View tracker

Förkyld. Ryter åt lillkillen för att jag inte klarar av att stå dubbelvikt mer än en sekund och när jag hjälper honom av med byxorna får jag stå där i en eeeeeeevighet innan han kan koncentrera sig på vad vid gör och faktiskt kliva ur brallorna!
Då har allt snor kommit hela vägen in i hjärnbarken och syret är helt slut, för jag är för fet och ovig för att kunna andas när jag böjer mig.
Arg, yr och snorig kämpar jag på för att komma iväg till skola o förskola i tid.
Killen startar sin automatiska traktor som står och torrjuckar mot väggen. Ett negativt monotont ljud jag inte tål. Arg igen.
Han håller emot när jag ska stängs hans bildörr - arg igen. Även i säkerhetsbältespåtagandet har jag ju stått böjd och hållit andan och ska äntligen resa mig och i ett svep få dra ett djupt andetag samtidigt som bildörren mycket symboliskt stängs och avslutar den arbetsuppgiften. Att han håller emot är förstås en baggis, men som HSP:are och förkyld och sen och syrebefriad, så är det droppen.
Måste han bara motarbeta mig hela tiden?
Asså den fyraåringen beter sig som ett barn! Skärpning!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag börjar bli lite desperat - om jag inte nyttjar den här perioden tillatt få fram vad jag vill att firman ska jobba med egentligen och se till attdet börjar hända i verkligheten också och dessutom se till att det blir ettplus i firmans ekonomi - så kanske jag blir skickad på arbetsläger i Gulag.
​OhHorror!
Jag kanskeblir tvungen att söka jobb!
Ochuppfostra familjen till att klara sig själva.
Och dagdrömmaom att jobba med firman.
Och avskymig själv för att jag en gång hade chansen och sölade bort den på att besökakompisar...
Men då, närjag jag är i gruvan igen och slavar, då är det för sent. Då kan jag ALDRIGnågonsin igen säga upp mig för att prova något. För det vet ju alla hur detgick...
​Om jag mot all logik ändå gör det igen, så lär jag ju få jobba imotvind så det visslar om öronen, för min fanclub lär ha minimerats till nolloch ingenting.

Riktigt såhemskt är det egentligen inte. Men jag ser hur dagarna rinner iväg. Är det inteatt förbereda födelsedagskalas och annat hushållsarbete, så är det långatelefonsamtal med pensionerade släktingar. Och när kompisen skulle hjälpa mig attförbereda inför ett stort event, så gick det många timmar till att diskuteravåra liv och "att leva med en man".
Och jagälskar att diskutera och filosofera, och måste få göra det ibland, men jagmåste lära mig att sätta klockan och JOBBA också. Rast och jobb...
Sedan är detdagar när jag bara inte har lust med något och inte får nåt gjort ändå. Dedagarna skulle kunna vara enbart rast! Svårt att veta i förväg bara...
Idag är jagdock pepp och hungrig på jobb. Jag har fått en beställning i webbutiken -jajjemen - tredje beställningen där! Stolt ochlycklig!
Det ska jutas om hand, så att den blir genomförd på ett bra sätt, självklart. Men detinspirerar mig också till att lägga in fler produkter där.

Har du inte lagt in allt i webshopen ännu? Undrar vän av ordning och hårtoch målmedvetet arbete. NEEEj, jag har inte det, för jag är flummig och veligoch jobbar med 100 saker samtidigt och pratar i telefon och skriver långameddelande på messenger och tvättar kläder och sånt.

Har du inte följt upp det där med marknadsföringen mot hotellen som du sågärna villl komma till och hålla i skojigheter på konferenserna? Nej, inte detheller, you mother fucking biatch! Jag har sorterat grejer i färgordning ochfunderat på om jag ska ta 50, 100, 150 eller 200 kronor för att komma och mysa iateljén en kväll i veckan. Jag har funderat på ett program för hösten och om det ska varakurser eller inte. Jag jobbar med det som ger upp till 200:- per tillfälle påkvällar och helger istället för att fokusera på det som ger 3000:- pertillfälle på vardagar på dagtid.

Ja, jag har en hel del affärsmässighet attlära mig. Och det är inte lång tid kvar.

Slut från the business slut on thetop of the moneymaking moutntin.

Likes

Comments

View tracker

​Idag var jag på ett uppdrag. Det gick rätt bra. Folk var glada och nöjda. Jag hade pressat in lite för mycket samtidigt och luktade armsvett och lite annat knas, men på det hela taget gick det bra.

Efteråt pratade jag prissättning med en gammal kollega. Hon är tuff och tar riktigt betalt. Jag hatar när saker kostar för mycket. Hon gjorde en företagsam grej på sin fritid, som jag ville uppmuntra, så jag sa att jag skulle köpa en. När jag väl fick den, så höll jag på att ramla baklänges när hon sa vad den kostade. Jag ville alltså inte egentligen ha den, men ville uppmuntra hennes skapande och tänkte att det kanske skulle kosta en femtiolapp eller så. Men nä, hon skulle ha en enorm summa. Jag minns inte om det var 150:- eller 250:-. Och jag pungade upp det, utan att säga hur chockad jag var. Men det har för alltid etsat sig fast i mitt minne.

Om jag ska få fortsätta att vara företagare, så måste firman löna sig. Det innebär att mina ansträngningar måste ge ekonomiskt resultat. Det suger. Det är svinjobbigt att ta betalt. Det är nästan omöjligt att tänka sig att jag är värd pengar. Att min insats är värd pengar. Så mycket pengar som det behöver vara för att täcka utgifterna och bli lite över att ta ut som lön.

Det är jobbigt på så många plan. Dels för att folk kanske inte vill betala - alltså kanske ratar mitt erbjudande och mig på grund av kostnaden. Vilket gör att jag känner mig nobbad, ensam och ledsen.
Det är också jobbigt att inse så konkret att jag själv inte värderar mig själv högre än noll... Att min självkänsla är så kass att jag inte kan tro att folk ska vara villiga att betala för mina tjänster. Patetiskt!

Till råga på allt kan jag inte prata med min bästa supporterkompis om detta nu, för hon har fullt upp med sina egna demoner och är inte tillgänglig.

Jag försökte prata med min man istället. Det är minerat område, men jag har inte gett upp tanken på att dela mitt liv med honom och försöka dela fler områden och gemensamt bygga ett tryggt och stöttande förhållande som lyfter oss båda, istället för att kämpa för att hålla ihop och se till att dölja vissa saker för att det ska funka...

Det är nästan så att jag blir tårögd. Tänk att få dela allt med varandra. Och tänk att få känna full trygghet och stöd tillsammans med den man har valt att bo med resten av livet.

It aint gonna happen, bitch!

Jag ville så gärna prata. jag förberedde genom att be att han skulle vara stöttande och snäll och bara resonera och lyssna. Det gick han med på. Han klarade det en liten, liten stund. Sedan pös det igenom. Han läckte att han försöker att inte lägga sig i. Att han väntar på att jag ska inse själv... Inse vad? Det var inte glasklart, men troligtvis att jag gör fel saker och att det inte kan löna sig på det sättet jag jobbar och annat icke stöttande.

Samtidigt som vi pratar kommer sonen och vill ha min uppmärksamhet. Mannen startar datorn och grejar med den. Mannen har även blåa ringar under ögonen och ser deppig och trött ut hela tiden. Ler inte uppmuntrande och kärleksfullt mot mig, varken med ögonen eller med munnen.

Jag blir ledsen. Och desperat. Och så fruktansvärt besviken på att jag inte kan dela mina tankar med min man, utan måste ha min bästa väninna för att få bekräftelse och trygghet. Och det gör mig dubbelt ledsen, för jag vill inte vara beroende av en annan människa. Och jag vill inte vara så ledsen på min man som jag är nu.

En mur formas genast runt mitt hjärta, som gör att jag tycker mindre om honom. Och jag som kämpar så hårt för att vi ska kunna ha en kärleksfull relation. Kämpar så hårt för att ta ner alla murar som jag har byggt upp under tidigare besvikelser. Kämpar för att inte fastna i bitterfittaträsket. Kämpar verkligen för att möta honom och försöka om och om igen.

Fan också, måste jag göra slut med honom också?
Vi som har barn och ska hålla ihop resten av livet.
Jag är själv skilsmässobarn och vill inte utsätta de små sötnosarna för samma tragedi som aldrig har lämnat den sorgliga delen av mitt hjärta.

Kan jag aldrig hitta kärlek på riktigt?

Måste jag höja värdet på mig själv både i relationen och inför mig själv och i firman. Det är tre önskningar i en. Eller tre måsten.

Det här med personlig utveckling är så jobbigt. Så, så jobbigt.

Jag undrar vad som krävs för att få kärlek och stöd från min man? Hur mycket pengar måste jag tjäna? Hur många timmar måste jag göra saker som han tycker är rätt? Hur mycket god och nyttig mat måste jag laga? Hur mycket måste jag ta hand om våra två barn? Hur många orgasmer måste han få? Hur smal måste jag bli? Hur mycket av vårt gemensamma ansvar ska jag ta för att han ska tycka att jag gör något för oss?

När är jag värd något i hans ögon?

Kanske när jag är värd något i mina egna ögon.
Kanske när jag på riktigt tycker att jag är viktig.
Helvetes! Det känns så meningslöst att försöka övertala mig själv att jag duger och allt sånt skit som man måste göra ideligen om man inte är född med god självkänsla.

Jag är bra på att hushålla med pengar. Om jag bara får till det med aktierna eller något fett arv, så kan jag ägna mig åt vad jag vill på den så kallade arbetstiden och strunta i att vara lönsam och värd pengar. Fast då kvarstår ändå problemet med att jag inte känner mig älskad av min man.

Det finns ingen utväg.

Det finns ingen utväg, när man har relationer omkring sig är det inte snällt att begå självmord för att slippa möta skiten som insisterar på att återkomma om och om och om igen.

Det finns ingen genväg.

Det finns bara ett evigt kämpande.

Likes

Comments

Hej på er!

Jag blir så arg när jag får påminnelseavgift. Jättetrist att betala 60:- för INGENTING!

Men det måste väl vara så att det är mitt fel alltihop, så jag får väl betala då.

Snäll och duktig som jag är betalar jag.

För att lugna ner mig lite tänkte jag gå in på fakturan och titta, vilket det står att man kan göra.

I en grå ruta mitt på påminnelsen står det att jag kan gå in på www.faturainfo.se/Skincity för att få mer info...
Och så står det INLOGGNINGSUPPGIFTER tydligt till höger. Under det står det OCR: 272ochflerasencurerardesiffror och Lösenord: 50xxxx. Jättelätt, då slipper jag ju kolla upp alla detaljer själv, när det står så enkelt och tydligt.

Meeeeen, så lätt ska det förstås inte vara. När jag går in på sidan finns det ingenstans att skriva något OCR-nr.

Bara andra alternativ som innebär att jag måste leta upp saker. Och jag orkar inte.

Jag är trött. Har just förlorat 60:- och jag minns inte vilken mejladress jag använde när jag beställde på Skincity. Troligtvis gäller inte den heller, eftersom detta inte alls har med skincity att göra, utan ett finansbolag som inte på något vis är kopplat till den affären jag ingick med krämbolaget. Puh och suck. Moderna tider. Krångliga tider. Minnesförlust och koder in i förbannelse.

Jag minns inte ens om jag beställde för 2 eller 4 veckor sedan.

Hade det varit två veckor, så hade jag i alla fall kunnat tro att jag har några som helst rättigheter. För när jag läste ekonomi i skolan, så fick inte företag ha två veckors förfallotid gentemot privatpersoner.

Det har ni väl smidigt gått förbi ändå, genom att ha en ruta jag säkert har klickat i för att jag så gärna ville ha min ansiktstvätt från f.d. Dermanord, som ändå ligger två byar bort från mig och säkert har någon form av öppettider, så att jag skulle kunna slinka dit och handla. Eller handla av någon lokal massör/skönhetssalong som för märket. Men nääää, jag skulle promt beställa på nätet. Enkelt, tänkte jag. Smidigt, tänkte jag. inga öppettider att komma ihåg, tänkte jag. Det jag inte tänkte på var att fakturan lätt kommer bort i mejlen, om jag ens har fått den, och att det kan vara väldigt kort förfallotid och att enkelt snabbt kan bli svårt.

Sen är det ju jättekul att det är några kronor billigare än i salongen. Och det är kul att få den totalt onödiga lilla statyn, miniväskan och större väskan. Det ger mig hopp om att jag en gång kan skicka med små roliga presenter när folk handlar på min hemsida.

Men nu är jag trött.

Och ledsen för att jag av någon fånig anledning har förlorat 60:-.
Och nu när jag har sagt upp mig och försöker leva på firman, så vet jag att jag måste sälja för omkring det trippla, för att tjäna ihop till den totalt meningslösa utgiften.

Å andra sidan kan Arvato Finance AB få några kronor för att de bemödade sig om att skicka ut fakturan igen. Och tjäna ihop till någons lön och kanske någon aktieägares vinst. Sånt är ju också bra. Lite välgörenhet i all min hopplöshet. Så jag får vara glad för det. Tacksam för att jag har hjälpt någon med något.

Upp med hakan, spotta i nävarna och håll reda på fakturorna nästa gång.

Ha det så gott och handla på min hemsida!

Likes

Comments

​Nu har jag fastnat i vinkelvolten igen. Skulle rusa hem och börja med alla as-viktiga arbetsuppgifter, men stannade på parkeringen och grät med först en och sedan en mamma till. Jag grät för att min lilla dotter grät när jag lämnade henne för första klass. Hon grät från och till under hela nollan, jag vill så gärna se henne "normal" i skolan. Och jag vet inte hur man gör. Hur jag ska göra för att hjälpa henne. Jag är inte heller "normal" och jag blir förvånad och negativ när jag ser all skit som är i skolan. Inte ens vettiga pennvässare fanns nu till skolstarten. Och en lärarinna som ser ut som att hon själv har dött för 100 år sedan och inte är på riktigt närvarande alls.

Efter allt ältande med de andra mammorna skulle man ju kunna tro att jag kan gå hem och göra det jag ska. Men icke. Jag hade ett måndagsmöte med mig själv, gick igenom listorna samtidigt som jag fikade och försökte peppa upp mig själv att ta tag i alla arbetsuppgifter. Men då måste jag ju välja vad som är viktigast, för jag hinner ju inte allt.

Så jag klippte naglarna.

Och tvättade mitt gråtiga ansikte.

Och ringde skolan för att höra om jag ska hämta tidigare eller om hon klarar sig. Hon klarar sig, säger den jag pratade med. Jag bad om råd om hur jag ska göra och det bästa skulle då vara att hålla en positiv attityd och inte tycka synd om henne som är i skolan, utan fokusera på allt som är bra och allt hon får lov att göra där. Och inte ge henne valmöjlighet att vara hemma för att hon är ledsen. Inte ge något annat än stabila regler och positiv attityd.

Lätt när jag är världens neggo-velepotta. 

Meeeeen, jag kan fejka. Det har jag gjort jättemycket när jag växte upp. Jag kan fejka om jag vet att det funkar. Så nu är det bara till att fejka att jag vet vad som gäller med skolan och fritids och att dunderfejka att skolan och fritids är bra.

Det blir ju lite orealistiskt och genomskinligt när det är saker som är uppenbart åt helvete, men då är det bara att inte se det, utan fokusera på det som är bra.

Och att hon sedan är en lite känslig antenn, som genast snappar upp när jag är knasig, det gör ju inte fejkandet lättare. Det måste vara riktigt bra fejkat. Så att jag tror det själv.

Nu måste jag dessutom fejka att jag är en målmedveten person som jobbar, jobbar, jobbar, tills jag har gjort rätt saker klart i rätt tid. 

Inte en velepotta som hellre startar en ny blogg, istället för att hänga upp tvätten och texta skyltarna till helgens event. En blogg som jag inbillar mig att jag kan hålla på med anonymt samtidigt som jag får en massa läsare och uppmuntran. En blogg där jag får ösa ur mig all skit utan att mina nära och kära får reda på det, eller att andra får reda på hemligheter om dem. 

Fast riktig anonymitet finns ju inte idag. Å andra sidan lär jag ju inte bli så läst att folk orkar bry sig att kolla upp vem jag är. Eller terrorisera mig för att jag har helt vanliga medelmåttiga knasigheter för mig.

Hå hå, ja ja, nu har jag i alla fall fått skriva av mig lite och har ingen som helst ursäkt för att inte ta tag i min digra lista av jobb som ska göras för hushållet och för firman.

Se framför dig hur jag rusar runt snabb och effektiv och gör, gör, gör i de futtiga två och en halv timmarna som återstår av min arbetsdag.

Likes

Comments