Jag har bestämt mig, eller nåt, för att den här bloggen mest är till för mig. Jag tänker inte längre dela länkar eller information om att jag faktiskt skrivit något, just för att bloggen mest är till för mig. Inte en dagbok, för vem fan orkar läsa det, men mer som ett ställe att döda lite tid på och dela med mig av diverse saker. Jag väljer dock att fortfarande ha den öppen och inte privat, för att vem vet, någon kanske läser. Så nu vet ni det.

Likes

Comments

Hej!

Det har gått ett halvår. Jag har börjat nian. Åkt på klassresa till Mallorca. Färgat håret rosa och sedan blont igen. Gjort slut med min partner. Blivit frisk. Börjat självskada och sedan försökt att bli självskadefri igen. Jag har fyllt femton år. Jag har börjat uppskatta och älska mitt liv och mig själv. Och jag har fått höra att jag borde börja blogga igen. Så frågan är väl om jag är tillbaka?

Jag började mitt bloggande när jag var typ tolv år. Då var det okej att lägga ut fula bilder och små korta pinsamma inlägg om hur dåligt jag mådde. Jag skrev om allt och alla utan att lägga en enda tanke på konsekvenser. Nu är det annorlunda. Jag är femton år gammal, inom 11 månader sexton, jag har städat upp röran jag ställde till hos mig själv som yngre och jag lever ett annat liv. Jag vågar inte längre skriva vad som helst, om ens något. Dessutom finner jag inte samma intresse i det. Det är inte längre lika kul att skriva om mina dagar eller att lägga upp ''dagens outfit'' (som ändå inte är ''dagens'' för jag bryr mig not at all om vad jag har på mig egentligen och det syns dessvärre). Jag vill inte dela med mig av mina tankar och känslor, inte kasta ut allt jag känner ut i ingenstans för att vem som helst ska få läsa och därav dömma. Så varför sitter jag här vid datorn och skriver när jag inte vågar? Jag vet helt ärligt inte. Det är väl skönt att tömma tankarn om de saker jag öppet kan prata om någonstans. Om ebay-shopping, om hår, om tillfrisknande, om saker jag vill uppnå. Jag har inte beslutat något än. Kanske vaknar bloggaren inom mig till liv igen. Det är upp till bevis nu.

En liten bild från klassresan. fotograf: Felicia Wångdahl

Likes

Comments

Vad kan jag göra som feminist?

Det är en fråga jag tänker på ofta. Jag menar, jag är fjorton år, jag kan inte göra så mycket för att förändra detta samhälle precis. Jag skulle säkert kunna ha en insamling av något slag, skapa en fond, något sånt. Men i slutändan så känns jag för svag. Jag når inte ut till så många människor. Men jag tycker att det är extremt viktigt att sprida budskapet om feminism om man nu är feminist, och faktiskt försöka göra något.

Det du som ung kan göra är att prata. Upplysa folk. Jag argumenterar SÅ ofta med mina föräldrar om feminism, jag diskuterade transpersoner med min mammas väninna imorse. Jag försöker att sprida ordet. Jag tjatade ut mitt squad i skolan under nästan hela åttan. Jag pratar feminism med mina vänner, jag skriver om det, jag föreläste om transpersoners rättigheter i höst på svenskan. Jag är den jobbiga jäveln som påpekar på sexualkunskapen att det inte bara är man och kvinna, att tjatsex visst är våldtäkt, att cis-personer inte har ett skit att säga om vad som är "på riktigt" och inte hos en transpersons kön. Jag är den som försöker. Jag förklarar sexism, kränkta män, allt jag kan. Jag blir inte alltid hörd. Jag blir tystad ibland. Jag har visserligen fel ibland, men jag ger inte upp för det. Det enda som jag tror att folk kan tycka är väsentligt är att jag inte ser ut som en "riktig feminist", men jag förstår det, det finns många blonda barbies som kallar sig feminist och samtidigt inte är ett dugg pålästa, men så länge en person vill och kämpar för allas rättigheter som människor så är det väl en bra sak? Jag är panromantisk och förmodligen asexuell, men jag har en straight partner som jag älskar. Jag hade älskat honom villkorslöst och tonårsaktigt även om han var en tjej, en agender, genderfluid, ickebinär, vilket kön som helst, oavsett om han har en penis, vagina eller intersex. Det är obetydligt. Kärlek är kärlek. Jag ska gå i Pride, och jag försöker verkligen att sprida min feminism. Jag kommer aldrig att tystas ner. Aldrig.

Jag tror att du som ung feminist kan läsa på, argumentera, stå på dig och upplysa folk. Det spelar ingen roll om det är 100 personer eller din moster, det viktiga är att personen lär sig. Att den tar åt sig. Att den förstår. Det är så många vuxna där ute som inte kan någonting om transpersoner, om läggningar, om rättigheter. Dom är opålästa, inte transfober. Om du upplyser dom, lär dom, så kommer dom att välja att förstå eller att mumla "det var bättre förr", och isåfall, försök en gång till innan du dumpar dom. Min farmor ville att jag skulle testa en klänning på röda korset häromdagen. Den var helt täckande i tyget, vit, gick till knäna ungefär och hade t-shirt skurna armar, ingen urringning och var helt stängd i ryggen. Hon mer eller mindre förbjöd mig att köpa den. Den visade "förmycket hud". Jag ville nästan köpa den bara för att visa henne att jag äger min kropp, men den var skitful och luktade skumt så jag lät bli. Jag sa till henne att jag har rätt att visa hud, att den var ganska täckande, hon suckade och gick därifrån. Varför är det så? Varför får jag inte visa min kropp? Jag vägrar acceptera det. Det vill jag förändra. Jag vill fylla min Instagram med min kropp, visa hur bra den är. Visste ni att min kropp kan springa 5 kilometer? Att den har tagit flera överdoser och överlevt? Att den läkt mina sår? Att den lever varje dag som jag känner mig döende. Att den aldrig sviker mig. Den tar medicin varenda dag. Jag älskar min kropp. Men det får jag inte göra, jag har ju en vagina. Det gör min kropp till ett sexobjekt. My bad.

Jag tänker fortsätta att sprida feminism. Jag vill lära mig mer, och lära andra. Jag pluggar som fan för att kunna läsa vidare antingen som advokat och kunna försvara fittbärare som blivit våldtagna och råkade ha på sig en kort kjol. För att förändra löneskillnaden. Eller så läser jag litteratur, skriver en bok som når ut till allt och alla och förändrar världen med ord. Det jag vill säga är, du som feminist behöver inte samla in hundratusentals kronor till fonder, det bevisar inget, om du vill förändra så prata. Upplys. Låt dig aldrig tystas ner. Aldrig.

Likes

Comments

Fotograf: Emma Torstad (aka min snygga kompis som rockar min klänning från BikBok bättre än alla andra)

​Klänning BikBok Vårkollektion 2014, Jacka Chicquelle, Skor IDK. Röd klänning: BikBok

Likes

Comments

Idag är det den 7 Juli 2016. Jag har solat i nån timme (utan att få färg som vanligt), småhandlat i Hemse och ätit en alldeles förstark sojakorv. Jag har inte ägnat en enda tanke åt döden, rakblad eller att ge upp min närvaro på jorden. Jag har varit självskadefri helt sedan i mars (hur många månader är det nu? Nästan 5..shit), absolut har tanken frestat mig, och absolut har jag blivit triggad som bara den. Men jag är äntligen fri. Och inga sår i världen kommer att kunna ersätta den här lättnaden, för ni anar inte vilken tyngd som lyft från mina axlar. Jag ska sluta gå på BUP. Jag är fri.

Men jag vet att det är många som inte är fria. Att det är många med en resa framför sig. Att det är många som just nu har en väldigt lång bit kvar. Och att det är många med helt andra problem än vad jag har haft. Men vi alla har en sak gemensamt; vi är psykiskt instabila. Och psykisk instabilitet är asjobbigt, det är tungt, det sliter sönder en. Men. Du är inte ensam. Jag vet inte om jag kan inspirera dig till att må bättre, men om jag kan det så kommer jag att försöka. Right now. För vi ledsna personer behöver varandra ibland.

För två år sedan hade jag förmodligen snackat så mycket skit att inte ens satan velat hänga med mig, om personer som skrev ''ni är starka, ni är vackra xoxo'' och berättade om att vikt inte spelar någon roll eller om att du är stark för att du överlevt din depression. Jag tyckte att sådanna historier var bullshit. Idag? Idag så älskar jag historier om trasiga personer, för att se hur människor går vidare, hur dom läker och blir hela igen.

Det är mycket att gå vidare ifrån, men det är ofta nödvändigt på något sätt, och det kommer ni att upptäcka. Jag ska dela med mig av min historia nu, för att visa hur en trasig elvaårig har blibit en hel (nästan) femtonåring. Kärlek, träning, BUP och tro, det har läkt mig. Stay tuned.

Likes

Comments

Hej!

Idag jobbar jag, från 11.30 till 16.30 och gör hela helgen. Helt ok tider ändå, och ganska mys jobb. Och så har vi ju pengarna ;)

Idag ska jag släppas av kl åtta på morgonen hos min pojkvän, sova nån timme, ta en buss till stan, cykla till jobbet, sen gymma, sen cykla tillbaka till Love (min pojkvän) och sen typ sova. Dessa roliga dagar ni vet... Nej, men jag tänkte blogga lite då. Kul! Varför har jag börjat blogga igen? Jag har ingen aning. Kände mest för det.

Bjuder på dessa sommarbilder sålänge, åh. Älskar sommarkvällar!

Likes

Comments

Allt för ofta så ställer jag mig framför spegeln och försöker se allt det jag inte har, eller har men som jag inte vill se. Jag borde vara nöjd med mitt utseende, jag är inte ohälsosam på något sätt eller utanför min comfortzoon, men på något sätt så är jag uttråkad av mitt utseende. Extremt uttråkad. Jag vet vad jag hade gjort för 1-2 år sedan, jag hade färgat håret, köpt nya kläder, hetsbantat och försökt att hitta en helt ny sida av mig. Det finns många sidor hos mig, men ingen av dom älskar blått hår eller ögonbryn större än mina tummar. Så jag vet inte hur jag hanterar det här nu. Såfort jag är nöjd med något hittar jag jämt något negativt med det, t.ex nu, iochmed att jag helst vill färga håret rosa och bara "so long suckers" till normen. Istället sitter jag här, fakeblond och blåögd och funderar på vad jag vill göra med mitt liv och utseende. Jag har världens identitetskris. Fan.

Likes

Comments

Vet ni hur bra träning faktiskt är? Inte? Det visste intejag heller för typ ett halvår sen, men sen skaffade jag mig mitt första gymkortpå ett superfräscht gym här i visby och tränade i flera veckor. Och gud vilketbra humör jag hade!

Att träna handlar inte bara om att bli snygg eller stark,det handlar om att bygga upp en uthållighet, en passion. Att öka mängdenendorfiner. Att må bra. Man mår så sjukt jäkla bra av att träna. Såklart,gymkort kan vara pissdyra, men dom är så värda det! Mitt gym i Visby heter Formoch dom har ett gym precis bredvid min skola och ett till ca 5 min hemifrån mig,vilket leder till att det är lätt och nära för mig att träna. Att må bra. Formerbjuder en massa bra saker, du kan få tillgång till en personlig tränare ochdom har olika viktminskningsprogram med bland annat Itrim som jag även skriverdetta inlägg tillsammans med. Om ni Gotlandsbor är intresserade av det så finnsdet en länk HÄR.

Jag rekommenderar alla att träna, och att skrapa ihop tillett gymkort, för att det är så skönt att komma till gymmet, träna i sin taktmed andra människor i omgivningen som är inne i sina egna världar, att kunnaduscha på plats och att det finns personal som kan hjälpa till. Du kommer attmå mycket bättre, både psykiskt och fysiskt. Lycka till

Likes

Comments