Hejheeeeeej!
Just nu befinner jag mig i utkanten av Cochabamba och har kursveckor. Hit åkte vi med buss en hel natt uppe i bergen, och jag kan ju bara säga att Sveriges bussar borde inspireras bekvämlighetsmässigt av bussarna här. Det finns egentligen inte jättemycket att berätta om kursveckorna i ärlighetens namn, men kan ju berätta lite av var vi haft för oss och sånt.

Varje dag börjar vi med att gå upp ca 7:30 för frukost, inte världens bästa men ändå okej. Vid 8:40 börjar vi med lektioner då antingen Beatrice eller David (från ledningen i Sverige) har haft lektion med oss. Den här veckan byts dock Beatrice ut mot Jan-Åke som är professor vid Uppsala universitet. Vid 10:20 har vi haft fika som för min del har bestått av frukt. Efter det så har vi haft en liten stund med bön och lovsång för att sedan fortsätta undervisningen fram till lunchen vid 13:00. Då har vi ledig tid fram till 16:20, då får man göra vad än som faller en in(typ sova eller något) och sen är det fika igen. Efter det drar lektionerna igång igen och pågår fram till 18:00 då det är middag. Efter middagen har vi antingen ledig kväll eller planerad aktivitet, vilket kan vara bön och lovsång, teamsnack eller liknande.

I lördags var vi på en av praktikplatserna som en del av teamet i Cochabamba har, det heter Fanica och innebär ungefär samma sak som Candelero Kids. Efter det åkte vi till Sydamerikas största marknad där vi gick runt en liten stund och kollade på lite turistsaker typ. Sen åkte vi och åt innan en del av oss åkte för att kolla på kristusstatyn, som faktiskt är större än den i Rio de Janeiro!! När vi kom hem var det en snabb dusch som gällde innan middagen, efteråt så åkte vi till kyrkan som teamet här är i och var med på en ungdomsgudstjänst. Igår var vi bara lediga hela dagen fram till kvällen då vi var med på en vanlig gudstjänst i kyrkan.

Det är typ det vi sysslat med hittills.

Var inte rädd
Vilma

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej igen, jag hade nu tänkt att vara ärlig på riktigt, för jag tror det behövs. Jag är själv så trött på alla som målar upp sitt liv som någonting helt perfekt, så jag kommer själv inte vara en av dem. Jag tänker vara ärlig och rak och inte dölja vardagen.

De senaste veckorna har jag fått uppleva att bara för att man kanske gör någonting man vill, exempelvis studerar bibel och mission i Bolivia, så kommer allting inte automatiskt bli perfekt.

Speciellt de senaste veckorna har då varit extra svåra för mig. Vi fick uppleva en viss undervisning som ganska mycket motsäger vad vi är vana vid, och vad våra samfund står för blev väldigt negativt framställt av vår pastor. Jag kan bara tala för mig själv, men jag upplevde det väldigt jobbigt faktiskt. Visst att man inte kan vara helt säker på att sin egen uppfattning är ”den rätta”(om den nu existerar) men det kan inte pastorn här heller, men trots det var han ytterst tydlig med vad han tyckte var rätt och fel. Detta var i ärlighetens namn väldigt jobbigt för mig. Sen upplevde jag även undervisningen som väldigt dömande, vilket resulterade i att jag vacklade väldigt mycket i min tro, vilket jag inte väntade mig att uppleva det här året.

All denna osäkerhet gjorde att jag fick väldigt mycket hemlängtan. Jag längtade efter all bekvämlighet som Sverige ändå innebär, där det är enkelt att få tag i saker och där man faktiskt har tvättmaskin(även tvättservice i form av mamma). Jag var dock hela tiden väldigt beslutsam över att jag inte skulle åka hem, att jag skulle klara det här och kämpa för att det skulle bli bättre.

Det blev bättre och nu har jag bestämt mig för att jag har lika mycket rätt att till exempel tolka Bibeln som någon annan. Jag saknar fortfarande hemma, speciellt alla människor, men jag är ändå taggad på att vara här.

Med detta vill jag då säga att bara för att man har bestämt sig för någonting så är det inte självklart att det kommer vara problemfritt. Att det är okej att inte bara hoppa omkring på rosa moln hela dagarna, utan att det också är okej att längta hem.

Dessa människor är mycket saknade, men bilderna har hjälpt mig mycket. Vetskapen om att ni finns där hemma får mig att må bättre.(det finns fler men det var det här jag fick tag på)

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Hejhej!

Jag har börjat inse hur fort en vecka faktiskt går, vi har snart varit här i två månader, helt galet. Men iallafall, den senaste veckan har det inte hänt jättemycket speciella saker. Vi har inte varit ute på praktik så mycket för det har varit demonstration/busstrejk några dagar så vi har inte riktigt kunnat komma iväg. Sen så har vi fixat ganska mycket med våra visum vilket är lite krångligt då alla myndigheter säger olika saker gällande vad man behöver och inte, men det löser sig nog det med.

Förra veckan var vi iallafall uppe i byarna i bergen för andra gången, på skolor(dock andra byar med andra skolor). Vi åkte redan 6:30 på morgonen men den här gången kändes resan mycket kortare av ”oförklarliga” själ.

Till den första skolan kom vi fram lagom till frukost så där innebar det lite fotbollsspelande innan lektionen drog igång. Lektionen inleddes med lite bön, presentation av oss och sång på diverse språk. Sedan hade vi en enkel engelskundervisning som bestod av uttalsträning av frukter, grönsaker, djur och färger. Sedan sa alla någonting kort om Jesus innan vi rättade deras läxor och sa hej då.

Därefter väntade medhavd lunch och färd mot skola nummer två. Påväg till den andra skolan så stannade vi till lite för att titta på utsikten. Dock hittade jag åsnor som jag tyckte var betydligt mycket mer intressanta. Detta var ingenting ömsesidigt och jag blev totalt ignorerad, så jag fick besviket åka därifrån utan att ha myst med någon åsna.

Vi kom fram till den andra skolan lagom till att de åt lunch och även vi blev bjudna på en ytterst suspekt soppa(det var dock kött i den så det var lite svårt för mig att äta så att säga). Sedan var det även där fotbollsspel innan lektionen drog igång. Lektionen såg ut på exakt samma sätt.

Sedan var det dags för hemfärd, vi stannade dock vid ytterligare en plats för att kolla på utsikten, den går inte beskriva så ni får se själva.

Därefter fortsatte hemresan med något övertrötta svenskar, vilket vi tyckte var betydligt mycket roligare än en av bolivianerna som var med, som förmodligen var ganska trött på både oss och våra skratt. Men vi, och faktiskt de båda i framsätet, hade iallafall kul.

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Hej igen!
Kolla jag blir bättre på det här! Jaja jag ska inte skryta än, så långt har jag inte riktigt kommit... Jag ska försöka göra mer rutin på det här men det är lite svårt när vi inte har eget internet utan måste låna av andra. Jag kan väl säga att jag iallafall ska försöka få upp ett inlägg i veckan(obestämd dag tills vi har en lösning på vårt internetproblem).

Anyhow, jag tänkte berätta lite om vad jag hade för mig förra lördagen. Jag har ju tidigare berättat om vår praktikplats Candelero Kids som vi befinner oss på några gånger i veckan. Där var vi även förra lördagen, och då var det fest!!

Men varför var det fest kan man undra. Jo det är såhär att en del av att gå på Candelero Kids är att man ska skriva av verser från Bibeln, 5 verser varje gång. Varför vet vi faktiskt inte helt och hållet, och hur de vet vilka verser de ska skriva är för mig ett mysterium då jag aldrig sett någon verken skriva eller säga det till barnen, men jaja. Det senaste månaden har de haft ett poängsystem gällande dessa avskrivningar. Poängsystemet har utgått från 100 poäng och för varje felstavning, missat ord eller kladd så har de fått poängavdrag, 5 respektive 10 poäng beroende på vad det har varit för fel. Under en månad har de alltså samlat dessa poäng och som belöning så anordnades det ett form av café. Det finns ett café mitt i stan som heter Candelero Café som startades av samma person som startade Candelero Kids, plus en person till(mer om det någon annan gång). Så då bakades och lagades olika saker som finns på caféet nu till barnen som en belöning på deras hårda arbete. Poängen var deras pengar som de betalade med, föreståndaren för Candelero Kids hade fixat pengar och kopior på pengar så att barnen kunde få handla i kiosken och köpa vad de ville för de pengarna(poängen) som de under den här månaden lyckats samla ihop.

Lyckan i barnens ögon var total! Som jag tidigare sagt så kommer de här barnen från sämre förhållanden och har ibland knappt mat för dagen. När de nu kom till detta och kunde köpa korv, toast, popcorn, glass, någon tårtliknande sak, läsk osv. så var lyckan för dem heeeeeelt oändlig. De var så extremt lyckliga hela dagen och sprang bara omkring överallt och ville få ut det bästa av det. Det kan delvis ha berott på sockret som de fick i sig, men också lyckan bidrog förmodligen till att de var helt överhypade hela dagen och hade väldigt svårt att bärga sig innan beställningen var klar. Det var så underbart att se!!

Här kommer lite bilder från dagen:

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Hej! Nu var det länge sedan jag skrev, jag vet, och förlåt för det... Här kommer då en rad ”bra” bortförklaringar:
1. Jag har inte haft bilder från det jag har velat skriva om.
2. Jag har varit ganska upptagen med annat.
3. Jag har flyttat till en ny lägenhet där det inte finns internet än.
Aa det var typ det jag hade. Meeeeeeeen, nu kommer lite av vad jag faktiskt har haft för mig.

Jag har haft praktik på två olika ställen, eller de är egentligen inte olika för de tillhör samma ”organisation” som inte är en officiell organisation, men ändå. Den heter iallafall Candelero Kids och fokuserar på barn som har det sämre ställt, både en dagverksamhet för barn som har en förälder och ett pojkhem för pojkar som inte har någon förälder. Där finns vi med och leker med barnen, hjälper dem med läxor och övar bibelverser med dem. Man har redan börjat få förtroende där så när man kommer dit så är det kramkalas som gäller, vilket jag tycker om!

Annars har vi flyttat som sagt. Finns egentligen inte så mycket mer att säga om det men den nuvarande lägenheten är bättre, förutom att vi bytt ut internet mot kackerlackor, mindre trevligt faktiskt...

Nu kommer det liiiiiiiite bilder från olika saker(jag lovar att bli bättre på det här)

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

I onsdags var en lite annorlunda dag, då gick vi nämligen upp alldeles för tidigt på morgonen(i mina mått mätt) för att åka bil 2 timmar upp i bergen. Där skulle vi besöka två skolor för barn som bor i byarna där uppe. Förmodligen så stannar dessa barn på de här platserna hela sina liv, det tog liksom två timmar för oss att ta oss dit i en väldigt stark bil. Dessa familjer har förmodligen inte bilar och lever därför helt isolerade och tar hand om sig själva uppe i bergen. Utan elförsörjning, utan rinnande vatten. Vill man ha tag i el så får man införskaffa solceller, vilket är dyrt. Vill man ha vatten så får man ta det från bäckar som rinner genom bergstopparna. Men man får aldrig se någonting annat än sitt eget. Dock så finns det skolor, där människor bestämt sig för att det är viktigt att barn får lära sig läsa och skriva. Dessa personerna som fungerar som lärare(jag vet faktiskt inte om de har utbildning) har i sin tur lagt vikt i att barnen också ska ha en chans att lära sig engelska, och det var därför vi var där. EM man som är med i vår församling har gått med på att komma dit en dag i månaden för att lära barnen lite engelska, om han även fick lära dem om Gud. Under vår tid här så kommer vi få följa med honom och göra detta, vilket är helt fantastiskt. Än så länge är barnen dock lite reserverade gentemot oss, dock tror vi att det beror på att vi är vita och att de aldrig sett liknande människor förut, just på grund av att de är så isolerade. Vi får bara hoppas på att det blir bättre och att de börjar känna sig mer trygga med oss.

Var inte rädd

Vilma

Likes

Comments

Nu börjar veckan då det är tänkt att vi ska börja med vardagen som det kommer se ut, vilket innebär ledig måndag med tid att göra diverse valfria aktiviteter. Exempelvis berätta för nära och kära att man lever, så hejhej, jag lever fortfarande och har det jääääääättebra, fortfarande.

Veckan som gått har innehållit lite mer aktivitet än tidigare vecka, men inte lika mycket som komma skall. Förra måndagen så var vi också lediga så då åkte vi till ett hotell för att sola och bada lite. Problemet var bara att det hotellet hade problem med sin klortank till poolen, men det stoppade inte oss, utan vi åkte till ett annat hotell istället. På kvällen fick vi vara med på en liten tjejkväll på ett café som en församlingsmedlem äger, mysigaste stället jag sett och det är jättekul att redan börja få lite vänner.

På tisdagen så var det dags för vår första internetlektion, eller aa mer en koll om allting fungerade(vilket för oss inte var fallet). Vi har inte fått internet till vår lägenhet än, de sa att vi skulle fått det i slutet av förra veckan så jag antar att det kommer om 4 månader eller någonting. För att ändå kunna delta på lektionen så åkte vi till Jennifer och Robin(våra fältassistenter) och lånade deras internet lite. Trots det så hade vi jättemycket problem och kunde inte få ljud förrän efter att lektionen var slut, faktiskt inte mitt fel trots att det var min dator, jag lovar. I övrigt så var det väldigt kallt i tisdags, iallafall i jämförelse med de 30 grader man vant sig vid, ett litet smakprov på vad vi kommer få erfara när deras vinter kommer i maj. Senare på kvällen så var vi på ett bönemöte i kyrkan för att be för församlingens olika aktiviteter, vi deltar i så många aktiviteter som möjligt för att så snabbt som möjligt integrera oss i församlingen. Dock var det bara vi och två andra där, men det var väl mysigt det också.

På onsdagen hade vi ledig förmiddag då vi egentligen skulle haft lektion med Robin, men eftersom de inte kommit igång än så var vi lediga. Detta innebar dock ingen högre aktivitetsnivå, utan det var en väldigt lugn förmiddag. På eftermiddagen så var det dags att åka till vår ena praktikplats för första gången, ett dagcenter för behövande barn. Vår uppgift där är att hjälpa barnen med läxor och sen leka med dem. Ännu en gång så var vi väldigt intressanta eftersom vi så annorlunda ut från vad de var vana vid. Det var kul att vara där och jag tror att när man börjat få mer förtroende från barnens sida och kommit in i språket lite mer så kommer det gå bättre, även om det gick bra första gången också. På kvällen var vi på ett bibelstudium i kyrkan. Av det jag förstod så var det väldigt intressant. Jag har inte kommit in i språket så mycket att jag förstår varje ord än, men jag förstår kontexten, och det är det viktigaste just nu.

Torsdagen innebar även den en ledig förmiddag, även den med låg aktivitetsnivå. Efter lunch så hade vi ett samtal med Jennifer, Robin, vår nationella koordinator David och hans fru Cessia. Samtalet fokuserade mest på hur vi har uppfattat den första tiden, om vi har några frågor etc. Efter det så hade vi vår första spanskalektion, och helt plötsligt så saknad jag mina gymnasielektioner i spanska väldigt mycket... Eftersom alla andra i mitt team aldrig pluggat spanska tidigare så var allting på en väldigt basic nivå som inte direkt fick mig att ha the time of my life. Vi hade en lektion på två timmar där vi satt och övade hälsningsfraser och lärde oss om ETT verb i presens, endast tredjeperson singular och plural. Jag hade inte jätteroligt men vi ska kolla om jag kan få lite andra uppgifter istället. Efteråt så köpte vi lite brödknyten, liknande piroger men enbart fyllda med ost som var friterade och pudrade med florsocker, de var hur goda som helst. De åkte vi hem och åt hos Jennifer och Robin där vi även hade filmkväll med Jennifer då Robin var på en teologiundervisning i kyrkan.

På fredagen var det tänkt att vi skulle börja söka visum, så blev det dock inte utan vi gjorde lite utflykter istället. Det var jättekul, lite svårt att förklara i text dock så ni får bilder istället. Dessa kommer i en bildbomb längst ner. På kvällen fick vi sedan besök av några tjejer från kyrkan som vi börjat lära känna, vi lärde dem att baka chokladbollar och hade väldigt kul tillsammans.

På lördagen var vi åter igen på plats på praktiken för att umgås med barnen, den här gången var även ett pojkhem där, vilket de kommer vara varje lördag. Eftermiddagen bestod av lovsångsövning, hur jag kände att jag skulle passa in där är fortfarande en fråga men men, det var roligt. Senare var det ungdomsgudstjänst och efteråt bjöd vi på de chokladbollar som vi bakade kvällen innan. Det var faktiskt väldigt uppskattat.

Söndagen bestod av två gudstjänster, och mellan dem sömn, vilket det inte blivit så mycket av föregående nätter.

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Nu har man ändå börjat vänja sig lite vid livet här. Det har ju trots allt gått några dagar. Dock så finns det vissa saker som man reagerat på ganska mycket, vissa omtyckta och andra mindre omtyckta.

Tydligen så är vi väldigt intressanta bara för att vi är ljusa, det anses vara exotiskt. Bolivianer däremot är inte så diskreta när de är intresserade om man ska vara ärlig... Vi har fått en hel del visslingar och pussljud efter oss när vi gått omkring i stan, även folk som vänt sig om på gatorna och tittat efter oss, för att inte tala om bilarna som saktar ner med folk som har ögon stora som tefat. Men ja, vi fick förklarat för oss igår att det är en relativt liten stad med invånare som verkligen inte är vana vid människor som inte liknar dem själva, så det är förmodligen främst av nyfikenhet som vi får blickar efter oss.

Vi har även börjat skaffa oss vänner här, mestadels från kyrkan. Någonting som jag reagerat på är att alla är så inbjudande med mentaliteten att det alltid får plats en till i gänget. Detta är någonting som jag tycker är helt fantastiskt och som vi borde ta efter, skärpning Sverige... Men det är underbart att redan börjat få vänner efter knappt en vecka.

Men det var främst det som jag hade i tankarna. Mig är det föresten enklast att kontakta via whats app med numret ‭‭+591 6 026-2390‬‬ (ja det är bolivianskt) för att jag har det gratis.

I övrigt så kommer jag försöka få upp ett inlägg varje måndag, alternativt mer om jag känner för det haha.

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Igår var det första dagen i vår nya stad, vilket innebar rundvandring, tips om var och hur man köper mat och liknande. Konstigt nog börjar man redan komma in i att majoriteten av alla gator är enkelriktade, bilarna kör lite hur och när de känner för det och stannar definitivt inte stannar för fotgängare. Dock tycker jag fortfarande väldigt synd om alla hundar som springer omkring på gatorna, men man vänjer väl sig antar jag.

Här kommer en liten bildbomb från dagen(ja jag ska bli bättre på att ha med bilder)

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Eftersom jag är lite som Doris i Hitta Nemo och lider av närminesförlust så glömde jag att uppdatera om hur det gick sista biten av resan...

Dock finns det inte så mycket att säga eftersom jag somnade innan vi lyft från flygplatsen i Miami och sov under ca alla flygresorna, hela flygresorna. Därför gick även dem ganska snabbt vilket var positivt.

Någonting som förvånade oss när vi kom fram var att alla fick alla sina väskor. Vi hade blivit förberedda på att åtminstone någon väska skulle komma på villovägar under färden, men så var inte fallet, vilket var förvånande.

När vi kom fram fick vi dessutom världens finaste välkomnande med en skylt. Nu har jag alltså fått min barndomsdröm med skylt på flygplatsen uppfylld. Men mamma och övriga som kommer möta mig vid hemkomsten, detta betyder inte att jag inte vill ha skylt ändå haha.

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments