Ni vet uttrycket "Actions speak louder than words"? Vad man gör är alltså viktigare än vad man säger. Eller så brukade de vara. Idag känns det som att de är precis tvärtom. Vad vi säger definierar oss som människor mer än våra handlingar. De finns ofantliga exempel på när bra människor, som gjort mycket bra i livet, blivit helt förstörda för att de sagt något som anses vara "opassande" eller som inte var "politiskt korrekt", skämt eller inte. Justine Sacco var just en av dem. Hon tweetade ut till sina drygt 100 följare: "I'm going to Africa, hope I don't get aids. Just kidding. I'm white." Även fast ja håller med om att det var ett väldigt osmakligt och dåligt skämt, så missade hela Twitter, att de faktiskt bara varit ett dåligt skämt. Hur visste hela Twitter att någon annan inte skrivit skämtet, hur visste vi att hon inte faktiskt hade menat något annat med skämtet, och bara formulerat sig på ett dåligt sätt? Hon fick ingen chans att förklara vad hon menade, utan hon pekades ut ur folkmängden som en racist, som hatar svarta. Ingen tänkte på detta, utan alla bara följde folkmängden och hängde på i hatet för att de kortsagt föll för grupptrycket. Ingen tyckte att de vore smart att vänta på att hon kunde förklara vad hon menade eller be om ursäkt och ta tillbaka sitt skämt, utan de som hon sagt, definierade henne nu som person. Inte hur hon egentligen tyckte eller hur hon var som person, utan de skämt som hon uttryckt på ett dåligt sätt, på ett socialt medium, på internet.

Skämtet spreds snabbt på Twitter under tiden som Sacco satt på planet, helt ovetande om vad som höll på på internet. Hennes liv blev helt förstört, hon fick sparken från sitt jobb och hennes familj tog avstånd från henne. Allt över ett uselt racistiskt skämt, som blivit orproportionerligt överdrivet.

I den värld som vi lever i så behöver vi skämta om saker. Vi behöver ta ett steg tillbaka från den hemska verklighet vi lever i. Vi behöver få en chans att förklara vad vi menar. Vi behöver kunna uttrycka oss utan att behöva oroa oss ifall de är socialt acceptabelt. Vi behöver glömma bort vårt ego och se på världen med ett barns odömmande ögon.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

​Att vara yngst i en familj är aldrig lätt. Man kommer antagligen att vara med om att syskon flyttar hemifrån och man blir tvungen att lära sig att spendera sin tid på ett annat sätt än att irritera ett syskon. Så var det även för mig.

Min syster är 8 år äldre än mig. När jag var 11 år gammal, så flyttade hon hemifrån till Åbo och började studera till talterapeut. Jag har inte så många minnen kvar från tiden när vi hela familjen bodde under samma tak, men istället har jag fått känna att jag har ett till hem i Åbo med min syster. Vi spenderade många dagar tillsammans, bara jag och min syster. Jag kommer ihåg att vi cyklade runt i Åbo, såg en luftballong, var på picknick, shoppade, åt god italiensk glass och tittade på Friends i hennes lägenhet.

När vi var mindre, så slogs jag och min bror ofta. Vi var ganska våldsamma om jag får säga de själv. Jag tror ändå att de där slagsmålen vi hade för 10 år sedan har påverkat våra liv mycket idag. Inte på ett dåligt sätt, utan ett bra sätt. För när min bror sen växte upp till den åldern där man börjar märka att slagsmål med lillebror är löjliga, så förde han över de samma tankarna till mig, och plötsligt så var vi förutom bröder också vänner. Så småningom så flyttade också min bror hemifrån och jag var det enda syskonet som bodde hemma med mamma och pappa. Jag har många fina minnen med min bror från när vi var små. Jag kommer speciellt ihåg en gång när min bror just köpt sin första moped. Han var en stolt ägare av en Honda Monkey. Han hade ännu inget körkort, men han körde runt som en galning på vår gård iallafall. Som den nyfikna 10-åringen jag var så gick jag ut för att fråga ifall jag fick provköra. Snäll som min bror var så klart att jag fick prova. Det fanns dock ett problem. Bensinen var så fruktansvärt dyr och han hade betalat för den med egna pengar. Så han bestämde att jag skulle få betala en kilometerersättning åt honom för att få köra. Tror de var den stunden som han fick sitt intresse för företag och ekonomi, för om jag kommer ihåg saken rätt så betalade jag 20€ för att få köra 20 meter.

Ibland så saknar jag dem väldigt mycket och jag är evigt tacksam för att få vara deras lillebror.


Likes

Comments

"Ensam vaknar jag på morgonen.
Ensam umgås jag med vänner.
Ensam lägger jag mig på kvällen"

Likes

Comments

Hade en intressant upplevelse idag. En kompis undrade ifall man bör bli offended av att man får en komplimang som lyder: "Du har snygga ögon". Var de då de enda som var snyggt? De tror jag knappast. Personen kanske bara inte ville trampa dig på tårna genom att ge dig en komplimang som var "high risk, high reward" så att säga, t.ex. en komplimang som: "Du är perfekt". Alltså en komplimang som när den lyckas, är strålande; men sen om den faller platt, så förstör den allt. De kan ju också ha varit så simpelt så att personen inte vågade ge någon mer "genuin" komplimang. Dessutom är "du har snygga ögon" en väldigt basic komplimang som stämmer in på nästan alla. Faktum är att i dagens läge med dejtingappar som Tinder, där man endast får se en bild på personen och en kort beskrivning och där man sen dessutom kommunicerar genom text, så är det rent av omöjligt att ge en unik och personlig komplimang. För att kunna ge en sådan komplimang behöver man träffas face-to-face så man faktiskt kan diskutera på ett mer öppet sätt istället för genom en text. När man skriver en text, censurerar man ganska mycket av det man vill säga, för man kan inte visa sina känslor eller vad man egentligen menar (sarkasm) genom kroppsspråk , så texten måste vara mer rakt på sak och blir då inte lika öppen som en konversation face-to-face. Fast komplimangen känns som en komplimang som vem som helst kunnat få, så är de ändå en komplimang. Jag tror att nästan alla som sällan ger komplimanger håller med, att när de faktiskt vågar ge en komplimang, så menar de tfaktiskt det som de säger.

Min mamma har svårt att acceptera de komplimanger hon får. Hon försöker "förminska" komplimangen genom att säga t.ex. "Inte var maten så god, jag slängde ju bara ihop nånting snabbt". Men tiden spenderad på att skapa ett mästerverk spelar väl ingen roll? Endast resultaten spelar roll. Tro mig, att bara ta emot komplimangen är mycket lättare en att försöka förklara bort den, och det ger också en mycket bättre känsla åt dig själv och den som gav den.

Till alla som har problem med att acceptera en komplimang: Du behöver inte förklara bort någonting eller ge en komplimang tillbaka. Endast ett tack eller något annat litet tecken räcker för att visa att du accepterat komplimangen.

Likes

Comments

Var i går ute och körde med en kompis nya bil. Hade tidigare under kvällen känt mig ganska ensam. Ensamhet är en ny känsla för mig. Har alltid tyckt om att vara för mig själv, och jag tycker fortfarande om det. Men något har ändrat, kanske har jag växt upp eller något, förr när jag var ensam så kollade jag på serier eller spelade datorspel, eller gjorde något helt annat på datorn. Nu lockar inga av de alternativen mera och då kommer ensamheten smygande. Jag tackar verkligen för inbjudan att umgås med vännerna igår, de fick den ovana ensamheten att försvinna och jag blev genast på bättre humör. Det betyder också mycket att de faktiskt verkar vilja umgås med mig, och inte bara gör något för att få mig på bättre humör. De kunde ju inte ha vetat att jag var på dåligt humör tidigare, så jag antar att de måste vara så.

Hittade en söt katt idag, var tvungen att dela med mig av den.

Synd att jag är allergisk mot katter, men tror jag kommer skaffa en när jag flyttar hemifrån och leva på allergimediciner för resten av livet.

Likes

Comments

Läste idag om en Afghansk 30-åring man som försökt hänga sig mitt på ljusa dagen i Helsingfors. Vissa kanske anser att de är själviskt att inte tänka på alla människor som kanske ser honom göra detta eller att han bara var psykiskt sjuk. Men sanningen är att det som afghanen ville åstadkomma var det samma som Thích Quảng Đức. Han som alltså tända på sig själv i protest mot Syd-Vietnams avrättning av buddhister år 1963. Afghanen ville antagligen starta ett uppror mot Finlands nuvarande flyktingpolitik. Finlands flyktingpolitik är ganska idiotisk efter allt. Vi skickar människor som flyr från krig, fattigdom och förföljelse från mellanöstern och Afrika tillbaka från allt det som de flyr från. Många av de som skickas tillbaka till sitt hemland dör antingen av terrorism eller av deras egen regering för att de flytt landet. Vi Finländare skickar med gott samvete tillbaka människor till en nästan säker död, utan den minsta eftertanken. Skärp er regeringen. Finländare har själv varit flyktingar och då var andra länder så mycket mer välkomnande än vi är nu. Ja menar, vi har rum. 5,5 miljoner människor bor på en are som är knappt 340 000 kvadratkilometer. De blir ungefär 16 personer per kvadratkilometer eller 1 och en halv människa per 100 kvadratmeter. Ja vet att vi Finländare tycker om vårt "personal space", men 100 kvadratmeter är att överdriva. Tiden är nu inne för att stå emot regeringens beslut och faktiskt få vårt land på fötter istället för andras axlar.

Likes

Comments

För er som inte känner mig, men kanske vill lära känna mig. Det mesta jag säger kommer fram utan att passera genom något slags filter. Och då menar jag inte de där som många säger för att ge sig själv tillåtelse att vara assholes, utan att jag faktiskt inte ibland märker att personer kring mig blir sårade. Tro mig när jag säger det, jag menar aldrig något jag säger på ett dåligt sätt. Även fast min komplimang kan vara lite halv-elak, så har jag inte bara märkt det, och menar endast den andra halvan som är bra. Överlag så tycker jag att sociala normer kan trycka en pinne i baken på sig själv. Har alltid starkt ogillat de där "Så där får du inte säga" eller "Så där får du inte göra" som min mamma hållit på med. Personligen så bryr jag mig inte om vad de flesta personer anser om mig. Endast ett fåtal personers åsikter påverkar den person jag är.

Likes

Comments

Jag satt på ett plan påväg hem från La Gomera, Kanarieöarna i tisdags och hade 8 barn på var sida om mig. Flyget hade varit försenat och barnen var förstås trötta och ville leka eller göra vad som helst förutom att sitta stilla i ett flyplanssäte i nästan 7h och då förstod jag att de ville gråta, för de ville jag också. Jag hade stigit upp klockan 5 på morgonen och någon som störde mig fick en iskall blick tillbaka. Efter att flyget äntligen tagit sig upp till 10 000 meters höjd, så tystnade barnen så småningom och jag bestämde mig för att försöka sova en stund. Efter att ha sovit i några minuter, vaknar jag till att en 7 åring börjar ropa åt sin mamma, kalla henne fula ord som inte ens vuxna använder och som går helt berserk på mitt ryggstöd. Föräldrarna svarar med att säga försiktigt åt honom att han ska vara tyst så de inte blir utskämda. Min tanke var då: "UTSKÄMDA?! ÄR DET FAKTISKT ER FÖRSTA TANKE NÄR ERT EGET BARN KALLAR ER FÖR FULA ORD?!" Helst skulle jag ha lyft upp barnet kring halsen, sparkat upp ett flygplansfönster och hotat med att släppa ut honom genom fönstret om han inte håller käften.

Mänskligheten är påväg mot ett samhälle där ens egna barn aldrig har fel, aldrig gör något fel, alltid är perfekta, och där man blir livshotad om man försöker göra föräldrarnas jobb åt dem. Mänskligheten har blivit så rädd för att trampa på någon annas tår och för att bli utskämda att vi låter barn bete sig som de vill, för att inte bli utsedda till "dåliga föräldrar" när de ropar åt sina barn i allmänheten. Hela grejen med att bry sig om vad andra anser och tycker är en helt idiotisk social norm idag. För 20 år sedan skulle man ha fått applåder om man hade disciplinerat barnet, som inte kunde bete sig som folk.

Likes

Comments

Min mamma har alltid varit en bra mamma. Men jag vill också tro att jag varit en ganska bra son, åtminstone sen jag blev "vuxen". Mamma är chefsläkare på Nykarleby HVC och så länge jag minns så har hon inte haft en stressfri arbetsdag. Läste igår i min psykologibok att hon kan ha för höga halter kortisol i sitt blod, som följd av hennes eviga stress och som nu ger henne sömnfria nätter. Hon berättade åt mig under vår resa till La Gomera att hon tror att hon inte sovit en hel natt sen hennes senaste semester i förra sommar.

Mamma jobbar från 8 till 18, nästan varje dag för att HVC:t har för liten personal, så fast hon egentligen inte borde ha några patienter för att hon är chefsläkare, så måste hon ändå ha sina gamla arbetstjänst kvar för att annars skulle HVC:t gå under. Det finns inget som gör mig så sur som när folk har klagat på den dåliga servicen på HVC:t, på Facebook eller något annat socialt forum. De klagar över att de behövde vänta i hela 30 minuter på att en läkare skulle ta en titt på deras döds sjuka barn, som sen visar sig vara en vanlig förkylning. Folk förstår inte att 30 minuter är helt otroligt kort tid att vänta. Stadens befolkning blev bortskämd med den gamla hälsovården och går nu berserk på Facebook, över att "de va bättre förr".

Likes

Comments

Har alltid också varit en väldigt rationalistisk person. Vi blir lärda i skolan att ifall man går runt och tänker på något t.ex. att man har något personligt, fysiskt problem eller något psykiskt problem att vi ska söka hjälp i skolan. När de här tankarna dök upp i mitt huvud som en 14-årig, osäker tonåring så bestämde jag mig för att kontakta skolhälsovården, för att faktiskt få reda på varför något är fel på mig. Jag berättade vad som var fel, främst för att jag läst att mina symptom kunde vara psykiska, och på så sätt genom att berätta om det göra mig själv frisk och för att se ifall skolhälsovårdaren kunde säga vad som var fel på mig annars. Pratade en stund med hälsovårdaren, hon sa nästan ingenting alls, även fast jag satt där med gråten i halsen och oroade mig. Hon bestämde sig för att se ifall de blir bättre med tiden och det var sista gången jag hörde något av henne. Mitt rationalistiska inre tog då tag i saken och rationaliserade fram att prata om det inte blev bättre, så är det alltså inte psykiskt, vilket betyder att det är fysiskt och då kan jag ingenting göra så jag bestämde mig för att bara acceptera mina fel. Samtidigt som det blev ett slag i magen att det inte var ett psykiskt lätt fixat problem, så fick jag den dagen ett mycket större självförtroende. Jag vågade leva med saken, för varför skulle jag behöva gå runt och oroa mig om nånting som jag inte kan göra något åt?

Likes

Comments