Ni har väl inte missat att vi har vänner här från USA? Har ni det får ni backa några blogginlägg och få koll på vad som hänt. Hur som helst så har det blivit lite ont om tid att blogga.
Terry fick för en vecka sedan äntligen efter bilolyckan tidigare göra den sista (förhoppningsvis) operationen när specialisten flögs hit och tog sig an hans krossade axel. Nu är han i så gott skick som man nu kan vara efter allt som hänt. Vi försöker ta igen förlorad tid och umgås, skrattar och turistar så mycket som Terry bara orkar.

Häromdan när Lisa och Terry bjöd på middag hade Terry, med bara vänsterarmen i bruk, lyckats baka cherrybrownies. Tror inte jag kan baka med vänster, känns som att vispa skulle varit omöjligt, men det får jag väl testa vid tillfälle.
Lite svårare är det att fira nationaldagen med inga riktigt satta traditioner än. Vädret var, för en gångs skull denna vår, med oss och vi kunde njuta av Jocke's kulinariska ansträngningar på altanen med en värmande solnedgång i ryggen.

Vi har hunnit avverka hela södra Gotland, delar av norra och en solig dag på vackra Fårö. Jag skulle kunna bomba er med bilder på våra äventyr men det känns komplicerat att bara plocka ut några stycken. Ni kan få två, på Lisa och Terry, från i förrgår vid Gamle Hamn på Fårö. Bara för att de är så söta ihop. Det får räcka.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

En av fördelarna med att ha ett specialintresse som hundutställningar, är att man får semestra på ställen man aldrig ens skulle haft i närheten av sin bucketlist.
Väldigt ofta är visar det sig att dessa ställen är små pärlor som man är väldigt glad att få ha besökt.

Idag gick turen till Gimo. Började förstås med Destination Gotland över en glittrande Östersjö. De visade en riktigt bra feelgood film med Will Smith i huvudrollen, "Collateral Beauty", som Jocke och jag fick fnissa lite till.
Bunkra lite mat på Lidl i Nynäshamn och så tuffa igenom Stockholm med vår gamla husbil. Vi valde att skippa E4:an och köra en lite roligare vägar genom vackra Roslagen. Lite lunch i Brottby, promenad och fika i Edsbro och till sist var vi på eftermiddagen framme vid Gimo.

Först gled vi förbi utställningsplatsen där husbilarna redan stod i rader, men vi tänkte för att garantera en bättre nattsömn att vi kollar hur det ser ut nere vid badet. Inte en enda husbil! Perfekt. Ingen risk att våra hundar kanske drar igång och skäller om någon annans hundar gör det.

Ungdomarna i Gimo är ena riktiga vikingar för de badade i sjön ( som egentligen är en handgrävd damm) och det var väl inte riktigt vad jag skulle kalla badtemperatur kanske. Vi fick dock en underbar promenad längs sjön på snirkliga stigar med liljekonvalj, hägg och fler myrstackar än jag trodde var möjligt.
Än är 5 bilar kvar vid badet men vi hoppas få vara ensamma i natt. Imorgon blir det en tuff, lång och förhoppningsvis skitkul dag. Längtar.

Likes

Comments

Bara för att man har en krossad axel så slipper man inte sightseeing med VeraVirrVarre, nä nä. Jag hade ett ärende att göra idag, nämligen att hämta de fyra kycklingar jag beställt i Fole. En bra ursäkt för lite sightseeing när man ändå håller på, och visst var amerikanerna sugna att åka med på en kortare turné till största delen i bilen. Terry såg lite blek ut när jag lämnade dem efteråt, men jag tror han tyckte det var värt det.

Det blev ett stopp i Ekeby vid "Irmas hantverk o Hoven Droven". Där fanns många olika gotländska hantverkares alster att beskåda, inte minst Irma's egna vackra vävda mattor. Hon var supertrevlig och vi fick följa med och titta på hennes vävstuga. Mannen hennes hade gjort en väldigt fin trappuppgång dit med målad himmel som tak. Alla dessa vackra vävnystan, en del av dem färgade av Irma själv.
Verkligen värt ett stopp. Särskilt som hon också bakar och driver café.

Andra stoppet blev Bara ödekyrka. Gömd i en skogsglänta ligger denna vackra kyrkoruin som övergavs redan på 1700-talet. Det är något med dessa övergivna kyrkor mitt i naturen som gör att det känns meditativt och magiskt och som skänker mig en inre frid.
Lisa och Terry tyckte också det var en väldigt vacker stillsam plats.
Mer äventyr än så, inklusive stopp vid macken och på Apoteket, orkade vi inte med idag.

Nu har jag installerat de 4 pyttesmå kycklingarna i fågelburen inomhus. En av de verkar lite tagen av flytten men den repar sig nog framåt kvällen.

Likes

Comments

Det har varit en minst sagt turbulent vecka. En vecka med flera kära återseenden och med mer jobbiga dramatiska inslag. I tisdags kom äldsta sonen Oscar hem efter 8 månader. Månader som han spenderat med kompisar och rest runt i Japan för att sedan fortsätta till Nya Zeeland med flickvännen och jobba och sedan resa runt även där, och avsluta det hela med en vecka i Sydney i Australien. Skäggig, långhårig, brunbränd och senig och på nåt sätt så himla vuxen. Herregud som vi saknat honom.

På onsdag kom nästa härliga återseende. Våra vänner Lisa och Terry från St Louis, Illinois, har flugit hit till ön och kommer stanna här till midsommar. Ett par dagar bodde de hos oss men sedan flyttade till vänners hus i grannbyn Buttle, där det är tänkt att de ska vakta hus, hästar, hundar och katter. De hann bo där mindre än ett dygn när Terry, som tog en tur på sin sportcykel, blev påkörd bakifrån och allvarligt skadad. Olyckan skedde vid Herrvik på en raksträcka med fri sikt. Föraren var en 84-årig man som enligt polisen hade dålig reaktionsförmåga och dålig syn, och han fråntogs körkortet på plats. Bakomvarande bil larmade 112 och Terry hämtades upp med ambulanshelikopter. Lisa, Joakim och jag fanns redan på plats på Visby lasarett när helikoptern kom. Terry opererades sedan. Man sydde ihop diverse olika sår och en större skada på foten. Axeln hade multipla frakturer och mycket benfragment och kommer att ersättas med en protes i en operation nästa vecka.

De känslor som uppstår när något sådant tumultartat händer är ganska obeskrivliga. Terry hade sån otrolig tur med tanke på omständigheterna, men det är illa nog som det är. Sedan kom också stressen över att det hela skedde på en helg och det gick inte att nå det amerikanska försäkringsbolaget eller amerikanska ambassaden. En ortoped kastade ur sig en spekulation att Terry kanske skulle bli ombedd av sitt försäkringsbolag att bli hemflugen för sin stora operation och den osäkerheten, rädslan och frustrationen kunde vi varit utan.

Så de senaste dagarna har till stora delar spenderats på sjukhuset. Jag vet av egen erfarenhet hur omvälvande och hur ensam och utlämnad man kan känna sig när man blir inlagd utomlands på sjukhus. Och språkförbristning ställer förstås till en del.

En observation från dessa dagar har faktiskt fått mig att fundera på att sjuksystrarnas engelskanivå generellt varit mycket bättre än samtliga läkares. Jag tänker ju att kanske läkarna med sin längre utbildning och därmed med en större del engelsk ämneslitteratur borde vara bättre, men nej.
Hur som helst fick Terry bra vård och chans att träna svenska, och personalen fick damma av sin skolengelska.

Likes

Comments

Fancy har klarat sitt viltspårs-anlagsspår!
Med bravur förklarade domare Ingmar Palmgren på prisutdelningen. Det var en fröjd att gå bakom och se Fancy arbeta. Kritiken sa "Ett utmärkt spår i lugnt tempo. 27 min njutning för domaren. Lycka till i nästa klass.".
Jätteduktig och väldigt spår-noggrann men lite långsam, dock inom godkänd tid.
Banan var kanske inte den lättaste och den gick över vatten vid två tillfällen, en lång sträcka över en halvblöt myr där jag ramlade omkull efter att ha försökt hoppa mig torrskodd fram på tuvor. Ingen skada utom blöta byxor och stukad stolthet.


Plötsligt hördes ett utryckningsfordon närma sig och stanna inte långt från skogen vi gick spår i. Sen strax ett till och sen hördes ytterligare ett och det började lukta brandrök. Då kom räddningshelikoptern över oss på sista sträckan och brandröken började sticka i våra ögon och näsa, men Fancy tuffade ändå på till slut. En sån liten kämpe.
Det var en risbrand på en närliggande åker som urartat till en gräsbrand men som räddningstjänsten fick under kontroll. Snyggt jobbat!

Ja det är lättare att skriva tax än chihuahua. 😄

Likes

Comments

Att det här skulle bli en maxad dag, det visste vi, men oj vad det har gått i ett. Igår kväll hjälpte Jocke och jag Gotlands Taxklubb att rigga en utställningsplats vid Roma Kungsgård, för idag har taxklubben och de andra jakthundarna haft utställning där. Det är alltid lite mer pyssel än man tror.

I morse var det stressigt eftersom jag var för trött igår för att finplocka Daizy's päls. Lite runt tassar och ändalykten och några osnygga tofsar under magen skulle bort.

Vår yngsta son Felix, våran lilla minsting, fyller galet nog redan 18 år idag. Hur gick det till? Hur har vi plötsligt bara vuxna barn? Jag fattar ingenting. I alla fall hade vi övertalat Felix att hänga med på hundutställningen och släpat med oss Banoffee-paj och fikakorg. Min mamma o pappa skulle möta upp där och solen hade lovat att skina idag.

Jag hade blivit förvarnad igår att jag kanske behövde hjälpa till och visa tax idag. Och när man ändå håller på så varför inte visa flera? Förutom Daizy blev det Daizy's halvbror Frodo och långhårstaxen Kingen. Det var kul. Jag njöt medan solen grillade min panna röd. Det var det där med solskyddsfaktor. Det har inte känts så aktuellt i år.
Daizy blev bästa tik 2:a och vinnare av Vindöns vandringspris ( delas ut till den tax som har bäst på drevprov och utställning tror jag det var).

Därefter hastade jag till hönsdagen som arrangerades vid Fole Kvarn, och hej hopp så lyckades jag komma hem med en Aracuana-flicka. Hon är lavendelfärgad med guldstrimmor och ser lite rolig ut eftersom Aracuana inte har någon stjärt direkt, tänk rumpnisse. Hon får gå tillsammans med silkes-kycklingarna tills vidare. På hönsmarknaden köpte jag även matägg i roliga färger, och 5 av dem har jag lagt under Silkes-Emma som bestämt sig för att det minsann är dags att ruva igen. Är hon supermorsan alla kategorier eller vad?

Nu ska det bli party här det närmaste dygnet för Felix och hans polare i flygeln och barbecue på altanen. Imorgon är det dags för viltspårsprov. Full rulle är helgens motto.

Likes

Comments

Uppväxt på västra Gotland, bosatt på östra, men mitt hjärta klappar alltid häftigast för norra Gotland. Där kontrasterna är häftigast, där stenen formar allt som försöker överleva där och havet har en klarhet som kalklinterna reflekterar till ett sprakande spektrum av färger som får en att tro att man befinner sig i Medelhavet.

Den varma lukten av tall, enbär, timjan och smultron och hav. Bländande hav. En himmel som aldrig tar slut.

Helgen användes till att packa husbilen och traditionsenligt inviga den för året med en tur till Gotlands kanske allra vackraste kuststräcka, den mellan Ihreviken-Svarthäll-Sigsarve-Häftings som sträcker sig långt in i Hall-Hangvars naturreservat.

Reservat är ett passande ord för den lilla hemliga stenviken vid Sigsarve utkarvad mellan bergen med små fiskebodar med inhägnade hästfållor och smala granar som avtecknar sig mot de mjuka klippfomationerna, för på nåt märkligt sätt tanken till en westernfilm och till indianer. Lite bisarrt att det på samma gång är så mycket koncentrerat gotländskt men ändå känslan av att indianer spejar ut bakom klipporna.

Reservatet börjar just där Ihrevikens magnifika finkorniga sandstrand övergår till stenstrand och gles krokig tallskog. Strax tornar majestätiska höga kalkstensklinter upp som stupar dramatiskt ner havet. Här är livsfarligt att bada för underströmmar från pallkanter en bit från strandlinjen kan snabbt dra dig ner. Välj hellre den vackra breda sandstranden, även om havet är så där magiskt blått mellan klipporna.

Kastspöfisket är otroligt lockande med de riktigt stora havsöringarna som lurar på småfisk vid dessa pallkanter, men du måste veta vad du gör, och aldrig, aldrig fiska ensam. Den här kusten övermannar med jämna mellanrum turister, och även öbor, som tillfälligt tummar på säkerheten.

Fiskefångst eller inte så är en grillkväll med solnedgång här magisk året om. På den mörka delen av året finns här få ljusstörningar och stjärnhimlen har aldrig bjudit på fler diamantglittrande stjärnor och emellanåt böljande dansande norrsken. Sommartid flämtar månen silvervit och blek bakom talltopparna på berget bakom dig medan sommarhimlen bjuder på fantastiska skådespel i alla tänkbara färger varje kväll innan solen fräsande smälter ner i havets horisont.

Likes

Comments

Idag är det action i byn. Både i verkligheten och på film. Det tysk-svenska filmteamet har valt ut den öde granngården som lämplig inspelningsplats för ännu en filmproduktion från bokserien om tuffa polisbruttan Anna Wern.

Jag cyklade förbi och kikade lite snabbt och tog två bilder till bloggen. Vem kunde ana att den lilla gården kunde rymma så många lastbilar, släp och husbilar? Längs vår ringlande lilla grusväg utanför gården står personbilarna med tyska nummerplåtar på rad. Filmteamet fikar i lä från den elaka stormvinden mellan lastbilarna. Filmning verkar vara en evig väntan.

Jag kollar efter syrran eller Mattias, som jag vet båda jobbat som statister för filmen tidigare i veckan, men jag ser dem inte. Eller så är det för att de är utklädda eller, kanske mest troligt, att jag själv är i seriöst behov av att skaffa mig glasögon. Den hårda vinden piskar upp virvlande sand i ansiktet på mig, och jag ska precis cykla hem när ännu en granne anländer. Det är inte ofta det är lite action i byn så då får man passa på att kolla in begivenheterna.
Tagning!

Likes

Comments

Vi har rabatt-huliganer på Botvatte gården. Man skulle lätt kunnat tro att dessa huliganer vore hönsen, men istället är det hundarna som saboterat min nya pionrabatt. Pionrötterna fick jag med mig från Susanne's torp i Småland. Vår gård ligger på en sandås och jordlagret är futtiga 5-10 cm, sedan bara packad finkornig sand, och jag har nu kämpat med att gräva upp en djup rabatt och fylla den med gödsel och mer mullrik jord.
Ett alldeles för tungt jobb för min kropp så det har blivit löjligt många vändor med nästan tom skottkärra. Men så är livet nuförtiden. I nästan ett dygn fick rabatten vara ifred innan nån av våra högst oskyldiga vovvar bestämt sig för att göra en arkeologisk utgrävning. Nu har jag satt upp kompostgaller runt rabatten för att hålla marodörerna ute.

Något annat mina hundar är onödigt bra på är att vakta staketet längs grusvägen. De jagar efter passerande traktorer och bilar och skäller ut alla trevliga grannar på promenad. Inte okej. Jag blir galen! Men jag har inte kommit på någon bra taktik att få stopp på 7 galningar som rusar iväg i 190 mot staketet. Visst, kommer jag mellan hundarna och staketet kan jag oftast lugna lynchmobben, men jag kan aldrig avbryta en "flockrusning" bakifrån.

På andra sidan landsvägen bor hästtjejen Charlotta, och hon har hästar som yrke vilket betyder att hon oftast passerar mig dagligen med de hästar hon jobbar med. Det känns sådär att hundarna rusar emot staketet då, ja värre än sådär, det känns bedrövligt.

Nu brukar hennes hästar vara lika lugna och väluppfostrade som hon själv är, men det ursäktar inte mina hundars tarvliga sätt och uppfostran. På bilden ser ni Charlotta som precis fått dagens utskällning vid grinden med sin häst och sina två unghästar vid hand. Förstå om de där unghästarna börjat kasta och slita sig, kommit loss och satt av i full fart över stora landsvägen. Jag slänger onda ögat på mina hundar som medan jag pratar med Charlotta bara ligger på gräsmattan och rullar runt tillsammans och är hur coola som helst med att hästarna står där bara för att matte står emellan. Jäkla knäppgökar hela bunten.

Likes

Comments

Kolla vad jag hittade i hönshuset. Ett nästan runt mörkbeige ägg i Maltesers storlek som väger futtiga 6 gr. Funderar på om jag ska spara det för roligt eller knäcka det för att se vad som finns i. Ja, det är ju inte choklad, men om ägget har någon gula. Felix tycker vi ska steka det. Får se vad jag gör.

Likes

Comments