Jag red på din rygg. Barbacka. Vi galopperade framåt i ett jämnt tryggt tempo. Jag höll Mysan under armen och vägen bara fortsatte. Jag klappade dig vid manken som så många gånger förr.
Jag kände ingen sorg. Bara harmoni och balans.
Längs vägen träffade vi en vit ponny. Jag kände den och ropade in den, Harry. Den var lös men följde oss vid sidan.
Kom ihåg att jag undrade var Spiltis var.

Det var soligt ute och jag hade en vit klänning, barfota. Jag smekte dig längs sidorna med mina fötter, du kändes len och varm. .

Sedan tog drömmen slut men jag blev inte ledsen. Träffade min mamma och syster. Min syster var upptagen. Berättade för mamma att jag drömt att jag ridit på dig.
- Eller det var nog ingen dröm för då borde jag vakna och jag sover inte, sa jag.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

När livet har ändrats så radikalt och abrupt som det gjort måste man hitta nya sätt och tankar.

Jag har tidigt lärt mig att saknad inte får äta upp mig. Jag saknar, fy f-n vad jag saknar men det hjälper inte att sluta fortsätta framåt.

En era är över och mitt nya liv och jag börjar sakta lära känna varann. Jag är långt ifrån i balans men acceptansen börjar infinna sig.

Denna vecka kör jag sista veckan i skolan. Slutspurt med tentainlämning på Söndag. Får väl erkänna att jag inte riktigt har ork men nu är inte tid att känna efter.

Nytillskottet går från 100% ös till tvärslut. En riktig liten bestämd dam som kommer kräva arbete för att hitta ett samarbete. 😳😬

Likes

Comments

Solen skiner och det är helg.

Alla är ute och njuter. Själv är jag lämnad ensam hemma för att trolla fram en tenta. Totalt oinspirerad 😩

Klockan 15 kommer Daniel hem och då vet jag att han förväntar sig att jag ska ta över barnen och vara klar 😳

Jag har i alla fall bästa sällskapet!

Mysan, vår lilla valp som flyttade in i Söndags.
Världens gosigaste, busigaste och duktigaste hund ❤️

Skulle vara flickornas hund men hon är visst för mattekär för det 😂😂

Bebisar är bäst ❤️

Likes

Comments

Do Not Stand At My Grave And Weep

Do not stand at my grave and weep,
I am not there, I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glint on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you wake in the morning hush,
I am the swift, uplifting rush
Of quiet birds in circling flight.
I am the soft starlight at night.
Do not stand at my grave and weep.
I am not there, I do not sleep.
Do not stand at my grave and cry.
I am not there, I did not die!

Mary Frye (1932)

Tiden går och sorgen är inte lika plötslig och omtumlande.
Jag saknar dig så ❤️
Från att varit en riktig hästtjej har jag ingen längtan alls tillbaka till stallet.
Det var dig jag vigde mitt liv.

Jag hoppas du har det bra var du än är 😢

Likes

Comments

Igår gjorde jag något som jag inte gjort på något år 🙈
Jag klippte mig hos frisör.

Mitt liv har ändrats så mycket så kände att även jag ville göra det. Från att ha långt hår nästan jämt kapade jag en rejäl bit.

Sedan går jag i lite andra funderingar men det kräver mer eftertanke. Återkommer!

Likes

Comments

Efter att vara instängd i en kvävd bubbla börjar jag sakta vakna till liv.

Egentligen orkar jag inte riktigt men tvingar mig själv att röra mig framåt.
Jag låter dock hjärta och sinne få vara ifred ett tag till. De behöver lite mer tid.
Bitvis bryter jag ihop men jag måste vakna till liv. Mina flickor och vardagslivet tillåter inte någon apati.

Det är sjukt att ha all denna tid. Vad gör egentligen människor utan hobby på kvällarna?

Jag har i alla fall kommit igång i köket igen 😊







Likes

Comments

Jag har lagt ut en bild på Instagram. Inte på dig.
Det var jobbigt som om ett bevis att livet fortsätter.
Jag fick ångest för att en bild utan min sorg lades ut. Vet inte varför men jag klarar inte att lägga ut bilder på dig. Jag klarar inte att åka till stallet och ge en fin avslutning.
Bara jag ser en bild på dig försvinner luften och det gör så ont! Så fruktansvärt ont.

Bristen på inlägg på FB och Insta betyder inte att du var oviktig utan tvärtom. Du har lämnat sån smärta och ändlös sorg att jag aldrig kan hantera dig och ditt minne som en vardagshändelse.

Allt som påminner om dig ger mig sån ångest. Jag som brukar hålla ihop har ingen kontroll över mina känslor. Varje sekund är en kamp.

Likes

Comments

Sitter på tunnelbanan. Första gången ute bland folk. Ångest!

Jag vill inte men måste...

Hur kan livet bara fortsätta? Känner det inte att saker förändrats? Luften blivit tyngre?

Likes

Comments

-När blir du som vanligt igen, mamma?
Linns stora bruna ögon tittar intensivt på mig.
Jag tvingas ur min apatiska bubbla och viskar svagt:
- Jag vet inte.
Vi sitter tysta en stund.
- Mamma, du har ju oss.
Åh vad ont det gör, stackars barn som känner sig så otillräcklig.
- Du gumman du vet din kompis vars föräldrar skilde sig.
- Ja
- Det har ju varit väldigt jobbigt för henne för hon har ju fått lära sig att leva på ett annat sätt. Men nu när hon vant sig vid sitt nya liv är hon glad igen.
- Ja
- Så är det för mig också. Jag måste också lära mig att leva på ett annat sätt men jag behöver bara lite tid att hitta hur jag ska hantera det nya.
Linn sitter tyst en stund innan hon säger.
- Hon var så ledsen och arg i lekparken när hon berätta.
- Ja det var hon
- Är du också arg?
- Nä bara ledsen.

- Mamma, är ditt hjärta sjukt?
- Ja kanske på sätt och vis. Det har nog ramlat bort en bit.
- Behöver du medicin?
- Nä gumman jag har ju Er.

Likes

Comments

Jag skulle så gärna vilja kommit vidare. Skriva om vardagssaker.

Men just nu fungerar inte mina tankar att skriva ihop något annat. Snart återkommer jag med andra delar i mitt liv.

Det är lustigt när du kommer till skeden av sorg i ditt liv blir plötsligt bilden klar. Du saknar helt andra saker än du trodde.

Jag saknar hur hon tvingar mig att hitta ett lugn. Hur jag försiktigt pillar henne i manen när hon blir spänd. Hur hon sänker sitt huvud mot mig när jag mår dåligt. Hur hon närmare sig mig när jag sitter på huk efter stress kring lastning. Hur hon kryper upp bakom mig när hon tycker något är läskigt. Hennes tillit, hennes tålamod, hennes samförstånd.

Sorgen är så total och tårarna tar aldrig slut. Jag var så naiv och trodde att jag skulle hantera det "bra". Nu vet jag inte ens hur jag ska hitta gnistan att fortsätta.

Sorgen omsluter mig. Den är så mycket starkare än vad jag någonsin kunde ana. Jag sitter hemma och vet inte hur jag ska få tiden att gå.

Människor pratar om föräldraskap och häst. Det fungerar inte, ständig stress, otillräcklighet. Du räddade mig! Du tillät inte mig bli en nojjig mamma. Du helade mig efter jobbiga nätter, tuffa dagar.

Fy f-n för att ha så mycket oväsentlig tid över.

Hur överlever man?

Likes

Comments