View tracker

Det kryper något under huden.
Det kliar något fruktansvärt.
Naglarna,
de sjukt kortklippta naglarna,
färgar huden röd där se letar sig fram över armen i jakten på orsaken grill klådan.

Lite längre naglar, lite vassare
Rivmärken skulle vara ett faktum
Men klådan,
det eviga krypandet och kliandet skulle för stunden vara släckt...

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 3 readers

Likes

Comments

View tracker

Dagboksinlägg

När känslan smyger sig på,
känslan av att vara i vägen,
ta för mycket plats,
ta för mycket energi
och
vara allmänt jobbig.
Då blir det helt plötsligt svårt att andas.

När personen som alltid funnits där helt plötsligt inte finns där för att lyssna längre.
Då blir livet tungt, vem ska du nu vända dig till?
Vem ska nu hjälpa dig att ventilera dina känslor?

Du kokar inombords.
Bröstkorgen känns trång, skallen är känns för liten.
Känslorna snurrar runt runt.
Hur ska du hitta hitta ut när allt ser likadant ut, vem ska guida dig genom djungels snår?
Du är en tickande bomb av känslor.

" Jag kan inte tänka klart, kan inte fokusera. Huvudet kommer att sprängas, varför kan ingen se mitt kaos?"

Du vill krypa ihop i fosterställning, hem i din egna mjuka säng.
Dra täcket över huvudet och kram din varma lilla hårboll, han som ger dig styrka.
Bara släppa allt, låta känslorna, tårarna, spela huvudrollen.
Gråta tills ögonen är rödsprängda.
Ta bort alla måsten och bara göra det du för stunden orkar.


Be true to yourself❤️

Likes

Comments

View tracker

Dagboksinlägg

När det ända du vill är att krypa in under en stor buske, sätta dig ner på marken, den fuktiga leriga svarta marken.
Slå armarna om dina knän och bara låta tårarna sakta rinna ner för dina fräkniga kinder.
Kinderna blir stripiga och stela när de salta tårarna torkar.
Blicken som tittar men ingenting ser, är tomma och rödsprängda.
Känslan av skuld smyger sig på, likt fukten från jorden på marken du sitter på sakta fuktar ner dina byxor och lämnar fläckar på dina byxor.

Ilskan river och sliter i din kropp. På utsidan är du lugn. Mungiporna pekar lätt uppåt i ett litet leende.
Utifrån kan ingen se den storm av ilska och frustration som växer i ditt bröst.
Likt en tiger som försöker klösa sig ut ur fångenskap. Det enda du vill är att öppna munnen och släppa ut smärtan, smärtan från tigerns klor som river och sliter i din bröstkorg.
Du börjar mentalt att bygga upp starkare och mer hållbara väggar. Vad som än händer får inte tigern slita sig loss.
Om han rymmer, om han klöser sig fri, kommer du aldrig att få inhibition igen.
Om du väljer att släppa ut honom kommer ilskan som blixtrar in dina svarta ögon....

Att skriva ner mina känslor att sätta ord på dem var mitt sätt att ta mig igenom mina arbetsdagar under två månaders tid. Varje dag fyllde jag mina block med tankar och känslor som snurrade inom mig.

Tre dagar innan jag skulle på utredning hos psyk för att få reda på varför jag i perioder mår som jag mår, varför jag har mina djupa dalar och väldigt höga berg, fick sjg ett sms av min lillasyster.
Jag och min syster står varandra väldigt nära och hon är inte den som slänger med sina känslor hur som helst.

Detta sms fick mina murar som jag byggt upp att fullständigt totalt rasa samman och tigern var lös. Två meningar av smset kunde jag läsa innan jag var tvungen att gå till toaletten för att låsa in mig.
Jag kunde läsa klart smset och försöks sy ihop mina väggar igen. Problemet var att nu var mina väggar gjorda av blöt knäcke.
Vet ni hur det är att försöka sy i blöt knäcke? Fet finns inget att fästa tråden i, den bara glider igenom geggan som liknar en knäcke.

Det kändes som att jag fått tillbaka min känslotiger i buren igen. Men när min närmsta arbetskamrat, till lika vän på fritiden, kommun och bad om min hjälp brast det igen, mina burväggar av blöt knäcke höll inte. Jag bröt ihop totalt och mina tårar kunde inte sluta rinna.

Jag gick hem där och då, sjukskrev mig de dagar som var kvar fram till mitt besök på psyk.

Likes

Comments

Dagboksinlägg

Det känns som att huvudet är fullt av bomull.
Människor pratar och jag hör vad de säger.
Men jag får kämpa för att få tag i orden, orden som retligt dansar omkring utom räckhåll.
Att sedan försöka bilda meningar som går att förstå av de ord som fastnat i bomullen är som ett pussel på 1000 bitar av ett blått hav.
Näst intill omöjligt men framför allt tidskrävande.
Mitt Hjärnkontoret har fått tuggummi i systemet...

Likes

Comments