Jag tror på en varierad livsstil. Att inte hamna i den vanliga vardagen och stå och trampa på ett och samma ställe. Det kan leda till att personen i frågas personliga utveckling kommer stå stilla likaså sitt liv i allmänt. Att leva en varierad livsstil förs väldigt många positiva saker med. Utveckling både psykiskt och igenom erfarenheter. Att kunna drömma om sin framtid och leva ut den.

Jag är en människa eller var en människa som inte vågar´de att pröva något nytt och det utvecklas jag inte på att bara vara utan att göra nya saker och lära sig är en otrolig kick och pleasure för mig. Att få våga drömma om saker man egentligen vill göra kanske till och med saker som känns omöjligt just i stunden. Jag har problem med människor som rynkar på ögonbrynet när man berättar om sina drömmar och tycker mest det är orealistiskt. Jag backar oftast tillbaka och det får mig att känna mig fel. Det trycker ner en och tänker bort sina verkliga drömmar och det tycker jag är så jävla fel!! Bara för att dessa människor inte vågar leva ut ska det inte stoppa mig på något sätt!

Det senaste halvåret har jag verkligen tänkt om. Vi lever en gång vi har en chans att göra det till det bästa och varför slösa bort det på något som inte alls är roligt som får en att må bra? såklart man kommer stöta på motgångar och svårigheter men det är väl ändå charmen i det hela`? Annars skulle det inte vara en utmaning. Vi kan göra vad som helst vi behöver bara vilja & motivation. Man ska strunta i vad det andra tycker om de. Det är inte deras liv jag utmanar utan mitt eget. Vi är så styrd av att alla som är inom normen. Men jag vill göra nått mer än att jobba 7-4 måndag till fredag. Jag har för stora drömmar. De människor som rynkar på ögonbrynet tror mest att det är fas man är i, man kommer över det och förstår de "verkliga livet" ( det tråkiga livet) sedan. Men varför inte låta oss drömma och få kunna försöka? Är det så svårt att hålla tyst om sina egna tankar och åsikter och istället peppa personen med drömmar och ge positiv feedback istället för att bara trycka ner den.

Det är helt obegripligt för mig att förstå det att alla ska vara inom denna trånga och tråkiga norm. Usch!

Jag tänker våga drömma, vilja mer och bara för att jag inte är helt säker på vad det är jag vill än fullt ut behöver det inte betyda att jag ska falla in i normen pga utav det. Jag har så mycket att erbjuda till världen och människor av olika slag. Jag vill känna att jag hjälper till och att förändra något! Jag måste bara lägga upp en plan hur jag ska ta mig till. Det behöver inte betyda att jag ska bli president eller styra världen på något sätt utan jag drömmer om att förändra vardagen för människor av olika åldrar, sexualitet, klass, kön osv.

Vi måste våga för vår egen skull och vårt liv! Tycker ni inte? Absolut ska ni jobba 7-4 måndag - fredag om det är det ni trivs med men försök tänk utanför boxen. Vad har du alltid drömt om? Gör det! Jag tänker våga och göra det jag brinner för och tycker ger mig något. Allt är möjligt finns inga gränser bara du vill.

Saker jag vill uppnå i mitt liv;

- Engagera mig i politik ( Fi såklart)

- Våga pröva äta vegetariskt

-Skriva en bok

-Upptäcka nya plaster och äventyr

- Hjälpa sjuka människor ( har kommit in på sjuksköterskelinjen till hösten så ett steg närmre är jag det målet!)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Detta är ett sådant otroligt känsligt och tungt ämne att skriva om. Är rädd när jag skriver detta på grund utav att jag vill inte dela med mig av mina innersta tankar. Jag ser mig som en människa som är lik en öppen bok. Jag har inte svårt att prata om mitt privatliv men detta är alldeles för långt in att dela med sig utav och något jag undviker. Jag kan absolut prata om det på sina yttersta lager men ju längre ner jag gräver i det låter jag bara ologisk och som en "psykobitch".

Det förhållande jag är i nu är mitt första och det är så svårt på många olika plan. Inte bara ur mitt feministiska perspektiv på grund utav att min pojkvän är verkligen inom det stereotypiska mansrollen och det är lätt att följa med i det och gå efter normerna. Jag älskar min pojkvän mer än allt annat det är inte det jag säger utan att det blir flera olika situationer när jag är tvungen att tänka till och verkligen känna efter om detta var rätt eller fel för min skull som kvinna.

Men åter till svartsjuka, var går egentligen gränsen? Vad är gränsen för oss kvinnor utan att vi ska få stämpeln som psykobitch? När män och killar är svartsjuka är det bara gulligt, dom är överbeskyddande och vill bara en väl. Jag är otroligt trött på det. Det är ett otroligt bra exempel att tänka över. Där placeras jag en svartsjuk kvinna i den lägre nivån av visad respekt och empati.

Jag vet inte hur förhållanden funkar. Jag är svartsjuk, så svartsjuk att det blir jobbigt för mig att jag får ångest, gråter & min självkänsla och självförtroende når botten och skaver och pressar ut tårar. Jag får inte vara svartsjuk försöker jag intala mig själv, det förstör för mig och min pojkväns mående och då är det logiska att bara sluta och chilla. Men att tänka bort detta är omöjligt. Även fast jag kommer på andra tankar finns det alltid där.

Jag tror inte att det grundar sig i tillitsproblem utan att det sitter i mig. Att jag är osäker på mig själv, det är nog grunden till att jag tänker på detta så mycket. Jag tror att jag behöver hjälp angående detta för jag kan inte göra det själv. Det sliter på vårt förhållande när det oftast tas upp och av mig såklart. Inte på ett seriöst sätt utan ofta inlindat i ett skämt. Jag försöker verkligen sluta att ta upp det vilket jag tycker jag blivit bättre på men då måste jag hålla detta inne för mig själv när min pojkvän är min bästa vän jag vill dela alla mina tankar med.

Att lita på en annan människa fullt ut går inte. Det tror inte jag i alla fall. Det går till en viss del såklart men man kan inte styra över någon annans tankar och handlingar. Det kan hända exakt vad som helst i någon situation och jag har inte kontroll över det vilket ökar min ångest. Hur mycket en människa säger saker att den älskar en och bara mig, ingen annan kan man inte styra över om känslor uppstår. Rädslan att han kommer lämna mig bli kär i någon annan när ingenting annan än honom finns för mig. Är detta tecken på att jag är en osäker människa? Ja, det skulle jag svara. Samtidigt vill jag inte vara den personen. Det förstör mer än vad det gör gott.

Är det okej att be personen ta bort tjejen som skriver till han? För jag vill inte vara den som inte låter min pojkvän prata med vem han vill fast det inte är nått speciellt dom pratar om. Jag menar då att dom inte pratar på ett sätt som absolut inte är okej när man är i ett förhållande med någon annan. För ni vet jag vill inte vara den.. vill lägga allt på mig och säga att det är mitt fel att detta uppstår men tycker även att varför ser han inte att jag mår dåligt över detta och kan ta saken i egna händer. När han älskar mig så himla mycket...

Kommer inte fram till någon rimlig lösning utan att jag ska hålla tyst och ha de för mig själv. Försöka tänka bort det och bara lita på han och om det händer så händer det. Inget jag kan göra nått åt isåfall men är så rädd att bli sårad.

Likes

Comments

I en diskussion på jobbet idag om att man bör ifrågasätta stereotypiska manliga beteenden och kvinnliga beteenden. Jag berättade att det ska inte spela någon roll för att den människan man är och vill vara och känner sig trygg i vare sig det är typiskt manligt eller kvinnligt spelar ingen roll. Det är den nya utgångpunkten i denna moderna värld. Hen höll mig med och sa "Nu låter du som värsta feministen". Det lät så otroligt nedlåtande och därefter backade jag och skrattade till lite.

Jag vågade inte stå upp för att vara feminist och en stolt feminist utan lät diskussionen falla bort. Samtidigt är jag besviken på mig men kände samtidigt att jag inte behövde stå upp för det. En otroligt fel tanke som jag måste jobba på vara stolt, bygga på argument och vända dessa åsikter upp och ner och ur olika synvinklar. Då är jag mer beredd på att kunna våga stiga fram och förklara. Om vi alla skulle göra på detta vis skulle vi stå still och jag skulle vilja kalla mig en nybörjar feminist. Men det ska ändras på, för revolution!

Likes

Comments

Du är fin precis som du är, men sluta du är inte tjock, haha det är kanske dags att börja träna, men gud jag tror att jag har gått upp 2 kg denna vecka nu är det dags att fasta några dar framöver, jag kanske ska pröva att äta mindre kolhydrater ska vi testa det? Vi vill ju ha drömkroppen till sommaren 2017!

Kommentarer jag hör varje dag, behöver diskutera, framföra min åsikter och det farligaste av allt påverkas jag av denna dubbelmoral som kretsar runt en grupp tonårstjejer som inte är nöjd med deras kropp och bara vill bli smalare och smalare. Detta är en sådan sjuk hemsk påverkan som jag har fallit dit för många gånger. Inte kunnat sovit på kvällen pga ångest, oro, farliga tankar om mig själv och min kropp. Inte kunnat andas för näsan fylls med snor och tårarna rinner ner för kinderna med hetsig fart. Man ska inte behöva må på detta vis! Nu i efterhand låter det helt overkligt att jag har plågat mig själv till något som jag tyckte var en rimlig tanke just då.

Tankar som att jag skulle må bättre om jag var smal, att allt löser sig om man är smal. Men hur fel och ologisk kan man vara? Samhället håller oss med järnhand och glamourisera livet som en smal människa. Artiklar, appar, livsmedel och hela vårat liv präglas av att man ska gå ner i vikt så mycket som möjligt och då är man en lyckligare människa.

Vi har bara en kropp, den vi föddes med och kommer den vi dö med. Varför fylla vårat liv med hat gentemot oss själva och plåga oss igenom ett liv som alla andra vill att man ska.

Tjock- det negativa värdeladdade ordet som bara existerar i diskussioner som innehåller ohälsa, mindre värd och att man är en rent ut sagt en ful människa om man är tjock. Det är en fördom som alltid funnits och jag hoppas att vi kan tillsammans bekämpa definitionen av detta ord. Något som inte ska associeras med något negativt utan bara ett normalt adjektiv och meningen med detta ord är inte smutskastning utan tvärtom något som ska accepteras likadant som att vara smal. Att vi människor som är tjock inte ska uteslutas och hånas på grund utav att vi har en kropp som är lika värt som en annan och visa att detta är verkligheten!

Att fylla vårat liv med kärlek en god självkänsla kommer underlätta för oss. Det är inte det lättaste enligt min erfarenhet. Det är otroligt svårt att rycka sig lös ifrån det stereotypiska rollerna, fördomarna och mina tankar. Jag är absolut inte helt ifrån dessa tankar och utan tvärtemot. Jag får kämpa emot dom för att intala mig själv varje dag att nu är det dags för förändring och att ändra sitt tankeschema är det svåraste jag gått och går igenom. Det är något jag vill att så många som möjligt i min omgivning ska tänka på,att försöka förstå sig på sina tankar och sina handlingar. Varför man gör på ett visst sätt och hur man tycker om sig själv och vem man är nu?

Jag vill även att min omgivning ska tänka på hur detta påverkar mig och andra runt om dom. Jag måste tänka på hur jag påverkar andra. Kring kroppsideal, självkänsla och skippa dessa obetydliga skämt angående min egen kropp (vilket jag använt mig utav för skydda mig själv) och andras kroppar. En klyschig mening men att vi måste börja hjälpa oss själva och inte motarbeta oss utan jobba för en bättre självkänsla.

Detta är en sådan liten del vad jag har att skriva om självkänsla & självförtroende och kroppsideal. Detta är inte slutet, har egna erfarenheter att ta upp och dela med mig utav och vill att vi ska hjälpas åt att bekämpa dessa farliga tankar.

Likes

Comments

Identitet är en svår sak att förstå sig på. Ur min synvinkel så kan man inte förändras som människa när det gäller egenskaper & åsikter utan att man ska ifrågasättas. Detta är ett väldigt ologiskt tankesätt. Vi människor mognar, inser och förstår saker i livet med tiden. Den människan man var när man går högstadiet behöver inte prägla eller alls vara samma typ av människa i högre ålder. Man är väldigt styrd av människorna runt om en och en förändring hos sig själv eller någon annan kan göra otroligt mycket för relationen man har med människan. (Då tänker jag mest vänner och ens partner.) Men varför ska vi vara fast i tankar som inte man håller med om och känner sig bekväm med? En människa SKA utvecklas och få en annan syn på världen om man ska bli vuxen och förstå sig på vad man må bra av at göra, tänka och stå upp för

.Jag har utsatts för att hålla mig inom en viss ram under min gymnasietid, något som jag inte har lagt märke till förens det sista året. Jag är i utveckling det är inte konstigt att jag inte har kommit på det nu. Den personligheten jag hade under min högstadietid och mina första gymnasieår skulle jag förklara med orden, osäker,omogen & omtänksam. Nu skulle jag beskriva mig som någon helt annan. För mig är det självklart vem jag är. (till viss del) Men det som är svårt i denna situation är hur alla andra kan lära sig och förstå vem jag är nu. Jag vill inte behandlas som jag gjorde förut. Det får mig även att inse att jag inte trivs i det sällskap jag umgåtts i. Dom är inte i den livssituation jag är i. Vi är otroligt olika vilket gör att jag drar mig tillbaka och får fundera över alla värdsliga områden jag tycker är intressant för mig själv. Feminism, mänskliga rättigheter, respekt och utveckling psykologiskt hos människan. Även hur relationer mellan partner funkar, sexliv osv.

Omtänksam är fortfarande en del av mig men jag har vägt upp det mer med egoism. Egosim är oftast kopplat till något negativt men det är något alla vi människor är mer eller mindre. Egoism är viktigt på grund utav att jag måste tänka mer på mig. Ställa frågor som "vem är jag?" "vem vill jag vara?" vad mår jag bra utav?" osv. Vi fastnar oftast i något mönster som göra att vi inte backar tillbaka och tänker på vad man känner och vill. Det är otroligt viktigt för annars fastnar man i vad dom vill eller vad man själv vill. Samhället är uppbyggt på en sådant skevt sätt igenom att bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker. Jag gör det, min familj gör det, mina vänner, pojkvän osv. Det som irriterar mig mest är att jag är så medveten om detta men kan inte sluta. Till en viss del kan jag men långt ifrån att vara fri från andras tyckande.

Det är läskigt att blotta sig på detta vis, att inte kunnat prata med någon om detta. Om vem jag egentligen är och sedan skriva om sina tankar som suttit där inne och grott, snurrat runt, vänt upp och ner på. Men en sak är jag säker på en ny människa håller på att växa fram och är så stolt över detta och försöker hitta mig och något jag brinner för och älskar. Försöker fylla ett tomrum.

Kanske ett otroligt flummigt inlägg som bara jag kan förstå för tankar och exempel snurrar i min hjärna och kanske inte får ut det i text lika bra som det funkar i huvudet på mig. Ett inlägg med bättre förklaringar, åsikter och ståndpunkter kommer 🙆

Likes

Comments