Header

Bryt tystnaden, Texter, Vardag, Ångest


Ni har kanske läst mitt tidigare inlägg om att jag sakta men säkert försöker acceptera mig själv för den jag är och för hur jag ser ut. Detta går väldigt mycket hand i hand med att även acceptera mitt psyke, samt min fysiska smärta i kroppen som jag nu haft i över ett år utan att få någon ordentlig utredning eller hjälp från sjukvården.

Jag har fått höra att en utredning från läkarna inte nödvändigtvis kommer göra min smärta bättre eller att jag inte kommer må bättre av det, men jag tänker inte acceptera sådana kommentarer om hur jag känner eller hur jag ska hantera min smärta och den psykiska smärta den också bidrar med.

Så, har börjat följa allt fler body positivity konton på Instagram, och även flertal konton som faktiskt vågar visa upp den där äkta baksidan av vad deras liv kan vara. De som faktiskt visar upp hur vi alla känner oss ibland. Detta har gett mig så mycket styrka, och det har blivit så mycket lättare att acceptera sina egna mörka sidor när jag har sett att andra genomgår exakt samma sak.

Så nu till bilden här ovan. Bilden till vänster är jag idag; en typiskt dag för mig, mitt psyke och min kropp. Jag har inte orkat borsta håret eller tänderna, jag har samma kläder som jag tog ett två timmars nap med igår, jag har inte tvättat bort fettet från ansiktet och jag orkar knappt hålla ögonen uppe. Och jag har ont, så så jävla förbannat ont. Mest i benen idag.

Och så till bilden till höger, där jag är fixad och känner mig riktigt snygg, men smärtan bakom det där är fortfarande den samma. Dagen då jag tog det där fotot var INTE en bra dag. Jag hade ångest som höll på att strypa mig, tankar som att alla jag känner hatar mig plågade mig ständigt den dagen, men det går ju inte att se genom en tillfixad selfie?

Mitt huvud är lite mossigt idag, så jag hoppar vidare. Vad är då kontentan med detta inlägg? Jo, att i detta media samhälle vi just nu lever i, målas det varje dag upp tusentals bilder av vilka vi vill vara och vilka vi vill framstå som utåt. Jag vill inte framstå som en svag person som gråter under nätterna för att mina vader värker, jag vill väl inte framstå som något jäkla psykfall som inte klarar av att gå till affären 4 dagar av 7. Men vet ni vad? Åt helvete med det. Jag är den jag är och jag kommer ju alltid vara just jag, smärtfri eller inte. På antidepp eller inte. Lycklig eller inte, Jag är alltid jag, och jag förtjänar alltid min egen kärlek.

Våga visa dig svag, våga be om hjälp och om personerna i din närhet inte kan hantera det får du helt enkelt överväga om det är dem typen av personer du vill ha i din omgivning.

Våga säg att "Nej, idag har jag ont, jag orkar inte." eller "Nej, idag är allt för psykiskt påfrestande, jag orkar inte," för det är okej. Det är okej att inte passa in i normen av en "normal" människa. Det är så jävla okej och ja, det var väl det jag ville säga.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Du.

Du som alltid är mitt största stöd, oavsett vad det gäller och du som alltid är beredd när jag behöver dig som mest. Älskade älskade Billy, din kärlek och din närvaro i mitt liv är så mycket värt att jag inte ens finner orden. Jag är så tacksam för allt jag får dela tillsammans med dig. Varenda serie, varenda delad chipspåse, varje klunk cola jag snor av dig, varje god middag och varje portion översaltat ris. Alla politiska och etiska åsikter som vi utvecklar tillsammans, som ständigt tar oss längre fram i sökandet efter vilka vi vill vara som personer, både tillsammans och individuellt. Alla delade favoritlåtar, alla delade favoritfilmer, sådant som från början förde oss samman på ett sätt jag tror vi aldrig klickat med någon tidigare. Du är min bästa vän, min allra allra bästa vän och att få dela svåra stunder tillsammans med dig får mig att orka så mycket mer. Tack! Tack för att du varit vid min sida i över 3 år nu och för att du är den du är.

Likes

Comments

'Plötsligt slocknar en låga
som värmt och givit allt
Ett ljus blåses ut
och plötsligt känns allt så isande kallt
Någonting brister stilla
en röst, en sång dör ut
Och strax förnimmer man tydligt
att ingenting är som förut'

- Bo Setterlind.

Jag skrev en gång i min dagbok för fem år sedan, "Farmor, jag vill aldrig behöva leva i en värld där du inte finns. " men nu är den den dagen kommen, min första dag på jorden utan dig. Min första dag utav resten av mitt liv, utan dig.

Jag har fortfarande inte förstått vad det är som har hänt, även fast jag ständigt upprepar orden för mig själv. Även fast jag höll din hand för sista gången, så kan jag inte acceptera det faktum att du lämnat oss. Lämnat mig. Lämnat pappa. Eller, lämnat är fel ord, för om det var upp till dig hade du nog stannat här och sett till att vi skötte oss för resten av våra liv.

Detta tomrum som uppstått inom mig, en sorg så djup att jag bävar för att släppa den lös, är också det största beviset på vilken stor del du är av mig, och alltid kommer vara. Du har lärt mig allt, du har gett mig allt. Du , min varma, godhjärtade, lekfulla lilla farmor. Så många gånger du varit min enda räddning, min största trygghet, mitt bästa hem och min absolut bästa vän. Alla år du spenderat på mig, all tid som du la ner på att se till att jag mådde bra. Jag tror ingen älskade mig mer än du, och jag tror ingen älskade dig lika mycket som jag älskade dig, och älskar dig. För alltid.

Rädslan att en dag behöva säga hejdå till dig har förföljt mig i flera år, som att det på något sätt skulle göra det mer hanterbart nu. Eller var det kanske ett försök att göra en kompromiss med livet själv, "Ta inte min farmor ifrån mig. Jag gör vad som helst." men livet hade andra planer och nu är du borta. Någon annanstans, där jag inte kan se dig, eller klappa din kind eller skratta tillsammans en sista gång.

Jag vill så gärna bara få en bekräftelse på att vi kommer ses igen, någonstans, någon gång, men det är förgäves. Jag är för synisk för att tro på något slags liv efter döden, jag vet att vi aldrig kan ses igen. Aldrig klä ut oss, aldrig åka pulka ute på parkeringen, aldrig plocka blåbär i skogen, aldrig lägga pussel med mössen under trappan, aldrig kolla på trolltider och äta vanilj glass med choklad rippel, aldrig steka pannkakor, aldrig baka sockerkakor, aldrig gå på dockteater, aldrig gå på museum, aldrig fira jul, aldrig gömma påskägg, aldrig dricka kaffe efter skolan, aldrig lyssna på historier om din barndom, aldrig lyssna på dina vaggvisor. Jag skulle ge så mycket för en dag till med dig, en dag till där vi båda är friska och glada.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera att du inte längre finns här. Jag tror jag kommer sörja dig för alltid. Du kommer alltid fattas mig, det kommer aldrig gå att fylla tomrummet efter dig. Men jag lovar, att tillslut ska jag ha orken att omvandla sorgen till något gott och jag lovar att i framtiden vara en likadan farmor som du har varit för mig. En bästa vän, och en beskyddare från allt ont. Någon att fly till när allting blir för mycket.

Jag älskar dig så mycket min lilla farmor, för alltid. Och även fast jag inte tror på det, så vill jag mer än allt tro på att vi en dag ses igen. Som farfar sa; Världen behöver fler som du.



Likes

Comments

Hej!

Jag har ju mer eller mindre gett upp det här med bloggandet, men senaste veckan har något väldigt viktigt slagit mig, eller jag har börjat tänka och fundera på en väldigt väldigt viktig sak. Och det är att ÄLSKA SIG SJÄLV FÖR DEN MAN FAKTISKT ÄR.

Allt började med hur jag flera kvällar i rad satt och grät bredvid Billy pga att jag märkbart börjat gå upp i vikt. Detta är något som skett stegvis, upp och ner under ca ett års tid, och jag har både haft bra perioder där jag uppskattat att gå upp i vikt men även perioder där jag skämts något oerhört över min viktuppgång. Och det sist nämnda har präglat min tillvaro och min syn på mig själv väldigt mycket senaste veckorna, och förra veckan fick jag nog. Det kan inte vara meningen att jag ska må såhär på grund utav att jag gått upp några fler kilo än vad jag är van vid. Jag kan inte basera mitt eget värde på hur jag ser ut.

I mitten av sommaren bestämde jag mig för att sluta väga mig när vi var på ställen med en våg (vi har inte någon våg hemma och har aldrig haft.) och detta var ett stort steg. För så länge jag är frisk och vet att jag äter bra så ska inte siffran på vågen spela någon roll. Hade jag däremot känt mig konstig och väldigt sjuk så kan det ju självklart vara en bra grej att hålla koll på sin vikt. När min hypokondri var som allra värst brukade jag längta tills jag kunde åka hem (dåvarande hem) och väga mig, för att kontrollera att jag inte gått ner minsta kilo. Viktnedgång då i mina ögon = sjuk i cancer.

Nu har jag en mer sund syn på just det iallafall. Jag väger mig inte och då kan jag inte bli arg på mig själv pga vad vågen säger.

En person som fått mig tänka efter väldigt mycket är @rtsl via hennes instagram, där hon verkligen sprider en positiv syn på sin egen och på andras kroppar, oavsett hur dem ser ut. Och på hennes blogg tipsade hon om en dokumentär på netflix som heter Embrace, och det första jag gjorde var att se den och det andra jag gjorde var att avfölja Gigi Hadid och Kendall Jenner på instagram. (Ja, det känns oerhört bra.) För jag klarade inte längre av denna ångest pga mitt yttre, det drog ner hela mig, och säkerligen kommer det fortsätta göra det då och då. Men jag har bestämt mig för att försöka acceptera mig själv, och att sluta värdera mig själv utifrån hur jag ser ut.

Till detta hör även att börja älska sina flaws, istället för att ständigt försöka dölja dem.

Jag har alltid dolt mina fysiska egenskaper som jag anser gör mig fulare = mindre värd. Men det är fan slut med det nu. Jag är så mycket mer än mina snea tänder, mina runda kinder, mitt bebis skägg som aldrig försvann när jag blev äldre, eller min dubbelhaka som jag alltid kommer ha där. Alla dem där sakerna är det värsta jag ser på mig själv och jag har lidit så mycket psykiskt av alla dåliga ord jag sagt till mig själv, om mig själv.

Istället för att definiera mitt värde utifrån hur fräsch jag ser ut, eller hur smal jag ser ut, eller sexig, söt, what ever, ska jag hädan efter definiera mig själv utifrån vem jag är, inuti. Vad jag står för, vad jag kämpar för, vilka jag bryr mig om, vad jag brinner för, vad jag älskar och hatar, mina goda egenskaper och mina sämre egenskaper.

Liksom, ja, jag må ha rundare kinder i år 'än vad jag hade förra året och ja, jag må se betydligt slitnare ut än vad jag gjorde innan förra sommaren; men livet funkar så. Saker händer, du förändras och därmed hur du ser ut. Men inte fan är jag mindre älskvärd för det.

Och ja, samhället, snubbar, andra tjejer, vuxna, barn, kommer alltid döma dig utifrån ditt yttre. Men om du lär dig att älska dig själv inifrån och ut, så spelar deras syn på dig ingen som helst roll. Börja med dig, älska dig, så ska du se att det förhoppningsvis smittar av sig.


Nedan kommer ett par oredigerade, osminkade, flottiga bilder på mig och några av mina största problem med mitt egna utseende, och ja, det känns fan svårt att visa upp, men jag är så trött på alla perfekta selifes jag tagit. Alla överedigerade bilder som får en må bättre en kort stund. Ni fattar.

Vad ni kommer se; Snea tänder, runda kinder, trötta ögon med påsar, en haka med en jävla spets som alltid kommer färfölja mig, och jag kan le ändå.

Tror inte jag kan vara mer äkta ön såhär och det känns så jävla bra inombords.

Här kommer några konton jag tycker du ska följa om du vill inspireras av lite body positivity:


Likes

Comments

Vardag

Tjenixen! Nu hänger jag här igen. Mest för att vi var ute och åt gott igår och då får jag lust att skriva, haha.

Linda fyllde 23 (?) igår, så gänget möttes på Tjoget i Hornstull. Drack goda cocktails och åt hur god mat som helst.

Finis tjejen❤️

Oerhört härlig kväll med människorna jag uppskattar så fruktansvärt mycket.

Likes

Comments

Vardag

Hej!
Det var som vanligt inte igår.
Har fullt upp hela tiden med andra skriv grejer så jag glömmer helt bort att fokusera på att uppdatera här.

Men igår skickade Noa över bilder han tog under Valborg här i Uppsala och dem ville jag så gärna visa upp. Alla bilder är tagna med en analog kamera, därav charmen. (Inga fejk app filter här inte.)

Dagen V. Ekonomikum. Alkohol. Folk. You name it.

Dagen efter.

Det var det. Nu återgår jag till att skriva något här någon gång varannan månad. Kanske hittar orken igen när mitt andra skriv "projekt" är klart. Hoppas!

Likes

Comments

Bryt tystnaden, Texter, Ångest

Tillbaka i väntrummet som Ann Heberlein så starkt romantiserar i hennes biografi "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva."

I väntrummet där vi alla är jämlika under våra demoner. I väntrummet där vi alla väntar på samma sak; en hjälpande hand, en bekräftelse på att vi inte blivit galna. I väntrummet där vi alla förföljs utav någonting alldeles för starkt för att bekämpa det ensam.

Jag har suttit här, i precis den här stolen, med precis samma demoner i huvudet, med precis samma vädjan om att någon äntligen ska kunna hjälpa mig. Men det är sällan jag tror på att hjälpen faktiskt finns att få.

Likes

Comments

Vardag, Vegomat

Hej hörrni. Mår lite bättre och har gjort massa mysigt skoj senaste dagarna.

Matmässa i kungsan förra i lördags! Så god mat och sällskapet gick ju inte heller att klaga på. Sedan hade jag och Jossan en liten mysig sleep over.

På söndagen vankades det bio, Salazars revenge. Nja, den får väl 4/10 tyvärr. Inte ens Johnny höll måttet denna gång.

❤️

Ett stycke burgare från the plant. SÅ JÄKLA GOTT.

Rödvin, spel, mat, vänner, pojkvän. Mmm. Och idag är det kalas för lillebror.

Usch, är så himla mosig i huvudet idag, så nu slutar jag skriva.

Likes

Comments

Vardag

Jag är så off, så så så off. Men försöker träffa vänner så gott det går, och har börjat plantera växter, alltid något? Och vi ska få kattungar inom 2 veckor. Japp, så totalt skit är det inte runtomkring men kanske inuti.

❤️ med dessa skrattar jag alltid iaf.

Tagit polaroid bilder, hängt i Billys lägenhet. Älskat mig själv och hatat mig själv om vart annat.

Hängt med vårt lilla preggo❤️

Lagat så mycket god mat nu när vi har ett eget kök, så det är ju alltid kul.

Likes

Comments

Texter, Ångest

Andas. Fortsätt bara att andas. Hur ont det än gör där inne i bröstkorgen. Hur trött dina ögonlock än må vara. Hur gärna du vill slumra in i en dygnslång sömn, så måste du fortsätta andas.

Helvete. Helvete. Helvete.
Det gör så ont, alltihop.

Bosätter mig under täckena i vår säng. Gömmer mig för allt där utanför. För vem fan har energin till livet? Inte jag iallafall.

Likes

Comments