Header

Heeej!

Förlåt för min ekande frånvaro här, men inte riktigt haft tiden senaste månaden. Mycket på nytt jobb! Jag vill bara kika in och säga att JAG HAR BLIVIT MED PODD!!!! (snart) Jag och min nyfunna vän Sara ska starta upp en podcast och vi är beyond taggade! Det här har alltid varit en dröm. Är så otroligt glad och tacksam för möjligheten att jobba med BrainPunch Media. Utan de gänget hade detta inte varit möjligt helt ärligt. Sååå den som väntar på något gott!!!! Vi kommer jobba på för fullt för att få den publicerad så snart som möjligt. Det är mycket mer jobb bakom en podd än vad man tror. Jag tänker att jag väntar med att gå ut med vad vi ska heta och vad vi har för koncept.

Ni kommer självklart att bli involverade mer när vi har startat igång allt! Just nu är lyckan total och jag kan inte vänta tills vi sitter i studion och ska spela in vårar första avsnitt. Herregud vad spännande detta ska bli!


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Godmorgon från ett regnigt Sverige!

Måndag idag, riktigt ruskig om jag ska vara ärlig. Men inte gör det mig något egentligen. Har längtat efter höst, det innebär ju att man får krypa upp i soffan under en filt och dricka te på kvällarna. För att inte glömma alla kläder, höstkläder är inte att leka med!

Det som hänt sen sist är att min norska släkt har kommit på besök. Mormor, min morbror och hans fru. Riktigt trevligt att höra norskan igen. Man kan inte bli annat än glad då! Så blivit många dagar spenderade med dem och fler blir det.

Har även hunnit med att boka livets resa med livets människor! Självklart berättar jag mer i ett annat inlägg. Nu tänkte jag fixa sen frukost.

Likes

Comments

Hej!

I detta inlägg så vill jag beskriva vikten i att faktiskt gå och prata med någon utomstående.

För att göra en livshistoria kort så har jag bokstavligt talat alltid varit rädd. Det började tidigt, redan på förskolan. Då var jag dock för liten för att mina föräldrar skulle lägga någon vikt i det. Alla har sina motgångar i livet och mina motgångar i förskolan var helt vanliga, precis som en 5-åring kan ha. Till exempel svårt att lämna sina föräldrar på morgonen. Ni förstår, helt normalt.

När jag började i grundskolan så var det väldigt spännande till en början, men ju mer press jag fick av läxor så blev det också stora problem. Vid det här laget så hade min oro satt igång väldigt mycket. Jag fick svårt att sova på nätterna, fick svårt att gå till skolan, fick svårt att äta mat, fick svårt att leva ett normalt liv. Vilket fall som helst så var jag borta totalt ett år från grundskolan. Detta påverkade självklart mina föräldrar, dom var hemma i omgångar men tillslut blev det så påfrestande för min mamma att hon blev sjukskriven en längre tid.

Det var en tuff period för oss alla. Så någonstans i den här perioden bestämdes det tillsammans med lärare och mina föräldrar att vi skulle ta kontakt med barnpsykolog. Efter en lång tid med möten och utredningar så kom det fram till att jag har ADD. Det står för Attention Deficit Disorder. Ni kanske har hört talats om diagnosen ADHD? Jag skulle beskriva det som nästan samma bortsett från att jag inte är hyperaktiv, därav förlusten av H:et i ADD.

Jag tänker inte förklara vad ADD står för och vad den gör med en, för det är en del. Men kort sagt så blir det lite komplikationer i vardagen. Detta syntes dock mest i grundskolan och gymnasiet. Har alltid haft svårt att lära mig saker, så som uppsatser, läxor med mera. Mattematik ska vi inte ens tala om. Att jag fick E i den kursen är faktiskt ett under sänt från ovan. (haha) Men däremot jävligt lättlärd när det gäller andra saker. Jag tror att min räddning i tonåren var att jag gick på truppgymnastik. För utan att skryta så var jag så jävla grym! Att jag fick känna mig bra på det gjorde att jag klarade av att hantera det tuffa med skolan. Gympasalen var min fristad, där kunde inget eller ingen förstöra. Jag gjorde min grej och fan vad bra jag var! Var aktiv i 13 år om jag inte minns fel. Slutade pga av att jag tränade med äldre tjejer som valde att avsluta det kapitlet i sina liv, tråkigt nog.

Men ännu ville jag inte stänga dörrarna helt till gymnastiksalen. Valde att bli gymnastikledare till en barngrupp, ungefär ett år om jag minns rätt var jag kvar. Sen avslutade jag också det kapitlet.

Tillbaka till min ADD. När jag fick den här diagnosen så underlättade allting i skolan, jag fick den hjälp jag behövde och kraven blev inte så höga för mig. Det var en stor lättnad men samtidigt gav det mig panik. Vem är jag? Varför kan inte jag lära mig saker som alla andra? Varför behöver jag sitta med enskild lärare och göra alla prov? Jag kände mig som det svarta fåret, det allra jobbigaste var när jag blev bortförd av en specialpedagog från klassrummet under mattelektionen. Det kändes som att det stod med stora bokstäver ''CPBARN'' med fetstil i pannan. Det var en skam. Men varför? Jag var livrädd för att eleverna i skolan skulle kommentera att jag behövde extrahjälp och håna mig för det. Nu i efterhand är det en normal reaktion, man vill inte vara den där annorlunda eleven med extrahjälp, det vill man inte.

Såklart finns det medicin att ta för detta, men enda sen första början har jag vägrat. Kanske var det för att det fick mig att känna mig som en sjuk människa. Nog att det var nytt och tufft att få en diagnos, medicin skulle absolut inte vara en lösning. Värt att nämna också är att det finns alltid biverkningar på sådana mediciner. Vi fick tips om att Omega 3 skulle vara ett slags hjälpmedel. Så det började vi med och än idag äter jag det. Till en början trodde jag inte det hjälpte alls, men det märks så tydligt. Missar jag två dagar så har jag inte samma tålamod och mitt känslomässiga jag blir ett kaos.


Tillbaka till nutid. Idag går jag inte runt och tänker på att jag lever med denna diagnos, om jag ska vara ärlig så glömmer jag bort den. Jag vill leva ett normalt liv och jag har bestämt mig för att den inte ska ta över mig. Det här är också en av anledningarna till att jag inte har körkort idag. Jag vill inte utsätta mig för att känna mig värdelös, för jag vet att det kommer krävas många omgångar med teoriprov.

Tillbaka till att gå till psykolog. Den här rädslan jag hade har tyvärr kommit tillbaka efter några års uppehåll. Jag är så otroligt rädd, rädd för precis allt. Jag ska försöka förklara så att ni förstår.

Har ni någonsin upplevt ångest? Om ni har det så vet ni vad jag kommer beskriva nu. Det är som, bokstavligt talat, att den fetaste elefanten ni kan tänka er sitter på ert bröst. Jag som har väldigt svårt att hantera kroppsliga problem får panik i dessa lägen. Här har jag redan planerat min begravning och tror att jag tar mina sista andetag. Får jag ont i min mage, ja då tror jag att det är blindtarmen eller att jag fått livmoderhalscancer. Har jag ont i huvudet för ofta tror jag att jag har hjärntumör. Känner jag mig yr så tror jag att i nästa andetag så faller jag ihop av en hjärtinfarkt. Behöver nog inte beskriva mer för ni förstår nivån.

Jag och mina älskade föräldrar diskuterade och kom fram till att jag behöver prata med en psykolog. Kort därefter bokades första mötet in. Jag ska inte ljuga, jag har aldrig varit så nervös. Jag skulle blotta hela mitt liv för en främmande människa. Skulle det verkligen hjälpa? Hon känner ju inte mig? Nej, precis det gör hon inte och det mina vänner, det är det som hjälper. Där har ni lösningen. Hon vet inte min bakgrund och framförallt hon kan inte döma mig. Astrid heter hon, min psykolog. En fantastisk kvinna. Hon har gjort mig till en bättre människa, eller som hon skulle säga: ''Jag tar ut den starka Vendela i dig''. Jag vet faktiskt inte hur jag bättre ska beskriva henne än att hon är fantastisk.

Mår ni dåligt över något eller bara känner att ni behöver prata med en psykolog, tveka inte. Det är den bästa och viktigaste investeringen du kan göra för dig själv.

Det är inte många som vet om min ADD och det är av den enkla anledningen att jag är rädd att människor ska behandla och bete sig utefter den och inte jag som person. Så att publicera den här otroligt privata texten är både läskigt men befriande på samma gång.


Likes

Comments

Hallå där!

Idag är min hjärna helt utpumpad på energi. Hade nämligen en tid hos min psykolog tidigare idag vilket var första gången efter en månads uppehåll. Tänkte att jag vill skriva om varför jag går till psykolog i ett separat inlägg.

Direkt efter det gick jag till gymmet och mötte upp Jarlan för ett träningspass. Blev 30 minuters löpning, välbehövligt att rensa hjärnan. Är så otroligt glad över att jag får träna igen, har varit 3 månader utan träning pga av sjukdom men nu är jag tillbaka igen.

Planen nu när jag fått i mig en sen lunch är att först ska jag hoppa in i duschen därefter fixa mig lite snabbt för att möta upp min lillebror och mor för att vaccinera mig mot TBE. Mycket viktigt, gör det ni också. Kanske lite sent ute nu när sommaren snart är över men detta håller ju i några år.

Imorse när jag planerade kommande dagar i kalendern - Min sena lunch

Likes

Comments

Som sagt, livet har varit på paus här i 8 månader så det har hänt en del grejer.

Som rubriken säger så har jag tatuerat mig!!!! Inte bara en gång utan två (!!) gånger! Om ni har läst mitt inlägg ''Lär känna mig'' så vet ni att jag är så otroligt nålrädd. Tidigare har jag haft stora problem med att bara besöka en läkarmottagning, att ta sprutor och det har inte funnits på min världskarta att jag ska äga en tatuering på min kropp. Men plötsligt händer det!

Min första tatuering gjorde jag i våras, för att vara mer specifik den 4 Maj.

LEVA är en otroligt viktig tatuering för mig. Den står för att livet handlar inte om att överleva det utan det handlar om att faktiskt leva det fullt ut. Den står även för hela min viktiga och fantastiska familj.

Linus

Eli

Vendela

Anders


Min andra tatuering gjorde jag nyligen, den 22 Augusti. Den har jag på min vänstra handled och det står Be you. I hela mitt liv så har jag alltid strävat efter att vara någon jag inte är och trott att jag inte duger som jag är. Men det är stopp för det nu, ingen är perfekt och ingen är bättre än den andra. Alla är perfekta och fina på sitt sätt!

Är så otroooooligt nöjd med placeringen och typsnittet! Edit: På bilderna ser det ut som att tatueringen sitter på höger handled men det är för att jag vänt bilderna.


Lite behind the scenes bilder under båda gångerna. Jag har inga planer på fler tatueringar men den som lever får se. <3

Likes

Comments

Som ni läser i rubriken så har jag ju faktiskt flyttat till mitt egna hem. Pirrar i magen när jag skriver den meningen! Jag har bott här i 8 månader, herregud vad tiden går fort. Känns som det nyss var dagen då vi flyttade in alla saker här.

Jag tänker visa er lite bilder hur det såg ut innan allt var klart och hur det ser ut nu!

Såhär såg det ut ungefär en månad innan inflytt. När jag tog dessa bilder kändes det inte som att flytten låg runt hört hörnet, men pappsen är en snabb man han!

Samma kväll som vi började inflyttningen. Kändes så himla konstigt att sitta i sin egna soffa, tända ljus på sitt egna matbord och gå och borsta tänderna i sitt egna badrum. Den känslan <3

Första bilden är första egna middagen i lägenheten, stort! Dock utan tv-bänk men det var ej ett problem. Andra bilden är tagen några veckor efter, lite mer saker på plats då.

Dessa bilder togs någon månad senare. En bit på vägen!

I skrivande stund ser det ut såhär! Inte klart i mitt sovrum, men det är sådant som får ta sin tid.

​Är verkligen sååå glad över att allt detta har filmats, måste dock erkänna att under tiden var det väldigt stressande att ha en kamera framme hela tiden. Nu i efterhand är jag väldigt tacksam över det för det är så roligt att se tillbaka på. <3 Jag kommer lägga upp fler bilder med tiden på lägis men såhär såg det ut! 

Likes

Comments

Hej!

Det var verkligen inte igår.... Någon har visst glömt bort att en blogg startades förra året. Bättre sent än aldrig som man brukar säga. För åtta månader sen skrev jag mitt senaste inlägg vilket också var det första. Jag har alltid velat blogga men inte riktigt hittat motivationen av olika anledningar, men ska försöka uppdatera mer regelbundet nu.

Anledningen till att jag startade bloggen är för att jag vill kunna läsa och titta tillbaka på hur livet var när man blir äldre. Kul att kunna se tillbaka på och framförallt för att jag gillar att skriva, det är något som växt fram under senaste året. Tänkte börja med några inlägg som jag vill ska finnas här. Hörs!


Likes

Comments

1. Hur gammal är du?

Tjugoett.

2. Hur gammal känner du dig?

Som tjugoett. Iallafall idag, ibland kan jag känna mig som en omogen femtonåring.

3. Var bor du?

Hemma hos mina föräldrar i Bålsta, ungefär 40 min utanför Stockholm. Jag flyttar hemifrån den 23 Januari (iiiihh) vilket är så kul och spännande.

4. Vad har du gjort i dag?

Vaknade upp hos min köra vän Amanda W och åt mysfrukost som innehöll bland annat en semla. (Det är ju tredje advent idag) Efter det åkte jag till gymmet och tränade. Därefter städade jag och åt lunch. Sen har jag bara tagit det lugnt.

5. Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför?

Vår. April månad för att vara exakt. Inte endast för att jag fyller år då utan för att jag älskar tanken av att ha hela sommaren framför mig. Känns som alla blir lyckligare under våren. Håller ni inte med?

6. Är du beroende av någonting?

Min telefon, vet alltid var den är. Jag känner mig vilse om jag inte har den. Är medveten om att detta inte är så bra men säg någon år 2016 som inte är det?

7. Nämn tre saker som man kanske inte vet om dig?

1. Har fobi för sjukhus och sprutor.

2. Jag älskar musik. Lyssnar varje dag, varje timme, varje minut.

3. Envis.

8. Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?

Jag skulle vilja befinna mig på en solstol på Hawaii med mina närmsta vänner.

9. Vad är du på för humör just nu?

Glad men trött.

10. Vilket är ditt favoritgodis?

Konstigt nog så är jag inte ett stort fan av plockgodis. Är mer för naturgodis. Men om jag måste svara väljer jag choklad.

11. Vilken är din favoritaffär?

Zara och HM.

12. Är du morgon- eller kvällsmänniska?

Morgonmänniska alla dagar i veckan. Jag bokstavligt talat suger på att hålla mig vaken om kvällarna. Varför vet jag inte.

13. Har du blivit sydd någon gång?

Nej tack och lov. (peppar, peppar)

14. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?

Den här frågan blir för privat, pass.

15. Är du blyg?

Ibland kanske. Jag kan vara det bland nya människor. Men allmänt, nej.

16. Vad heter du i andra namn?

Inget. Jag har inget mellannamn, konstigt va? Jag tycker det är rätt skönt om jag ska vara ärlig.

17. Vill du gifta dig?

Absolut.

18. Har du något smeknamn?

Ja. Mina vänner kallar mig för Vendis och Wendy. Min familj kallar mig för Vevve.



Likes

Comments