Idag fann jag ett pytteägg på bara 18 gr. Kan det vara så att någon av mina tre Watermaelse börjat värpa? De är 6 månader nu. Villemo, som sålde äggen som innehöll mina hönor, hennes yngsta värpande Watermael var bara 4 månader när första ägget kom. Nu ska det bli spännande att se om det kommer fler mini-ägg.


Det är rätt slitsamt med fyra extra hundar, men när de leker i snön med mina så är det rätt vackert.


Sen slappar vi på husse efter all lek.


Likes

Comments

Felix: "Säg namnet på en enda jazzlåt"
Jocke "Jo man känner nog igen jazz när man hör den, man vet bara inte att det är en låt".

Likes

Comments

Quatar Airways anordnar skattjakt med guldbiljetter från Sverige till spännande destinationer just idag.
Läs mer HÄR

För att ge er försprång i letandet så kan jag säga att biljetterna till Namibia, Seychellerna, Nya Zeeland och Singapore verkar redan vara funna. Nu orkar jag liksom inte leta längre, men det kanske ni gör? Den som söker skall finna?

Likes

Comments

Jag kollar ut i mörkret. Det ser ovanligt mörkt ut. Hm. Ser faktiskt ut som om grannarna plockat ner sina adventsljusstakar.
Men vänta lite...
Vera: "Felix, har tjugondag Knut redan varit?"
Felix: "Öh, vet inte."
Jag kollar almanackan.
Vera: "Nä, det är ju imorgon. Här ska det banne mig julas in i det sista."
Jag springer runt och tänder allt jag har i fönstren.
Felix: "Men mamma, du är rätt knäpp."
Vera: "Kom igen nu Felix, nu rockar vi skiten av julen"
Felix: "Jag går upp nu mamma."
Okej. Jag får rocka själv. Undrar vilken Spotify-lista jag ska välja?

Likes

Comments

En mer eller mindre spelar väl mindre roll? När det gäller hundar är jag lite petig så där, vill inte att någon av dem ska fattas. Särskilt pinsamt vore det om någon hund jag inte äger är den försvunne.
På fälten blåste det hur iskallt som helst fastän stormen bedarrat och solen visade sig. Förutom mina egna sex hundar hade jag med mig Emma's fyra. Vi kom förbi fälten och in i skogen och plötsligt får jag känslan av att flocken inte är fulltalig. Var är Ester? Tiffany hade protesterat lite över kylan när vi gick över fälten och försökt vända tillbaka till bilen, men henne fick jag slutligen med åt rätt håll. Nu fattades Ester, lilla Ester, som har en historia av att komma bort förut. Den gången var det höst och hon var försvunnen i över en vecka innan hon återfanns.
Nu är ju Ester, trots sitt fluffiga yttre en ganska pimpinett och frusen liten chihuahua. Hade hon, precis som mormor Tiffany, kommit på att det här vädret och den här promenaden var mer än hon tänkte ställa upp på och gått tillbaka helt själv till bilen?

När jag kom till bilen satt Ester där och var jätteglad över att nån skulle kunna släppa in henne i bilvärmen. Söta lilla gris. Herregud så lättad jag blev. Hade inte varit kul att kontakta Emma som sitter vid poolen på Teneriffa och berätta att jag hade slarvat bort Ester. Jag lyfter in hundarna i bilen en efter en, och då inser jag att det fattas en till hund. Tiffany. Va? Hon var ju med när vi vände tillbaka. Var fanns nu hon då? Bajs. Bara att söka bakåt och se där kom Tiffany lufsande som inget hänt. I morgon, om det inte är varmare och mer vindstilla, så kommer jag lämna de känsliga stadshundarna hemma. Det får vara nog med drama.

Hade en kompis här på fika på eftermiddagen. Han är också en sån där ljudboksfantast, så nu fick jag möjligheten att fråga om han lyssnat på en bok som jag ännu inte hittat nån som läst, "Dingo, Dingo - den manliga frigörelsen är här". Men Fredrik hade inte heller hört den. Är det nån därute som har nåt att säga om den boken? Den låter spännande.

Jag lyssnar på två böcker för tillfället, den japanska boken "Gästkatten" som känns otroligt seg, och Andrew Kaufman's "Alla mina vänner är superhjältar".
Ha! De flesta av mina vänner är också superhjältar, fast utan cape och mask. De behöver inte sånt krafs för att vara sitt mest fantastiska jag. Nästan mer imponerande.
Love you!

Likes

Comments

Mörkret börjar få grepp om mig. Januari är en hemsk månad för mig alla år, i år är jag för första gången omedicinerad mot depression på väldigt många år. Ni som följt mig vet att jag fasat ut min medicin i vad som var tänkt som ett medicinbyte. Utsättningsproblemen var större än jag och läkaren trodde. Efter fyra veckor har jag ännu vissa symptom spökande. Knepigast för mig att kartlägga är de symptom som har med humör och psykiskt mående att göra. Det är svårt att veta om dagarnas extrema trötthet, uppgivenhet, gråtmildhet och mörka tankar är utsättningssymptom eller om min depression inte är utläkt och nu när där inte finns några kemikalier som kan balansera upp, helt girigt grabbar sina svarta klor om mitt inre.

Eller är det för att mina sömnproblem, som var svåra innan, förvärrats och att jag trampar igenom dagarna som en levande zombie? Det är väldigt svårt att läka utan sömn. Det är ännu svårare att bygga ett försvar utan sömn. Sakta snurrar det negativa hjulet mig allt djupare nedåt. Jag är inte blind, jag är inte dum. Jag ger inte upp utan kamp. Jag slåss som en ilsken Don Quijote mot väderkvarnarna. Hur trött jag än är efter dessa sömnlösa nätter, månar jag det livsviktiga i solljus och motion. Avverkar kilometer efter kilometer på ren envishet, med eller utan stavar. Lederna krånglar och jag känner att mina hälsporreproblem börjar göra sig påminda igen. Så igår blev det istället första rundan på cykel för att minska kroppstyngden på nederkroppen. Jag har också letat upp mina fula inneskor för att fördela belastningen på fötterna på ett bättre sätt. Jag hatar att gå med inneskor. Fångade fötter är inte min grej.

Trots mörkret rullar dagarna ändå på med någon liten agenda var dag. Vänner som kommer och går och som ger mig en viss tomtebloss-effekt. Jag känner mig lite levande och sprakande när de är här, men orken försvinner mycket snabbt och sen sitter jag kvar, svart och förkolnad när de gått.

Varje år svär jag att det här är den absolut sista januari jag ska försöka genomleva utan att få möjligheten att åka till ljuset och värmen en vecka och alstra kraft att orka fortsätta igenom. Inte ett enda jäkla år till. Men i år, som så många andra år före det, är ekonomin mer än körd i botten efter meningslösa julklappsutbyten, pelletsräkningar, höga omkostnader och de nästan förväntade oväntade utgifterna.
Bedrövad ser jag i media att det säljs flygbiljetter till Kanarieöarna från Stockholm ToR för 299kr, men det spelar ändå ingen roll. Hotell, fördyrade matkostnader, transfer, anslutningsflyg och övernattningar överstiger ändå vad vi klarar av.


Och jag undrar vad jag klarar av. Om jag måste ge upp nu och påbörja den nya medicineringen innan jag brakar ihop alldeles. En ny medicin som måste trappas upp sakta och som det kan ta mig veckor av ny kemisk obalans att uppnå önskad effekt. Under dessa veckor hinner jag i värsta fall glida allt djupare nedåt innan kroppen får en chans att försöka balansera sig. Eller också kanske jag kan fortsätta parera väderkvarnarna ändå. Kanske kan jag hitta de sällsynta glimtar av tillförsikt som kan komma av att jag inte är en medicinerad halvzombie och på något sätt få den tillförsikten att räcka tills jag får hjälp på traven av den annalkande våren?

Det är inget lätt beslutstagande, och jag avtackar mig era eventuella goda råd, tankar och idéer, eller välmenande hänvisningar till artiklar, undersökningar eller annan expertis på psykisk ohälsa. Ledsen, jag älskar er för att ni vill försöka men ni hjälper faktiskt inte mig på det sättet, snarare tvärtom. Jag avtackar mig också att ni tycker synd om mig eller uttrycker ert medlidande, det får mig bara att att känna mig mer "onormal" och att därigenom må direkt sämre.

Allt jag önskar av er är att vi hellre drömmer om det roliga ljusa vi hoppas ska hända framöver, än lägger fokus på det som är just nu. För just nu är ett läge jag själv måste ta mig igenom, på mitt eget vis, timme för timme. En kamp som fungerar så mycket bättre om jag fokuserar på ljuset i tunneln framöver än de tunnelväggar som klaustrofobiskt tycks rasa in över mig här och nu.

Så känner ni att ni vill stötta, lys då hellre upp vägen framför mig än att försöka laga eller lappa mig. Jag vill inte bli lagad, jag vill bara att ni accepterar mig i mitt nuvarande mörker som jag är. Att ni har överseende och tålamod med mig medan jag sparkar mig fri, och att ni också har visheten att inte lägga mer stenar i min ryggsäck.

Ge mig personligt utrymme men undvik mig inte! Jag smittar inte. Och ja, jag kommer dra dåliga skämt med en galghumor så svart att den skulle få en bödel att backa. Och ja, jag har svårt att se saker i andra nyanser än svart eller vitt just nu, och min ork är klart begränsad. Men smittar, det gör jag inte och jag kommer inte heller att plötsligt bryta samman i nåt mentalt kaos när du ser på. Jag lovar. Jag kan däremot inte lova att jag inte ställer disken i kylen och mjölken i diskmaskinen efter vår fikastund, men jag mår bättre om vi skrattar åt det tillsammans och därmed gör livet lite roligare. För humor, go vänner, humor, glädje och kärlek kan lysa upp nästan vilken tillvaro som helst. Även i januari.

Likes

Comments

En måndag i hundarnas tecken. Kråkan är nu snart 8 månader och de två hörntänderna på höger sida satt envist fast, trots att de nya tänderna mer eller mindre är fullt uppe. Så idag blev det en tur till Gnisvärd där veterinär Lotta Persson fick äran att lirka loss de envisa mjölktänderna. Kråkan sov gott och vaknade fint.
Tant Holy-Moly hade tandsten och en dålig kindtand som skulle ut. Jag blir alltid rädd när det är dags att söva hundar, och som ni vet är Holy-Moly min ögonsten, så idag kände jag mig hyggligt stressad. Ingreppet gick ändå snabbt och enkelt. Men när det var dags att vakna upp så fick Holy-Moly en reaktion på det Ketalar hon fått. Det är aldrig kul när det händer, när det blir en "snedtändning" och de vaknar halvt hysteriska. Nu fyra timmar senare är hon trött och reserverad och vägrar kliva ur transportburen hon åkt i. Hon har ätit lite, det har hon, men hon väljer att vara ifred och då får hon vara det.


Min kompis Emma ska lämna vinterslasket och åka till Kanarieholmarna en vecka. Hennes hundar fick allt vara kvar hemma, så under tiden ska de bo hos mig. Det är tant Tiffany, hennes dotter Asta, Asta's dotter Ester och så Hjärtat. Hjärtat är ursprungligen min hund och lever nu livets glada pensionsdagar i Visby där hon blir mäkta väl omhändertagen, och alltid glänser som svartaste onyx. En trevlig bieffekt kan man säga, av att nya matte Emma äger ett hundspa.


Killarna blev förstås överlyckliga när det kom fyra stadspinglor till byn. Sedan tidigare är Fancy dökär i Tiffany, Bagge gillar Asta och älskar sin exfru Hjärtat, och Kråkan han tycker att kusin Ester är den coolaste och roligaste bruden som finns.


Gosha å andra sidan tycker alla hundar hon inte känner är läskiga, Holy-Moly mår apa och Loppan har fullt upp med att se till att inga andra ska snaska rådjursben utom hon.
Katten Lakrits pös snabbt ut genom dörren när stadsborna kom, och lär undvika inomhusvistelse tills de åkt. Katten Gino har redan kört alla sina "här är det jag som äger hemmet-tricks" och sover nu djupt på soffan, högst oberörd över nykomlingarna.
Frid på jorden.


Likes

Comments

Efter dagens äventyr i skidspåret går vi in på Biltema.
Jag: Alltså det känns lite konstigt att gå, ungefär som att skidpjäxorna fortfarande är på.
Felix: Mamma, de ÄR på.

Likes

Comments

Nu åkte gran-eländet ut. Kråkan hjälpte förstås till. Väldigt hjälpsam och stjälpsam kille. Alla barren rasade av när jag plockade loss ljusslingor, glitter och kulor. Tänk att det finns så många barr på en gran.

Det är lite pyssel att ta tillvara julhelgens jaktfångster. Två rådjur och tre kaniner som ska flås, styckas, malas och paketeras. Jocke får faktiskt ta hand om sina byten själv. Jag tycker det ingår som en del av jakten.

Det fick allt bli lite söndag också, och lite familjetid. Vi hade hört att temperaturen var lite mer rimlig i Visby så vi packade in oss i bilen och körde till VOK-stugan i Follingbo och gav oss ut i skidspåret. Det var många som hade samma tanke att passa på när det för en gångs skull är snö på Gotland. Spåren var bakhala och aningen sönderkörda så jag o Felix testade att tippa ikull. Jocke höll sig upprätt båda vändorna, han hade ingen lust att kontrollera underlaget mer närgående. Tråkmåns.

Likes

Comments

Äntligen gav kylan med sig. Visst det snöar och är lite mulet och tråkigt, men att bli av med kylan känns väldigt befriande. I förrgår skulle min chihuahuahane Bagge bajsa ute i kylan. Nästan direkt får han köldkramp i bakbenet, men att bajsa på 3 ben funkar. Då får han kramp i ett framben på samma sida som bakbenet vilket resulterar i att han ramlar ikull i snön bajsandes. Oj. Hur olycklig kan en hund se ut?

Nä då är det bättre med vinter-temperaturer runt nollan. Jag bara skruvade av plaständarna på gångstavarna så jag fick fram isdubben, sen var det inga problem för mig och mina 3 chihuahuahanar att knata på i snön. Jocke fick inte följa med. Han hade fått packa in tikarna i bilen och åkt till andra änden av byn och promenera. Livet är lite mer komplicerat med både löptik och pilska hanar i samma hus.

Snart är det problemet också löst, för Carina och Hinken kom nu på eftermiddagen för att hämta just den tik som nu är i löp, taxen Daisy. Carina, som fött upp Daisy, ska nu ta henne till fastlandet där hon arrangerat en dejt med en tilltänkt hanhund. Om allt går vägen föds alltså om dryga 2 månader en ny kull Birkabus taxar hemma hos Carina. Hur gulliga kommer inte de valparna bli?

Idag har grannarna jobbat sig varma med att försöka få bort alla deras granar som föll in i vår hästhage och på vårt stall i stormen. Det kommer ta sin lilla tid, det var ju knappast julgransstorlek på dem kan man säga. Det är mycket jobb att ta rätt på så stora träd. Själv drar jag mig för att bara pynta av vår fula barrande julgran. Det har visat sig att jag är allergisk mot eländet, och jag funderar på allvar att utrusta mig med tjocka långa gummihandskar när jag gör det. Inte nog med att jag känner av granen i ögonen och luftvägarna, jag får värsta klådan av varje barrstick. Tveksamt om det blir en riktig gran nästa jul, kanske bättre att damma av vår gamla plastgran igen?

Likes

Comments