View tracker

Jag är så förbannat jävla trött på att inte kunna klara mig själv. Jag behöver fan hjälp med vad jag än ska göra. Jag kan inte gå till tvättstugan själv, jag kan inte handla själv, jag kan inte ta mig någonstans själv. Aldrig förut har ordet "sammhällsbörda" stuckit mig så hårt. Jag vill ha tillbaka min självständighet. Jag behöver den för att inte tappa det lilla människovärdet jag har kvar.

Jag har iallafall äntligen börjat erkänna för mig själv att jag faktiskt är sjuk. Och att jag kommer att vara det resten av mitt liv. Samt att jag aldrig kommer kunna behålla ett vanligt jobb som styrs av kontorstider och "normala" människor.
Jag är skapad för att skapa. Med pennan i handen är jag odödlig. Jag kan rita världar som är så mycket vackrare än den jag har utanför dörren. Världar där jag kan vara utan att bli dömd som funktionsnedsatt och utan att bli lägre värderad än "normen". Jag önskar ofta att papperet jag ritar på var en portal. Då skulle jag ta mig igenom den och aldrig någonsin komma tillbaka.

Jag har funderat mycket nu när jag gått hemma på vad jag vill göra när jag blir bättre. Och helt ärligt så har jag ingen aning. Drömmen skulle ju vara att få måla och rita och bara göra det. Men man blir ju sällan känd innan man trillar av pinn.
Trist. Men kanske. På nåt sätt. Kanske att jag kan hitta något som funkar.
Jag lever på hoppet.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har nu legat i sängen utan att kunna äta eller göra något annat i över ett dygn. Jag sover eller stirrar ut i ingenting.
Igår var jag på Sundsvalls sjukhus och gjorde en EEG-undersökning (elektroder fästs mot skallen för att mäta hjärnans aktivitet) och efter det for jag och mamma på Birsta City och fikade. Det var jättemysigt men jag tror att det blev lite för mycket för mig eftersom jag legat här sedan jag kom hem från det. Jag har för ovanlighetens skull inte ångest. Jag känner ingenting. Ingenting alls. Ingenting känns kul, ingenting känns jobbigt, ingenting känns. Jag vill ha vår. Våren ger mig alltid energi hur trasig och slut jag än är.

Likes

Comments

View tracker

Ny medicin.

Eftersom mina tidigare mediciner inte funkat samt mest troligt är orsaken till att jag svimmade och fick ett krampanfall i november så har jag nu fått byta. ALLA mediciner byttes ut så just nu är min kropp och mitt psyke totalt ur balans. Min ssri-medicin byttes mot snri, imovane byttes mot theralendroppar och lergiganen byttes mot theralentabletter. 
Mitt i allt medicinkaos så är det nu fastställt att jag är totalt jävla utbränd och trasig. Och ändå är det miljoner saker jag ska orka göra. Jag förstår inte hur det ska gå. Jag ser inte ljuset i tunneln. Inga stjärnor i natthimlen.
Jag håller ut dock. Min plan är att blunda och gå åt det håll jag blir tillsagd att gå. Får hålla min omgivning i handen ett tag nu. Men det är som det är. Längtar efter ljuset. Längtar efter glädjen. Vill ha mitt liv tillbaka.

Likes

Comments

Insomnia.
Ibland är det helt okej att inte kunna sova ändå. Det är oftast då min hjärna får för sig att det är dags att vara kreativ. Inatt busade jag runt med akvarell. Jag har aldrig gett akvareller en ärlig chans. Men nu så. Blir nog mycket mer av det framöver.
Inte supernöjd över att snart måsta släpa mig iväg på möte med min samtalskontakt dock. Hade helst av allt bara sovit massa.
Men men.

Här är en av nattens skapelser. (jag kommer aldrig sluta älska pokémon. ALDRIG.) <3

Likes

Comments

Uppgiven.
Hur gör man för att inte ständigt gå i bitar? Det tar ju aldrig slut. Jag är så trött på att inte klara av någonting själv. Hatar att behöva ringa mamma för att jag inte klarar av att gå på affären ensam. Jag vill ha tillbaka min styrka och självständighet.
Snälla livet. Sluta sparka på mig en stund så jag kan få kliva upp från marken.

Likes

Comments

Lite allmänt kaos.

Hela mitt liv har på ett enda år gått från att vara helt fantastiskt för första gången någonsin. Till att plötsligt slänga ner mig på botten av avgrunden igen. Jag är så otroligt trött. Varje dag är bara en lång kamp för överlevnad. Ångestattack efter ångestattack sliter mig i molekyler och jag klarar av mindre och mindre saker. Hade det inte varit för Älskling så hade jag mest troligt försvunnit in i mig själv helt. Han är bra. Bäst till och med. Han vet vad som är jag och vad som är min sjukdom. Och försöker inte att länka ihop mig med den. Jag försöker att vara lika bra på att ge tillbaka av samma acceptans och kärlek. Men med en hjärna som ljuger så går det inte alltid så bra som jag skulle vilja. Jag tänker fortsätta träna på att inte lyssna på den iallafall. Så att vi kan ha ett så bra liv tillsammans som möjligt. Han är värd att kämpa för.

Igår var jag på gamla jobbet och sa hejdå. Pratade med min handläggare och nu släpper hon mig helt. Det gör ont i mig. Jag vet att det är bäst för mig att sjukskrivas och bygga upp mig själv igen men jag kan inte hjälpa att känna mig besviken. Jag klandrar henne inte för att hon inte orkade med mig i slutändan. Trots allt som lovades när jag mådde bra. Det är svårt att vara nära en med Borderline när sjukdomen inte kan hållas gömd längre. När minst varannan dag är en dålig dag och jobbet plötsligt inte längre sköts. Det påverkade hela arbetsgruppen. Det såg jag. Folk började undvika ögonkontakt med mig. Jag förstår dem.
Jag var inte längre den de lärde känna för några månader tidigare.

Jobbet var min sista förankring till de friskas värld. Men nu är jag sjukskriven. Och ska börja en typ terapigrupp vid namn Sambandet. Jag är helt och hållet tillbaka i avgrunden som är min sjukdom.
Maten är för tillfället min värsta fiende. Antingen äter jag ingenting eller så pressar jag i mig allt jag hittar och spyr upp allt igen. Jag sover knappt. Ett par timmar här och där i bästa fall.
Natten är värst. Tankarna känns som en elak piskande snöstorm i huvudet på mig. Och ångesten växlar upp till max.

Det är tur att jag varit här så många gånger förut. Jag vet att det lugnar ner sig. Tillslut hittar jag alltid ut ur labyrinten. Även om jag tar fel väg hundra gånger först.
Jag vet att min hjärna ljuger för mig och att jag inte alltid kommer känna mig som universums värdelösaste varelse. Men just nu är jag bara så trött.
Livet är tillräckligt kaotiskt utan att min Borderline ska vara med och ställa till det.
Önskar att jag kunde gå i ide. Men det funkar inte så. Så jag kämpar på istället.
En dag i taget
x





Likes

Comments