Header

Till dig som lyssnar, skriker, bråkar, bryr dig, flyr, bryter ihop när du missar bussen, tvivlar, hatar, älskar, stannar, lämnar, vågar, kollar på serier tills klockan 04 på morgonen trots att du har en viktig redovisning klockan 07. Det här är orden jag har till er från mig.

Det är inte så att jag inte ser när du tittar på mig med din ängsliga blick. Det är bara så att jag är så att jag inte orkar lyfta huvudet från kudden. Du ser på mig sådär dömande nu, du kräver svar jag inte har för jag vet inte varför jag inte orkar vara vaken. Du säger att om går upp från sängen så kanske det blir bättre men jag ser inte meningen med att någonting skall bli det heller. Bättre alltså. Ibland när jag går över gatan så tittar jag medvetet varken höger eller vänster för att ärligt, jag bryr mig inte så mycket längre. "Vad tänker du på?" frågar du när jag stirrar rakt in upp i tomma taket En gång till "Hallå, jag frågade dig var du tänker på?" frågar du igen. Men jag tänker inte på någonting. Det är bara ett dovt, mörkt ingenting. Det står still. Jag svarar dig inte. Eller så tror jag att jag svarar. Jag minns inte längre vad frågan var.

Jag sminkar mig i långsamt i flera timmar . Det blir faktiskt riktigt fint och jag känner mig för en gångs skull lite lättare. Jag väljer kläder, jag klär till och med på mig och jag har duschat för första gången på närmare en vecka. Men så plötsligt, ingenting. Från ingenstans blir allting alldeles grått och ingenting. Telefonen ringer och jag står paralyserad i hallen. Trycker bort samtalet. Kläderna förblir på, sminket likaså och jag sjunker ihop på hallgolvet. Där sitter jag i fyrtio minuter tills mina fötter somnat och ryggen börjat värka. Det kunde lika gärna ha gått fyrtio sekunder, eller fyrtio dagar. För mig existerar inte längre tiden. Allting tar så mycket längre tid, samtidigt kan jag sova i tjugo timmar och det känns som noll.

När du frågar hur jag mår så säger jag ibland att det är bra fastän det inte är det för jag är så trött på mig själv. På mitt eviga gnällande, ältande. Jag är så rädd att du skall tröttna på mig och jag är så rädd för att du också skall bli till ingenting en dag. Jag bryr mig om dig mer än mig själv så jag säger att allting är bra, och kanske om jag säger det tillräckligt många gånger så blir det sanning.

Kära älskade vän, partner, syster, mamma eller ja. Jag älskar dig. Lika mycket som du önskar veta vad du kan göra för att det skall bli bättre, så vill jag veta. vad jag önskar att jag hade lösningen eller ett enda svar. Till och med den dagen jag får svaret, och står med lösningen i handen så är det som om livet är en pussel. Som om jag står utanför min egen kropp och ser på mig själv hur jag blivit blek, trött, grå och hopsjunken men bredvid den trötta jag så står det som en gång var jag full av liv. Det strålar om henne, hon skrattar och hon är med i samtalen och hon kan lyssna i mer än fem minuter när någon pratar utan att försvinna i tankarna. Hon minns sin bankomatkod och hur man knyter sina skor. Hon kommer ihåg att köpa den enda saken hon skulle köpa i mataffären. Hon orkar till och med städa Jag ser henne och jag vet att hon finns och jag vet att det är jag en dag men det är det inte nu.

Vad jag mår dåligt över? Vad jag önskar att jag visste. Om jag bara visste.
Jag kan inte ta det lugnt. Jag kan inte tänka positivt.Jag kan inte stressa ner.Jag kan inte hjälpa mig själv. Framför allt, du kan inte. Du kan inte hjälpa mig, du kan inte göra mig frisk.

Du kan ta mig i handen när vi går på stan och säga att du älskar mig. Du kan tvinga med mig ut på en promenad när jag har varit sängliggande i tre dygn. Du kan laga mat till mig, smeka mig längs ryggen. Hålla om mig och ge mig värme när allt har blivit kallt och snön har börjat falla.


En dag vet jag, jag lär mig att hantera mitt dåliga mående. Jag lär mig se andra. Jag ser mig själv. Men tills dess. Älska mig bara, så klarar vi det här. Jag vet att det är jobbigt för dig, och det faktum gör det faktiskt ännu värre. Jag är så rädd att sluta bry mig om dig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tanken av att ha något att förlora är läskigt. Men vadå. Han är ju så lätt att tycka om. Det är hans fel att jag snart är kär. Jag älskar att spendera tid tillsammans med dig. Det måste ju ändå vara det finaste du kan ge. Tid. Tid av ditt enda liv som du frivilligt ger någon annan. Bättre än något annat matriellt ting. En gåva som tyder på vad en har för prioriteringar. Jag vill vara nära dig, så ofta jag kan, hela dan - varje dag.

Likes

Comments

Han  är min nya drog
O jag blir berusad av honom
Men det får inte bli ett missbruk

Likes

Comments

Jag är ofta aldrig ensam nuförtiden
Att ha dig är ingen självklarhet
Därför är jag tacksam för dig
Varje dag
Jag hatar hur jag tänker på dina tidigare
Jag hatar mig när jag fantiserar om hur snäll du var mot dom.

För jag vill ju inte veta

Jag hatar mig när jag inbillar mig dina händer som rör hennes kropp
Jag hatar mig när jag börjar ifrågasätta din kärlek till mig
Jag är ju 209% säker på att det bara är mig du ser
Därför hatar jag mig när min hjärna säger att jag borde tro annat
Jag ljuger bara för mig själv när ingen annan hör

Vad är det älskling?

Jag vet bara att jag skulle gå sönder i tusen bitar om du inte skulle vilja ha mig

Det är ingenting viktigt
Nu har jag bara allt att förlora

Okej vad bra
du är ju det finaste jag vet

Likes

Comments