Hej på er!

Nu tänkte jag berätta lite om vad jag gjorde på mitt jullov.

Det började med att min familj några dagar innan lovet började kom på besök.

Samma kväll var det bröllop för ett par vänner från kyrkan.

Därefter väntade några dagar med vanligt schema innan själva lovet började.

Jag och min familj strosade runt lite här i Tarija och avslutade vår tid här med ett besök på en vingård då Tarija är känt för att vara det distrikt i Bolivia som producerar vin. Mamma provade då lite olika viner som hon faktiskt tyckte om.

Dagen efter det här så åkte vi till La Paz för några dagar där. Där strosade vi mest runt i staden, den mesta energin gick åt till att förbereda inför vårt nästa stopp, men vi hann också med lite turistande.

På julaftons eftermiddag så satte vi oss på en buss på vilken vi trodde vi skulle dö med tanke på vilka vägar den åkte på, men vi klarade oss hela vägen till Rurrenabaque. Där skulle vi åka på en tredagars tur ut i Amazonasdjungeln för att kolla på diverse djur. Det var en häftig upplevelse som bjöd på både farliga och mindre farliga djur, dock de flesta på avstånd.

När vi sedan skulle tillbaka till La Paz så valde vi att ta flygplanet istället för bussen, men det var det värt. Dock fick vi vänta en hel dag på flygplatsen pga extremt regnväder, den var för övrigt mindre än Värnamos tågstation så mat den dagen fick bli coca cola, chips och kakor för det var vad som fanns att få tag på i närheten.

När vi kom till La Paz så lyckades vi få tag på flygbiljetter vidare till Santa Cruz samma kväll. Där skulle vi nämligen avsluta vår resa. När vi kom till hotellet där blev vi positivt överraskade då rummet var större än någon lägenhet jag någonsin kommer ha råd med(okej kanske inte riktigt, men iaf så länge jag lever på studiebidrag eller inte har ett speciellt välbetalt jobb). Där var tanken att vi bara skulle ta det lugnt, vilket vi också gjorde. Vi hängde vid poolen, gick runt och strosade i stan, var på ett köpcentrum, åt mat och spelade kort.

Det jobbigaste på hela resan var när vi skulle skiljas åt, då hade jag väldigt gärna följt med till Sverige igen. Men så blev det inte och det är jag nu glad för när jag är tillbaka i vardagen igen.

Men hörrni, det har gått ungefär halva tiden nu. Snart dyker jag upp hemma igen, typ iaf.

Var inte rädd
Vilma

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Hejhej!

Nu är jag sedan några dagar tillbaka i Tarija igen efter ett jullov med min familj. Det var härligt att ha dem här och bara umgås. Vi reste runt lite överallt i landet och såg många olika saker(återkommer med vidare beskrivning om det). De senaste dagarna har jag dock bara legat i min säng och typ kollat på film, väldigt lat men det är okej ibland kan jag känna. Imorgon så börjar vårt schema igen så då börjar vi med lektioner och praktik igen, börjar därför andra och sista terminen, det känns lite konstigt men det är också okej. 

Det här blev ett väldigt kort inlägg men jag tänkte bara göra en liten lifeupdate. Så vi hörs snart igen.

Var inte rädd

Vilma

Likes

Comments

Hej!
Idag har det varit måndag(åh vad bra att du berättar det Vilma, jag är säker på att ingen människa visste det), det betyder att vi är lediga och fria att göra typ vad vi vill som inte bryter mot Testa Missions regler. Vi tänker då att jul är kul och någonting som inte bryter mot regler så det kan vi förbereda. Vi började då med pepparkaksbak på morgonen, vilket för övrigt inte är ultimat i gasugn där det bara finns undervärme... Men det löste sig ändå trots att vissa blev kritvita, vissa blev kolsvarta och andra blev allt där emellan, men det är väl egentligen inget fel på det. De blev faktiskt goda. Vid lunch så var vi bortbjudna till familjen Byrén(vilket betyder våra fältassistenter Robin och Jennifer samt Robins föräldrar). Där väntade lunch i form av mindre julbord, jättemysigt! Efter det var det fika innan vi skulle sätta upp och klä deras julgran. Man kan faktiskt göra sånt här också, även om man inte kan ha en äkta julgran. När allt julgranspynt plockades fram så såg det ut att vara till typ fyra julgranar, men vi fick stolt upp allting i den granen vi hade, och om man får säga det själv så blev den faktiskt väldigt fin. Sen var det lite avkoppling innan vi spelade spel och drack väldigt utspädd glögg. Julkänslan är inte helt borta, den finns i form av Mysteriet på Greveholm, julmusik som skrålar och julpynt lite här och var. Det blir säkert jul här också tror jag nog.

Vi tycker iallafall att vi gjorde det fint, typ som svensk jul. Dock kommer vi tydligen bli tillkallade när det är dags att plocka ner allting också, men det är ett senare problem.

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Hejhej!
Nu(för mer än en vecka sedan) är jag tillbaka i Tarija igen efter typ 2 veckors kursveckor och en veckas resa. Kursveckorna har jag ju redan pratat om och det finns egentligen inte så mycket mer att säga om dem, det var kul att umgås med lite annat folk men det var samtidigt skönt att komma tillbaka till de man brukar vara med, det kändes mer hemma på något sätt. Undervisningen var bra, det var också skönt att få ett avbrott från vardagen men nu är man tillbaka till det vanliga, med några förändringar som jag kommer prata mer om längre fram. Nu tänkte jag berätta om den resan som vi gjorde veckan efter kursveckorna!

Direkt när vi var klara så åkte vi till Cochabambateamets lägenhet, fick se hur de har det och vila en liten stund. Sen åkte vi tillsammans med en tjej från det teamet(Evelina) in till centrum för att äta lite mat innan vi skulle ta bussen till La Paz. Bussarna i det här landet är fortfarande någonting som Sverige verkligen borde införa, man sitter som i stora fåtöljer som går att fälla jättelångt ner och har världens benstöd. Det är som att ligga i en säng typ, iallafall om man åker busscama vilket vi gjorde.

Vi åkte på natten, så ganska tidigt på morgonen var vi framme i La Paz. Då gick vi och hittade något att äta till frukost. Det blev avokadomacka och varm choklad som vi betalade 6(?!?!)bolivianos för, vilket är drygt 7kr. Sen gick vi vidare till det hotellet som vi sedan tidigare hade bokat. Där löste sig allting hur bra som helst. Vi hade nämligen bokat 2 st 3bäddsrum för att vi från början skulle vara 6 personer som reste men 2 valde att stanna hemma i sista minuten. Men vi kunde bara säga till i receptionen så fick vi byta till ett rum till alla fyra, som vi dessutom fick tillgång till direkt. Hotellet vi bodde på ägs dessutom av en man som är gift med en svensk kvinna, och hon var där när vi kom dit så hon tipsade oss om massa saker att hitta på i La Paz, väldigt uppskattat. Så första dagen där gick mest ut på att åka linbana över staden, gå på guidad tur i staden och boka aktivitet för dagen efter. Och såklart, mysa med alpackor.

Dagen efter innehöll aktiviteten vi främst var där för att utföra, nämligen att cykla dödens väg(det låter värre än vad det är). Vi blev hämtade på hotellet på morgonen för att åka minibuss tillsammans med guider och några fler som var i vår grupp två timmar upp i bergen där vi skulle börja cyklingen. Det började med några kilometer på asfaltsväg, hela tiden nedförsbacke. Efter en stund var det fikapaus och sedan hoppade vi in i minibussen igen för att åka upp några kilometer så att vi kom till det som faktiskt var dödens väg. Som sagt var det inte så farligt som det låter, mestadels var det en ganska bred grusväg i behaglig lutning nedåt, men på sina ställen var det smalare och lite skarpa kurvor. I övrigt var det på ena sidan en bergsvägg och på andra sidan stup rakt ner i djungeln. Vi hittade även en zipline i mitten av turen som vi var tvungna att prova, det var faktiskt väldigt kul då den var ganska lång. Anledningen till att den kallas dödens väg är för att det faktiskt har dött väldigt mycket människor där genom åren, men det var främst bilolyckor och när vägen byggdes som det hände. Det sker fortfarande dödsolyckor på den vägen, ungefär en cyklande turist om åter dör där. Men det är sånt man inte berättar för nära och kära förrän efteråt. Dödsolyckorna beror dock främst på våghalsighet och att man inte lyssnar på sina guider.

Dagen efter det här äventyret var lite lugnare då vi besökte Titicacasjön. Det gjorde vi mest för att ha varit där, visst var det fint men för en svensk som ser sjöar överallt hela tiden var det inte jättespeciellt. Men jaja, fint var det ju faktiskt. Det finns egentligen inte jättemycket mer att säga om den dagen för det hände inte jättemycket. Vi åkte dit, vi åkte båt, vi såg lite incaruiner, vi åkte båt igen och sen åkte vi hem.

Följande dag var ännu en ganska lugn dag som egentligen bara handlade om att gå runt i La Paz igen i väntan på att fara vidare. Vi gick i lite affärer och bara chillade egentligen vilket var ganska skönt, men har tyvärr inga bilder att bjuda på från den här dagen.

På kvällen var det tänkt att vi lite smidigt skulle sätta oss på ännu en busscama och vara framme på vår nästa destination 10 timmar senare, men så blev det inte. När vi hade bokat dessa biljetter hade vi blivit felbokade så vi hade redan utgångna biljetter och fick inte plats på bussen. Bussbolaget kunde i sin tur inte hjälpa oss så vi fick i sista stund lösa det på egen hand. Vi hittade dock en buss som gick till en stad typ halvvägs till dit vi skulle och fick veta att det där fanns vidare transport att få tag i. Så vi tog den bussen och kom fram, där löste sig allting helt okej, vi hittade en minibuss som vi fick fortsätta med. Det var mindre bekvämt men det funkade. Dit vi skulle var iallafall Salar de Uyuni, världens största saltöken. Vi blev visade till en turistbyrå där vi bokade en tvådagarstur ut i öknen. Det var häftigt, det var vitt och jag brände mig jättemycket i solen. Vi åkte omkring till olika sevärdheter ute i öknen, kollade på solnedgången, kollade på stjärnorna, sov på vandrarhem och kollade på ännu fler sevärdheter. Sen tog vi givetvis massa roliga foton och åt salt direkt från marken.

När vi sedan kom tillbaka till staden så skulle vi avsluta vår resa genom att åka hem igen. Vi hittade så lägligt en buss som gick raka vägen till Cochabamba som vi satte Evelina på och skiljdes åt med henne. Sen var vi tre kvar och skulle på något sätt själva hitta ett sätt att ta oss hem. Återigen hittade vi en buss som gick till en stad på vägen dit vi skulle, så vi satte oss på den och åkte dit. Vi hade hört att det någon gång under natten passerar en buss påväg till Tarija någonstans i den här staden, så vi chansade på det. Lyckosamt nog så lyckades vi vara på exakt rätt plats vi exakt rätt tillfälle, så vi hittade alltså den här bussen som dessutom hade plats för oss, och så kom vi fram till Tarija på morgonen. Allting löser ju sig på ett eller annat sätt har jag lärt mig nu, lite kul ändå. Efter det hade vi några dagar att vila upp oss på innan vi började med schemat och vardagen igen.

Det här var alltså mitt höstlov, det blev ändå väldigt lyckat när man tänker tillbaka på det.

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Hejheeeeeej!
Just nu befinner jag mig i utkanten av Cochabamba och har kursveckor. Hit åkte vi med buss en hel natt uppe i bergen, och jag kan ju bara säga att Sveriges bussar borde inspireras bekvämlighetsmässigt av bussarna här. Det finns egentligen inte jättemycket att berätta om kursveckorna i ärlighetens namn, men kan ju berätta lite av var vi haft för oss och sånt.

Varje dag börjar vi med att gå upp ca 7:30 för frukost, inte världens bästa men ändå okej. Vid 8:40 börjar vi med lektioner då antingen Beatrice eller David (från ledningen i Sverige) har haft lektion med oss. Den här veckan byts dock Beatrice ut mot Jan-Åke som är professor vid Uppsala universitet. Vid 10:20 har vi haft fika som för min del har bestått av frukt. Efter det så har vi haft en liten stund med bön och lovsång för att sedan fortsätta undervisningen fram till lunchen vid 13:00. Då har vi ledig tid fram till 16:20, då får man göra vad än som faller en in(typ sova eller något) och sen är det fika igen. Efter det drar lektionerna igång igen och pågår fram till 18:00 då det är middag. Efter middagen har vi antingen ledig kväll eller planerad aktivitet, vilket kan vara bön och lovsång, teamsnack eller liknande.

I lördags var vi på en av praktikplatserna som en del av teamet i Cochabamba har, det heter Fanica och innebär ungefär samma sak som Candelero Kids. Efter det åkte vi till Sydamerikas största marknad där vi gick runt en liten stund och kollade på lite turistsaker typ. Sen åkte vi och åt innan en del av oss åkte för att kolla på kristusstatyn, som faktiskt är större än den i Rio de Janeiro!! När vi kom hem var det en snabb dusch som gällde innan middagen, efteråt så åkte vi till kyrkan som teamet här är i och var med på en ungdomsgudstjänst. Igår var vi bara lediga hela dagen fram till kvällen då vi var med på en vanlig gudstjänst i kyrkan.

Det är typ det vi sysslat med hittills.

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Hej igen, jag hade nu tänkt att vara ärlig på riktigt, för jag tror det behövs. Jag är själv så trött på alla som målar upp sitt liv som någonting helt perfekt, så jag kommer själv inte vara en av dem. Jag tänker vara ärlig och rak och inte dölja vardagen.

De senaste veckorna har jag fått uppleva att bara för att man kanske gör någonting man vill, exempelvis studerar bibel och mission i Bolivia, så kommer allting inte automatiskt bli perfekt.

Speciellt de senaste veckorna har då varit extra svåra för mig. Vi fick uppleva en viss undervisning som ganska mycket motsäger vad vi är vana vid, och vad våra samfund står för blev väldigt negativt framställt av vår pastor. Jag kan bara tala för mig själv, men jag upplevde det väldigt jobbigt faktiskt. Visst att man inte kan vara helt säker på att sin egen uppfattning är ”den rätta”(om den nu existerar) men det kan inte pastorn här heller, men trots det var han ytterst tydlig med vad han tyckte var rätt och fel. Detta var i ärlighetens namn väldigt jobbigt för mig. Sen upplevde jag även undervisningen som väldigt dömande, vilket resulterade i att jag vacklade väldigt mycket i min tro, vilket jag inte väntade mig att uppleva det här året.

All denna osäkerhet gjorde att jag fick väldigt mycket hemlängtan. Jag längtade efter all bekvämlighet som Sverige ändå innebär, där det är enkelt att få tag i saker och där man faktiskt har tvättmaskin(även tvättservice i form av mamma). Jag var dock hela tiden väldigt beslutsam över att jag inte skulle åka hem, att jag skulle klara det här och kämpa för att det skulle bli bättre.

Det blev bättre och nu har jag bestämt mig för att jag har lika mycket rätt att till exempel tolka Bibeln som någon annan. Jag saknar fortfarande hemma, speciellt alla människor, men jag är ändå taggad på att vara här.

Med detta vill jag då säga att bara för att man har bestämt sig för någonting så är det inte självklart att det kommer vara problemfritt. Att det är okej att inte bara hoppa omkring på rosa moln hela dagarna, utan att det också är okej att längta hem.

Dessa människor är mycket saknade, men bilderna har hjälpt mig mycket. Vetskapen om att ni finns där hemma får mig att må bättre.(det finns fler men det var det här jag fick tag på)

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Hejhej!

Jag har börjat inse hur fort en vecka faktiskt går, vi har snart varit här i två månader, helt galet. Men iallafall, den senaste veckan har det inte hänt jättemycket speciella saker. Vi har inte varit ute på praktik så mycket för det har varit demonstration/busstrejk några dagar så vi har inte riktigt kunnat komma iväg. Sen så har vi fixat ganska mycket med våra visum vilket är lite krångligt då alla myndigheter säger olika saker gällande vad man behöver och inte, men det löser sig nog det med.

Förra veckan var vi iallafall uppe i byarna i bergen för andra gången, på skolor(dock andra byar med andra skolor). Vi åkte redan 6:30 på morgonen men den här gången kändes resan mycket kortare av ”oförklarliga” själ.

Till den första skolan kom vi fram lagom till frukost så där innebar det lite fotbollsspelande innan lektionen drog igång. Lektionen inleddes med lite bön, presentation av oss och sång på diverse språk. Sedan hade vi en enkel engelskundervisning som bestod av uttalsträning av frukter, grönsaker, djur och färger. Sedan sa alla någonting kort om Jesus innan vi rättade deras läxor och sa hej då.

Därefter väntade medhavd lunch och färd mot skola nummer två. Påväg till den andra skolan så stannade vi till lite för att titta på utsikten. Dock hittade jag åsnor som jag tyckte var betydligt mycket mer intressanta. Detta var ingenting ömsesidigt och jag blev totalt ignorerad, så jag fick besviket åka därifrån utan att ha myst med någon åsna.

Vi kom fram till den andra skolan lagom till att de åt lunch och även vi blev bjudna på en ytterst suspekt soppa(det var dock kött i den så det var lite svårt för mig att äta så att säga). Sedan var det även där fotbollsspel innan lektionen drog igång. Lektionen såg ut på exakt samma sätt.

Sedan var det dags för hemfärd, vi stannade dock vid ytterligare en plats för att kolla på utsikten, den går inte beskriva så ni får se själva.

Därefter fortsatte hemresan med något övertrötta svenskar, vilket vi tyckte var betydligt mycket roligare än en av bolivianerna som var med, som förmodligen var ganska trött på både oss och våra skratt. Men vi, och faktiskt de båda i framsätet, hade iallafall kul.

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Hej igen!
Kolla jag blir bättre på det här! Jaja jag ska inte skryta än, så långt har jag inte riktigt kommit... Jag ska försöka göra mer rutin på det här men det är lite svårt när vi inte har eget internet utan måste låna av andra. Jag kan väl säga att jag iallafall ska försöka få upp ett inlägg i veckan(obestämd dag tills vi har en lösning på vårt internetproblem).

Anyhow, jag tänkte berätta lite om vad jag hade för mig förra lördagen. Jag har ju tidigare berättat om vår praktikplats Candelero Kids som vi befinner oss på några gånger i veckan. Där var vi även förra lördagen, och då var det fest!!

Men varför var det fest kan man undra. Jo det är såhär att en del av att gå på Candelero Kids är att man ska skriva av verser från Bibeln, 5 verser varje gång. Varför vet vi faktiskt inte helt och hållet, och hur de vet vilka verser de ska skriva är för mig ett mysterium då jag aldrig sett någon verken skriva eller säga det till barnen, men jaja. Det senaste månaden har de haft ett poängsystem gällande dessa avskrivningar. Poängsystemet har utgått från 100 poäng och för varje felstavning, missat ord eller kladd så har de fått poängavdrag, 5 respektive 10 poäng beroende på vad det har varit för fel. Under en månad har de alltså samlat dessa poäng och som belöning så anordnades det ett form av café. Det finns ett café mitt i stan som heter Candelero Café som startades av samma person som startade Candelero Kids, plus en person till(mer om det någon annan gång). Så då bakades och lagades olika saker som finns på caféet nu till barnen som en belöning på deras hårda arbete. Poängen var deras pengar som de betalade med, föreståndaren för Candelero Kids hade fixat pengar och kopior på pengar så att barnen kunde få handla i kiosken och köpa vad de ville för de pengarna(poängen) som de under den här månaden lyckats samla ihop.

Lyckan i barnens ögon var total! Som jag tidigare sagt så kommer de här barnen från sämre förhållanden och har ibland knappt mat för dagen. När de nu kom till detta och kunde köpa korv, toast, popcorn, glass, någon tårtliknande sak, läsk osv. så var lyckan för dem heeeeeelt oändlig. De var så extremt lyckliga hela dagen och sprang bara omkring överallt och ville få ut det bästa av det. Det kan delvis ha berott på sockret som de fick i sig, men också lyckan bidrog förmodligen till att de var helt överhypade hela dagen och hade väldigt svårt att bärga sig innan beställningen var klar. Det var så underbart att se!!

Här kommer lite bilder från dagen:

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

Hej! Nu var det länge sedan jag skrev, jag vet, och förlåt för det... Här kommer då en rad ”bra” bortförklaringar:
1. Jag har inte haft bilder från det jag har velat skriva om.
2. Jag har varit ganska upptagen med annat.
3. Jag har flyttat till en ny lägenhet där det inte finns internet än.
Aa det var typ det jag hade. Meeeeeeeen, nu kommer lite av vad jag faktiskt har haft för mig.

Jag har haft praktik på två olika ställen, eller de är egentligen inte olika för de tillhör samma ”organisation” som inte är en officiell organisation, men ändå. Den heter iallafall Candelero Kids och fokuserar på barn som har det sämre ställt, både en dagverksamhet för barn som har en förälder och ett pojkhem för pojkar som inte har någon förälder. Där finns vi med och leker med barnen, hjälper dem med läxor och övar bibelverser med dem. Man har redan börjat få förtroende där så när man kommer dit så är det kramkalas som gäller, vilket jag tycker om!

Annars har vi flyttat som sagt. Finns egentligen inte så mycket mer att säga om det men den nuvarande lägenheten är bättre, förutom att vi bytt ut internet mot kackerlackor, mindre trevligt faktiskt...

Nu kommer det liiiiiiiite bilder från olika saker(jag lovar att bli bättre på det här)

Var inte rädd
Vilma

Likes

Comments

I onsdags var en lite annorlunda dag, då gick vi nämligen upp alldeles för tidigt på morgonen(i mina mått mätt) för att åka bil 2 timmar upp i bergen. Där skulle vi besöka två skolor för barn som bor i byarna där uppe. Förmodligen så stannar dessa barn på de här platserna hela sina liv, det tog liksom två timmar för oss att ta oss dit i en väldigt stark bil. Dessa familjer har förmodligen inte bilar och lever därför helt isolerade och tar hand om sig själva uppe i bergen. Utan elförsörjning, utan rinnande vatten. Vill man ha tag i el så får man införskaffa solceller, vilket är dyrt. Vill man ha vatten så får man ta det från bäckar som rinner genom bergstopparna. Men man får aldrig se någonting annat än sitt eget. Dock så finns det skolor, där människor bestämt sig för att det är viktigt att barn får lära sig läsa och skriva. Dessa personerna som fungerar som lärare(jag vet faktiskt inte om de har utbildning) har i sin tur lagt vikt i att barnen också ska ha en chans att lära sig engelska, och det var därför vi var där. EM man som är med i vår församling har gått med på att komma dit en dag i månaden för att lära barnen lite engelska, om han även fick lära dem om Gud. Under vår tid här så kommer vi få följa med honom och göra detta, vilket är helt fantastiskt. Än så länge är barnen dock lite reserverade gentemot oss, dock tror vi att det beror på att vi är vita och att de aldrig sett liknande människor förut, just på grund av att de är så isolerade. Vi får bara hoppas på att det blir bättre och att de börjar känna sig mer trygga med oss.

Var inte rädd

Vilma

Likes

Comments