Baby making, missfall

Det är ett tag sen jag skrev nu. Mitt liv har förändrats och just nu hade det inte varit ultimat att bli gravid på grund av mitt jobb. Så vi har bestämt oss för att vänta litet innan vi försöker på allvar igen. Ändå kan jag inte släppa att jag så gärna vill ha en bebis. Det hjälper nog inte att sitta och kolla på 16 and pregnant. Bölar över orättvisan att de här korkade tonåringarna klämmer ut friska små underverk medans min kropp inte vill samarbeta.

Fastän vi inte ska försöka hoppas jag ändå så innerligt på att bli gravid. Köpte graviditetstest för typ 400kr igår. Jag har känt mig totalgravid de senaste dagarna. Uppsvälld, ömma och stora bröst, halsbränna, gråtmild osv. Dessutom borde min mens ha börjat igår, men den syntes inte till. Den brukar komma precis då den ska. Jag var bombsäker på att jag var gravid. Så jag kissade på sticka efter sticka, eftersom jag inbillade mig att jag såg ett ljust ljust streck och jag tänkte att mitt kiss nog bara är för utspätt så hcg-hormonet inte syntes ordentligt. Väntade tills nu på morgonen för att testa ännu en gång med morgonkisset. Fortfarande negativt. Nu så kom ju såklart mensen, en dag sen. Är lite arg på mig själv för att jag lade ut så himla mycket pengar på pregtest, för jag har väldigt dålig ekonomi just nu. Men jag kunde inte stoppa mig själv.

Istället för att känna lättnad, känner jag stor besvikelse över att inte vara gravid. Jag vet att det skulle vara skitdålig timing just nu. Men jag vill så gärna bilda familj och jag börjar bli orolig över att vi aldrig ska lyckas. Detta är nu tredje mensen efter #missfallet och vi har inte använt skydd. Det känns som bullshit det där gynekologen sa om att det är lättare att bli gravid just efter ett missfall. Men men. Det är väl bäst så här just nu. Men jag börjar bli orolig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Baby making, missfall, när storken flög förbi

Så på torsdagen den trettonde april kom mensen igång igen, de facto exakt en månad efter att missfallet började. Min kropp fungerar tydligen fortfarande som en klocka. Det ska erkännas att en viss besvikelse infann sig då det blev rosa på toalettpappret. Först hoppades jag på att det bara var en sparsam nidblödning. Vi har ju haft en hel del oskyddat sex redan. Googlade som en tok och hoppades hoppades hoppades på att det var ett tidigt graviditetstecken istället för mens eftersom det kom så lite blod. Tji fick jag och nu har jag störtblött i två dagar. Men jag vill se det hela positivt istället. Kroppen har repat sig och nu är det bara att tuta och köra. Skall dock försöka att ta det mentalt lugnt. Tänker inte springa med ägglossningstest osv. Ska försöka att heller inte göra gravtest stup i kvarten. Lättare sagt än gjort, men man får göra sitt bästa.


Likes

Comments

missfall, reflektioner, Baby making

På lördagen gjorde Jag för första gången ett graviditetstest sedan missfallet. Typiskt mig har jag nojat över rester eftersom det inte gjordes en skrapning fastän missfallet var ofullständigt. Testet visade negativt, men eftersom det inte var morgonkisset bestämde jag mig för att göra ett nytt idag igen. Detta också negativt. Så himla skönt! Då borde missfallet vara över och alla resterna ute. Så nu tänker vi tuta och köra igen utan att invänta första mensen, trots läkarens rekommendationer. Det är ju ändå främst för att lättare kunna beräkna BF. Eftersom infektionsrisken nu borde vara minimal så ser jag ingen orsak till att vänta. Jag är mer än redo. De facto så tror jag att min hjärna inte ännu har förstått att jag inte är gravid längre... Undviker fortfarande alkohol, vill inte ta de medicinerna jag var tvungen att lämna bort min pollenallergi till trots osv. På något vis tror jag kanske att jag minimerar riskerna för ert nytt missfall. Har någon annan haft samma upplevelse? Jag anser ändå att jag mentalt är redo att försöka på nytt.

Likes

Comments

missfall, när storken flög förbi, reflektioner

Efter mitt missfall för snart 3 veckor sedan har jag fått bearbeta mycket känslor. Det kändes som om vården knappt var intresserad av det som jag fysiskt gick igenom, än mindre det psykiska. Efter gynundersökningen fick jag två A4:or där det stod vad ett missfall är samt telefonnumret till en krisarbetare man kunde ringa till vardagar mellan kl. 11-14. Alla vet vi ju att det är just då man behöver prata av sig, psykiskt illamående kommer alltid på beställning.

Anyway, det är inte min poäng just nu. Min poäng i det här inlägget är att prata om att det inte enbart är en cellklump eller missbildat embryo man mister, så som så många tjatar om. Man får höra in i det oändliga att det är naturens sätt att sortera bort foster som inte ändå skulle ha klarat sig. Det må så vara att det är det som händer biologiskt. Det finns säkert många personer som finner tröst i den tanken och det är också bra. Men för mig personligen var det inte förlusten av cellklumpen som var störst utan det att alla drömmar och förhoppningar jag byggt gick i kras.

I mitt huvud hade jag redan planerat de kommande 20 åren. Planerat om lägenheten i mitt huvud, börjat kolla efter större boende, berättat för släkt och vänner, köpt babyprylar och kläder, mammakläder inför sommaren samt satt in erbjudanden på barnvagnar... Min sambo pratade till hen i magen om kvällarna innan vi gick och lade oss. Jag hade till och med fantiserat om hur det kommer att kännas när lillen går till skolan första dagen och hur det kommer att vara då hen flyttar hemifrån. Det hade liksom redan bildats ett band mellan oss. Jag älskade den lilla ärtan. 

Mest planer hade jag såklart gjort inom den närmaste framtiden. Eftersom jag nyligen blivit arbetslös då mitt vikariat tagit slut, hade jag gjort beslutet att inte vänta på ett arbete inom min egen bransch utan jag tog emot första bästa skitjobb. Ett arbete som jag hatade, men jag tänkte att jag får föräldraledigt i augusti och har på det här viset råd att lägga undan tills babyn föds. "Jag står ut med vad som helst för min baby under 5 månaders tid". Nu står jag här utan baby med en tidsbunden anställning som jag verkligen inte trivs med tills slutet av året, om jag inte lyckas få ett annat jobb inom tre månader då prövotiden gått ut. Utöver detta har jag en hel drös med sjukhusräkningar och poliklinikavgifter att betala, men jag fick ingen sjukpenning från sjukledigheten eftersom jag bara arbetat på mitt nya jobb lite på en vecka innan missfallet. Jag hade tjänat en hel del mera pengar på att bara vara arbetslös istället. Som om detta inte varit nog lät jag bli att söka några intressanta jobb samt skippade en arbetsintervju då jag inte hade haft anställning under sommaren om jag tagit emot dem och jag ville inte riskera att vara arbetslös eftersom det hade inverkat på min föräldrapenning. Jag hade också planerat att söka till en utbildning under våren för att skola om mig under mammaledigheten. Nu fungerar inga av de här planerna. Så många dumma beslut. Det kändes verkligen som om mitt korthus rasade och glashuset gick i kras. 

Efter en mycket jobbig period i mitt liv som började på hösten där jag förlorat 5 släktingar till cancer, hjärnblödningar och självmord samt själv blivit arbetslös efter en period med mycket intensiv stress, så hade jag verkligen hoppats och bett för någonting gott i vårt liv. En liten ljusglimt. Jag kände att både jag, min sambo samt vår övriga familj förtjänade det. Vi var så lyckliga över att vara med barn, fastän det inte var helt planerat. Det kändes som om vi vägde upp lite av allt det hemska som varit. Så missfallet kändes verkligen som en oöverkomligt stor motgång. Det här inlägget låter säkert negativt, men jag ville bara lyfta upp hur mycket en förändrad livssituation verkligen påverkar ens liv. Nu upplever jag att jag hanterar det hela okej, men de två första veckorna var verkligen helvetiska. Förhoppningarna är stora att vi ska lyckas bli gravida snart igen, men jag är så rädd för att det ska gå fel igen.

Likes

Comments

missfall, reflektioner, lördagsterapi

En vecka har igen passerat sedan jag skrev senast. Dags för lördagsterapi på bloggen framför morgonkaffet. Livet lunkar på, kanske snudd på rusar förbi. Jag har lyckats vara på jobb och det har gått helt okej. Förutom det faktum att jag avskyr mitt jobb då (det är en annan story, men mitt vikariat tog slut till jul och jag tog emot ett skitjobb bara för att få pengar att lägga undan pga graviditeten).

Jag känner att den fysiska orken är tillbaka och graviditetskilona har runnit av mej. Magen är platt igen och jag blir lite ledsen varje gång jag granskar min kropp i spegeln. Ibland lyfter jag blusen på jobbet och kollar, men faktum kvarstår att den lilla bulan är borta. Då jag var gravid kunde jag inte riktigt uppskatta den till fullo. Det var genast efter jul och nyår jag blev på smällen, så jag hann aldrig tappa julfläsket. Med följden att jag oroade mig för jämnan över att det bara var jag som var tjock och att jag ligger i riskzonen för graviddiabetes pga min övervikt. Men nu är det ju glasklart att det var frågan om hormonella kilon och att den lilla bulan inte var gas och vätska, utan min livmoder. Det gör mig lite sorgsen.

Andra stunder då jag känt sorg var då jag gick till mitt favoritloppis som har en stor barnavdelning (där jag köpt en hel del babykläder för knyttet) för att kolla på kläder åt mig själv. Där ville jag bara börja böla. Men jag klarade det också, fastän jag först ångrade att jag åkt dit. Förmådde mig ändå inte till att kolla på barnkläderna. Snåljåpen i mig tänkte att jag kan ju passa på och fynda om jag ser något bra, men rädslan för att utsättas för situationen att vi aldrig kommer att kunna få barn var alldeles för stor.

Den mensliknande blödningen har upphört de senaste två dagarna och det kommer bara "bruna flytningar". Levrat blod i små små mängder alltså. Vi väntar ivrigt på att få ha sex igen. Jag har inte vågat ha sex ens med kondom av rädsla för infektion. Men jag hoppas på att vara helt blödningsfri idag och imorgon, så kanske vi vågar ha sex med kondom på imorgon kväll. Vi väntar ivrigt på första mensen efter missfallet så att vi kan försöka på nytt.

Likes

Comments

missfall, när storken flög förbi

Nu har det gått 12 dagar sedan jag började blöda och #missfallet var ett faktum. Denna vecka har jag varit på jobb som vanligt och livet har rullat på i faslig takt, så jag har inte haft tid att slå mig ned och skriva. Hur mår jag idag då och hur har veckan gått?

Psykiskt har jag klarat mig över förväntan. Några tårar har jag nog fällt, oftast i samband med att jag läst på diskussionsforum eller kollat på youtube-videos om andras missfall. Det har känts renande och inte alls destruktivt att ta del av andras erfarenheter. Men i övrigt har jag klarat av vardagen bra och fortsatt med mitt liv. Skräcken inför ett nytt missfall har lindrats och minnet av smärtorna har bleknat. Jag har dock ett mycket bra stöd i form av en underbar partner, vårdkontakt inom psykiatrin sen tidigare, fantastisk familj och fina vänner som generöst delat med sig av sina egna erfarenheter. Det har gett mig tröst och jag har inte känt mig så bottenlöst ensam som jag kände mig de där långa nätterna medan missfallet pågick som värst. Ett stort behov av att prata om det som har hänt har jag haft och jag är tacksam för att ha människor omkring mig som vill lyssna. Nu känner jag förtröstan och väntar ivrigt på att kunna försöka på nytt.

Fysiskt har jag mått okej. Det gjordes ingen skrapning eftersom missfallet var igång. Dock var det frågan om ett ofullständigt missfall, så jag oroar mig ständigt för infektion och att alla rester kommer ut som de ska. Ett par gånger har jag redan trott att blödningen ska börja avta, den har övergått till brunt blod. Men sen har blödningarna satt igång igen. Dock har blödningarna inte varit kraftigare än en vanlig mens sedan gynekologen hjälpte till och rensade slidan på rester. Klumpar har också förekommit i blödningen, så jag vet att stuff is coming out. Så än är det i alla fall inte över. Jag har haft en del smärtor, men inget i närheten av "värkarna" jag hade de två första dagarna. Det har mest känts som en ordentlig mensvärk eller ett lätt molande vid livmoderna. Så har proppat mig full med värktabletter. Lite sitter allt den där rädslan i ännu för att få så fruktansvärt ont som jag hade, men jag har svårt att tro att de värkarna ska komma tillbaka. Så nu håller jag tummarna för att blödningen snart upphör och att första mensen kommer snart!

Hur har ni mått efter ert missfall? Hur länge blödde ni? Hade du också ett ofullständigt missfall som ni lät kroppen ta hand om, gick det bra? Kommentera gärna.

Likes

Comments

missfall

Hur ska jag säga att jag mår nu? Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Den påtagligaste känslan är väl en viss sorts utmattning och tomhet. Det gör ont att kolla igenom facebook-flödet där mina bekanta stolt visar upp sina nyfödda bebisar och baby bumps. Samma gäller bloggflödet; babylycka hit och dit. På stan känns det som om varannan kvinna är gravid och jag kopplar allting till missfallet och det faktum att jag har mist mitt barn. Jag vill inte vara missunnsam, men det känns svårt att möta andras lycka just nu.

Samtidigt har jag kommit över den värsta sorgen. Sitter inte och bölar konstant. Har inte heller mist livslusten totalt eller fallit ner i bottenlös depression. Men känner mig ändå väldigt tom inuti och kraftlös. Vi vill såklart försöka så snart som möjligt igen. Men jag oroar mig för komplikationer och hoppas på att allting ska löpa på bra nu så att vi snart vågar försöka igen. Trots den där rädslan för att vi än en gång ska behöva uppleva ett missfall. Jag tröstar mig med tanken på att det är ovanligt med upprepade missfall.

Likes

Comments

missfall, när storken flög förbi

Dett är fortsättningen på DEL 1 och DEL 2 .

Vid kl 07:30 bar det av mot rådgivningen och ultraljudet tillsammans med sambon. Vi hade tid kl 8, men de tog in oss först vid kl 9 på grund av krångel med schemat. Väntan kändes milt sagt lång, om vi säger som så. Inne hos gynekologen kunde han genast konstatera att det var frågan om ett missfall. Sköterskan var empatisk och gynekologen saklig, men ingen frågade mig hur jag mådde eller hur jag mått innan. Men jag fick ett par papper med information om missfall med mig. Därifrån skickades jag med remiss till kvinnojouren för att utreda om en skrapning var nödvändig. Jag kände mig väldigt traumatiserad av all smärta under natten och chockad över beskedet, fastän det vid det här laget inte längre kom som en överraskning. Till all lycka hade jag min sambo med mig.

Så vi åkte till jouren och jag kände mig mycket orolig över de alternativen som stod till förfogan. Jag hade ju såklart googlat både skrapning och medicinsk vård av missfall natten innan. Tanken på mer värk gjorde mig skräckslagen. På jouren behövde jag till all lycka inte vänta länge på min tur. Men jag kunde inte hålla tårarna tillbaka i väntrummet, så när det var min tur bara storgrät jag när jag gick in. Men ingen fäste någon vidare uppmärksamhet vid att jag var så uppriven. Läkaren och sköterskan var dock sakliga och undersökte mig en gång till med ultraljud.

Missfallet var ett faktum och jag förväntades nu själv göra ett beslut om vilken åtgärd som skulle vidtas.
1. Låta kroppen stöta ut resterna utan hjälp.
2. På medicinsk väg hjälpa kroppen stöta ut resterna med hjälp av tabletter.
3. Göra en skrapning.
Alla alternativen gav mig ångest. Jag har inte den medicinska utbildning som behövs för att göra ett sådant här beslut. Hur ska jag kunna bestämma det? Jag är livrädd för att få en infektion om vi inte gör något alls, men jag är också livrädd för att bli nedsövd och möjligen skada min livmoder med ett kirurgiskt ingrepp. Och det som gjorde mig skräckslagen var tanken på fler kramper av tabletterna. Efter en stunds funderan sa jag högt det jag tänkte. Att jag inte kan göra ett sånt här beslut själv. Läkaren bara log vänligt och kunde inte göra ett beslut för mig. Men vi kom i samråd överens om att låta kroppen sköta det själv, eftersom graviditetsresterna var på god väg ut redan.

Så i skrivande stund sitter jag hemma och funderar om det var rätt beslut. Jag förstår att det är min kropp och att ingen kan tvinga mig till någonting. Men hur ska jag som en vanlig kvinna kunna göra beslut i den kalibern? Hur ska jag kunna veta hur stor sannolikhet det är för vad och när man behöver vilket ingrepp? Ingen frågade mig heller på jouren hur jag mådde eller hur det kändes. Men jag fick den där bunten med papper om missfall därifrån också. Var visst samma text dessutom. Till all lycka har jag en helt otroligt fantastisk sambo som varit ett underbart stöd för mig. Annars hade nog detta varit alldeles fruktansvärt att gå igenom helt ensam.

Likes

Comments

missfall, när storken flög förbi

Detta är fortsättningen på DEL 1.

På basis av min research bestämde jag mig för att ringa HVC det första jag gjorde på morgonen. Och det var ett klokt beslut. Under natten fick jag en hel del kramper som var mycket smärtsamma. Tack gud ske lov var det inte en ständigt ihållande smärta, men stötarna kom tillräckligt ofta för att jag skulle ha ont och sova uruselt. Då gjorde jag nästa kloka beslut och sjukskrev mig från jobbet redan vid kl 6. Som tur var var min chef väldigt förstående, fastän jag är ny på jobbet och inte har berättat om min graviditet ännu. Jag bestämde mig för att vara ärlig med orsaken till min frånvaro och jag tror att det lönade sig.

Samtalet till HVC var påfrestande som vanligt. Damen som svarade var relativt vänlig, men bemötte min oro med ett ganska likgiltigt sätt "om det är ett missfall kan vi ändå inte göra någonting åt det". Som tur är har man fått skinn på näsan längs åren, så jag stod på mig och envisades med att vilja träffa en läkare för att kunna fastslå att missfallet gått "bra". Dessutom sade jag att hon i såna fall får hänvisa mig vidare vart jag ska ringa, för jag har inte fått någon information. Kvinnan i luren sade medlidande att hon varit i samma situation och hon hade inte heller vetat vart hon skulle ringa. Så jag fick en tid kring lunch och träffade en äldre kvinnlig läkare som var vänlig och saklig. Hon lyckades ordna ett extra ultraljud till morgonen därpå. Det kändes bättre, men samtidigt alldeles fruktansvärt att vara så orolig. Jag hade fortfarande hopp om att det var en sk. spökmens och att allt var okej. Vissa har ju mens genom hela graviditeten.

Mot kvällen ökade dock bara mängden blod och när det började komma mörkröda klumpar så insåg jag sakta att spelet var förlorat. Också smärtan blev bara värre och värre, för att inte säga gränsade på outhärdig under natten. Jag hade fått instruktioner om att bara ta paracetamol eftersom jag var gravid.Jag måste då säga att paracetamolet var så gott som värdelöst i den situationen. Min sambo var väldigt orolig för mig, liksom jag själv. Hur ska man veta vad som är normal mängd med blod och hur ska man veta när man har så stora smärtor att man behöver åka in. Min sambo ringde jouren vid kl 03:30 och fick inga vettiga svar. Bara att de inget kan göra, men om det blir outhärdligt kan vi åka in. Jag hade så ont att jag inte klarade av att prata med min sambo under värkarna och kände mig helt ärligt för utpumpad med så mycket smärtor att jag inte orkade ta mig till jouren. Så jag bet ihop och tog paracetamol kanske en aning för ofta, fortfarande med ett fåfängt hopp om att den lille skulle ha varit okej. Slutligen lyckades jag somna efter kl 05:00 och den värsta smärtan avtog.

Likes

Comments

I dag, då storken flög förbi, beslöt jag mig för att starta denna blogg. Jag känner att jag behöver skriva av mig om denna upplevelse och bearbeta det hela. Förhoppningsvis kan jag på detta sätt få kontakt med andra som varit med om samma sak. Allra helst vill jag vara med och bryta tystnaden om #missfall. Denna text blev så lång att jag bestämde mig för att dela upp den i olika inlägg. Men jag ville inte heller korta av den, då det kändes terapeutiskt att skria ned allting.

Min kunskap när det kommer till missfall är noll. På rådgivningen gavs det inga konkreta instruktioner om vart man ska vända sig om man är orolig för ett missfall. Ej heller berättades det vilka symptom som är klara tecken på vad som är missfall eller vad för krämpor som är normala, men ingen pratar om. Som att ha "mensvärk" eftersom livmodern växer.

På söndagen började en ovanligt kraftig "mensvärk" och jag kände mig lite orolig, men viftade bort det som växtvärk. Ändå kände jag på mig att någonting var fel. På jobbet nästa dag kunde jag inte låta bli att för jämnan kolla om jag hade blod i trosan. Vid kl 18 då jag ännu hade över 4 timmar kvar av mitt arbetsskift fick jag mina farhågor besannade. Jag hade blod i trosan. Återstoden av skiftet var ett helvete. Jag grät för jämnan resten av kvällen och var alldeles utom mig av oro.

När jag kom hem från jobbet och blödningen inte minskat, men värken tilltagit började jag fundera på vart jag riktigt skulle vända mig. Ingen hade sagt något på rådgivningen vad man ska göra i fall som dessa. Så jag vände mig till min vän google och sökte på all världens kombinationer av sökorden blödning, gravid, missfall, vecka 11. Jag ville inte tro att jag kunde vara så pass långt gången och ändå få missfall. Vi hade ju berättat åt vänner och familj och var så glada. Pinnsängen utvald, babykläder fyndade på loppis och somriga mammakläder inskaffade. Jag hade redan föreställt mig min ångest när småttingen flyttar hemifrån och vad hen ska heta. Jag vet att missfall i vecka 11 räknas som tidiga missfall och att tidiga missfall är vanliga. Men för oss kändes det inte tidigt. Det kändes som om vi hade väntat i en evighet redan.

Likes

Comments