View tracker

Här hemma fortsätter sjukstugan, precis som igår, och den gamla sjukdomen gör sig påmind. Ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig känt mig speciellt begränsad, eller att sjukdomen har hindrat mig från att göra det jag vill, förens nu. "Vadå sjukdom?", tänker du. Jag har en kronisk sjukdom i min rygg sen cirka 2 år tillbaka. Jag har aldrig varit öppen med den, eller gjort anspråk på att prata om den. Anledningen till det är att jag inte riktigt blivit vän med den, inte riktigt lärt mig att acceptera den, eftersom att det fortfarande är oklart hur den kommer att påverka mitt liv, eftersom att kunskapsnivån om sjukdomen är låg, eftersom att det fortfarande kommer upp nya symtom och eftersom att jag fortfarande är under utredning. Det värsta just nu är att den påverkar min andning. Ständigt får jag påminna mig själv om att andas och anstränga mig för att ta djupa andetag. Läskigt, men det går! Detta gör att jag är konstant trött, oavsett hur länge jag sover, om jag står upp för länge blir smärtan hysterisk och om någon så mycket som petar på FEL punkt tappar jag andan. Och snälla, förstå mig rätt. Jag skriver inte ett blogginlägg för att folk ska tycka synd om mig, för att få en massa likes eller för att få fler visningar. VERKLIGEN inte. Däremot tycker jag att skriva om det är ett bra första steg till att börja prata om det. För om jag inte pratar om det kan jag heller inte förvänta mig att folk ska förstå. Och det är något jag verkligen vill. Att folk ska ha förståelse för att jag kanske inte har samma förutsättningar som alla andra, även om jag klarar väldigt väldigt mycket. Jag är tacksam varje gång jag slår upp ögonen och upptäcker att jag kan gå. Livet är så otroligt skört, och det behöver inte mer än en sekund för att förändras. Visst kan saker kännas hopplöst och jobbigt ibland, inte bara när det gäller smärta och sjukdom. Men vi får aldrig glömma att vi faktiskt lever, att det faktiskt är skäl nog att kämpa vidare. Det som bär mig genom såna dagar är min tro på Jesus, min räddare och bästa vän. Så många gånger som jag undrat och funderat över vart jag skulle vara om det inte vore för honom. Han har räddat mig mer än en gång och påminner mig varje dag om sånt som gör det värt att kämpa vidare- tillsammans med honom!

Nu på tisdag ska jag träffa en läkare och starta en ny utredning. Tänk om han kunde skicka mig till rätt person direkt, där jag kan få rätt hjälp och rätt behandling direkt, istället för att skickas runt till alla möjliga personer som bara skickar vidare mig till nästa. Det vore drömmen💭

(anledningen till att jag inte vill skriva namnet på sjukdomen är att det finns risk för att folk börjar söka mer information om den på internet. Informationen på internet är knapp och det finns sidor som förminskar sjukdomen, vilket jag tycker är fel. Ni får fråga mig själva istället!)

Nu ska jag fortsätta att kurera mig och hoppas verkligen att det här går över fort🎈

Ha en fin dag idag!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det har endast gått ett par dagar sen jag kom hem från Aten i Grekland. Nu vill jag sätta undan några minuter till att berätta om ett möte som förvandlade mitt liv, som krossade mitt hjärta, som fick min hjärna att gå på högvarv, och som jag inte kunnat sluta tänka på sedan dess.

Vi hade kommit fram till sista kvällen på resan. Efter en lång dag bestämde vi oss för att åka till Viktoriatorget en sista gång. Vi hade bara 30 minuter, eftersom att det redan hade börjat mörkna.
När vi väl kom fram dit mötte vi två kvinnor som vi hade träffat tidigare under dagen hos en annan hjälporganisation. Jag och Emelie hade dessutom tagit hand om den enas två barn under dagen. Två tvillingflickor, som för övrigt är de sötaste jag sett.
Jag kände direkt att jag ville prata mer med dem, så jag satte mig ner och genast började dem berätta sin historia. De två kvinnorna, som hette Martina och Fatima var ganska duktiga på engelska, så vi förstod varandra ganska bra.

Dem båda berättade att dem hade flytt över havet i en liten båt, när båten plötsligt börjat ta in vatten och börjat sjunka. Fatima berättar att hon där och då var helt säker på att dem skulle dö. Båten var smockad med människor, mammor som flydde med sina spädbarn, och barn som höll ett hårt grepp om sin mamma. Förmodligen livrädda. Tack och lov fanns en räddningsbåt i närheten som kunde rycka ut och rädda alla som var ombord och föra dem till säker mark, vilket ledde till att dem nu satt på en liten filt på Viktoriatorget och pratade med mig.
Jag flyttade blicken och fick syn på en 6-månaders bebis som låg och sov på marken, tätt intill Martina. Jag skakade på huvudet och sa att han inte borde ligga där, det är inte rätt, ni borde inte vara här heller. Fatima berättade då att det där var hennes andra barn. Självklart frågade jag vart hennes första barn var. Jag hoppades att hon skulle peka på en liten unge som stod lite längre bort och väntade på att få en ballong, eller satt och ritade, men verkligheten var annorlunda. Hon berättade att när hon fortfarande var hemma i Afghanistan, där hon kom ifrån, var hon en dag på väg till sjukhuset med sitt ena barn när hon plötsligt blir stoppad av talibaner. Hon berättar att hon fick problem, oklart vad, men när hon inte kunde göra något åt det tog dem hennes barn, skadade det så illa, och lämnade det att dö i sin mammas armar. Hon såg alltså sitt barn, utan hänsyn och helt oskyldigt mördas.
Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken, men jag kämpar för att hålla inne. Hon är den som borde gråta, inte jag, trots det, ser hon fortfarande en orsak till att kämpa.

Dem har nu varit på flykt i drygt en månad, men just nu är dem fast i Aten. Martina berättar att om hon hade kunnat hade hon tagit sina grejer och gått nu, men det kan hon inte, eftersom att dem ständigt är övervakade av poliser. Hon frågar om jag kan hjälpa henne med vaccin till sin lilla bebis, men jag kan inte. Jag har aldrig känt mig så liten och otillräcklig. Det enda jag kunde göra vara att lyssna. Lyssna, och låta dem berätta. Jag hoppas verkligen att det fick betyda iallafall nånting.

Vi satt där och pratade enda tills vi var tvungna att gå. Jag kramade om dem både och lovade att jag skulle be för dem. Sen gick vi mot tunnelbanan och då brast det. Det var som en sten som letat sig in i mitt hjärta och tyngde ner hela min inre människa. Det kändes så fel att bara lämna dem där med deras story i bakhuvudet och veta att jag förmodligen aldrig mer kommer att träffa dem igen.
Jag och Emelie, som också suttit och lyssnat på deras story kramade gråtandes om varandra. På något vis blev det för mycket för oss att ta in. Jag sa till henne att vi måste göra någonting och det nu, när vi är på tunnelbanan är det försent. Jag kände att jag skulle gå tillbaka och lämna min mejladress. Så vi frågade vår teamledare och hon följde med oss tillbaka. Martina blev så överraskad över att se oss igen. Jag satte mig framför henne och berättade som det var, att vi blivit så gripna av deras stories att vi kände att vi inte bara kunde lämna dem där utan att veta vad som kommer hända med dem. Så jag gav henne en lapp med min mejladress och bad henne att så fort hon får möjlighet och så ofta hon kan höra av sig så att vi får veta vad som händer och om det finns något vi kan hjälpa till med. Hon blev väldigt rörd och jag grät när vi var tvungna att återigen skiljas åt. Jag vill att ni ska förstå att detta var riktigt TUFFT. Det var som att lämna sin syster där, utan att veta om vi någonsin kommer träffas igen. Vi kramade om varandra hårt och sa hej då en sista gång. När jag gick därifrån undrade jag om mina ben skulle bära mig enda hem. Det var så smärtsamt.

Enda sen dess har jag tänkt på dem hela tiden, bett för dem och kollat min mejl flera gånger om dagen. Jag saknar dem innerligt. Varje dag ber jag att Gud ska sända dem till Sverige och att det ska vara lätt för dem att komma hit. Då ska dem bo hos mig! Hoppas att dem har kvar lappen, så att dem inte tappat den längs vägen. Vår enda chans att hålla kontakten! Egentligen var deras mål Tyskland eller Norge, och om det är Guds vilja är det okej för mig, men jag är ständigt redo på att öppna upp mitt hem för dem när dem kommer, om Gud leder.

Gud är deras hopp, mitt hopp, vårt hopp. Min hjärta är brustet för det känns som att något saknas. Det låter kanske konstigt eftersom att jag bara mött dem en gång, men har Gud lagt dem på mitt hjärta tänker jag göra allt för att hjälpa varje dag, om det så bara blir en bön. Bön har kraft att förändra, vända hopplöshet till hopp och mörker till ljus.

Till sist vill jag också vädja till dig som läser det här att öppna ditt hjärta för alla dem tusentals människor som kommer. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Var med och be för Martina och Fatima och deras barn. Gud har makt att förändra deras situation. Min bön för dem är att dem ska finna en trygg plats att börja om sina liv på, där barnen får en trygg uppväxt, där dem får läka och integreras i samhället. Det är väl någonting som varje människa förtjänar, eller?

Likes

Comments

View tracker

Efter flera månaders tvekan har jag bestämt mig för att berätta. I hopp om att det kanske kommer att hjälpa någon annan som befinner sig i en sjukdomssituation, kanske inte alls likt min situation, men kanske finns det något för någon att relatera till. Vad är det jag tänker berätta, undrar ni kanske? Jag tänker berätta i detalj vad som hände mig i somras. Hur sjukdom avlöste sjukdom. Hur det var att kastas mellan hopp och förtvivlan. Men innan jag gör det vill jag varna er för att det jag skriver kommer i perioder vara svårt för vissa av er att förstå och sätta sig in i, men snälla döm mig inte. Gjort är gjort, och jag kommer aldrig kunna ändra det som hände. Du är välkommen att dela mitt liv, så länge du visar hänsyn och respekt för att du och jag är olika, och att vi upplevt helt olika saker. Kommer du hit med något annat, så behöver du inte läsa längre. Då kommer du inte få ut någonting av det. Jag vill även tillägga att många av sakerna som jag pratar om runt i kring, exempelvis vad som hände, tog flera månader för mig att komma på och för hjärnan att snappa upp. Vissa saker minns jag inte ens, mycket har jag fått berättat för mig i efterhand. Då kanske ni förstår en del av omfattningen.

Det var den 3 juli 2015. Jag hade precis slutat jobba och klockan var strax innan sex på eftermiddagen. Äntligen skulle jag få komma iväg på semester! Jag hade haft ett tungt läsår bakom mig och en intensiv början på sommaren, så en semester var precis vad jag behövde. Dessutom skulle vi dagen därpå ha släktträff. Jag hade aldrig varit på någon släktträff tidigare, så jag såg verkligen fram emot att träffa alla kända släktingar och även okända, eftersom att min släkt är så stor.
Jag lämnade Uppsala och började åka mot Jönköping. Där skulle jag möta upp min familj som hade börjat åka tidigare på förmiddagen.
Till min stora förvåning gick det bra att köra. Jag trodde att jag skulle vara trött efter jobbet, men konstigt nog så var jag inte det. Det flöt på bra och jag hade ingen annan tanke än att det skulle fortsätta så. Trots det var jag tvungen att stanna för att fylla på med lite energi, så jag svängde av på MAX och åt en burgare. Så mycket mer än så minns jag inte, men känner jag mig själv rätt så gick jag nog ganska snabbt därifrån när jag var klar. Vem vill sitta ensam på MAX och dega ;) Så jag åkte vidare..

Det skulle vara motorväg hela vägen ner till Jönköping, så själva resan i sig var inte sådär överdrivet spännande. Jag ville helst bara komma fram.
Mitt i allt fick jag lågt batteri på mobilen, och laddaren var redan framme i Jönköping. För att ha en chans att komma rätt och hitta fram till min familj bestämde jag mig för att åka i på Ica Maxi och köpa en laddare så att jag kunde ladda i bilen. Tur som jag hade så hade dem en, men väl ute i bilen skulle det visa sig att den inte fungerade, fast då hade jag redan åkt iväg. Jag blev så fruktansvärt arg. Batteriet på mobilen var vi det här laget kritiskt lågt och jag visste att det inte skulle klara sig till Jönköping. Men vad skulle jag göra? Så jag fortsatte köra, fortfarande arg och besviken. Efter ett par timmars körning till stannade jag för att köpa något att dricka och byta om till andra kläder. Det var helt sjukt varmt den här dagen. Efter det körde jag vidare, helt ovetande om vad som skulle hända max 10 minuter senare. Min puls stiger snabbt när jag skriver det här, det är som att uppleva olyckan igen. Jag blir livrädd och måste ta en paus.

Mitt ute på E4:an, någonstans i närheten av Linköping känner jag hur bilen drar åt vänster, tillräckligt snabbt för att jag ska vara chanslös. Det tar en millisekund att förstå vad som händer och i sekunden därefter slår jag i mitträcket och förmodligen huvudet också. För efter den smällen är mitt minne svagt. Jag minns svagt hur jag känner att bilen voltar runt och i fruktan för mitt liv hör jag mig själv skrika "JESUS". Vid det här laget väntade jag bara på att smällen skulle komma som skulle få mig att somna för gott. Jag krockade i 110 km/Tim. Det fanns ingen chans att jag skulle klara mig. Mirakulöst nog stannade bilen, men faran var fortfarande inte över. Jag stod rakt över E4:an och blockerade båda körfälten. Det fanns inte en chans att bilarna bakom mig skulle hinna bromsa, så jag satt kvar i några sekunder och när jag insåg att jag kanske skulle klara mig öppnade jag dörren och sprang ut. Livrädd.
Som tur var så hade redan ett flertal bilister stannat och klivit ut ur sina bilar. Jag minns att några killar tog hand om bilen och flyttade den från vägen så att trafiken kunde flyta på. Därefter kom några fram till mig och frågade om jag var okej. "Jag tror det", svarade jag varje gång. Jag visste ju inte.
Jag sa snabbt att jag behöver ringa min pappa, men jag var så uppjagad av situationen och alla människor att jag inte kunde föra en vettig konversation. Så allt jag sa var "Hej Pappa! Jag har krockat bilen, men jag kan inte prata nu så jag ringer dig sen. Hej då!" Sen la jag på. Jag minns inte vad pappa svarade, men jag tror inte att han blev speciellt lugn av det samtalet som knappt innehöll någon information överhuvudtaget. Men vid det här laget hade jag hamnat i chock. Alla vänliga människor runt omkring mig vädjade till mig att sätta mig ner i dikeskanten, men jag hörde inte. "Stå still här!", sa någon, men jag hörde inte. Jag gick runt och runt utan att veta om det. Till slut gick det så långt att jag helt omedveten gick rakt ut på vägen. Därefter blev jag indragen och tvingad att sätta mig ner.
Händelseförloppet här var ganska kort vad jag minns. Det kan inte ha tagit mer än kanske tio minuter innan räddningstjänsten var på plats och strax därefter ambulans och polis. Ambulanspersonalen och räddningstjänsten var helt fantastisk! Sådant omhändertagande som dem gav mig där och då var precis vad jag behövde. Vid det här laget hade jag inte bara fruktansvärt ont, jag var också ledsen. Jätteledsen. Jag kände mig värdelöst. Hur kunde detta ske? Jag ville bara sjunka genom jorden och stanna där.

Innan jag fick komma in i ambulansen fick jag träffa polisen och blåsa. Jag var väldigt svag, men hade iallafall tillräckligt med kraft för ett blåstest. Det var negativt. Han ställde några frågor, men jag minns inte vad han sa eller vad jag svarade. Just där har jag fortfarande en minneslucka. I skrivande stund blir det riktigt jobbigt och jag måste återigen ta en paus. Skammen gör sig påmind och rädslan för vad som skulle hända med mitt liv där och då.

Resan till sjukhuset gick bra och det blev en lugn resa in. Jag vet inte som var värst, skammen att precis krockat bilen, eller det faktum att jag satt fast utan att kunna röra mig en centimeter? Båda tror jag. Sjukvårdaren var trevlig och väldigt förstående. Vi småpratade lite i ambulansen, men även här är mitt minne luddigt. Jag minns iallafall att han fick mig att känna mig trygg mitt i kaoset. Han höll min hand. Jag antar att han märkte att jag var rädd. Hittills kände jag mig trygg i den sjukvård jag fick, men då helt ovetandes om vad som väntade mig på akutmottagningen. Aldrig har jag känt mig så förnedrad som jag gjorde då.

Jag åkte in som ett trauma, därför var det fullt med folk i rummet där jag åkte in. Flera av dem började koppla lös mig och dra i mig. Ingen berättade riktigt vad som skulle hända utan jag fick slitas med i alla svängar. När dem skulle lyfta över mig på båren som fanns på akuten så skrek jag med stora bokstäver att det gjorde ont, att det gjorde FÖR ont. Men det var bara att bita ihop och glida över. Som tur var fick jag smärtlindring. Den här smärtlindringen var något starkt som fick mig att bli lite konstig, därför har jag även en del minnesluckor från akuten.
När dem hade flyttat över mig så frågade sköterskan om jag ville ligga kvar inne på rummet (ensam!) eller om jag hellre ville ligga ute i korridoren där det fanns sköterskor runt om. Jag svarade utan att blinka att jag ville ligga i korridoren, men det verkade som att sköterskan redan hade bestämt att jag ville ligga kvar i rummet. "Jaha..", sa hon. "Du kan inte tänka dig att ligga här tills du ska in på röntgen då? Det är bara cirka fem minuter." Det var väl lugnt tänkte jag, men det blev långa fem minuter, och visst fick jag ligga kvar i rummet hela den kvällen. Jag måste dock ge cred till en sjuksköterska som jobbade där, som tyvärr inte hade hand om mig, men som tog hand om mig iallafall. Där jag låg på min brits, fastspänd från huvudet till foten och med fruktansvärda smärtor drabbades jag av panikångest och claustrofobi om det nu heter så när man sitter fast. Ingen hörde mina stön och skrik, förutom sköterskan som var hos patienten bredvid mig. Han ursäktade sig för sin egen patient och sa att han bara skulle gå och kolla till mig. Äntligen var det någon som hade lite medlidande, som inte bara sa åt mig att bita ihop och tänka mig att jag var på en strand i Hawaii. För en gångs skull kände jag att det var okej att tycka att det var jobbigt.
Röntgen visade iallafall att det inte fanns några frakturer eller blödningar, så då kunde dem släppa loss mig från britsen och ta bort nackkragen. Helt ärligt så kändes det som att dem misstänkte mig för brott. Dem frågade hela tiden om jag tagit droger eller druckit alkohol. Sen tog dem blodprov och urinprov för att kolla så att jag verkligen talade sanning. Någonstans här hade även min mamma och syster hittat fram till sjukhuset.

När klockan var ungefär 4 på morgonen fick jag lämna sjukhuset, som för mig kändes mer som ett fängelse. Vid det här laget hade jag redan bestämt mig för att ställa in semestern och åka hem igen. Det värsta hade hänt, jag mådde skitdåligt och jag kände mig så värdelös.
Trots det så åkte jag iallafall med till Jönköping för att sova en stund innan jag skulle ta bussen hem till Uppsala. Det var det lättaste sättet att ta sig hem, kom vi fram till. Det blev ungefär 2 timmars sömn den natten. Dock hade jag så ont att jag aldrig somnade på riktigt, men just nu var jag ändå lite lättad över att jag skulle få åka hem. Läkaren hade ju sagt att jag inte hade några skador, så att vara ensam hemma skulle väl inte vara några problem, tänkte vi. Det skulle bli skönt att vara ensam ett tag.
När jag vaknade på morgonen följde pappa och min lillasyster med för att skjutsa mig till bussen. Den här dagen mådde jag sämre både psykiskt och fysiskt. Det var fruktansvärt att ha så ont på så många ställen, på så många olika sätt.
Som om det inte var nog med allt som redan hade hänt så möttes vi av en fruktansvärd syn när vi kom till bilen. Någon hade slagit in ena bakrutan på bilen och stulit både min och mammas handväska. Vid det här laget var jag helt knäckt. I min väska låg min plånbok, och i min plånbok låg mitt leg och alla andra viktiga saker UTOM mitt bankomatkort. Jag tackar Gud för att jag av någon outgrundlig anledning hade stoppat det i min mobilficka, annars hade jag inte kunnat åka hem.
När jag väl satt på bussen var jag så tillfreds med att få komma hem och gråta, må dåligt och ta mig igenom det här. Av någon anledning kändes det som att jag var död och levande på samma gång. Jag kunde fortfarande inte acceptera att jag överlevt. Jag vet inte om det var chocken som inte hade lagt sig, eller om det faktiskt var så att jag ville dö. Under bussresan fick jag dock massa sms, snapchat och facebookmeddelande från många av er som visade intresse, brydde sig och som bad för mig. Jag har aldrig känt mig så buren i bön som just då. Jag vet vilka ni är allihopa, och jag är helt övertygad om att ni där och då fick vara Guds utsträckta hand, det är jag så tacksam för, trots att det var den värsta dagen i mitt liv.

Fortsättning följer.

Likes

Comments

Den senaste tiden av mitt liv har under många dagar handlat om att att våga lita på Gud. Lita på att han vet bäst, att hans timing stämmer överens med de svar jag söker och att hans planer är högre än mina planer. Många gånger har det varit det enda jag kunnat göra.  Vissa dagar har jag varit för svag för att göra annat än att böja mig ner inför gud och säga "Här är jag! Ta över nu." Jag vill nu ger er två konkreta exempel på hur Gud gett mig av sina välsignelser när jag valt att lita på honom. Min bön är att mitt vittnesbörd ska ge dig en trygghet i Guds ord om att hans löften håller även för dig. 

Eftersom att jag nu går tredje året på gymnasiet började det där med att söka jobb gnaga i mig. För mig blev det ännu mer angeläget att skaffa mig ett jobb då jag även beslutat mig för att åka med på en missionsresa som min kyrka anordnar i sommar- Euro Tour 15. Jag kunde i tidigt skede se att jag inte skulle få ihop min ekonomi med de medel jag redan hade för att både finansiera min resa och samtidigt få ihop mina övriga utgifter. Jag började be och fråga Gud om en lösning. Samtidigt befann jag mig i en period i livet då saker kom omkring mig och livet hamnade lite ur balans. Det var svårt att få ihop livet och få tiden att räcka till. Jag kom aldrig till skott med att skriva CV och söka jobb. Varken tid eller ork fanns hos mig då. Tiden gick och jag anmälde mig till Euro Tour i tro om att Gud skulle fixa det på något sätt. Ytterligare en tid gick och en dag kom mamma innanför dörren och berättade om en familj som hade en dotter som behövde assistans. Dem var i stort behov av folk som kunde jobba så mamma frågade om det var något jag var intresserad av. Klart att jag var!! Det var ju precis vad jag behövde. Ett jobb. 

Självklart kommer jag i framtiden att tvingas söka jobb precis som alla andra. Det jag gillar med just den här situationen är att Gud såg omständigheterna och började jobba därifrån. Han var inte beroende av dem, men han tog hänsyn till dem. Han såg hur mitt liv såg ut just då och sände därifrån möjligheten till ett jobb. Orken fanns inte och ibland fanns inte viljan heller. Men både jag oc Gud var överens om att det behövdes. Därför tog han och jobbade utifrån situationen som vi befann oss i och gjorde det till seger. Inte bara för att han kunde- utan för att jag valde att våga lita på honom.

Je­sus såg på dem och sa­de: "För människor är det omöjligt, men in­te för Gud. Ty för Gud är all­ting möjligt." (Markusevangeliet 10:27)


Nästa vittnesbörd jag vill dela med mig av är kanske det mest konkreta och visar på hur Gud kan använda en situation och en välsignelse som gynnar mer än bara en.

Klockan var strax efter 9.00 en lördagsmorgon i februari. Jag, tillsammans med Ny Generation gruppen på min skola hade bestämt oss för att vi skulle göra en utåtriktad satsning på Alla hjärtans dag och hade därför bestämt oss att vi skulle träffas den här dagen och baka tillsammans. Vi bestämde en tid och även att var och en skulle ta med sig det dem ville äta till lunch. Jag svängde in på Gränby centrum för att köpa något att äta. Eftersom att jag hade missat min frukost var det desto mer angeläget. På väg in i köpcentret möter jag en kvinna som sitter på en filt utanför med en pappersmugg framför sig. Jag hade svårt att bara gå förbi, så jag tog fram min plånbok rotade fram en slant som jag la i burken. Sedan gav jag henne en kram och sa "Gud välsigne dig." Sen gick jag vidare in i affären. Jag stod länge framför disken och funderade vad jag var sugen på. Till slut bestämde jag mig för att det fick bli en sallad. Jag plockade på mig det jag ville ha och gick sedan mot kassan. När jag väl gick ditt kände jag hur något viskade till mig. ​"Ge din mat till kvinnan där utanför". "Skojar du med mig", tänkte jag. Jag har inte ätit någonting på hela dagen och nu ombeds jag att lämna maten ifrån mig. Men rösten tystnade inte för det. "Ge din mat till kvinnan utanför."  Efter ett tag slutade jag muttra och gick istället ut till samma kvinna och gav henne min mat. Jag kramade ännu en gång om henne och sen gick ja mot bilen. Jag var glad. Jätte glad! Det var absolut inte så att jag sörjde över min mat. Den hamnade ju hos någon som behövde den bättre än jag själv. Därefter köpte jag en Pan-pizza för att iallafall ha med mig något att äta.

När vi kom fram till köket på Livets ord satte vi igång att baka och skriva hjärtan som vi tänkte sätta upp på våra skolkamraters skåp. När muffinsen stod i ugnen kände vi att vi började bli hungriga och det var dags att äta. Samtidigt som vi stod och bakade så hade dem konfirmationen i en annan del av kyrkan så vi fick dela kök med dem som lagade maten där. I samma stund som vi börjar värma våra pizzor kommer de ansvariga i köket och säger att det finna massa tacos över som vi gärna får ta om vi vill. 

För att backa bandet en stund. Gud hade bara timmar innan bett mig att lämna ifrån mig den mat jag hade köpt för att välsigna en människa som annars hade gått hungrig. Timmar efter det välsignar han mig tillbaka och ger mig mat iallafall. Gud visste att vi skulle få mat där, men han tog det ett steg längre och använde den mat jag hade köpt för att ge någon annan någonting att äta. Och pan-pizzan jag köpte får slängas eftersom att den aldrig åts upp. 

Gud är så fantastisk! Hans välsignelser sträcker sig långt mycket längre än vad vi kan tänka oss. Jag är så glad att jag den dagen valde att lyssna till Guds förmaning och lämna ifrån mig den maten. Inte för att jag på något vis vill visa upp att jag gjorde någonting bra. Jag tyckte bara att det var så mäktigt att se hur Gud fick det pusslet att gå ihop, och att jag dessutom fick vara en del av det pusslet. Det visar bara på hans godhet och hans välvilja att använda var och en som ställer sig till förfogande för honom.

"Tänk inte på hur ni skall få något att äta och dricka, och oroa er inte." (Luk. 12:29)

"Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer."  ​(Jesaja 55:8-9)


Likes

Comments

Det känns som att jag säger det här varenda eviga gång jag ska ut och resa, men om 2 veckor är det verkligen på riktigt. Jag åker till Georgien med ett team med Carl Gustav Severin i spetsen. Ett team som består av ungefär 10 personer, dock inte vilka som helst. 

På mötet i Söndags fick vi förbön av församlingen, som även sände oss ut på missionsfältet. Efter det hade vi en teamträff med alla som skulle åka med på den här resan och som vanligt så började vi med en presentation av alla. Jag var först ut. Jag berättade lite kort om vem jag var, vad jag gjorde och lite om vilka resor jag har varit på. Jag tänkte i min enfald att jag kanske iallafall inte var helt utanför banan eftersom att jag ändå hade varit på några platser på missionsresor. Men oj va fel jag hade. För varje person som presenterade sig blev jag mer och mer skräckslagen, fick mer och mer paanik och funderade faktiskt ett tag på att gå därifrån och avblåsa allting. "Hej! Jag heter Sigvard och jag och min hustru har varit gifta i 50 år.." "Hej! Jag har varit ute och missionerat i Afrika, Indien, Indonesien, Kina, Georgien, Ryssland osv..." "Hej! Jag har 3 barn.." Ni fattar vad jag menar. Jag hade ingenting att komma med i jämförelse med dem. Vad skulle jag kunna tillföra till det här teamet?

Svaret på den frågan kan jag inte ge svar på idag, eftersom att resan inte har varit än. Men det jag kan säga är att Gud har kallat mig till att vara där just då. Just nu ser jag INGENTING som jag kan tillföra. Fast kanske är det just det som är poängen. JAG kan inte tillföra någonting. Aha! Det förklarar mycket. Jag kan inte göra någonting i egen kraft, men med Guds kraft kan jag. 

Det gav mig ett nytt perspektiv på den här resan. Det är ett SÅ bra tillfälle för mig att på riktigt släppa all kontroll och bara lita på Gud. Inte för att det är det mest bekväma att göra. Vi människor fungerar ofta så att vi trivs bättre när vi har koll på läget, så också jag. Men nu kan jag inte det. För första gången på länge står jag inför något som verkligen är bortom min kontroll. Jag vet att jag inte kan prestera i mig själv, därför måste jag släppa alla mina säkra marker och våga tro och lita på att Gud presterar genom mig. För det kommer han att göra. 

Dock slutar det inte där. Under teamträffen bad dem oss också att gå hem och förberda predikan, vittnesbörd och kanske något ord att dela PÅ ENGELSKA. Jag vet inte om du hört mig prata engelska. Om du inte har det, så har du inte missat någonting. Den är allt annat än bra iallafall. Visst, dem skulle säkert inte tvinga mig upp till predikstolen och tvinga mig att dra den bästa predikan jag kan komma på, eller kanske min lifestory. Men tänk efter. Skulle jag verkligen kunna missa en sån här chans? Det jag vill med mitt liv, det som från första början satt mitt hjärta i brand, det som räddade mitt liv. Skulle jag verkligen kunna gå förbi det utan att ta det? 

Jag känner en sådan hunger i mitt liv och i mitt inre. Jag ser en brusten värld med ännu fler brustna människor. Jag sitter på svaret, jag vet lösningen. Jag vill inte sitta tyst och vänta på att det ska hända någonting, för det kommer det inte att göra så länge jag inte gör någonting. Jag hungrar efter mer av Jesus. Efter att se ännu mer av allt gott som han är och har, efter att få vara med och bevittna under och mirakler, efter att få vara hans händer oc hfötter här på jorden, efter att få förkunna det glada budskapet. Jag förstår knappt att om två veckor har får jag ännu en chans till att göra det här. Större än vad jag någonsin varit med om tidigare.

Då spelar det ingen roll att jag är i särklass yngst på den här resan, att jag besitter minst erfarenhet av alla, att jag kanske ibland kommer att se lite dum ut. Gud har kallat mig till att åka just i den tid jag lever i nu, Gud har kallat mig till att tala ljus in i människors liv, Gud har kallat mig till att gå, och när han gör det så vill jag gensvara. 

Jag är helt övertygad om att Gud har en plan med att jag ska åka, men då ligger det också i hans händer. Jag förbereder mig, ber och söker Guds vilja för mitt liv, sen får Gud komma och ta över. Jag är livrädd, helt ärligt. Men jag älskar det. Jättekonstigt, jag vet. Men så är det. Jag står inför mitt livs största utmaning såhär långt och jag vet att det kommer säkerligen inte vara lätt alla gånger, men WOW vad jag kommer växa till i tro. Jag känner redan nu hur jag börjar komma Gud närmare när jag sökt hans ansikte inför det som ligger framför. Jag har förväntan på vad Gud kommer att göra. Vi ska på en mirakelkonferens. FATTAR NI? En konferens som är öppnad upp för mirakler!? HUR häftigt är inte det?

Ju mer jag skriver, desto mer exsalterad blir jag och desto svårare får jag att sitta still. Men jag skulle verkligen uppskatta om du skulle vilja bära med mig, mitt team och den här resan i dina böner. Vi alla vet och har bekännt Gud som den som är i full kontroll. Vi vet att vi inte kan göra någonting i oss själva, men genom Guds kraft är allting möjligt. Gud är en allsmäktig Gud, värdig allt lov och all vår tillbedjan i evighet.


16 De elva lärjungarna begav sig till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. 17 Och när de såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade. 18 Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden. 19 Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn 20 och lär dem att hålla *allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:16-20)

Likes

Comments

Första veckan hörde alla av sig för att beklaga sorgen, ge av sina böner och framför allt massa kärlek. Andra veckan hörde lite färre av sig. Tredje veckan var det dem som stod mig närmast. Fjärde veckan var det knappt någon om det inte skedde på mitt initativ. Femte veckan var det i princip tyst.
Det gick fort innan det blev tyst. Jag hann inte ta in så mycket intryck innan, jag hann inte förstå så mycket, jag hann inte lära mig att leva utan henne.
Det är 3 månader och 9 dagar sedan det hände. En konstig tid med mycket konstiga, okända och svårhanterade känslor. Framför har det varit en tid då jag verkligen förstått vilka mina verkliga vänner är, vilka det är som står kvsr även om stormen yr och marken skakar.
Redan i somras, inte alls länge efter min kära kusins bortgång så pratade jag med en vän. Mitt humör var inte det bästa. Jag var ledsen (såklart!!), sliten och nästan lite deprimerad. Jag kände ganska tidigt att den här personen inte förstod mig, utan tyckte mer att det var besvärligt att jag uppträdde som jag gjorde. Efter ett tag fick jag ett sms av samma person där det stod såhär: "Om det här handlar om din kusin så ska du veta att det är lika svårt för oss alla. Livet måste gå vidare. Livet tar inte slut för att sådana här saker händer."
Befann jag mig inte redan på botten, så gjorde jag det garanterat nu. Hon tyckte det var jobbigt, hon visste inte hur hon skulle hantera det. Jag förstår henne verkligen, även om jag hade önskat att hon kunde sagt det på ett annat sätt.
Men det var bara en av många. Så många som hörde av sig, ringde, smsade, skickade på facebook och till och med kom fram. Så mycket värme och kärlek som man trots allt var omsluten i. Och alla böner! Har jag inte tackat dig för dina böner så gör jag det nu. Dina böner blev svaren på mina rop. TACK!!
Jag blev tvungen att lära mig att hålla fast vid Gud och ständigt förtrösta på att han var i full kontroll. Jag blev tvungen att bestämma mig för att i det skedet jag befann mig i just då var inte rätt tillfälle till att fatta livsavgörande beslut. Jag blev tvungen på att lita på att det Gud har lovat, är han också mäktig att hålla.
Han förblev trofast. Han förde mig framåt mot en framtid, han gav mig ett hopp. Tack min Jesus!
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men det jag ville förmedla var att jag kommer aldrig att glömma. Jag kommer aldrig att glömma hur det kändes att krama henne, jag kommer aldrig att glömma hur det såg ut när hon mådde som bäst, jag kommer aldrig att glömma när jag såg henne förnöjsamt gnida händer, jag kommer aldrig att glömma hur det var när hon fanns här hos mig, jag kommer ALDRIG att glömma känslan som infann sig när beskedet om att hon inte längre fanns med oss nådde mig fram. Hon finns i mina tankar hela tiden. Var inte rädd för att nämna hennes namn. Det är något jag längtar efter att få höra varje dag. Var inte rädd för att prata om henne. Det gör mer nytta än skada. Eftersom att jag saknar henne något så otroligt, så är jag så tacksam för alla minnen som tar mig tillbaka i tiden då hon fortfarande fanns med mig.
Jag skulle ljuga om jag sa att det var lätt, för det är det inte. Många gånger är det en kamp. Många gånger brister jag ut: "KOM HEM!!" Ibland kommer tårarna. Exempelvis när jag skriver det här. Men jag har lärt mig att det finns någoting mer, det finns någonting större. Jag har lärt mig att förtrösta på Gud, på hans gränslösa nåd och hans omätbara kärlek. Hans namn håller genom alla svårigheter. Han har kontroll.
Min kusin är där, hos Jesus. När min tid kommer och det är min tur att gå, får vi spendera en hel evighet tillsammans. Du, jag och vår skapare. Can't wait!

Älskad, saknad och ännu mer älskad var och är du, min kära kusin Desirèe.❤




Likes

Comments

Första veckan hörde alla av sig för att beklaga sorgen, ge av sina böner och framför allt massa kärlek. Andra veckan hörde lite färre av sig. Tredje veckan var det dem som stod mig närmast. Fjärde veckan var det knappt någon om det inte skedde på mitt initativ. Femte veckan var det i princip tyst.
Det gick fort innan det blev tyst. Jag hann inte ta in så mycket intryck innan, jag hann inte förstå så mycket, jag hann inte lära mig att leva utan henne.
Det är 3 månader och 9 dagar sedan det hände. En konstig tid med mycket konstiga, okända och svårhanterade känslor. Framför har det varit en tid då jag verkligen förstått vilka mina verkliga vänner är, vilka det är som står kvsr även om stormen yr och marken skakar.
Redan i somras, inte alls länge efter min kära kusins bortgång så pratade jag med en vän. Mitt humör var inte det bästa. Jag var ledsen (såklart!!), sliten och nästan lite deprimerad. Jag kände ganska tidigt att den här personen inte förstod mig, utan tyckte mer att det var besvärligt att jag uppträdde som jag gjorde. Efter ett tag fick jag ett sms av samma person där det stod såhär: "Om det här handlar om din kusin så ska du veta att det är lika svårt för oss alla. Livet måste gå vidare. Livet tar inte slut för att sådana här saker händer."
Befann jag mig inte redan på botten, så gjorde jag det garanterat nu. Hon tyckte det var jobbigt, hon visste inte hur hon skulle hantera det. Jag förstår henne verkligen, även om jag hade önskat att hon kunde sagt det på ett annat sätt.
Men det var bara en av många. Så många som hörde av sig, ringde, smsade, skickade på facebook och till och med kom fram. Så mycket värme och kärlek som man trots allt var omsluten i. Och alla böner! Har jag inte tackat dig för dina böner så gör jag det nu. Dina böner blev svaren på mina rop. TACK!!
Jag blev tvungen att lära mig att hålla fast vid Gud och ständigt förtrösta på att han var i full kontroll. Jag blev tvungen att bestämma mig för att i det skedet jag befann mig i just då var inte rätt tillfälle till att fatta livsavgörande beslut. Jag blev tvungen på att lita på att det Gud har lovat, är han också mäktig att hålla.
Han förblev trofast. Han förde mig framåt mot en framtid, han gav mig ett hopp. Tack min Jesus!
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men det jag ville förmedla var att jag kommer aldrig att glömma. Jag kommer aldrig att glömma hur det kändes att krama henne, jag kommer aldrig att glömma hur det såg ut när hon mådde som bäst, jag kommer aldrig att glömma när jag såg henne förnöjsamt gnida händer, jag kommer aldrig att glömma hur det var när hon fanns här hos mig, jag kommer ALDRIG att glömma känslan som infann sig när beskedet om att hon inte längre fanns med oss nådde mig fram. Hon finns i mina tankar hela tiden. Var inte rädd för att nämna hennes namn. Det är något jag längtar efter att få höra varje dag. Var inte rädd för att prata om henne. Det gör mer nytta än skada. Eftersom att jag saknar henne något så otroligt, så är jag så tacksam för alla minnen som tar mig tillbaka i tiden då hon fortfarande fanns med mig.
Jag skulle ljuga om jag sa att det var lätt, för det är det inte. Många gånger är det en kamp. Många gånger brister jag ut: "KOM HEM!!" Ibland kommer tårarna. Exempelvis när jag skriver det här. Men jag har lärt mig att det finns någoting mer, det finns någonting större. Jag har lärt mig att förtrösta på Gud, på hans gränslösa nåd och hans omätbara kärlek. Hans namn håller genom alla svårigheter. Han har kontroll.
Min kusin är där, hos Jesus. När min tid kommer och det är min tur att gå, får vi spendera en hel evighet tillsammans. Du, jag och vår skapare. Can't wait!

Älskad, saknad och ännu mer älskad var och är du, min kära kusin Desirèe.❤




Likes

Comments

Sitter på en bänk på Uppsala Centralstation. Allt verkar som det brukar. Folk springer förbi utan att se sig om, springer för att hinna med sista bussen hem. Natten är ung och musik hörs på gator och torg. Allt verkar precis som vanligt, men det är det inte. Inte för mig, inte i mig.
I mig skriker 1000-tals tankar som jag inte alls vet i vilket fack jag ska placera. Så mycket känslor, så mycket bara. Vissa saker vill jag ha där, vissa inte.
Men vad jag än känner så finns det en sak jag alltid kommer vara viss om. Guds nåd gäller mig.
Han är inte beroende av mina känslor eller mina omständigheter. Han är bara beroende av mitt öppna hjärta och en stilla viskning som säger "ja". Då är han nära. Han är alltid nära.
Tack vare den nåd som han i sin godhet och kärlek givit mig genom sina genomborrade händer och sitt dyra blod har jag fått frihet till att komma inför hans tron. Nåd att komma inför hans ansikte.
Utan att därför försöka få ordning på alla tankar, blundar jag, fäster ögonen på min fader och bekänner att han är i full kontroll.
Därför har jag fått frimodighet till att vara både glad och tacksam! Livet har både sina toppar och dalar (så kommer det alltid att vara), men Guds nåd förändras aldrig. Han säger själv att han är densamme igår, idag och i all evighet. Då spelar det ingen roll att vi inte är det.
Därför väljer jag att vara glad idag.

Because of your grace!

Likes

Comments

Sommaren 2014 börjar lida mot sitt slut och jag kan inte låta bli att summera allt jag varit med om under de senaste veckorna.
Den här sommaren blev verkligen inte vad jag från början hade tänkt mig. Jag hade sett fram emot en bra sommar eftersom att terminen bakom mig inte heller hade blivit något som jag med glädje kan se tillbaka på. Sorg, ångest och svårighet är det som ligger högt upp på ordlistan.

Dock finns det en sak jag fått med mig från den här sommaren. Något som funnits överallt, i böcker, filmer, predikningar, podcast, bibeln och överallt där jag gått fram. Något som burit mig genom den här sommaren. Vissheten om att Gud är i full kontroll. Det har aldrig blivit så verkligt och så äkta som nu, då jag verkligen behövt det. Inte heller var det någonting Gud bara sa, han har också visat det. Det räcker ju att kolla på hur långt jag kommit idag. Jag har lärt känna Gud på nya plan i livet, i sorgeperioder.

Jag är fullt medveten om att jag fattat många dåliga beslut och gjort många dåliga val i sorgens mörkaste den här sommaren. Bara Gud vet! Trots det har han aldrig varit sen med att visa sin kärlek och trofasthet.

Jag är så tacksam för det. Inte för omständigheterna, men för det sätt som Gud har vänt det på.

Nu börjar en ny höst, ett nytt kapitel, och jag vet, att Gud är i kontroll.





Likes

Comments

Med glädje såg jag fram emot att träffa dig, min älskade kusin. Vi träffas inte så ofta nuförtiden, därför känns våra möten med varandra extra speciella.
Jag tog tag i dörrhandtaget, öppnade dörren och kikade in. Där satt du på din favoritplats i soffan som du nästan alltid gjorde. När du upptäckte mig hoppade du av förtjusning upp och ner i soffan. Jag antar att du var lika glad över att se mig som jag dig. Ofta hade du en bok, en spade eller en boll i handen. Ibland fick man se upp på vart den nästa sekund skulle hamna. Du älskade ju att kasta saker! När jag såg din enorma glädje i att kasta en boll fick du mig många gånger att tänka på hur enkel lycka kan vara ibland. En sak är iallafall säker, och det är att du gjorde mig lycklig.

Vem hade kunnat tro att allt detta också hade ett slut, dessutom redan nu?
På kvällen den 10 juni 2014 gick Desirèe och la sig utan misstankar på att något märkligt skulle ske. Morgonen den 11 juni, när hennes mamma gick för att väcka henne var hon inte kvar vid liv.
Nyheten nådde mitt öra den 12 juni på kvällen. Den 11 juni var nämligen min systers studentdag.
Ett raseri byggdes upp inom mig samtidigt som tusentals frågor cirkulerade i mitt huvud. För en sekund ville jag inte tro det. Inte vår Desirèe. Det fick bara inte vara sant.

Den första veckan efter beskedet var den värsta i mitt liv. Så mycket smärta och så mycket tårar som jag inte visste fanns. Jag var ute på långa promenader, satt i vårt stall och funderade på livet. Resten av tiden drog jag mest täcket över huvudet. Umgås med människor gick, men det var svårt. Speciellt stora grupper.

Den 18 juni, veckan efter åkte vi ner för begravning som hölls den 19 juni i Ulricehamn. Där anslöt vi oss till vår övriga familj.
Var det någonting som faktiskt kändes bra mitt i sorgen så var det att träffa alla berörda. Att träffa mormor, kusiner, moster, morbror och alla vänner där. Den kärlek vi trots allt har för varandra är helt otrolig. Att få ses, kramas, prata och kramas lite till var så dyrbart.
Begravningen var väldigt fin men såklart väldigt tung. På något vis var det där och då som det blev en verklighet. Samtidigt var det så skönt att få ta ett avsked och få avsluta på ett fint sätt.

Efter begravning och minnesstund var vi tvungna att styra hem mot Uppsala. Att säga hej då till dem som var kvar gjorde extra ont den här gången. Det kändes som att alla fina ord inte räckte till. Samtidigt var jag så tacksam. Jag är inte säker på om jag förstått tidigare hur lyckligt lottad jag faktiskt är.

Jag har verkligen den finaste släkten jag kan tänka mig. Svårt att beskriva med ord, men jag ska iallafall försöka.

Tiden jag får spendera i deras hus är tider av värme och kärlek. Jag älskar att vara där, jag älskar att vara med det som kallas min familj. Att dela deras gemenskap, skratta, och leka "Så ska det låta" någonstans mitt i en skog är något som man bara gör med dem. Att jamma i kyrkan tillsammans med kusiner till sent på kvällen är något jag älskar. Er värme och kärlek. Som två extra föräldrar och några extra syskon. Ni är kärlek!

Jag älskar mina kusiner. Jag älskar Desirèe också, nu på ett annat sätt. Vi har gjort så mycket kul tillsammans och ibland förstår jag inte storheten i att ni faktiskt är mina. Mina kusiner. Mina vänner. Som jag älskar er! Jag önskar så att jag vore bättre på att både säga och visa det. Livet är så otroligt skört, och ibland är det inte säkert att den morgondagen vi pratar om kommer att komma. Hade den gjort det, hade Desirèe funnits med oss idag.

Om det finns någonting som jag har som jag kan ge till dig, så är det rådet att leva i nuet. Ta vara på den stunden du har just nu och glöm inte bort att berätta för människor runt omkring dig hur mycket du älskar dem.

Jag tror inte att jag talade om för Desirèe hur mycket jag älskade henne på det sätt jag hade önskat, men jag tror att hon visste. Den närhet vi hade till varandra betydde så mycket mer än alla ord i världen. Jag saknar den påtagliga närheten, jag saknar att se dig gnida händer, jag saknar din hand över mitt bröst, jag saknar din livsglädje, jag saknar att se bollar och böcker flyga. Jag saknar dig helt enkelt. Som jag längtar till den dagen då vi möts igen. Varför känns den bara så långt bort? Jag saknar dig ju nu. Jag behöver dig nu.

Nästa gång jag öppnar dörren till ditt hus kommer inte du att sitta där på din favoritplats och hoppa av glädje när jag kommer, inte heller kommer jag få se dig förnöjsamt gnida händer. Den platsen kommer vara tom. Den platsen kommer vara din. Jag blundar och tänker mig att du fortfarande sitter där nästa gång jag kommer. Att din glädje och närhet får leva kvar. Åtminstonde i mitt hjärta.

Jag vill inte avsluta med att säga att livet går vidare, det gör det säkert, men just nu vet jag inte hur jag ska klara av det. Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Kommer solen någonsin gå upp igen?

Älskade kusin, vän och syster. Tack för de 19 år du gav denna värld, tack för de 18 du fanns i min. Tack för din glädje och kärlek som du präglade mitt liv med.
Älskade du. Tack för allt du betytt i mitt liv, hoppas jag fick betyda något i ditt! ❤

Den 11 juni 2014 blev himlen en ängel rikare, världen en fattigare.






Likes

Comments