Det har varit en blöt vecka på mer än ett sätt. Snoren har runnit, det har vaskats vin, det har regnat i dagar och källaren har varit helt översvämmad.
Det senare berodde på att en plastgäng till avhärdaren bestämde sig för att spricka och källaren hade antagligen snabbt vattenfyllts, rum efter rum. Som säkerhetsåtgärd har vi en brunn med en dränkbar pump som ska pumpa bort allt vatten om t ex tvättmaskinen skulle paja eller så. Efter ett par timmar hade troligen pumpen också jobbat ihjäl sig och dött. Turligt nog kom så vi hem efter att ha besökt Hemsedagen och upptäckte chockade att det inte fanns något vatten i kranarna. Den chocken blev inte mindre när vi insåg att källaren var vattenfylld ungefär en decimeter högt. På den nivån har vi inga eldragningar och det gjorde det hyggligt riskfritt att gå ner och försöka reda ut vad som hänt och stänga av huvudkranen. Livet i hus kan vara charmigare.

Sommarförkylning är inte kul och förra veckan var jag verkligen nere för räkning. Nu snorar och nyser jag fortfarande men orken har sakta återkommit. Jag har haft lite för mkt korsdrag på huvudkontoret och när det var dags att smaka av årets syrénvin insåg jag att jag glömt att på tredje dagen avlägsna blommor och citroner ur vinet för att undvika att det skulle bli beskt. Det är, snällt sagt, inte särskilt drickbart. Så nu får man testa att vaska likt höjdarna på Stureplan medan jordgubb/rabarbervinet puttrande jäser i vinhinken.

På tal om blöt vecka så har Jocke bytt sladden till trädgårdens dammpump, den jag körde av med åkgräsklipparen i höstas, så nu flödar vattenfallet igen och gör traktens fåglar överlyckliga. Deras vattenland är nu öppet för säsongen. Gräset växer förstås också pga allt regn och det gäller att försöka hålla det stången. Jag hade några timmar inplanerade till det idag, ja vår gård tar ca 5 timmar med åkgräsklippare att klippa! Men när jag vred om nyckeln hände just ingenting alls, ändå klippte Jocke vid Logen och parkeringen igår kväll. Bensinnivån låg men det förklarar inte varför inget händer när jag vrider om nyckeln. För säkerhets skull sätter jag batteriet på laddning.

Oscar, som lånat sin polare Kevins bil, blev också stående i morse när bilen inte startade och fick åka med pappa till jobbet. Kan det vara batteriet där med? Jag får se om jag inte sätter det på laddning också senare. Hur som helst så får jag hämta Oscar i stan ikväll när han jobbat klart sitt dagspass. Det är Almedalsveckan så krogen han jobbar på, Munken, har fullt upp dag som natt just nu.

Nu fick jag ett nytt tips av Jocke på hur jag kanske ska kunna få igång trädgårdstraktorn. Kanske en brytare till klippaggregatet eller den som sitter under sitsens fjädring är lite trött? Går och kollar direkt...

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Sommartider hej hej, eller hej kom och hjälp mig? Sommar är kul och full av vänner och sociala events, turister och sandiga picknickkorgar. Det är inte direkt någon ordning på nåt alls. Huset är mer kaotiskt än vanligt och ändå lever vi till största delen utomhus, trädgården frodas och växer oss över huvudet. Åkgräsklipparen har ny motor och den går i ett.

Förra året klippte jag av elkabeln till trädgårdsdammens vattenpump och näckrosorna slåss om utrymme med gröna alger nu när vattnet inte längre syresätts. Trollsländorna verkar iofs uppskatta just den saken.
Salladslåda skulle planterats om för länge sen eftersom den sallad som växer där gått i blom. Överallt står rangliga tomatplantor och väntar på större krukor.


Idag är första dagen på sex veckor som jag har en vanlig dag ensam i huset. Snoren rinner och min nesliga sommarförkylning har snott all min energi. Jag sitter under taket på altanen och ser allt som måste göras, sen blundar jag och ställer om mitt filter, öppnar ögonen igen och ser bara det vackra och gröna. Ser hundarna njuta av livet och hur zinkbaljan som ännu inte fått några sommarblommor fullständigt flöda över av självsådda penséer från förra året. Jag föreställer mig lukterna från vresrosor, lavendel, schersmin och kaprifol som jag anar finns där bortom förkylningens rinnande näsa.


Jag glömmer en stund hur räven igår gick bärsärk och mördade mina unghöns, både de jag fött upp själv i mitt vardagsrum i vinter och de jag köpt av andra. Distraherad av turistbyte i stugorna i förrgår kväll glömde jag stänga hönsgårdens dörr och av allt jobb, engagemang och kärlek fanns bara lik och fjädrar överallt kvar. Jag förstår varför jag missade att stänga dörren, men kan inte riktigt förlåta mig själv för det.


Intensiva veckor med först två amerikanska vänner, sedan två extra amerikaner, en utställningsresa till Gimo, Jocke som fick åka till USA på jobb en vecka och en härlig långweekend med en svärmor som fyllde 70 och som vi och Jockes brors Jimmy kidnappade till Tallinn. Det var jättekul och jag hoppas vi gör om det nån gång.

En av mina "chihuahua-vänner" Inga-Lill har bott i flygeln den här sista veckan och hon och hennes väninna Carro har skänkt mig många gapflabb och hjärntvättat mig med Emil Assergård's sommarplåga till låt, Ego. När jag väckte mig själv i natt med en nysning och behövde snyta mig så var det den låten som rullade i min hjärna.

Mina kära jänkare var tvungna att flyga hem på midsommardagen, men det kändes helt fel. Det är ju nu sommaren börjar, alla konserter, evenemang och alla dessa gallerier och konsthantverkare som öppnar sina studios. Det är nu värmen snart kommer (eller?) och man kanske kan överväga att kasta sig i sjön.

Terry var väl extra ledsen att de fick åka precis när Nat West Island Games precis började så han aldrig hann se cykeltävlingarna. Konstigt nog tyckte både Jocke och jag att det kändes som sommaren tog slut när de åkte, fast den ju precis börjat. Saknar er Lisa o Terry. Kom snart tillbaka!

Likes

Comments

Ni har väl inte missat att vi har vänner här från USA? Har ni det får ni backa några blogginlägg och få koll på vad som hänt. Hur som helst så har det blivit lite ont om tid att blogga.
Terry fick för en vecka sedan äntligen efter bilolyckan tidigare göra den sista (förhoppningsvis) operationen när specialisten flögs hit och tog sig an hans krossade axel. Nu är han i så gott skick som man nu kan vara efter allt som hänt. Vi försöker ta igen förlorad tid och umgås, skrattar och turistar så mycket som Terry bara orkar.

Häromdan när Lisa och Terry bjöd på middag hade Terry, med bara vänsterarmen i bruk, lyckats baka cherrybrownies. Tror inte jag kan baka med vänster, känns som att vispa skulle varit omöjligt, men det får jag väl testa vid tillfälle.
Lite svårare är det att fira nationaldagen med inga riktigt satta traditioner än. Vädret var, för en gångs skull denna vår, med oss och vi kunde njuta av Jocke's kulinariska ansträngningar på altanen med en värmande solnedgång i ryggen.

Vi har hunnit avverka hela södra Gotland, delar av norra och en solig dag på vackra Fårö. Jag skulle kunna bomba er med bilder på våra äventyr men det känns komplicerat att bara plocka ut några stycken. Ni kan få två, på Lisa och Terry, från i förrgår vid Gamle Hamn på Fårö. Bara för att de är så söta ihop. Det får räcka.

Likes

Comments

En av fördelarna med att ha ett specialintresse som hundutställningar, är att man får semestra på ställen man aldrig ens skulle haft i närheten av sin bucketlist.
Väldigt ofta är visar det sig att dessa ställen är små pärlor som man är väldigt glad att få ha besökt.

Idag gick turen till Gimo. Började förstås med Destination Gotland över en glittrande Östersjö. De visade en riktigt bra feelgood film med Will Smith i huvudrollen, "Collateral Beauty", som Jocke och jag fick fnissa lite till.
Bunkra lite mat på Lidl i Nynäshamn och så tuffa igenom Stockholm med vår gamla husbil. Vi valde att skippa E4:an och köra en lite roligare vägar genom vackra Roslagen. Lite lunch i Brottby, promenad och fika i Edsbro och till sist var vi på eftermiddagen framme vid Gimo.

Först gled vi förbi utställningsplatsen där husbilarna redan stod i rader, men vi tänkte för att garantera en bättre nattsömn att vi kollar hur det ser ut nere vid badet. Inte en enda husbil! Perfekt. Ingen risk att våra hundar kanske drar igång och skäller om någon annans hundar gör det.

Ungdomarna i Gimo är ena riktiga vikingar för de badade i sjön ( som egentligen är en handgrävd damm) och det var väl inte riktigt vad jag skulle kalla badtemperatur kanske. Vi fick dock en underbar promenad längs sjön på snirkliga stigar med liljekonvalj, hägg och fler myrstackar än jag trodde var möjligt.
Än är 5 bilar kvar vid badet men vi hoppas få vara ensamma i natt. Imorgon blir det en tuff, lång och förhoppningsvis skitkul dag. Längtar.

Likes

Comments

Bara för att man har en krossad axel så slipper man inte sightseeing med VeraVirrVarre, nä nä. Jag hade ett ärende att göra idag, nämligen att hämta de fyra kycklingar jag beställt i Fole. En bra ursäkt för lite sightseeing när man ändå håller på, och visst var amerikanerna sugna att åka med på en kortare turné till största delen i bilen. Terry såg lite blek ut när jag lämnade dem efteråt, men jag tror han tyckte det var värt det.

Det blev ett stopp i Ekeby vid "Irmas hantverk o Hoven Droven". Där fanns många olika gotländska hantverkares alster att beskåda, inte minst Irma's egna vackra vävda mattor. Hon var supertrevlig och vi fick följa med och titta på hennes vävstuga. Mannen hennes hade gjort en väldigt fin trappuppgång dit med målad himmel som tak. Alla dessa vackra vävnystan, en del av dem färgade av Irma själv.
Verkligen värt ett stopp. Särskilt som hon också bakar och driver café.

Andra stoppet blev Bara ödekyrka. Gömd i en skogsglänta ligger denna vackra kyrkoruin som övergavs redan på 1700-talet. Det är något med dessa övergivna kyrkor mitt i naturen som gör att det känns meditativt och magiskt och som skänker mig en inre frid.
Lisa och Terry tyckte också det var en väldigt vacker stillsam plats.
Mer äventyr än så, inklusive stopp vid macken och på Apoteket, orkade vi inte med idag.

Nu har jag installerat de 4 pyttesmå kycklingarna i fågelburen inomhus. En av de verkar lite tagen av flytten men den repar sig nog framåt kvällen.

Likes

Comments

Det har varit en minst sagt turbulent vecka. En vecka med flera kära återseenden och med mer jobbiga dramatiska inslag. I tisdags kom äldsta sonen Oscar hem efter 8 månader. Månader som han spenderat med kompisar och rest runt i Japan för att sedan fortsätta till Nya Zeeland med flickvännen och jobba och sedan resa runt även där, och avsluta det hela med en vecka i Sydney i Australien. Skäggig, långhårig, brunbränd och senig och på nåt sätt så himla vuxen. Herregud som vi saknat honom.

På onsdag kom nästa härliga återseende. Våra vänner Lisa och Terry från St Louis, Illinois, har flugit hit till ön och kommer stanna här till midsommar. Ett par dagar bodde de hos oss men sedan flyttade till vänners hus i grannbyn Buttle, där det är tänkt att de ska vakta hus, hästar, hundar och katter. De hann bo där mindre än ett dygn när Terry, som tog en tur på sin sportcykel, blev påkörd bakifrån och allvarligt skadad. Olyckan skedde vid Herrvik på en raksträcka med fri sikt. Föraren var en 84-årig man som enligt polisen hade dålig reaktionsförmåga och dålig syn, och han fråntogs körkortet på plats. Bakomvarande bil larmade 112 och Terry hämtades upp med ambulanshelikopter. Lisa, Joakim och jag fanns redan på plats på Visby lasarett när helikoptern kom. Terry opererades sedan. Man sydde ihop diverse olika sår och en större skada på foten. Axeln hade multipla frakturer och mycket benfragment och kommer att ersättas med en protes i en operation nästa vecka.

De känslor som uppstår när något sådant tumultartat händer är ganska obeskrivliga. Terry hade sån otrolig tur med tanke på omständigheterna, men det är illa nog som det är. Sedan kom också stressen över att det hela skedde på en helg och det gick inte att nå det amerikanska försäkringsbolaget eller amerikanska ambassaden. En ortoped kastade ur sig en spekulation att Terry kanske skulle bli ombedd av sitt försäkringsbolag att bli hemflugen för sin stora operation och den osäkerheten, rädslan och frustrationen kunde vi varit utan.

Så de senaste dagarna har till stora delar spenderats på sjukhuset. Jag vet av egen erfarenhet hur omvälvande och hur ensam och utlämnad man kan känna sig när man blir inlagd utomlands på sjukhus. Och språkförbristning ställer förstås till en del.

En observation från dessa dagar har faktiskt fått mig att fundera på att sjuksystrarnas engelskanivå generellt varit mycket bättre än samtliga läkares. Jag tänker ju att kanske läkarna med sin längre utbildning och därmed med en större del engelsk ämneslitteratur borde vara bättre, men nej.
Hur som helst fick Terry bra vård och chans att träna svenska, och personalen fick damma av sin skolengelska.

Likes

Comments

Fancy har klarat sitt viltspårs-anlagsspår!
Med bravur förklarade domare Ingmar Palmgren på prisutdelningen. Det var en fröjd att gå bakom och se Fancy arbeta. Kritiken sa "Ett utmärkt spår i lugnt tempo. 27 min njutning för domaren. Lycka till i nästa klass.".
Jätteduktig och väldigt spår-noggrann men lite långsam, dock inom godkänd tid.
Banan var kanske inte den lättaste och den gick över vatten vid två tillfällen, en lång sträcka över en halvblöt myr där jag ramlade omkull efter att ha försökt hoppa mig torrskodd fram på tuvor. Ingen skada utom blöta byxor och stukad stolthet.


Plötsligt hördes ett utryckningsfordon närma sig och stanna inte långt från skogen vi gick spår i. Sen strax ett till och sen hördes ytterligare ett och det började lukta brandrök. Då kom räddningshelikoptern över oss på sista sträckan och brandröken började sticka i våra ögon och näsa, men Fancy tuffade ändå på till slut. En sån liten kämpe.
Det var en risbrand på en närliggande åker som urartat till en gräsbrand men som räddningstjänsten fick under kontroll. Snyggt jobbat!

Ja det är lättare att skriva tax än chihuahua. 😄

Likes

Comments

Att det här skulle bli en maxad dag, det visste vi, men oj vad det har gått i ett. Igår kväll hjälpte Jocke och jag Gotlands Taxklubb att rigga en utställningsplats vid Roma Kungsgård, för idag har taxklubben och de andra jakthundarna haft utställning där. Det är alltid lite mer pyssel än man tror.

I morse var det stressigt eftersom jag var för trött igår för att finplocka Daizy's päls. Lite runt tassar och ändalykten och några osnygga tofsar under magen skulle bort.

Vår yngsta son Felix, våran lilla minsting, fyller galet nog redan 18 år idag. Hur gick det till? Hur har vi plötsligt bara vuxna barn? Jag fattar ingenting. I alla fall hade vi övertalat Felix att hänga med på hundutställningen och släpat med oss Banoffee-paj och fikakorg. Min mamma o pappa skulle möta upp där och solen hade lovat att skina idag.

Jag hade blivit förvarnad igår att jag kanske behövde hjälpa till och visa tax idag. Och när man ändå håller på så varför inte visa flera? Förutom Daizy blev det Daizy's halvbror Frodo och långhårstaxen Kingen. Det var kul. Jag njöt medan solen grillade min panna röd. Det var det där med solskyddsfaktor. Det har inte känts så aktuellt i år.
Daizy blev bästa tik 2:a och vinnare av Vindöns vandringspris ( delas ut till den tax som har bäst på drevprov och utställning tror jag det var).

Därefter hastade jag till hönsdagen som arrangerades vid Fole Kvarn, och hej hopp så lyckades jag komma hem med en Aracuana-flicka. Hon är lavendelfärgad med guldstrimmor och ser lite rolig ut eftersom Aracuana inte har någon stjärt direkt, tänk rumpnisse. Hon får gå tillsammans med silkes-kycklingarna tills vidare. På hönsmarknaden köpte jag även matägg i roliga färger, och 5 av dem har jag lagt under Silkes-Emma som bestämt sig för att det minsann är dags att ruva igen. Är hon supermorsan alla kategorier eller vad?

Nu ska det bli party här det närmaste dygnet för Felix och hans polare i flygeln och barbecue på altanen. Imorgon är det dags för viltspårsprov. Full rulle är helgens motto.

Likes

Comments

Uppväxt på västra Gotland, bosatt på östra, men mitt hjärta klappar alltid häftigast för norra Gotland. Där kontrasterna är häftigast, där stenen formar allt som försöker överleva där och havet har en klarhet som kalklinterna reflekterar till ett sprakande spektrum av färger som får en att tro att man befinner sig i Medelhavet.

Den varma lukten av tall, enbär, timjan och smultron och hav. Bländande hav. En himmel som aldrig tar slut.

Helgen användes till att packa husbilen och traditionsenligt inviga den för året med en tur till Gotlands kanske allra vackraste kuststräcka, den mellan Ihreviken-Svarthäll-Sigsarve-Häftings som sträcker sig långt in i Hall-Hangvars naturreservat.

Reservat är ett passande ord för den lilla hemliga stenviken vid Sigsarve utkarvad mellan bergen med små fiskebodar med inhägnade hästfållor och smala granar som avtecknar sig mot de mjuka klippfomationerna, för på nåt märkligt sätt tanken till en westernfilm och till indianer. Lite bisarrt att det på samma gång är så mycket koncentrerat gotländskt men ändå känslan av att indianer spejar ut bakom klipporna.

Reservatet börjar just där Ihrevikens magnifika finkorniga sandstrand övergår till stenstrand och gles krokig tallskog. Strax tornar majestätiska höga kalkstensklinter upp som stupar dramatiskt ner havet. Här är livsfarligt att bada för underströmmar från pallkanter en bit från strandlinjen kan snabbt dra dig ner. Välj hellre den vackra breda sandstranden, även om havet är så där magiskt blått mellan klipporna.

Kastspöfisket är otroligt lockande med de riktigt stora havsöringarna som lurar på småfisk vid dessa pallkanter, men du måste veta vad du gör, och aldrig, aldrig fiska ensam. Den här kusten övermannar med jämna mellanrum turister, och även öbor, som tillfälligt tummar på säkerheten.

Fiskefångst eller inte så är en grillkväll med solnedgång här magisk året om. På den mörka delen av året finns här få ljusstörningar och stjärnhimlen har aldrig bjudit på fler diamantglittrande stjärnor och emellanåt böljande dansande norrsken. Sommartid flämtar månen silvervit och blek bakom talltopparna på berget bakom dig medan sommarhimlen bjuder på fantastiska skådespel i alla tänkbara färger varje kväll innan solen fräsande smälter ner i havets horisont.

Likes

Comments

Idag är det action i byn. Både i verkligheten och på film. Det tysk-svenska filmteamet har valt ut den öde granngården som lämplig inspelningsplats för ännu en filmproduktion från bokserien om tuffa polisbruttan Anna Wern.

Jag cyklade förbi och kikade lite snabbt och tog två bilder till bloggen. Vem kunde ana att den lilla gården kunde rymma så många lastbilar, släp och husbilar? Längs vår ringlande lilla grusväg utanför gården står personbilarna med tyska nummerplåtar på rad. Filmteamet fikar i lä från den elaka stormvinden mellan lastbilarna. Filmning verkar vara en evig väntan.

Jag kollar efter syrran eller Mattias, som jag vet båda jobbat som statister för filmen tidigare i veckan, men jag ser dem inte. Eller så är det för att de är utklädda eller, kanske mest troligt, att jag själv är i seriöst behov av att skaffa mig glasögon. Den hårda vinden piskar upp virvlande sand i ansiktet på mig, och jag ska precis cykla hem när ännu en granne anländer. Det är inte ofta det är lite action i byn så då får man passa på att kolla in begivenheterna.
Tagning!

Likes

Comments