För varje gång någon frågar mig om jag har ont, alltså varje dag, får de samma svar. Ja.
Varje gång får jag samma reaktion, du som frågar verkar lite ledsen för min skull, jag känner mig dum för att jag liksom brer ut mig, tar plats och tar ut mina problem över andra.
Varje gång någon frågar och jag svarar ja blir jag påmind, påmind om att jag har ont, att jag alltid haft det och att svaret på frågan alltid kommer vara detsamma.
Oftast de har fått sitt svar kommer följdfrågan. Säg till om jag kan göra något. Varje gång nickar jag, säger att jag ska säga till men att det samtidigt är okej och att jag klarar mig, för jag vill inte påminna någon om att det inte finns hjälp. Det finns ingen hjälp.
Annars kommer de med tips till mig. Har du provat det här jag hörde att det hjälper!!

Ja, med 99% säkerhet har jag provat det du tänker föreslå. Jag har tagit min medicin, jag har provat att duscha, nej värme hjälper inte, nej det blir inte bättre om jag vilar, ja jag har provat att äta mindre av det här, nej det hjälper inte om jag slutar äta gluten.

Men du kan ju prova en gång till? Bara en. Gång. Till.

Tack men nej tack. För varje gång jag provar något igen och det inte funkar blir jag istället påmind om det, om smärtan, den eviga värken och alla konsekvenser som tillkommer men allra hårdast slår det att jag aldrig kommer kunna säga att jag hittat något som hjälpt mig.

Så snälla, sluta fråga, sluta påminna mig.


Likes

Comments

Här kommer jag, i den mån jag kan, dela med mig av min vardag med en kronisk sjukdom. Jag är 16, går första året teknik på gymnasiet och har haft fibromyalgi i ca 4 år. Jag är även musikintresserad och sminkintresserad. Då jag själv tycker det är svårt att hitta andra i en liknande situation som jag så kanske det är andra som känner likadant, who knows. Hoppas även jag kan skapa någon form av kunskap kring just kronisk värk då världen och de flesta verkar veta noll om just detta !!

/maya

Likes

Comments