I onsdags var en lite annorlunda dag, då gick vi nämligen upp alldeles för tidigt på morgonen(i mina mått mätt) för att åka bil 2 timmar upp i bergen. Där skulle vi besöka två skolor för barn som bor i byarna där uppe. Förmodligen så stannar dessa barn på de här platserna hela sina liv, det tog liksom två timmar för oss att ta oss dit i en väldigt stark bil. Dessa familjer har förmodligen inte bilar och lever därför helt isolerade och tar hand om sig själva uppe i bergen. Utan elförsörjning, utan rinnande vatten. Vill man ha tag i el så får man införskaffa solceller, vilket är dyrt. Vill man ha vatten så får man ta det från bäckar som rinner genom bergstopparna. Men man får aldrig se någonting annat än sitt eget. Dock så finns det skolor, där människor bestämt sig för att det är viktigt att barn får lära sig läsa och skriva. Dessa personerna som fungerar som lärare(jag vet faktiskt inte om de har utbildning) har i sin tur lagt vikt i att barnen också ska ha en chans att lära sig engelska, och det var därför vi var där. EM man som är med i vår församling har gått med på att komma dit en dag i månaden för att lära barnen lite engelska, om han även fick lära dem om Gud. Under vår tid här så kommer vi få följa med honom och göra detta, vilket är helt fantastiskt. Än så länge är barnen dock lite reserverade gentemot oss, dock tror vi att det beror på att vi är vita och att de aldrig sett liknande människor förut, just på grund av att de är så isolerade. Vi får bara hoppas på att det blir bättre och att de börjar känna sig mer trygga med oss.

Var inte rädd

Vilma

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu börjar veckan då det är tänkt att vi ska börja med vardagen som det kommer se ut, vilket innebär ledig måndag med tid att göra diverse valfria aktiviteter. Exempelvis berätta för nära och kära att man lever, så hejhej, jag lever fortfarande och har det jääääääättebra, fortfarande.

Veckan som gått har innehållit lite mer aktivitet än tidigare vecka, men inte lika mycket som komma skall. Förra måndagen så var vi också lediga så då åkte vi till ett hotell för att sola och bada lite. Problemet var bara att det hotellet hade problem med sin klortank till poolen, men det stoppade inte oss, utan vi åkte till ett annat hotell istället. På kvällen fick vi vara med på en liten tjejkväll på ett café som en församlingsmedlem äger, mysigaste stället jag sett och det är jättekul att redan börja få lite vänner.

På tisdagen så var det dags för vår första internetlektion, eller aa mer en koll om allting fungerade(vilket för oss inte var fallet). Vi har inte fått internet till vår lägenhet än, de sa att vi skulle fått det i slutet av förra veckan så jag antar att det kommer om 4 månader eller någonting. För att ändå kunna delta på lektionen så åkte vi till Jennifer och Robin(våra fältassistenter) och lånade deras internet lite. Trots det så hade vi jättemycket problem och kunde inte få ljud förrän efter att lektionen var slut, faktiskt inte mitt fel trots att det var min dator, jag lovar. I övrigt så var det väldigt kallt i tisdags, iallafall i jämförelse med de 30 grader man vant sig vid, ett litet smakprov på vad vi kommer få erfara när deras vinter kommer i maj. Senare på kvällen så var vi på ett bönemöte i kyrkan för att be för församlingens olika aktiviteter, vi deltar i så många aktiviteter som möjligt för att så snabbt som möjligt integrera oss i församlingen. Dock var det bara vi och två andra där, men det var väl mysigt det också.

På onsdagen hade vi ledig förmiddag då vi egentligen skulle haft lektion med Robin, men eftersom de inte kommit igång än så var vi lediga. Detta innebar dock ingen högre aktivitetsnivå, utan det var en väldigt lugn förmiddag. På eftermiddagen så var det dags att åka till vår ena praktikplats för första gången, ett dagcenter för behövande barn. Vår uppgift där är att hjälpa barnen med läxor och sen leka med dem. Ännu en gång så var vi väldigt intressanta eftersom vi så annorlunda ut från vad de var vana vid. Det var kul att vara där och jag tror att när man börjat få mer förtroende från barnens sida och kommit in i språket lite mer så kommer det gå bättre, även om det gick bra första gången också. På kvällen var vi på ett bibelstudium i kyrkan. Av det jag förstod så var det väldigt intressant. Jag har inte kommit in i språket så mycket att jag förstår varje ord än, men jag förstår kontexten, och det är det viktigaste just nu.

Torsdagen innebar även den en ledig förmiddag, även den med låg aktivitetsnivå. Efter lunch så hade vi ett samtal med Jennifer, Robin, vår nationella koordinator David och hans fru Cessia. Samtalet fokuserade mest på hur vi har uppfattat den första tiden, om vi har några frågor etc. Efter det så hade vi vår första spanskalektion, och helt plötsligt så saknad jag mina gymnasielektioner i spanska väldigt mycket... Eftersom alla andra i mitt team aldrig pluggat spanska tidigare så var allting på en väldigt basic nivå som inte direkt fick mig att ha the time of my life. Vi hade en lektion på två timmar där vi satt och övade hälsningsfraser och lärde oss om ETT verb i presens, endast tredjeperson singular och plural. Jag hade inte jätteroligt men vi ska kolla om jag kan få lite andra uppgifter istället. Efteråt så köpte vi lite brödknyten, liknande piroger men enbart fyllda med ost som var friterade och pudrade med florsocker, de var hur goda som helst. De åkte vi hem och åt hos Jennifer och Robin där vi även hade filmkväll med Jennifer då Robin var på en teologiundervisning i kyrkan.

På fredagen var det tänkt att vi skulle börja söka visum, så blev det dock inte utan vi gjorde lite utflykter istället. Det var jättekul, lite svårt att förklara i text dock så ni får bilder istället. Dessa kommer i en bildbomb längst ner. På kvällen fick vi sedan besök av några tjejer från kyrkan som vi börjat lära känna, vi lärde dem att baka chokladbollar och hade väldigt kul tillsammans.

På lördagen var vi åter igen på plats på praktiken för att umgås med barnen, den här gången var även ett pojkhem där, vilket de kommer vara varje lördag. Eftermiddagen bestod av lovsångsövning, hur jag kände att jag skulle passa in där är fortfarande en fråga men men, det var roligt. Senare var det ungdomsgudstjänst och efteråt bjöd vi på de chokladbollar som vi bakade kvällen innan. Det var faktiskt väldigt uppskattat.

Söndagen bestod av två gudstjänster, och mellan dem sömn, vilket det inte blivit så mycket av föregående nätter.

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Nu har man ändå börjat vänja sig lite vid livet här. Det har ju trots allt gått några dagar. Dock så finns det vissa saker som man reagerat på ganska mycket, vissa omtyckta och andra mindre omtyckta.

Tydligen så är vi väldigt intressanta bara för att vi är ljusa, det anses vara exotiskt. Bolivianer däremot är inte så diskreta när de är intresserade om man ska vara ärlig... Vi har fått en hel del visslingar och pussljud efter oss när vi gått omkring i stan, även folk som vänt sig om på gatorna och tittat efter oss, för att inte tala om bilarna som saktar ner med folk som har ögon stora som tefat. Men ja, vi fick förklarat för oss igår att det är en relativt liten stad med invånare som verkligen inte är vana vid människor som inte liknar dem själva, så det är förmodligen främst av nyfikenhet som vi får blickar efter oss.

Vi har även börjat skaffa oss vänner här, mestadels från kyrkan. Någonting som jag reagerat på är att alla är så inbjudande med mentaliteten att det alltid får plats en till i gänget. Detta är någonting som jag tycker är helt fantastiskt och som vi borde ta efter, skärpning Sverige... Men det är underbart att redan börjat få vänner efter knappt en vecka.

Men det var främst det som jag hade i tankarna. Mig är det föresten enklast att kontakta via whats app med numret ‭‭+591 6 026-2390‬‬ (ja det är bolivianskt) för att jag har det gratis.

I övrigt så kommer jag försöka få upp ett inlägg varje måndag, alternativt mer om jag känner för det haha.

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Igår var det första dagen i vår nya stad, vilket innebar rundvandring, tips om var och hur man köper mat och liknande. Konstigt nog börjar man redan komma in i att majoriteten av alla gator är enkelriktade, bilarna kör lite hur och när de känner för det och stannar definitivt inte stannar för fotgängare. Dock tycker jag fortfarande väldigt synd om alla hundar som springer omkring på gatorna, men man vänjer väl sig antar jag.

Här kommer en liten bildbomb från dagen(ja jag ska bli bättre på att ha med bilder)

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Eftersom jag är lite som Doris i Hitta Nemo och lider av närminesförlust så glömde jag att uppdatera om hur det gick sista biten av resan...

Dock finns det inte så mycket att säga eftersom jag somnade innan vi lyft från flygplatsen i Miami och sov under ca alla flygresorna, hela flygresorna. Därför gick även dem ganska snabbt vilket var positivt.

Någonting som förvånade oss när vi kom fram var att alla fick alla sina väskor. Vi hade blivit förberedda på att åtminstone någon väska skulle komma på villovägar under färden, men så var inte fallet, vilket var förvånande.

När vi kom fram fick vi dessutom världens finaste välkomnande med en skylt. Nu har jag alltså fått min barndomsdröm med skylt på flygplatsen uppfylld. Men mamma och övriga som kommer möta mig vid hemkomsten, detta betyder inte att jag inte vill ha skylt ändå haha.

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

I desperata försök att ansluta våra mobiltelefoner till flygplatsens Wi-Fi sitter vi nu i Miami och väntar på nästa flyg. Om man ska räkna svensk tid så är klockan i skrivande stund 01:09 och vi är något sega.


För min del så började resan klockan 02:45 hemifrån Värnamo för att möta upp övriga skaran på Landvetter klockan 05:00. efter det väntade en relativt kort flygtur till London som för min del bestod mestadels av sömn, jag tror att jag sov nästan hela vägen. Efter det så blev vi sittandes på flygplatsen där i några timmar innan det var dags att korsa Atlanten. För min del; för första gången någonsin. Till vår stora glädje så hade varje säte på flygplanet varsin skärm innehållande filmer, spel och diverse onödiga nödvändigheter. Man kan tänka att utbudet på filmer skulle vara lite halvt tilldragande, men icke, det var istället MYCKET tilldragande. Det fanns ett stort utbud av nya filmer, men även vissa äldre och omtyckta. Till min stora glädje så fanns ALLA Harry Potter-filmer (dock kollade jag inte på dem för jag kollade på Guardians of the Galaxy 1 och 2, samt Beuty an the Beats istället). Tack vare detta så gick flygresan ganska fort och det var inte fruktansvärt faktiskt, det kan ju dock delvis bero på att jag i vanliga fall inte har några problem med att flyga men jaja. En annan uppskattad sak på flyget var att det inte var fullbokat, vi kunde därför sprida ut oss lite och behövde inte sitta på varandra, den mesta tiden av flygresan hade jag fyra säten för mig själv.


Stay tuned för mer uppdatering om vårt lilla äventyr, "bara" två mellanlandningar kvar... TAGAAAAAAAA


Var inte rädd

Vilma

Likes

Comments

Introduktionskursen är över och avresa närmar sig. Det känns helt galet, spännande men galet, det har varit så långt bort så länge och helt plötsligt är det bara några dagar kvar.

Introkursen var hur kul som helst, typ som 1,5 veckas läger. Vi hade föreläsningar på dagarna, oftast någon form av aktivitet på kvällarna och kamp i straffuno eller deeptalk lite för sent varje dag. Kul! Lektionerna var mestadels lite introduktion på hur de olika delarna i kursen kommer vara uppbyggda, men även lite lektioner i konflikthantering. Vi hade också endel språk sista veckan. I princip hela Bolivias befolkning pratar spanska, det finns även vissa indianspråk, men vi kommer använda oss av spanska. Eftersom jag har pluggat det konstant i 7 år så behövde jag inte vara med på de väldigt basic delarna av lektionerna (typ när de gick igenom hur man böjer regelbundna verb i presens), så jag fick sitta och läsa Bibeln på spanska istället.

Vi fick även träffa våra nationella koordinatorer, alltså personerna som kommer från länderna vi ska till och som kommer ha lite extra ansvar över att vi kommer in i församlingen och som kommer ansvara för att vi inte blir helt ensamma vid de sociala projekten utan att det finns någon som handleder oss. Vår nationella koordinator heter David, han kommer ursprungligen från Argentina men har bott i Bolivia i nästan hela sitt liv och pratar enbart spanska. Detta innebar alltså att jag fick agera tolk när vi träffades eftersom de andra i min klass inte har läst lika mycket spanska som jag, eller ingen alls. Det var en utmaning för mig, men det var kul på samma gång, det blev lite lön för den möda jag lagt ner på spanskan under så lång tid.

Jag blickar framåt mot ett spännande år med världens bästa team, det kommer bli hur bra som helst. Det finns absolut en viss oro, men det kan man nog inte komma ifrån när man ska flytta till andra sidan jordklotet.

Var inte rädd
Vilma

P.S.
Här är lite bilder från veckorna.
D.S.

Likes

Comments

​En liten kort presentation av mig kanske är på sin plats. Jag behöver ju inte ha sån hybris att jag tror att alla vet exakt vem jag är.

Jag heter iallafall Vilma, är född och uppvuxen i Värnamo, mitt i Småland och har bott i samma hus i hela mitt liv. Jag ska nu gå en bibel- och missionsskola vid namn Testa Mission som sänder ut ungdomar för att just testa på livet som missionär. Hur hamnade jag här då? Well, jag var på en nyårskonferens i Jönköpings Pingstkyrka som heter Unite. En kväll var två tjejer uppe på scenen innan gudstjänsten för att berätta om sin tid i Tanzania. Jag började efteråt googla på organisationen för att jag tyckte det verkade coolt, och sen sökte jag som en kul grej. Efter ansökan var inne så fick jag ett mail som berättade att ledningen ville veta mer om mig, efter det ville de träffa mig för intervju och sen hade jag helt plötsligt en plats om jag ville ha den, och det ville jag ju. Så nu är jag en av alla 18 som campar på Pingstkyrkans källargolv i Jönköping i total ovisshet om vad som egentligen väntar, kul ju! 


Men varför valde jag det här namnet som bloggnamn då? Det är egentligen inte jättekomplicerat faktiskt. Orden "var inte rädd" står i förhållande till varandra hela 366 gånger. 366 gånger(!), det är alltså en gång per dag även på skottåren. Det är ganska mycket. Och jag tycker det är ganska fint faktiskt. 


Var inte rädd

Vilma

Likes

Comments

Nu är det dags. Sedan 9 mars har jag vetat om att jag i början av hösten kommer resa till Sydamerika för att spendera 9 månader med att gå bibelskola, se världen, men kanske mest se den misär som finns utanför Sveriges trygga gränser. Ett tag därefter fick jag reda på att Bolivia blev landet jag skulle få spendera dessa 9 månader i, och för 5 dagar sedan fick jag reda på att staden kommer bli Tarija. Resan börjar inte än, eller på ett sätt gör den det, idag börjar en introduktionskurs som ska pågå i ungefär 2 veckor innan flyget lyfter och Sverige lämnas bakom mig. Dock kommer jag inte åka ensam, jag kommer bo med 2 andra tjejer. Vi kommer träffas idag tillsammans med alla övriga team som är placerade i andra delar av världen. Det var alltså med en viss nervositet som jag vaknade idag på morgonen.

Denna blogg kommer vara till för alla som vill veta vad jag gör, hur jag mår och vad jag upplever. Jag kommer försöka uppdatera åtminstone någon gång i veckan, men även om det händer någonting speciellt som jag vill dela med mig av på en gång. Under de veckor som jag är kvar i Sverige kommer det kanske bli lite oftare, eventuellt även när jag på plats i Bolivia, men det får vi se när jag är där.

Nu har jag påbörjat detta projekt, jag lovar att jag ska försöka uppdatera under hela perioden. Men tills jag gör det nästa gång så får ni ha det så bra.

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments