View tracker

Jag ställer in min födelsedag i morgon, jag ORKAR inte fylla år. Tänk så många födelsedagar jag firat nu fastän jag inte orkat eller velat. Nu är jag extra kass just denna födelsedag, men rent generellt gillar jag inte födelsedagar alls. Det är sättet jag förväntas att uppvaktas på som stör mig. Som ställer krav på mig. Vänner och släkt som då vill fira att jag blivit född. Ledsen, men då borde ni uppvakta mina föräldrar. Jag hade inget med det att göra.

Ni vill tala om att jag betyder något för er. Jag förstår och det uppskattas, men gör det vilken dag som helst och på ett sätt som inte ställer några krav på mig. Bjud mig på bio, restaurang, fika eller massage när du känner för det. Köp ett snyggt plagg på rea som bara skriker Vera när ni ser det, använd inte massa energi och pengar för att på något sätt belöna min existens just den 6 december. Gör det när ni verkligen, verkligen känner för det, och för att det inte finns någon annan anledning.

Förra årets födelsedagstårta jag bakade

Tårta är jättegott, javisst. Särskilt när man inte bakat den själv och slitit sitt hår med att anpassa den efter andras allergier och dieter, eller lyckats med att vispa grädden för hårt eller moussen för löst. Ska den vara riktigt god tycker jag att grunden helst ska göras dagen innan och vila i mitt kylskåp(som jag fått totalt möblera om för att få plats med tårtan).
Jag gillar verkligen inte att städa. Jag gillar ännu mindre att ta emot besökare när mitt hus ser ut som ett slagfält med hundhår i stora tussar som morrar i varje hörn. Det jag gillar allra minst är när mitt hus förväntas vara någorlunda rent en specifik dag, tja som till exempel min födelsedag. Nu är mina närmaste ganska vana att här inte är någon steril skyddszon, men jag skäms likväl.

Picnic för två nära Hallshuk någon?

Tänk om ni för att fira min existens istället själva bakar något onödig men ljuvligt gott att ta med er? Eller om ni kidnappar mig på picknick en skön, eller riktigt dramatiskt ruggig välj själv, höstdag? Jag lovar ni FÅR släpa ut mig till någon ny spännande restaurang och stå för notan och skjuts hem (en känga till Gotlands kollektivtrafik som inte låtsas om att Ala faktiskt har invånare). Och varför inte på en dag som passar oss båda, och som inte behöver delas med andra än oss? 365 dagar om året finns det. Jag gillar inte nyår och har aldrig begripit mig på midsommar så överraska mig även på dessa..

Mamma är världsbäst på bullar, och när hon kommer med en hel plåt, ja då är det kärlek.


Ni FÅR såklart även överraska mig den 6 december, men snälla inte i år, och inte den närmaste veckan. Jag är mitt i medicinbyte och brottas ännu med utsättningssymptom. Ha, ha...när jag skulle skriva ordet medicinbyte bytte rättstavningen ut det till medecinburksfabrik. Jag bara älskar artificiell vokabulär intelligens. Förresten blev jag glatt överraskad av texten på etiketten till mina antidepressiva sist de hämtades ut. Nu stod dör inte "mot depression" utan "stämningshöjande". Underbart. Mer känsla av partydrog eller Viagra på nåt sätt.....ha, ha... Det ska fan till att ha humor om man ska orka vara deprimerad. "Live, love & laugh" på er!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Blir rörd av era varma ord efter mitt förra blogginlägg när jag mådde så pyton. Jag vågar inte säga att jag mår bättre idag, igår förmiddag mådde jag också bättre, men det gick ju som sagt över. Jag har sagt det förr, naturen är märklig. Kroppen är en rätt märklig sak den också. Men än är jag inte död, sa kärringen.


Utsättningssymptom av antidepressiva är inte kul. Insättningssymptom av antidepressiva är inte heller kul. Kanske blir jag lika kass när jag påbörjar den nya? Orkar inte tänka på det nu. Tog en screenshot på en sida från en webbsida med lite kort info om hur just Venlafaxin kan få patienten att känna vid nedtrappning av dos eller utsättning. Tänkte att för er som inte behövt medicinera mot depression så kan det vara spännande att se?


Den här bilden är så mycket jag. Både tankegången och det faktum att jag älskar att stirra mig trött på stjärnhimlen om kvällarna medan hundarna uträttar sina behov inför nattvilan. Vi har fantastiska stjärnhimlar i Ala. Vår lilla glest befolkade by ligger, lite krasst beskrivet, ungefär en halvmils radie från närmaste civilisation. Ljusföroreningen är därför väldigt liten och får Ala att upplevas som att det befinner sig i en stjärnsmyckad glittrande glaskupa. En liten sagoby. Frånvaron av ljus gör att vi också kan njuta förundrat av norrsken här ibland trots att Gotland ligger så långt söderut. Finns det något mer magiskt eller vackert än när det dansar över landskapet i värsta 3D stil och himlen sprakar ev elektricitet och energi? Suck. Igår såg jag inget norrsken, fast ett snabbt stjärnfall. Önskade min vanliga önskan. Igår behövdes den extra mycket.


Så här vackert silade solen genom träden igår. Idag mer mulet. Jocke eldar tallgrenar storlek XL som föll när snön blev alltför tung. Mitt dagsprojekt är att släpa fram symaskinen och tillverka ett draperi att placera i en av dörröppningarna i hönshuset för att motverka drag på mina skyddslingar. Vi får se om jag ror iland det eller om jag hamnar i horisontellt läge med löjliga mängder täcken och mår som jag drabbats av baksmälla de luxe och influensa samtidigt. Hittade nåt töntigt sammetsliknade grönt tyg i stora sko-garderoben(!?) när jag letade efter tofflor till Felix. Jag fryser bara jag tittar på sorken (sork=pojke på gotländska). Han är typen som går barfota inomhus året om. Golven i vardagsrummet är isolerade med sand. Är så där lagom varmt och gosigt vintertid. -Naj hu, som vi sägar pa ön.


Likes

Comments

View tracker

Det är inte alltid man mår bra. Idag är en riktigt kass dag. Jag lider bl.a. Av kronisk depression som jag måste medicinera mig mot på dagligen. Nu ska jag byta medicin och det är inget man bara kan göra så där hej svejs från en dag till en annan. Antidepressiva funkar inte så. Beroende på vilken sort och dos så måste man sakta minska och jag har läst om andra som har problem i månader efter utsättning. Under två veckor har jag minskat och sedan två dagar är jag utan.

Idag har jag mått så tjyvens att jag till slut låg fullt påklädd under två täcken och frös ända in i märgen med ångest sköljande över i vågor. Yrsel, illamående, ljud och syn funkar inte som det ska, inte heller balansen fungerar klokt. Jag får korta fantomsmärtor på det mest märkliga ställen, och den där sortens rysningar över ryggen som man får vid obehagliga förkänningar.

Det är inte meningen att skriva en roman om skiten, jag försöker mest låta bli att tänka på det alls faktiskt, men det påverkar mitt liv, min vardag och min omgivning. Jag har ingen aning om hur mina närmaste dagar kommer vara och om ni kommer få se några blogginlägg, eller om jag ens kommer orka fira min födelsedag på tisdag. Eller så mår jag strålande. Vem vet?
Jag såg en väns livesändning från årets största hundutställning i Stockholm, såg alla bekanta ansikten och började lipa för a) att jag inte var där, b) för att de såg så glada och lyckliga ut, c) för att jag saknar dem, d) för att livet går vidare fast jag inte är där, e) för att vännen Lillan vickade så gulligt på rumpan som hon alltid gör när hon är övertaggad och vill överföra den energin till sin hund (sluta aldrig med det Lillan!).

Eftersom det är december och lördagkväll så ligger jag under ett berg chihuahuor och ser på "Så mycket bättre". Det är värme för själen, även om livet är "Så mycket sämre". På programmet gör artisterna narr av den gotländska dialekten. Det som är riktigt konstigt är att jag som stolt gotländska också tycker att gotländskan låter så abstrakt och lustig på TV. I verkliga livet låter dialekten helt normal, varm och innerlig. På TV? Utomjordiskt.
I sommar är det meningen att vi ska spendera en vecka med två andra familjer i Burgsvik, och gå på konserter där "Så mycket bättre" spelas in. Det är en sådan positiv grej jag försöker fästa mina tankar på när det kemiskt framkallade obehaget rider min kropp och plågar min själ. Det blir snart bättre, SÅ mycket bättre. Sommar, sol, ljusa sommarkvällar och samling vid grillen...ahhhh....

Likes

Comments

Det lackar mot jul så lite julklappsböcker som passar till hundälskare vore kanske på sin plats? Här är sju böcker jag tror de flesta hundälskare skulle bli lyckliga av att få, även jag själv (för de som känner mig...ha, ha...). För mer detaljerad beskrivning om vad var enskild bok handlar om, och vad den kostar, så är det så fiffigt att ni bara klickar på boken i bildcollaget jag gjort. Smart va? När jag gjorde collaget så fanns samtliga böcker hos respektive försäljare i lager och hinner fram innan jul.

Likes

Comments

Sisten ut är ett ruttet ägg brukar det heta. I fallet med mina tolv estniska hönsägg som legat 3 veckor i äggkläckaren så var det definitivt så för nio av dem. Jag hade lyst äggen på dag 14 för att veta vilka som var befruktade och inte. eftersom jag är nybörjare på det här med att både lysa ägg och använda äggkläckningsmaskin så lät jag de nio äggen vara kvar tiden ut tillsammans med de tre jag tyckte mig se innehöll "spindlar". Spindlar är vad det kallas i hönskretsar. När du står i det där mörka rummet och lyser äggets breda undersida med en smal ficklampa så liknar det lite av en spindel med spindelnät(ådror) som liksom klättrar runt äggets kanter.

Vid dag 18 eller 19, av de 21 dagar ett ägg ruvas, så kan det plötsligt höras små pip och ett litet pickande inifrån ägget. Inte så lätt att höra när ägget inte ligger under höna utan i en äggkläckare med sitt surr från fläktar och värmare. Jag stängde av elektroniken ett kort ögonblick för att lyssna. Hörde ingenting. Blev lite besviken, och lite nervös. Skulle inte ens de tre jag hoppades innehöll kycklingar vara levande? Från dag 20 tror jag att jag kollade in genom kläckarens plastruta en gång i timmen. Granskade om det kommit någon spricka eller litet hål. Hade inte det där ägget rört sig? Låg det verkligen exakt på millimetern just där? Fantasin tenderar ju att skena när man vill något extra mycket.

Så kom dag 21. Sen kom dag 22. Sen kom dag 23 och jag förstod att nu var det läge att öppna kläckaren och ta reda på vad som försiggick. Först lyste jag äggen igen. Fortfarande var nio obefruktade och bara varma ruttna ägg. Bad Felix kasta de nio långt ut i hästhagen för att inte hundarna skulle glufsa i sig eller rulla sig i dem. De tre jag trott var levande innehöll döda kycklingar som levt ungefär till dag 18 skulle jag gissa. Så jäkla deppigt. End of story. Amen.

Så här såg de ägg som innehöll kycklingar ut dag 23.

Nu när jag ändå följer upp lösa trådar från tidigare blogginlägg, så kan jag meddela att vår pelletspanna fortfarande är paj. Inte hjälpte det att Jocke kom hem och försökte charma henne. (Tror pannan är en hon). En motor som driver pelletsskruven har brunnit ner sa Jocke på telefon med reparatören som var osäker på om han hade en tillgänglig. I vilket fall hoppas jag att reparatören kommer ut och kollar att Jocke har helt rätt. Att det inte är något annat som är trasigt också. Ja herrejösses.

Nu tittar minsann solen fram och det dalar några små snöflingor. Jag har bakat en kaka så här på förmiddagen eftersom jag väntar på att Emma R ska dyka upp så vi kan laga lunch, promenixa hundar, och sen ska vi svulla fika framför kakelugnen. Jag skriver svulla för eftersom mitt SMS med kakbaksvarning till Emma inte tycks kommit fram, så jag har just fått reda på att hon varit införbi Själsöbagaren och köpt deras goda lussebullar. Fasen vet om vi ens förtjänar lunch? Det skulle vara smala Emma då. Trevlig helg på er!

Likes

Comments

Det kom ett spännande paket med posten igår med smakprov jag beställt på ett, för mina hundar, nytt foder. Jag ville testa vad chihuahuorna gillade Magnusson Meat & Biscuit Grain Free. Ett foder som är 100% svenska råvaror fritt från spannmål och styggelser som köttmjöl.

Chihuahuor kan vara lite petiga med nya foder, och inte bara med smaken utan också formen. Storleken på munnen på en Grand Danois skiljer sig rätt mycket från en 2 kilos chihuahua om man så säger. Jag hällde upp 6 portioner och 6 chihuahuor luktade. 2 störtade direkt girigt i sig maten, 3 åt strax med lite mer bordskick och verkade fundera på det nya, 1 luktade och tittade på mig. Jag luktade då också på maten. Den luktade inte så där värst mycket eller motbjudande. Jag vätte maten med pyttelite vatten och ställde ner den. Och se då åts den genast upp. Det var verkligen bra betyg. Hunden kan ju inte begripa vikten av råvaror, men jag tycker det är viktigt vad mina vänner äter.

Så klicka gärna på säckarna för att veta mer och för att jag ska tjäna mer än 0.45 öre (ja du läste rätt, mindre än ett halvt öre) före skatt för att du läst min blogg. Tack för din uppskattning💙

Likes

Comments

Visst, snön faller och vi med den. Så varför inte kickstarta med lite känsla av palmer, stränder och tropiska frukter?
En väldigt fruktig morgon-smoothie som gör vem som helst glad är denna enkla:

1-2 ekologiska bananer (ibland är de faktiskt skitsmå)
2 dl Valio's laktosfria yoghurt Mango & Vanilj
1 dl Bravo juice Ananas & Guava (innehåller även äpple & apelsin, härligt med ännu mera frukt)

Ner i mixern. Ja om ni inte vill pynta med ett ägg för en fullständig frukost. Perfekt om man är lite stressad. Smaka av och blunda. Hör ni palmernas sus? Bra! Glöm inte att beställa tid för att kolla hörseln. Tinnitus är inte kul.

Likes

Comments

Andelen olämpliga mindre rumsrena ord i min vokabulär får anses alltför hög. Eller som mamma skulle uttryckt det; du svär som en jäkla borstbindare. Jo, så är det. Vissa tillfällen mer än andra. Till exempel när jag vet att jag absolut inte bör svära eller, som idag, när saker jag inte själv rår på krånglar. Då kan det hagla styrkeuttryck samtidigt som mitt inre kramas av en skräck för vad det kommer att kosta att lösa problemet. En av mina svaga punkter är vår pelletspanna. Jag kan fylla på, sota och hjälpligt felsöka när den krånglar. Och krångla gör den, men helst när Jocke inte är hemma. Ibland kan den helt fräckt fungera också när han kommer hem och Jocke fattar inte alls varför jag rört upp himmel och jord. Då bubblar det av sådana ord också, fast inuti och ondskefullt. Morr.

Nu har Jocke varit borta två dygn och då var det tydligen dags. Jag fullkomligt hatar känslan när man på morgonen kommer in i badrummet och vrider på duschen och väntar på varmvattnet som inte kommer. Aldrig har håret känts så skitigt eller kroppen så smutsig. Och istället för att morgonrasta hundar, mata höns, katter och dricka dagens första kopp kaffe, så är det bara att klä på den smutsiga kroppen, gå ner i pannrummet och bli ännu lortigare, ännu surare och ibland ännu fattigare.

Mystiskt. Pannan verkar inte bara slagit av pga fel med pelletsskruven, värmesensorn, dåligt drag eller nåt annat mer lättfixat. Den verkar rätt stendöd. Jag kollar proppskåpet. Det ser ok ut. Kollar panelen med jordfelsbrytare för källaren och där har brytaren för pannan slagit av. Jag slår på den och hör ett knäpp från proppskåpet bakom mig. Kollar där. Nä det ser bra ut. Pannan fortfarande död. Jag börjar med att trycka på olika knappar för att se om det kan hjälpa . Nä. Ser att pelletsröret som ska vara tomt är fyllt. Förklarar inte varför det elektriska krånglar.

Här kommer ett långt stycke innehållande ett färgrikt spektrum av irritation, frustration, uppgivenhet och ett rejält lass ord som skulle färga tungan svart som sot. Mörkt som ett sotararsle. Ännu en fantastisk harang min ännu mer fantastiska mor lärt mig. Jaha ja. Det här kommer kosta kulor. Om inte Jocke lyckas frälsa pannguden när hans plan landat ikväll. Konstigare saker har hänt, och pannguden älskar inte mig så varför lägga ner energi på att blidka henne?
Desto bättre att försöka rädda dagen med lite glada saker. Eva är en sådan sak som gör mig glad. Nu menar jag inte min silkeshöna Eva, som också gör mig glad, utan Eva som jag fick Eva av? Inte alls förvirrat eller hur?

Människo-Eva (herregud nu låter det här nästan bibliskt) bor 15 km ifrån mig i den gotländska bruksmetropolen Roma. Där har hon skapat ett eget paradis. Ett paradis jag älskar att få besöka de varma årstiderna. Sakta har hon byggt upp en helt underbar mysigt och romantisk trädgård med pergola, papegojvoljär, växthus, damm och en sagolik uteplats under ett äppelträd som fullständigt prunkar av klätterrosor i hela sin krona. Buskar, träd och spännande växter frodas och skapar små rum och man vet inte vad som väntar bakom dem. Lite överallt står det krukor med plantor och sticklingar och skapar en fantasieggande lekfull känsla.
Nog tjatat om Eva's trädgård. Jag lovar ett bildreportage därifrån i sommar. Jag kanske kan lova ett inlägg framgent om alla de olika spännande hönsraserna Eva har, för Eva är en hönsfantast och alltid tycks det mig att hon har något spännande i sin äggkläckare. Eva hörde att jag hittat snäckor igår, så vi tog oss till stranden och hämtade hem några kassar till hennes höns. Eva har också, som jag, en liten (nåja) flock hundar, och våra flockar fick hjälpa till att gräva snäckor och rasta sina ägare i solskenet.

Oj, inlägget blev längre än jag tänkt. Jag som hade massor av mer att berätta. Äh, det får vara till en annan gång. Hej på er!

Likes

Comments

Jag är ensam. Väldigt ensam. Känslan sköljer över mig som en stark våg. Det är allt riktigt synd om mig om jag tänker efter. Eller inte? Felix är i skolan. Jag saknar Oscar så jag tror jag går av. Eller navelsträngen går av. Han är på andra jäkla sidan av planeten och det är att stretcha navelsträngen ordentligt. Jocke sitter trött i Solna på leverantörsmöten och önskar att hans sekreterare bokat ett hotell som inte låg så nära motorvägen. Egentligen är det rätt fantastiskt att ha sån knipande saknad för då har jag fantastiska människor i mitt liv.


När jag kom på den slutsatsen så kändes det som läge att njuta av solen som sakta smälter ner snön och göra lite nytta. Packade in vovvarna och åkte till stranden.

Höns behöver kalk för att producera äggskal. Ett ekologiskt och väldigt naturligt alternativ är att ge dem snäckskal. Att det ingår att njuta på stranden skadar inte. Tillgången till snäckskal är totalt oberäknelig, i perioder finns inget. Idag var havet mer än generöst, det låg drivvis med snäckor. Vi snackar snäckor. Det tog inte många minuter att fylla två plastkassar sprängfulla.

Bjuder på lite strandbilder. Som vanligt tagna med mobilkameran.

Likes

Comments

Näsan är röd, kinderna kalla. Jag snyter mig och tittar nöjd på valnötsträdet. Snön överraskade oss för några veckor sedan innan vi hunnit med att vinter-förbereda trädgården.
Jag pratar inte om lövräfsning. I år har det inte räfsats något alls. Trasiga kroppar och snösmockor har ställt till det. Lindarna och lönnarna's löv ligger som tjocka sammanpressade mattor under träden efter att en veckas tung snö tryckt ihop dem. Nu skulle de snarare behöva skyfflas, och den tyngden är absolut inget för trasiga kroppar.

Men man kan göra det man kan. Som att vintertäcka vårt lilla valnötsträd vi planterade våren 2015, och som verkar överlevt en vinter plus en sommartorka utan dess like. Nu blev trädet inbäddat i löv och kompostgaller.


Sticklingarna Jocke tog av buxbom har utvecklats fint i sina krukor och jag tänkte att smartaste sättet att övervintra dem är att gräva ner krukorna under mark mot en södervägg vid hönshuset. Jag fick täcka med löv och nät för att inte nyfikna höns ska "hjälpa till" och gräva fram dem senare.

Det blåser hårda vindar vid kusten och här på gården blåser det ganska duktigt och snö har virvlat från grågula tjocka snömoln. Det värmde att se Charlotta och Emil från granngården påbylsade till häst. En kort sekund mindes jag och längtade till den tid då det där var Jocke och jag, unga, friska, nykära till häst. Ett extra hjärthugg fick jag när jag såg hästen Charlotta satt på, ett fräknigt skimmelfärgat halvblodssto med kloka ögon och öron och precis lagom mycket av det mesta. Jösses vad hon påminde mig om Trigger, mitt arabiska halvblod som jag älskade så mycket. Kände mig tvungen att fråga om halvblodshingsten Parnass kanske fanns i hennes härstamning, och en förvånad Charlotta sa att det stämde. Jag mindes de härliga barbackaritterna snörika dagar. Värmen från hans runda tjockpälsade rygg, hans kloka öron som liksom alltid lyssnade vare sig jag sa nåt eller inte, hans doft med en touch av ponny. Hur han kunde tugga på min fot om jag funderade för länge vilken stig vi skulle välja.
För Trigger var valet lätt. Den stig vi aldrig förut tagit. Trigger var en äventyrare, så otroligt nyfiken av sig. Den enda häst jag någonsin ridit som inte var ett smack intresserad av att komma hem till stallet. Tvärtom kunde han sicksacka när vi skrittade sista kilometern hem i protest. Hem var skittråkigt ju!

Det finns hur mycket som helst att berätta om denne valack. Jag valde att sälja Trigger ett år efter Oscar fötts. Mina svåra foglossningar ville inte ge med sig. 10 månader efter Oscars födseln lyckades jag med stol sätta mig på hans rygg men det gjorde vansinnigt ont och jag kunde inte svinga benet bakåt och kliva av ens. Stackars Trigger som stod stilla så snällt, han blev beklämd när Jocke fick dra mig ner från hans rygg.
Trigger höll faktiskt på att deppa ihop alldeles i brist på action, och fastän jag skulle sakna honom alldeles galet så fick jag se till att Trigger hittade någon ny ryttare som förstod hans behov av äventyr och galna upptåg. Trigger blev faktiskt 30 år gammal och slutade aldrig att vilja upptäcka världen.

Likes

Comments