​Sorgen i sig är en del av av det här med rätten att själv bestämma. Rätten att själv ta på sig en sorg, för att den är värd det. För att det ändå trots sorgen är rätt beslut att ta det beslutet.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

New rules

Always try to forget to

Remember the bullshit

And be kind

Always be kind

Likes

Comments

Mitt 2017 har bestått av svackor. Men det har fått mig att inse hur viktigt det är att prioritera sig själv och sin familj. Utan det är man ingenting. Spelar ingen roll hur framgångsrik du är, om du inte har någon att dela din lycka med. Eller hur mycket du är med och räddar världen, när du innerst inne inte ens känner igen ditt gamla jag. 2017 har gett mig varningssignaler jag måste ta på allvar. Seriöst. 


​Vinter:

Plugg. Ångest över plugg. Plugg. Ångest. Plugg. 

Kommer jag få godkänt?? Kommer jag ens klara av min utbildning?? ÄR JAG KORKAD!?!? Jag suger. Sämst. 

Vår:

Ångest, plugg, stress, prestationsångest. Plugg, stress.

Våren, fyfan längesen jag hade en sån stark svacka i livet. Som orsakades på grund av studierna. Jag låg väldigt mycket efter i skolan, som gjorde att jag riskerade att jag hade kunnat bli av med min lägenhet och CSN. Ångesten tror jag skapade någon slags depression, jag började skärma av mig från mina vänner och när jag väl umgicks med vänner kände jag mig så ensam, när jag inte ens var det. Jag kände mig dålig,värdelös. Jag menar, jag har alltid sett mig själv som en smart person och duktig i skolan men nu kunde jag inte ens klara av det. Vad kan jag då vara bra på. Min vår bestod av att vara väldigt ledsen, men det gjorde att jag och mamma kom varandra mycket närmre. Hon är världens bästa mamma. Hon är min klippa. Älskar henne. 

Men ångesten la sig, när jag betade av varenda tenta och klarade allt som jag hade efter mig. Att studera 200% är inte att rekommendera men jag minns hur dåligt jag mådde och hur allt på något sätt släppte när jag insåg att jag på egen hand klarat av allt. Vilket jag inte trodde att jag skulle vintern 2017. Första gången jag tänkt, fan jag är ändå duktig. Klapp på axeln till dig. 

Sommar.

Bestod av jobb, fest och killbekymmer. Insåg vilken jävla loser och patetisk människa han var. Det var som att jag en dag vaknade upp och ba men nej? Det räcker nu? Han är så lame, zzzooomnar när han pratar. Hallelujamoment. Men slutet av sommaren började jag också inse hur stressen faktiskt tärt på mig. Alltså stressen från våren. Var på fester, semester och ville ha kul. Men det var som att jag inte fanns där, utan att jag var en zombie. Ville bara sova och kände att socialt umgänge gjorde mig utmattad. Jag reflekterade inte så mycket kring att jag var såpass trött fram tills hösten. Men jag minns att jag tänkte, fan vad tråkig jag har blivit. Kände inte igen mig själv riktigt.

Höst.

Smällen. Befinner mig på ett möte, och allt ljud som förs i rummet får mig att vilja att spy. Varje applåd får mig att känna mig svag i knäna som att ljudvolymen fick mig att nästan svimma. Jag hade några dagar tidigare känt mig oerhört trött och ändå tänkt lite på att jag varit lite ljuskänslig på senaste tiden men inte reflekterat så mycket kring det, förrens jag satt på det mötet och det kändes som att jag typ skulle tuppa av. Jag hoppades väl innerst inne att det skulle vara en öroninflammation, så jag bokade in en tid. När jag väl kom till läkaren, var det som att han fattade på direkten. Så fort jag berättade mina symptom sa han " det låter inte som öroninflammation" och då brast jag ut i gråt. Jag tänkte fanfanfan, det är stressymptom som jag alltid vetat men inte velat erkänna. Jag åkte hem, vilade sov typ i en hel vecka och det gjorde faktiskt skillnad. Jag började tänka mer på att ta det lugnt, och det hjälpte. Men sen i början av december har jag börjat känna av symptomen igen, öronvärk, huvudvärk, konstant trötthet. Jag är för ung för att bli en zombie, jag har så mycket att ge, så mycket jag vill göra. Så många nya människor jag vill träffa, jag vill kunna vara mig själv. Glad, pigg, lycklig. Men för att kunna vara mig själv så måste jag fan tänka på mig själv, ta hand om mig själv. Om jag vid en sån ung ålder börjar känna av relativt grova symptom, var kommer jag vara sen? 

Vinter

I skrivande stund är det december. Jag har gjort mycket roligt denna månad och i november. Jag är fan duktig, får saker att hända och inser att jag är grym på det jag gör. Jag är bra. Jävligt bra faktiskt. Men jag är också för snäll mot personer som inte förtjänar min snällhet. Jag har också insett att för att kunna vara lycklig måste jag vara nöjd, nöjd med att det ibland inte går som jag vill, nöjd med att det är okej att plan B händer det innebär inte att jag är dålig. Allt händer för en orsak. Jag är bra. Jag ska lyssna på vad JAG vill. Jag ska minnas de gånger livet sugit och tänka att det ofta blir väldigt bra igen. Men kring utmattningen, måste jag också inse att det kommer inte bli bra om jag inte själv tar hand om mig själv. Jag är väl lite orolig kring det, orkar inte boka in en tid hos läkaren för vill inte höra " du borde chilla". Jag har så mycket planerat till våren? Jag vill inte ställa in det. Men samtidigt, något måste jag ändra för att kunna känna mig mindre trött och mer pigg. Andas mer, träna mer och inte ställa så höga krav på mig själv. För jag är bra som jag är. 

Jag har också insett vikten av min nära relation med mamma. Jag vill skapa en djupare relation, jag vill alltid vara ett stöd för mamma. Jag vill inte vara utan henne. Hon är verkligen mitt allt och jag är så dålig på att visa det. Jag måste bli bättre på det. Hon förtjänar det bästa och jag vill inte att hon ska vara olycklig. 


Årets låttext:

När det är svart är det för att man ska se fyrverkerierna
Det är inte tårar, det är bara smycken du har lånat ett tag
Du måste lita på att ingen kommer ta sig förbi dig
Om du är bäst (du är bäst)
Om du är bäst i Sverige


Likes

Comments

​Till dig som läste min blogg. Tack för det! Hade glömt bort att jag hade denna blogg. Ska börja skriva mer, det är bra att skriva ner sina tankar. 

Likes

Comments

Vad jag bryr mig om nu. Är att inte ge hjärtat rakt ut.

Jag vet att det inte var kärleken i mitt liv. Fan vad tråkigt vi hade ihop. Jag kunde sitta och tänka, fyfan är det såhär det kommer vara? Kommer jag aldrig kunna vara mig själv igen, skratta, vara konstig, någon som faktiskt kommer ihåg det jag berättar. Men jag visste ju innerst inne att det aldrig fanns en framtid mellan oss men jag brydde mig, såg honom som en vän, en vänskap som han behövde men en vänskap som jag aldrig fick tillbaka.

När känslorna svalnar, är det lättare att ta två steg tillbaka och analysera en relation. När man börjar träffa andra och jämföra dem med honom och inse att dem andra är bättre än han. De är genuint intresserade av att lära känna mig. Veta vem jag är. Det var början av insikten, av att han inte var en så bra kille som jag ändå på något såg honom som under vår "relation".

Även vid insikten av att han faktiskt var ett rövhål, så kände jag fortfarande en slags empati för honom. Jag bryr mig om honom, även om han inte bryr sig om mig. Även efter avslutet av relationen har jag funnits som stöd, men när jag velat få det tillbaka har jag aldrig fått det.

Och alltså, någon gång måste man sätta ett stopp och inse att respekten för en själv och ens egna välmående går först. Umgås med dem som vill dig väl, som får dig att må bra, som finns där. Det har han verkligen inte varit.

I samband med allt som hänt nu och att ny information kommit fram, har jag ju insett vilket jävla fån jag varit från början som ens trodde att relationen ens var speciell. Dum, dum,dum. Usch, även de snubbar som man trodde skulle vara bra har visat sig vara idioter, vilket jag insåg i efterhand men nu med alla avslöjanden så är ju min tes är bekräftad.



Likes

Comments

Kom på att jag hade denna blogg. Läste igenom de få inlägg jag lyckats skriva. Känner mig väldigt sentimental. Nu har det nio månader av 2016 gått. Och fyfan vad mycket som hänt haha. Jag tar livet lätt, engagemanget går bra, skolan går bra men lite svårt. Jag känner mig vuxen. Jag börjar inse att det finns mer i livet än att bara jobba. Att stanna upp, säga stopp. Andas. Något jag mer och mer börjar inse. Du har bara ett liv, en kropp, det måste du ta hand om väl. Även om jag fortfarande har svårt att säga nej, och i många timmar i veckan är jag stressad som bara den. Så är det ett framsteg att jag insett att stress inte är något en ska göra till en vardag i ens liv. Stress är farligt. Andas. Säg nej. Andas ut. 


Likes

Comments

livet är för kort för att spenderas med personer som inte vill en väl.

Likes

Comments

​Alla kvällar har inget lyckligt slut men det gör inget, för allt det är viktigt och det leder oss till något nytt.

Likes

Comments

Lämna allt det negativa i 2015, blicka framåt och umgås med personer och gör saker som gör dig lycklig. Gör det för dig själv, inte för någon annan. Om några timmar är det ett nytt år, låt mig bli ett ännu bättre jag.

Även om nyår är sjukt överskattat "new year, new me" så är det så symboliskt på något sätt. För varje år som går upplever en olika händelser som gör en till en starkare person. Varje händelse i ditt liv gör dig till den du är. För varje år som går bli en ännu mer sig själv. Starkare och ett jag med ännu mer livserfarenheter. Imorgon börjar 2016, ett år som kommer bli händelserikt antagligen. Ingen aning vad som kommer hända under året, hur jag kommer vara om exakt ett år. Men jag vet hur jag var för exakt år sedan, var jag var och hur jag kände. Nu ett år senare är jag en så mycket lyckligare. Tack vare varje händelse som skett under året. Så 2016 bring it on, jag kommer växa som person. New year, stronger me.

Likes

Comments