Personligt, random

Igår gick jag upp tidigt, jag fixade mina fransar vid 11:00. Medans jag låg där och blev ompysslad, så började jag tänka på hur bra jag/vi har det i Sverige. Jag vet inte varför faktiskt, det slog mig bara, vi må ha stannat upp i vissa bitar, men de andra bitarna visar hur bra vi har det. Även om jag må vara HBTQ+, så är jag fortfarande priviligerad för jag är en vit cis-kvinna, och ja du som tänker på att kvinnor forfarande är förtryckta i dagens samhälle, så är vi det, men det var inte det jag syftade på.

---

Tankarna snurrade den dagen, allt var lite huller om buller, hon var där, andra hoppade in och tillslut tog det stopp.

---

Mina planer för kvällen hade varit lite oklara, men i slutändan var det bästa(!!) Linnea jag träffade. Vi var inne på Sephora först, sen köpte vi sushi och drog hem till mig. Väl hemma intervjuade jag henne till mitt skolprojekt och sedan filmade vi in en video... Hon sminkade mig <3

---

Sedan på kvällen var jag bara hemma.

Jag öppnade mitt ritblock, som jag fick av min mormor, för att lugna ner mig lite. Det var välbehövt, ibland behöver man bara göra något lugnt själv, för att klara av dagen.

---

Alla hjärtans dag, tänker jag, handlar om att visa kärlek till någon man tycker om. Det behöver inte vara en partner.

Min alla hjärtans dag var välbehövd, fick mycket skratt, samtidigt som det blev några djupa samtal.

Ibland kan jag ångra att jag inte hittar på mer saker när någon frågar om jag vill följa med någonstans, men next time i promise i will<3.

Likes

Comments

Personligt, VIKTIGA ÄMNEN, random

För några dagar sedan satt jag och scrollade runt på Netflix, då hittade jag dokumentärserien Chelsea does och i ett avsnitt så handlar det om rasism. Jag blev intresserad bara av att läsa rubriken, så jag satte igång programmet och det här var det jag kom fram till :

Avsnittet handlar om en komiker som åker runt i LA och besöker lika delar, där olika etniciteter har slagit sig ner och bildat ett "samhälle". Det som jag tycker är intressant just här är när hon träffar en kristen vit (cishetero) man som säger att han tycker att vi (alla olika etniciteter/"raser") ska enas om att segregeras, för att det skulle bli enklare att leva för honom som vithyad?

Samtidigt som jag förstår vad han menar, så blir jag chockad, för precis som Chelsea svarar honom "är inte det var Hitler försökte göra?", så kan man säga att det är det på ett sätt. Och ifall vi nu skulle gjort som denna mannen sa så skulle vi backa så långt bak från vart vi står idag. För vi har kommit en bra bit på vägen, vi är inte framme än, men människor i UA (tillexempel) har gått från att ha mörkhyade som slavar, till att "följa" en mörkhyad president.

Och ja, att jag sitter och skriver det här som ciskvinna är löjligt, men vi uppmärksammar inte det här ämnet som vi borde göra, speciellt inte nu när SD ökar i Sverige och inte heller nu när Donald Trump har tagit sig till president platsen i USA. Jag skulle inte säga att världen går under, för detta är knappast jordens undergång, men tillsammans kan vi göra våra röster hörda.

För det är sällan någon kommer rösta på en tonåring som jag, speciellt inte när jag är HBTQ+ och det är ju fortfarande inte helt okej att vara det, eller hur?

-

På tal om HBTQ+, så håller vi på med ett projekt i skolan om etnicitet och mångfald. Jag och 2 vänner valde att jobba med HBTQ+ ämnet (ofc!) och nu ska vi under lovet färdig ställa vår "nyhetsinslag". Jag är verkligen så exalterad, för det är sånna här saker som kan nå ut till folk.

-

Sen sist jag skrev har jag gått och blivit ett år äldre!! Så nu är det dags för mig att börja övningsköra, göra gymnasie-intagningsprov till Schillerska osv. Jag skulle inte kunna säga att det känns annorlunda, jag skulle inte heller säga att det slagit mig att jag har fyllt år. Födelsedagar är mysiga, spenderas dem med bra sällskap och god mat, så kan man inte säga nej.

Jag vill också ba take a moment och inse, hur mycket man är van med?

Det kan vara allt från att vara van med att ha smink, så att man blir obekväm utan, men också att vara van vid att umgås med vissa personer ofta, att det blir jobbigt att vara utan dom.

Att vara van är jobbigt.

Jag är trött på att behöva vara van, van vid att folk skämtar om HBTQ+ eller våldtäkt, van vid att folk tar en förgivet eller van vid att inte kunna bryta ihop framför folk, för att man inte vill släppa sin mur, som man byggt upp senaste gången man blev sårad.

Vanor bildas av samhällets normer.

Och normer förstör.

Linnea, jag och Elin på min födelsedag. Den spenderades samt med dessa underbara människor : Emma, Lisa, Ed, Simon och Lee.

Likes

Comments

VIKTIGA ÄMNEN

"Ingen kan älska dig, om du inte älskar dig själv först."

BULL TO THE SHIT.

Okej, tänk såhär : din bästavän, din familj, din släkt dem älskar dig. Även om du inte älskar dig själv, så älskar någon dig.

Vi växer upp med detta inskrivet i våra hjärnor, vi får hör det dag till dag. Ändå har ingen kunnat tänka på att det faktiskt kan skada mer än vad det kan hjälpa ibland.

ALLA är värdig någon slags kärlek, på ett eller annat sätt, ALLA har tillgång till kärlek.

Kärlek är inget privilegium.

Och till dig som mår psykiskt dåligt, det finns människor i din omgivning som älskar dig ÄVEN om du inte kan följa med överallt pågrund av din socialfobi eller om du helt enkelt mår dåligt på något sätt och inte känner dig tillgänglig/tillräcklig. Det finns någon/några i din omgivning som älskar dig, för den du är.

Och till dig som mår bra, det finns människor i din omgivning som älskar dig. Hur du än ser ut, vilken läggning du har, vilken gud du tror på osv.

Sluta skriva in det i människors hjärnor att ingen kan/kommer älska dom för att dom inte älskar sig själva först, det är inte sant.

Det spelar ingen roll vem du är, vad du gjort, vilken religion och kultur du tillhör, vilken läggning du har, vilket pronomen du använder, hur du mår osv. För du är fullt värdig till kärlek, precis som alla andra.

Det tar tid att ÄLSKA sig själv, det tar tid att ACCEPTERA sig själv, det tar tid att FÖRSTÅ sig själv.

Allt händer inte på 1 natt, man måste ta det steg för steg och det är det som skrämmer än, att om man inte mår bra, så kommer ens närmaste lämna en, men det funkar inte så.

Och när det kommer till att höra att ingen kommer älska dig förrän du älskar dig själv, säg ifrån. Höj rösten och säg nej eller hur tänkte du där?. För om ni inte tänkt på det, så växer man upp med kärlek någonstans runt sig, om det inte är din familj, så kanske det är någon i din släkt, eller dina vänner eller bara någon random person som hjälper dig.

Ta vara på dina nära och kära, gör impulsiva saker ibland, men viktigaste av allt TA HAND OM DIG SJÄLV.

Likes

Comments

Personligt

Ibland känner jag mig osynlig, oftast undrar jag varför? Men för några dagar sedan var det skönt, det var skönt att gå i stan, utan att få några blickar, utan att jag ska ta någons uppmärksamhet.

Jag brukar inte vara i centrum, jag är inte introvert, men jag brukar inte stå i centrum. Ibland kan det hända, att jag är i centrum, men då är det i en grupp av mina käraste.

Jag tänker tillbaka till den 17 augusti 2016. Jag och S åkte direkt från skolan till Götaplatsen, det var Göteborgs Kulturkalas och vi skulle kolla på Silvana Imam och när det väl var dags hade vi samlats ett stort gäng av Silvana änglar längst fram.

Under Storm turnen hade hon en grej hon gjorde under varje konsert och det var att ta upp några änglar under låten "Svär på min mamma" och just i Göteborg, så var det just jag och några till som fick komma upp på scenen.

Där står jag, mellan N och J, med Silvana framför oss. Där mådde jag fruktansvärt bra, där hade jag uppmärksamhet, men en bra uppmärksamhet. 

Det må vara en av dem stunder jag haft uppmärksamhet på mig, inte när jag stod på scen, utan när jag kom tillbaka till mina grupp. Det var en skön uppmärksamhet, jag fanns liksom inte då, jag hade precis stått på scen med Silvana Imam, jag var uppe och svävade på moln. 

Jag kräver  inte uppmärksamhet, jag kräver ingenting. Så som mitt liv är nu, det är jag nöjd med.

Tänk på vad ni behöver, tänk på vad ni har och vad ni ska göra för att må bra. Det handlar om att vara stabil i sin egna kropp och hjärna, men du måste inte älska dig själv, för det är svårt och tar tid.

Men jag lovar att ni klarar det, ni kommer på just ert egna sätt att hantera och utveckla er själva.

Det spelar ingen roll om inte ALLA ser dig, det handlar om att NÅGRA ser dig som den du är, älskar dig för att du är du. Även om du kanske inte är på topp, så finns dem allt där.

Likes

Comments

different but importante, Personligt, VIKTIGA ÄMNEN

Jag har ställt mig själv en fråga väldigt länge nu. Ska verkligen cis-, hetero- personer få gå i pride paraden?

Jag var tvungen att pausa av en podcast (nämner inga namn), för att jag fick en obehaglig känsla i mitt bröst. Jag kände mig inte kränkt som individ, inte heller som hbtq+ person, utan det var mer att jag fick en obehaglig känsla inom mig. Att cis-, hetero personer sitter och säger att dem vill bestämma om dem ska få gå i paraden eller inte, för dem är också människor? För det första så är inte det eran sak att bestämma då ni inte är hbtq+ personer från "första början". För det andra så startades Pride paraden för att väcka liv i normativa tankar och visa att det finns andra personer än cis-, hetero, samt att det är okej att både vara och inte vara cis-, hetero person. För det tredje så är inte cis-, hetero personer förtryckta på samma sätt som hbtq+ personer är. (Nu tar jag inte upp att personer med andra etniciteter och hudfärger också är förtryckta, just för att det inte är något jag tar upp på samma nivå i detta inlägg)

För ett halvår sen skulle jag sagt nej. Nej till att cis-, hetero personer ska få gå PRIDE paraden. För mig är dessa parader en manifestation för att hbtq+ personer ska få synas och höras lika mycket som heterosexuella gör en vanlig dag. Därför var jag helt emot att CIS-, HETERO personer ska få gå i parader, då jag ansåg att dem tar plats i en parad där dem inte ska ta platsen dem redan får överallt annars.

För ett halvår sedan såg jag också en video på youtube där vita cis, hetero män satt och yttryckte sina åsikter om en pride parad på ett väldigt negativt sätt. Dem visade sig kränkta och sade saker som var mycket hatiska mot hbtq+ personer och det gör mig upprörd och provocerad, för dessa personer vill gå med oss i paraden och visa deras heteronormativitet mer än vad ni redan gör.

MEN NU, kan jag säga att cis-, hetero personer får gå i pride paraden, men på vissa ”villkor”. och med villkor menar jag inte att vi ska ha regler, utan mer att icke hbtq+ personer ska visa respekt och inte ta plats från hbtq+ personer, men inte heller gömma sig. Förstår ni?

För numera är pride parader för lycka, för glädje, genom åren har det ändrats på både positiva och negativa sätt. Men denna dag/dessa dagar gör hbtq+ personer så mycket tryggare och lyckligare i sig själv, för att dem får chansen att ta plats och visa sig själva, därför väljer man att ta med ens föräldrar eller vänner som kanske inte är hbtq+. Tex så går det många cis-, hetero personer i Stolta föräldrar "avdelningen" i paraden, då dem är stolta föräldrar till hbtq+ personer osv, sen kan man gå i olika avdelningar med sina HBTQ+ vänner, ja. Jag tycker dock inte att man som cis-, hetero person ska gå en PRIDE parad om man inte stöttar hbtq+ personer osv, vill man då vara med utav dessa dagar/denna parad, kan man stå bredvid och titta på paraden. Man kan samt som stöttande cis-, hetero person stå bredvid paraden också.

Men jag kan fortfarande känna att cis-, hetero personer inte ska sitta och bestämma själva hur dem ska göra(även om vi har yttrandefrihet i Sverige, yttra er hur mycket ni vill, tänk er för bara), för dem har varenda dag som deras dag. För cis-, hetero personer är inte förtryckta i dagens samhälle på samma sätt som hbtq+ personer är.

(Ja, personer med annan hudton än vit är också förtryckta i dagens samhälle, det är inte det jag säger, utan nu tänker jag endast för att framföra heteronormen. När jag pratar om detta pratar jag om personer som är antingen hbtq+ person eller inte, det spelar ingen roll vart man kommer ifrån eller vilken ton man har på sin hy. Förstår ni?)

Detta inlägget är väldigt provocerande för vissa, just för att det går emot vad en kan tänka och tycka. I Sverige har vi press-, tryck- och yttrandefrihet vilket gör att Sverige blir ett väldigt öppet land där man kan vara sig själv, om hbtq+ personer inte skulle provocera yttepytte lite så skulle vi inte gå framåt som vi gör idag.

Det kommer alltid finnas någon som inte håller med och DET ÄR OKEJ. Bara vi VIAR varandra RESPEKT, för i grund och botten är vi alla människor (homosapiens haha) och ALLA människor är exakt LIKA mycket VÄRDA, punkt.


Likes

Comments

Jag har varit ganska uppmärksam det senaste, det har fått mig att märka att det är ett fåtal mer än vad man tror som mår dåligt. Runt om oss, i vår omgivning. Och det finns dom som mår dåligt som vågar fråga om hjälp, men sen så finns det dom som mår dåligt som inte kan eller vågar fråga om hjälp, av olika anledningar.

Det borde inte vara så. Alla ska känna att dom kan fråga om hjälp, av någon, vem som helst. Det kan börja med en kompis, och sen med en vuxen och sen om en känner att en behöver det, kan man gå vidare till UMO eller BUP.

Varför är en rädd för att ens våga be om hjälp? Är det för att det som får en att må dåligt inte är för stort eller viktigt? Är det för att en inte är stark nog? Är det för att en kan känna sig svag om den frågar om hjälp? Är det för att en är rädd för att man inte ska bli tagen på allvar? Är det att en känner att ens vänner kanske börjar behandla en annorlunda?

Saken är den att en är inte svag om en ber om hjälp, men en är inte heller svag om en känner att en inte kan be om hjälp. Saken är den att det som får en att må dåligt, det är inte bra, det spelar ingen roll hur liten eller stor, eller hur viktig anledningen som får en att må dåligt är. Saken är den att en ska inte behöva känna sig rädd, när en känner att en faktiskt behöver hjälp, ska inte en behöva vara rädd för att inte bli tagen på allvar, en ska bli tagen på allvar. Saken är den att ens vänner ska inte behandla en annorlunda för att en vill ha hjälp för att må bättre, det är absolut inget fel med att be om hjälp.

Att be om hjälp är stort, men känslan av att våga be om hjälp är större. Det är inget fel med att be om hjälp, om det är rätt och man känner sig säker i den personen man pratar med, kommer det nog kännas bättre när man frågat om hjälp.

Men en måste känna själv om en behöver hjälp, en måste själv känna om den kan klara av det själv, en måste själv känna om den vågar be om hjälp, en måste själv känna om en kan våga visa att en inte mår bra.

Ingen av oss är någonslags supermänniska som klarar precis allt själva. Och det är okej, en måste inse att det är okej att be om hjälp. Att fråga om hjälp gör inte dig till en sämre människa, att fråga om hjälp när du behöver det, det visar hur stark du varit för att ta dig till den punkten.

DET ÄR OKEJ ATT BE OM HJÄLP.

Likes

Comments

Personligt, VIKTIGA ÄMNEN

Jag har stått på scen, framför en fullsatt Lorensbergsteater. Fylld med lärare och klasser från min skola, alla årsklasser, deras föräldrar och släktingar och what not.

Vi hade sommarprat på svenskan i skolan, alla skulle ta ett ämne och prata om i 5-7 minuter, samt ha låtar som man kan koppla till ämnet eller som man tycker om. Jag visste direkt vilket ämne jag skulle välja, man kan aldrig prata för lite om detta ämne. Så jag skrev ner ett manus, även om jag inte gick efter det helt så var det bra att ha något stabilt att följa lite, sedan hittade jag låtar jag skulle ha med. Silvana Imam's låtar var ju en självklarhet för mig att ha med i sommarpratet. Och tillsist satte jag mig ner på biblioteket och spelade in. Det var inte lätt, men inte heller svårt. För jag är stolt. Min lärare tyckte det var vågat att jag kunde prata så öppet om det, det är ju fortfarande inte så accepterat.

Jag fick reda på att jag skulle stå framför dem kanske runt 1 vecka innan skolavslutningen skulle vara och jag sa såklart ja direkt, inte för att jag kände för att stå på scen framför folk jag känner och inte känner, men jag sa ja för att detta skulle få mig att sprida mer om det ämnet. Jag övade ingenting, absolut ingenting dagarna innan, men tillslut slog det mig, ca 4 timmar innan jag stod på scen satt jag i mitt klassrum på skolavslutningsdagen och skrev av mitt tal på pappersbitar, men jag visste själv att jag inte skulle följa det helt på scen heller. När jag var klar pratade jag med en kille i min klass, som för övrigt är supermysig, han undrade om han fick höra mitt tal och jag tyckte det var en bra idé, då jag kunde ha det som en övning. Framför honom, framför 1 person, började jag nästan gråta, det är ganska tufft att prata om, men det är så viktigt.

Jag var så nervös när vi väll var framme vid Lorensbergsteatern, jag skulle hålla mitt tal i slutet typ, som en överraskning, men jag kunde inte smälta det alls. Det var massor av uppträdanden, som för övrigt var så bra!!, tillslut var det min tur. Rektorn höll ett litet tal, sen gick min lärare fram och berättade lite om sommarpratet och sen om mig och vad mitt tal skulle handla om-ish.

Och sen stod jag där, på scen, framför en fullsatt Lorensbergsteater, med strålkastare riktade på mig. Jag började mitt tal med "strålkastarna var väldigt starka här, jag blir nervös", men efter det var det som om jag var gjord för att stå där uppe och prata om det. Även om jag skakade och var nervös, så tycker jag själv att det gick riktigt bra.

KAN NI GISSA VAD JAG PRATA OM?????

1 , 2 , 3, 4...

Om ni gissa på min läggning och hur jag kom ut/när jag kom ut, SÅ HADE DU RÄTT<33

Likes

Comments

​Nu när augusti har kommit, så betyder det att det sakta men säkert närmar sig. Och med det menar jag skolan. 

Jag börjar nian den 15de augusti och tbh så är jag taggad, men samt mycket ångestfylld. Ångestfylld kanske inte är det perfekta ordet för att förklara hur jag menar, men jag vet inte riktigt vad jag menar själv.

Att börja nian innebär alla nationella prov och gymnasieförberedelserna. Men att börja nian för mig är som att börja ett nytt äventyr med min klass, se vilket drama som uppstår, se vad vi gör för att lösa svåra situationer och vad vi gör för att hålla oss glada. 

Jag och min klass ska iväg och vi är borta mellan sen augusti och tidig september, vi ska ut och åka buss i olika länder och besöka historiska platser. Det är nog det som kommer hålla våran klass genom alla jobbiga nationella. Jag hoppas och tror att denna resa vi gör nu efter skolstarten kommer föra oss samman. 

Men iaf, tillbaks till det jag tänka skriva om. GYMNASIEVALET.

För mig så kommer det förhoppningsvis vara ganska enkelt för mig att välja mina 2 första val, då jag vet 2 linjer jag helst vill gå och vilken skola jag vill gå på.

Och jag känner såhär, nu när gymnasiemässan kommer och alla öppna hus och skuggningar man kan göra är detta bara ett sätt som jag kan ställa mig fast vid det jag vill gå. Och hur jag ska välja vilken av linjerna jag vill gå också.

Jag vill gå teater eller beteendevetenskap. Och ja, det är två helt olika saker som ligger någorlunda långt bort från varandra, men jag vill verkligen kunna göra något jag tycker om innan jag faktiskt ställer mig till ett yrke som jag förhoppningsvis kommer jobba med i resten av mitt liv.

Därför känner jag såhär :

Väljer jag beteendevetenskap, kommer jag förmodligen ha försprång när jag läser vidare på högskola och när jag ska utbilda mig till det jag faktiskt vill bli, kriminalpsykolog.

Men väljer jag teater, så kan göra något jag verkligen (typ i hela mitt liv) tyckt om och jag tycker verkligen att det är kul, men det är på senaste tid jag faktiskt vågar ställa mig upp på en scen och tagit den plats man tar. Plus så har jag massa spännande i mitt liv som händer nu under höston och till våren att det skulle vara synd att inte välja teater. Även om jag inte är så bra än, så ger övning färdighet.

Jag har velat bli kriminalpsykolog sedan jag var relativt liten, jag har alltid varit intresserad utav att hjälpa andra och kunna bidra till något, samt har jag alltid tyckt om kriminalare (serier och böcker), och det var så jag stötte på olika människor som faktiskt jobbar som kriminalpsykologer. Men nu på senaste tid har jag velat hålla på med teater och föreläsningar också. Kanske man kan binda ihop dessa yrken.

Och till er som inte vet vad ni vill välja, TA DET LUGNT, gå på gymnasiemässan och massa öppna hus på olika gymnasium och läs på, prata med andra som går den linjen du helst vill gå. Men låt inte dom påverka dig helt, om du har en linje du vill gå kör på den!

Likes

Comments

different but importante, VIKTIGA ÄMNEN

Bråvalla. Festival, mycket folk.

30 juni, under Zara Larssons konsert hände det. Tänk att Zara Larsson är stor på sociala medier, så det var hypeat att hon skulle dit, så mycket folk skulle det absolut vara. Vem vill inte se Zara liksom?

Men så hände det, det som vi alla fruktar mest. Våldtäkt. En kvinna i 20 årsåldern blev våldtagen, i publikhavet. 

Vem har gett män rätten till att ta på oss kvinnor? Vem har gett dig rätten till att stoppa upp din kuk i henne?

"Åh vad kul med festival, massa snygga tjejer i snygga kläder" måste någon tänka. Vad spelar det för roll om dom har korta kjolar/tajta toppar, det ger fortfarande inte rätten till något.

Nu i efterhand ifrågasätts hur mycket KVINNAN hade druckit och vad HON hade på sig och om HON sa nej. Förstår inte ni hur sjukt det låter? Istället för att prata med folk som var där och kvinnans vänner, frågar dom henne om vad hon hade på sig? Eller om kanske hade druckit för mycket? Eller hon kanske ville det ändå?

NEJ. Hon ville nog inte ha en kuk uppstoppad i henne under Zara Larsson.

En festival där man ska vara glad och njuta, istället går hundratals kvinnor osäkra för att det kan hända dom också, för det är väll ändå fritt fram om du har på dig en sån outfit? SKAM PÅ ER SOM TÄNKER SÅ.

Det låter så fucking sjukt, man ska kunna ha på sig det man vill UTAN att någon ska sexualisera en, man ska kunna ha på sig vad man vill utan att bli VÅLDTAGEN.

Och tänk inte ens på att påpeka att "inte alla killar" eller "jag är minsann en duktigt kille, jag våldtar inte", men vart var du när detta hände? Det handlar inte om er snälla killar, det handlar om dem vidriga svinen som faktiskt gör det, för det händer flera gånger, gång på gång. Jag kanske generaliserar, men våldtäkter är LÅNGT ifrån kvinnans fel. 

MEN istället för att arbeta förebyggande för att skapa trygga festivaler uppmanas tjejer att inte gå ute sent på natten, att inte ha för utmanande kläder, att inte gå hem med någon de nyss mött på krogen och att inte dricka för mycket. Det är det som får oss att tro att det var vårt fel, det är det som får oss att inte vilja anmäla det.

Jag vill inte dra alla män över en kant, men det är svårt att veta vilka som är svin och vilka som inte är det.

​Samt under Bråvalla anmäldes 4 eller 5 våldtäkter till och flertal sexuella ofredanden.

Likes

Comments

Personligt, VIKTIGA ÄMNEN, different but importante

Jag är också rädd, även om jag är öppet-gay och sprider det över internet. Jag är rädd, även om jag stod på scen och framförde mitt utkommande som lesbisk. Jag är rädd, även om vi bor i Sverige, även om vi har yttrandefrihet osv, även om det är lagligt att samkönade par från gifta sig, även om vi har strikt förbund mot pistoler för allmänheten, även om vi har nödvärn, så är jag rädd.

Jag är rädd för dig, du som går där på stan bredvid mig med ditt gäng, du som är helt ofarlig, jag är rädd för dig. För jag som är en öppen gay person, som går på stan med en flickvän, håller hand och pussas osv, jag vet inte när det kommer någon och ska hata på oss.

Samtidigt som jag är rädd, så är jag inte rädd. För jag vet att jag har folk runt om mig som stöttar och älskar mig för den jag är och dem är dem enda som räknas just nu. Jag är inte rädd för jag vet att jag är stark, jag vet att jag kommer stå upp för dig, din kompis och andra HBTQ+ personer, för jag står upp för min familj. Jag är inte rädd, för jag går inte och oroar mig, över att du kommer hoppa på mig, chansen finns, men den chansen är inte ens 50/50, för du kanske inte vet vem jag är. Även om jag har en blogg, och är öppen på sociala medier och pratar öppet om min läggning osv, så är det inte ens stor chans att just jag på påhoppad och om jag blir påhoppad så vet jag att jag är starkare än dig.

Och du som cis heterosexuell person, du behöver inte oroa dig för detta, istället är du rädd för att vi ska ta över "erat" samhälle, du oroar dig och vill inte dela omklädningsrum med oss for att vi kanske kollar, men vet du vad om vi lesbiska/bi/pan fittbärare kan kontrollera oss runt om dig och kukbärare inte kan, så kanske det inte är fel på dina kläder eller din kropp som samhället säger, så tänk inte ens tanken över att oroa dig för att vi inte kan bete oss i ett omklädningsrum.

Den 12 juni 2016 i Orlando, USA, gick det in en man på en gaybar och sköt med en pistol. 49 HBTQ+ personer dog och runt 53 personer till som blev skadade. I en presskonferens som Obama höll sa han att det var en terrorism akt och ett hatbrott, MEN att dom inte kunde hitta någon koppling mellan gärningsmannen och någon terroristgrupp. Gärningsmannens pappa hade inkluderat att denna händelse inte var grundat på någon religion, utan att grunden på det var när gärningsmannen hade sett 2 män kyssas några veckor innan i Miami. Detta var ett hatbrott, ett rent hatbrott mot gaypersoner.

Under SAMMA söndag, den 12 juni, var det en kukbärare som gick in under Queer allsången som hölls efter paraden, med ett plakat där det stod "Pride är ett hot mot ett sunt samhälle" och bara en sån här liten sak kan få så många HBTQ+ personer att känna sig ilskna och obekväma, för detta är våra dagar, dessa dagar där vi sk kunna vara oss själva fullt ut eller bara lite extra.

Kukbäraren som gick in på skylten filmade detta och la upp det på sin youtube, senare hittade en kanal med äldre kukbärare, män, som gjorde en helvideo där dem kommenterade kukbärarens video och sedan sa taskiga, elaka, grova kommentarer mot oss HBTQ+ personer. De två äldre männen tycker det är okej för dem att kommentera på hur vi ser ut, på våra läggningar, på hur vi beter oss, MEN vi HBTQ+ personer som var där den dagen får inte säga emot när det kommer någon och inprincip har en skylt där det står att det är fel av oss som firar våran glädje, firar att vi vågar vara öppna med dom vi är.

Anledningen för att jag tar upp just dessa 2 händelser är för att det som hände i USA är en av de värsta mastskjutningar på länge (i USA), men inte det sista attentatet mot hbtq+ personer och det som hände på West Pride tar jag upp för att JAG och mina HBTQ+ vänner var där, vi såg allt och sista anledningen är för att det är folk som dem som gör att vi inte vågar vara öppna med dem vi är och jag är trött på det. För du ser inte oss klaga på hur cishetero människor ser ut, eller hur?

Och du som drar en slutsats varje gång du ser en människa om dens sexuella läggning eller om det är en ickebinär eller binär person, don´t even start it, för det finns inget sätt för dig att veta det säkert. Och om du gärna vill veta, FRÅGA och ACCEPTERA, ta IN informationen och SPRID den vidare. För vi är nu, vi är här, vi finns överallt.

Men det är okej att vara rädd, för du är inte ensam, det finns HBTQ+ personer runt om dig, kanske inte just i verkliga livet, men på sociala medier. Och vi står tillsammans.

Likes

Comments