhöjande, neuroleptika och annat.
Den läkaren började en egen utredning på mig, problemet var att hon inte fokuserade på det som var relevant utan snarare att jag festade mycket. Men jag hade ju varit inomhus med social fobi och ångest länge så nu när jag kände mig stadigare så började jag såklart leva. I efterhand så känns det som att läkaren letade en diagnos mer än att hjälpa mig. Borderline diagnosen togs bort snabbt, den jag fick efter 20 minuter. Det stämde inte överhuvudtaget.
Hon satte tillslut in mig på en annan sorts medicin. Jag började må rätt okej, absolut inte bra, men okej. Jag kunde fungera åtminstone. Men självskadebeteendeet fortsatte och den grova ångesten. Fick tillslut sobril i små doser, dom gjorde susen i stället för antihistaminer man får annars. Men fortfarande ingen form av hjälp på något annat sätt än mediciner. Så lunkade det på några år, Psyk hade inget intresse för mig mer än att höja den medicinen. Jag började jobba för att jag var så pass okej att det inte gick att bara gå hemma hela dagarna. Men det kändes ändå inte bra.

Likes

Comments

Varför skriver jag mitt livs historia då? Jo för att förklara hur jag mått och berätta om vägen till ett friskt liv. Det känns som att det krävs för att kunna ens förklara.
Så efter att min dåvarande sambo/pojkvän varit otrogen så fick jag min första lägenhet. Jag fick socialbidrag för att jag var sjukskriven pga av mitt psykiska mående. Blev skickad till ett större sjukhus i närheten till Psyk där för diagnostisering.
Efter 20 min med en läkare jag aldrig träffat fick jag diagnosen borderline (som nu heter emotionell instabil personlighetsstörning), efter 20 min alltså.
Fick mer mediciner. Flera olika serotoninhöjande. Jag blev sämre och sämre. Jag slutade gå ut. Jag sov dygnet runt, jag fick förbereda mig i dagar innan jag kunde gå till en affär för att handla. Mitt första självmordsförsök skedde, jag tog en massa olika tabletter och gick och la mig, vaknade som vanligt dagen efter. Jag började gå upp i vikt pga medicinerna så jag utvecklade en lätt form av bulimi. Jag gick i samtal på Psyk men där försökte dom mest få fram att det var fel på mina föräldrar eller ge mig tips att ha en gummisnodd på handleden ist för att skära mig. Det fanns en jätte bra hjälp i en kommun bredvid min kommun för just sådana som mig men den fick jag inte gå på för jag bodde i fel kommun. Försökte på alla sätt att få flytta till den kommunen men då stoppade soc det. För har man hjälp av dom i en kommun så kan man inte flytta till en annan kommun. Men det var ju för att slippa må dåligt för att slippa vara sjukskriven och slippa soc. Då skedde mitt andra självmordsförsök. Tog tabletter och fick åka ambulans till IVA. Efter det försöket så började psykiatrin ta mig på mer allvar. Fick börja hos en psykolog som var toppen.
Men jag fortsatte att pumpas full med mediciner. Jag kan inte säga vad Psyk gjorde fel men dom hjälpte inte mig på något sätt. Psykologen gjorde en hel del för mig men inte tillräckligt.
Sedan träffade jag en läkare som började kolla på mina mediciner och funderade varför jag mådde så dåligt med så mycket mediciner? Hon plockade bort varenda en. Och då blev jag plötsligt som en ny människa. Men än var jag inte klar med Psyk.

Likes

Comments

Efter att jag gjort slut med killen som behandlade mig riktigt illa så träffade jag en ny kille, han var jätte snäll, men jag var i riktigt dåligt skick.
Jag började ha frånvaro attacker, jag kunde inte sova och jag skar mig allt mer. Så jag provade med kuratorn på min gymnasieskola. Som tog mig på allvar, jag ville inte ha mediciner men jag måste ha hjälp. Kuratorn hjälpte mig till vuxenpsyk.
Där träffade jag först en läkare, läkaren talade om för mig att om jag inte ville ha mediciner så hade jag kommit ur askan in in i elden om jag trodde att vuxenpsyk skulle hjälpa på något annat sätt. Jag fick en samtalskontakt och där började bearbetningen till att få mig att börja med mediciner. Så tillslut lyckades dom såklart. Jag började med mina första antidepressiva mediciner. Det gick inget vidare, jag flyttade ihop med min dåvarande pojkvän och vi hade det riktigt dåligt. Dels var jag skadad efter mitt tidigare förhållande så egentligen skulle jag inte ens ha haft ett förhållande och sen var jag i för dåligt skick. Medicinen hjälpte egentligen ingenting, de ökade bara dosen.
Jag tog valeriana för att kunna sova men ångesten var för stark på kvällar och nätter.
Att beskriva hur jag mådde då är svårt. Jag tror enbart de som haft känslan själv förstår. Det var som tusen råttor på insidan av bröstet som klöser och river, som att ha riktigt svår astma när man ska andas och enda lättnaden då var ett rakblad.
Frånvaroattackerna skedde oftast när vi bråkade för att jag inte kunde hantera mer än jag redan kände.
Sen bestämde sig min kille för att vara otrogen. Så det slutade med att jag flyttade till min första egna lägenhet. Då var jag 21. Och om jag tyckte att det hade varit illa och att jag mått dåligt länge så skulle det komma att bli mycket sämre.

Likes

Comments

Första mötet med någon form av terapeut var i högstadiet. Två flickor i min klass var orolig för mig så jag blev kallad till kuratorn. Jag förstod ju inte själv vad som hände så därför tyckte jag ju bara att kuratorn och mina klasskamrater var dryga och att dom la sig i något dom inte hade med att göra. Men tänkt om jag hade vetat då det jag vet idag.
Jag började må sämre och sämre och förstod väl någonstans att något var fel. Läste lite om att må psykiskt dåligt och insåg att det var något sådant som höll på hända med mig. Jag drog mig tillbaka mer från mina vänner och skaffade andra äldre vänner, började skolka mycket redan tidigt. Tidigt på min skola åtminstone.
Jag träffade en kille som inte heller mådde bra. Han hade redan en diagnos. Så kaka söker maka. Alla jag umgicks med mådde på ett eller annat sätt dåligt.
Den här killen var inte snäll mot mig. Hur spelar ingen roll men det var turbulenta år tillsammans. Jag började i gymnasiet och då kände jag att jag inte kunde hantera mitt mående längre. Jag träffade ännu fler likasinnade där. Vi skar oss tillsammans, festade mycket och levde destruktivt.
Jag ville inte kliva upp på morgonen, ångesten slet i bröstet dygnet runt. Jag ville inte leva. Enda lättande än var att få skära mig. Jag hade långärmat året runt, jämt. Måste skyltar med sina ärr. Just då var det en våg av tjejer och killar som tyckte det var häftigt och många ville ha uppmärksamhet. Jag ville absolut inte ha någon uppmärksamhet. Jag ville bara döva ångesten. Jag började bli intresserad av healing och andra saker. Jag letade allt som kunde läka min själ. Men ingenting fungerade. Jag knackade på hos BUP. Jag ville ha hjälp. Det första dom sa var att dom skulle kontakta mina föräldrar. Jag gick därifrån.
Jag provade ungdomsmottagningen. Dom pratade bara medicin och mina föräldrar, inget annat. Jag ville inte ha mediciner, jag ville att det skulle finnas ett annat sätt. Jag hade aldrig tagit mediciner förr, någon enstaka bara. Men det accepterar ju inte vården. Jag lyckades i alla fall lämna min dåvarande pojkvän. Då började en ny period i mitt liv.

Likes

Comments

Ta dig i kragen och ryck upp dig.
Det är det sista man vill höra när man är psykiskt sjuk. Men, såhär i efterhand, så förstår jag lite vad man menar. Det var det som krävdes för mig. Att ta mig i kragen och bli frisk. Att vilja bli frisk. Jag skapade en identitet genom mitt mående. Jag var ingenting utan ångest. Det är svårt att förklara, men jag var inte mig själv utan ångest. Jag ville inte bli frisk, jag ville inte ta mig framåt.
Första tecknen för mig kom i tretton års ålder. På högstadiet. Jag hade en känsla som inte kändes rätt i kroppen. Jag gjorde saker som jag inte förstod själv varför jag gjorde.
Jag hade en vän då, som introducerade mig till rakblad. Det blev början på ett långt självskadebeteende.
Men, det jag vill få fram med den här bloggen det är, psykvården har inte hjälpt mig. Man ska aldrig försöka bli frisk på egen hand, men den var inte vården som gjorde mig bättre. Tyvärr så blir man fullproppad med mediciner men inte så mycket mer. Psykvården behöver återigen reformeras för idag fungerar den inte som den borde. Jag var såklart inskriven på psyk under alla år men det var enbart jag själv som gjorde mig bättre. Hoppas ni vill höra min historia.

Likes

Comments