- 


Det var hans fel, eller så var det mitt fel att mitt liv gick i bitar och glöden i mina ögon dog, och idag är första gången jag skriver om det, folk vet, dom har hört min historia. Vissa av dom finns där, men vissa valde att vända mig ryggen. Jag vet att det inte är erat fel, jag förlåter er, jag vände först, men inte med mening, jag vände för att skydda er, för att jag inte ville att ni skulle se vad det var jag var med om.

2011-11-22

Det var då han verkligen kom in i mitt liv, han valde att stanna kvar även om jag gång på gång bad honom att åka tillbaka till sitt. Min lägenhet blev alltmer mitt fängelse, enda gången jag kunde gå ut var när jag gick till jobbet. Situationen blev allt mer spänd och allt eftersom så börjar han ta tid på mina samtal, kontakten men vänner och familj bler mer ansträngd. Jag stänger till slut ute de flesta medvetet, det är bättre så, ingen behöver se vad det är jag får utstå hemma. Dagen kommer då min första heltidslön kommer, jag är i helt exstas min första heltidslön, det var stort för mig, dock var det inte länge mina pengar fick vara ifred, jag åker till jobbet ovetande vad som dagen ska föra med sig, jag parkerar bilen på baksidan av lägenheten, min lägenhet är nersläkt och jag rusar upp, i postfacket ligger min nyckel, jag möter en tom lägenhet, min dator står på vardagsrums bordet, brevid liggen en uslig liten lapp med orden "förlåt, jag älskar dig" och intill de ligger min bankdosa. Jag öppnar upp datorn och loggar in på min bank, den är tom, alla mina pengar är borta. Jag sjunker ner på mattan jag gråter jag hyperventilerar jag har panik. jag tar mig samman ringer baken spärrar mitt kort, jag söker på nätet för att hittat någon i hans familj ( som jag inte kände) som jag kunde ringa, tillslut får jag tag i nummret till hans syster. jag ringer och förklarar jag gråter och berättar allt. Det hon gör är att be om ursäkt för sin brors beteende och säger att det inte är ovarnligt för honom att göra något sådant.

Marken under mig öppnas, jag rammlar ner, jag avslutar samtalet, och sitter ensam i min mörka lägenhet och gråter, ingen av mina räkningar är betalda och alla mina pengar är borta. Vad gör jag nu...


Dagen därpå är det min tur att öppna restaurangen jag jobbar på, jag öppnar jag går sönder men jag håller igen, inte visa någon vad som händer mig. Efter jobbet åker jag till min mamma, när min blick möter hennes så bryter jag ihop, jag berättar allt.. Min mamma omnfammanr mig och säger att vi kan lösa det tillsammans.


Mina föräldrar hjälper mig.. tiden går jag jobbar och pratar inte om vad det är som hänt..


Det går en månad eller så, sen händer det, det ringer på min dörr, där står han, han som förstörde allt för mig, jag pratar med honom, ber honom förklara för mig vad det var han gjorde. han ger mig dumma bortförklaringar.. Kl är snart mitt i natten, jag går iväg för att gå på toaletten, sen går jag snabbt in i mitt sovrum för att hämta något, jag ser hans väska på golvet utanför min gaderob, jag öppnar upp den och skräcken när jag ser hans kläder ligger vikta inne i gaderroben, jag sliter ut dem och packar hans väska, jag bär ut den i hallen, jag låser upp ytterdörren jag pekar på den och säger åt honom att det är dags att gå.

Han kommer emot mig, jag ställer mig mot väggen och han ställer sig framför mig, han ställer sig alldeles för nära mig, jag känner hans andetag, men jag vågar inte titta på honom, med en hotfull röst frågar han mig "så du vill att jag ska åka"? jag nickar försiktigt samtidigt som jag mummlar fram mitt ja. Jag ser på honom, han är arg, helt plötsligt är de som om jag lämnar min kropp, jag ser på mig själv , jag liksom svävar bakom hans rygg, jag ser mig, jag ser hur hans knytnäve träffar mitt ansikte, jag ser hur allt händer, men jag känner inget, jag dras tillbaka och smärtan kommer, jag sliter mg loss hans grepp och rusar in i badrummet. tårarna fyller mina ögon och jag bryter ihop. Jag hör hur han går till kylskåpet, han öppnar en öl och sätter sig framför tvn. Det är här mitt helvete verkligen börjar. Jag står ut dagligen med hot och missbhandel både fysiskt och psykiskt, jag bryts långsamt ner. Den glada tjej med glöden i ögonen försvinner och jag blir som ett spöke i min vardag, jag försöker spara min energi som jag har kvar till tiden jag är på jobbet, eller eventuellt om jag träffar någon vän. allt för att skydda dem som står runt omkring, ingen ska få veta vad det är som händer, varför jag inte längre kan vara mig själv, varför jag går sönder. ingen ska heller få se mina blåmärken som täcker delar av min kropp. allt för att dölja mitt helvete hemma. Vid ett tillfälle tar jag mig mod för att berätta vad det är jag är med om, Det var en kille från högstadietiden, vi är ute på en vänskaplig promenad, vi pratar om allt och ingen och för första gången på länge ser jag en glimt av den jag en gång var, jag tar mod till mig och berättar min situation på den där bänken mitt i ingen stans, jag gråter jag väntar på att han sa säga att han ska hjälpa mig. men han ursäktar sig och säger att det är dags för honom att dra sig iväg hemmåt.


I min ensamhet gråter jag på gunngan vid skolan utanför min lägenhet, jag stäckte mig efter hjälp och människan bara gick, det var då jag insåg att jag kanske förtjänade vad som hände mig, jag bet ihop och gick tillbaka till mitt fängelse. den kvällen var hemsk, han var så arg när jag kom hem, han anklagade mig för en massa olika saker, och efter de psykiska påhoppet kom de fysiska, denna gång var värre än vanligt, men det var också denna gången jag bara gav upp. det var ingen som skulle rädda mig ändå. jag var ensam.

Detta pågår under en längre period, men en dag, den där bästa dagen bestämmer jag mig för att det får räcka. Jag tar kontakt med polisen, och efter många om och men så lyckas jag få den att komma, jag står gömd i ett par buskar längre bort, jag ser hur de för ut honom i handbojor, han svär och skriker men går ändå lugt med poliserna. jag ser hur de sättér honom i baksätet. när bilen äntligen lämnat går jag tillsammans med mina jobbarkompisar som har kommit för att hålla mig sällskap tillbaka till lägenheten, när jag kommer upp känner jag en lättnad, för en kort stund, innan jag ser att min andra nyckel till lägenheten är försvunnen, han har antagligen fått den med sig, jag ringer snabbt polisen som jag pratat med tidigare under dagen, hon ringen poliserna som har hämtat honom och de visiterar honom och får tag i mina nycklar som tur är, nycklarna tas med till polisstationen och jag kan hämta dom nästkommande dag. jag minns inte så mycket mer från den dagen, jag minns att jag kunde somna, för första gången på riktigt länge kunde jag sova. Kanske var det för att jag var så utmattad eller så kunde jag bara äntligen slappna av.

Likes

Comments