Idag överhörde jag två unga tjejer som pratade på bussen, den ena sade till den andra, "Jag vill så gärna bli ätstörd, tänk vad skönt att äta vad man vill och sen bara gå och spy upp det!". Tjejer, här är ett öppet brev till er.

Jag granskade siffrorna på vågen med en trött blick varje morgon, var dag med lika stor besvikelse. Försökte ställa mig i olika positioner för att se om siffrorna kunde ändras. Det gjorde de inte. Tänkte att varje dag skulle jag äta 500 kalorier mindre, så kanske allt blev bra. Åt jag lite mindre, kanske jag en dag kunde se reducerade siffror på den där halvsmutsiga, kalla vågen. Jag åt 500 kalorier mindre, och siffrorna på vågen reducerades. Läkarna kallade mig underviktig, jag kallade mig otillräcklig. 500 kalorier mindre, blev 1000 kalorier mindre.

Folk frågade mig hur jag hade blivit så smal, de ville veta hur jag gjorde det. Men de visste inte att det var att svälta mig själv, eller hur konstant vara på väg att svimma var ett faktum. Eller att känna hur hjärtat slog till skyarna och hur fingrarna skakade av utmattning. Eller att konstant vara tvungen att sitta inlindad i en filt då hela kroppen ständigt var som en istapp. Eller att vakna med tappat hår på kudden, eller se hur huden på armarna flagnar likt efter en solresa. Men jag hade inte vart i Mallorca, jag hade bara inte ätit något mer än 2 äpplen de senaste 4 dagarna. Men jag mådde bra, jag hade kontroll. Nu i efterhand har jag insett att det var underbart att ha en sån stark kontroll över sitt beteende. Fantastiskt att svimma två gånger om dagen och aldrig veta om man skulle vakna igen efter att man gått och lagt sig i den där hårda sängen, samtidigt som man kan känna kroppen bearbeta det där plommonet man åt för 3 dagar sedan i magen.

"Vi vill lägga in dig", sa de där människorna med allvarliga ansiktsuttryck och vita rockar, samtidigt som 5 nya mediciner skrevs ut. Men jag skakade på huvudet och åkte hem, till vänner och familj i ovisshet, där jag mådde så jävla bra.

Månaderna gick, medicinerna skrevs ut på ett rullande schema och stick i armen blev lika naturligt som regn på midsommarafton. Jag trodde att jag mådde bra när hunger inte längre fanns med i mitt vokabulär. Äntligen mådde min kropp bra, tänkte jag. Jag skulle ju kunnat fortsätta med det här i hela mitt liv. Men helt plötsligt kom den där dagen då kroppen blev sådär jävla sugen på choklad, och på godis, och chips och exakt allt annat som jag bara inte fick äta. Det började med en chokladkaka och slutade med en hukad rygg över toalettstolen samtidigt som vattenkranen sipprade.

"Första och sista gången", intalade jag mig själv. Det är ju inte som att jag är ätstörd. Men den första gången blev en andra gång, en tredje och en fjärde och tillslut gick det inte längre att räkna på fingrarna. Fingrarna, som dessutom var alldeles såriga efter märkena av tänderna som slagit emot samtidigt som fingrarna fortsatte att frenetiskt kittla strupen.

Och hade det bara varit så att maten var det största problemet, tror jag faktiskt att det hade existerat en minimal mängd ätstörningar. Mitt problem låg hos mig själv, och mitt enorma självhat. Jag såg på mig själv varje dag med en fruktansvärd besvikelse. Jag såg mig själv i spegeln och ogillade inte bara vad jag såg. Jag hatade det.

Så till er tjejer på bussen tidigare idag vill jag säga, det är inte skönt att vara ätstörd.

Likes

Comments