Torsdag, det va ingen vanlig torsdag.
Jag var på väg in till Kalmar för att gå till behandlingshemmet som jag gör varje torsdag.. men i 2 veckors tid hade jag känt mig sämre än vanligt, tanken på att inte finnas mer hade blivit större.. Jag ville inte belasta mitt barn mer..

Jag kom till behandlingshemmet, träffade min terapeut, innan jag ens hann sätta mig i stolen inne i rummet så såg hon att nått inte stämde.. Jag behöver knappt öppna munnen innan hon förstod.
Hon ringde till akut psyk och sa att hon skulle komma in med mig.
Jag fick åka i hennes bil, ett snabbt stopp och köpa snus sen till psyk.. Nu va allt lugnt, jag kände mig lugn, jag kunde nu prata som vanligt med henne.

Vi kommer till akuten, hon ringer på klockan, dom kommer och öppnar, jag fick lämna mina saker och dom låste in det, dom kollade igenom mina fickor för att kolla att jag inte hade nått på mig som jag kunde skada mig med eller nån annan.

Vi fick sätta oss i väntrummet. Klockan var nu 11.30..
Jag och min terapeut pratade om allt mellan himmel och jord för att min ångest skulle släppa och jag skulle glömma var jag var.
kl 15.30 fick jag träffa en läkare som bestämde att lägga in mig,.
16.30 fick jag komma upp till avdelningen, låsta dörrar och kodlås fick jag nu gå igenom.

Avdelning 3 stod det på en skylt.

Jag kom innanför dörrarna, där satt patienter och åt, personalen mötte mig med ett leende.. Jag kände hur paniken skölde över mig..
Information fick jag i nån dimma "här kan du ladda din telefon, nu ska vi se vilket rum du ska ha.."
PANG!!! panik attacken kom. Jag ramlade ihop på golvet, skrek, grät, det kändes som jag skulle dö. Min terapeut och personalen bar in mig på mitt rum, en kopp med medicin och ett glas vatten kom direkt.

Efter ett tag lugnade jag mig. detta var första gången jag blivit inlagd, blev många känslor och tankar på samma gång.

Jag stannade på mitt rum hela kvällen, dom tog blodprover och gav mig sömn medicin. Jag somnade tidigt.

Detta var min första upplevelse av psyk.
låter dramatiskt och det var det, men min bild av psyket kom och förändras dessa dagarna jag låg inne.. men resterande dagar berättar jag om imorgon.

kram ❤

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Många använder orden "Jag är trött" när man har sovit för lite eller känner att man behöver ta en vilopaus. Men när man lever med psykisk ohälsa kan "Jag är trött" också betyda brist på sömn, men ofta betyder det så mycket mer.

När jag säger att jag är trött är jag oftast inte fysiskt trött. Jag är känslomässigt trött. Hela jag är trött. Jag är trött även när jag spenderat hela natten sovande i sängen. Jag är trött även när jag inte rör mig på hela dagen. Det är inte bara trötta ögon och verkande muskler. Det är inte bara en gäspning och en timme till i sängen. Det är att gå upp och klä på sig i ett brus. Att borsta tänderna, fixa håret och sedan gå utanför dörren. Allt medan jag är trött. Känslomässigt trött. Stel. Tom. Totalt borta. Vilsen. Men man fortsätter med dagen ändå, eftersom det verkar finnas så lite acceptans för vad psykisk ohälsa kan göra med kroppen.

Inte många frågar mig om jag är okej, men när de gör det svarar jag alltid likadant. "Det är bra, bara lite trött" - och folk verkar acceptera det svaret. Trötthet är en accepterad känsla - alla fattar det. En lång dag på jobbet eller att kämpa sig igenom en tråkig föreläsning. Det är trötthet som många kan relatera till. Men den tröttheten är inte att ligga i sängen hela dagen och fortfarande känna som att man kan sova i tusen år. För mig är det trötthet. Den hänger med min depression och ångest. Det betyder att ligga i sängen helt utmattad av livet utan att kunna somna på riktigt. Det betyder att vara helt borta i vilsna tankar större delen av dagen. Det betyder trötta ögon och gäspningar även efter 12 timmars sömn. Det betyder att inte bara vara fysiskt trött, utan så mycket mer.

Jag behöver inte sömn eller vila. Jag behöver människor. Jag behöver kärlek. Jag behöver förståelse.

(en del av texten är lånad)

Likes

Comments

Livet har inte varit lätt den senaste tiden. För ungefär lite över 1 år sedan blev jag diagnostiserad med djup depression och ångest. När man har den kombinationen försvinner de aldrig helt. Det bästa sättet jag kan förklara det på är att de är som personer långt borta som man hoppas inte träffa på så ofta. När man träffar dem stannar de dock längre än de är välkomna.

Det är utmattande, både psykiskt och fysiskt, att vara med dem. De stjäl saker från mig, dom håller mig fast i mitt hus, dom säger att jag inte borde gå upp ur sängen, dom håller mig vaken hela natten med överdrivna historier som inte stämmer, dom kan göra att jag sover bort hela dagen.

Dom kan få min aptit att försvinna, samtidigt som de säger att jag ska äta allt i hela huset. Dom får mig att överanalysera varje situation jag hamnar i. Ångesten säger åt mig att oroa mug över allt. Depressionen säger åt mig att inte bry mig. Dom kommer slita mig i stycken om jag låter dom göra det.

Ibland ljuger min hjärna för mig. På dagar jag känner mig svag lyssnar jag på den när den skriker lögner över mig.

Jag har dock tur. Du blir säkert förvånad av dom orden efter beskrivningen jag just skrivit om min vanliga dag, men jag har människor som håller ihop mig från båda hållen när dessa hemska personerna leker dragkamp med min själ.
Om endast kärlek skulle få allt detta att försvinna skulle jag vara frisk igen men tyvärr funkar det inte så.

Depression och ångest kommer inte för att du inte är tacksam för vad du har. Det betyder inte att du är självisk. Det betyder inte att du är lat. Det betyder inte att du kan börja "tänka glada tankar" och allt försvinner. Det betyder att du behöver hjälp. Alla kämpar med något du inte har en aning om.

kärlek till er ❤

Likes

Comments

Har du någonsin känt som att andra runt om dig lever livet fullt ut medan du bara är där som det inte spelar någon roll? Jag säger inte att det är så, men för mig känns det som att andra har det så mycket lättare.

Jag vaknar upp varje dag med fruktan över att inte få sova mer. När jag tillslut samlar mod till att gå upp är det för min dotter behöver min uppmärksamhet eller att jag behöver gå på toaletten. Dagarna dottern har dagis så är jag ganska snart tillbaka i min trygga säng efter hon och mormor åkt. Där känner jag mig lite säkrare från de monster som styr i huvudet och som följer mig var jag än går.

Jag ligger långt efter med mina uppgifter, som läxan på behandlingshemmet, saker som måste göras hemma och vardagliga sysslor. Ångesten säger att det inte är någon mening att göra det eftersom det ändå kommer vara så dåligt. Depressionen säger åt mig att lyssna på ångesten och sova mer istället. Det är ingen mening.

Jag slutar upp med allt och öppnar Netflix eller HBO för att distrahera mig från rösterna. Timmar går och serien tar slut. Nästa. Jag har inte rört mig på hela dagen och det ser inte ut att förändras idag heller.

För andra kan det se ut som att jag har mindre att göra under dagen. Som om jag bara slappar. I verkligheten har jag tagit på mig mycket ansvar, men ligger efter i allt.

Jag börjar tänka på vart jag gjorde fel i livet. Rösterna kommer tillbaka. ”Du är så värdelös. Varför har du inte gjort något idag istället för att ligga i sängen hela tiden? Är du så misslyckad som du ser ut att vara?”

Även om jag gör allt jag kan för att le och skratta betyder det inte att jag är bättre. Det betyder att jag kämpar hårt för att bli bättre. Vissa antar att jag har ett enkelt liv och att jag är lat som ignorerar allt jag tar på mig. Det får mig att känna mig lat och att jag inte försöker tillräckligt. Att jag är en besvikelse för alla runt om mig. Jag är ledsen att jag är ett vrak. Jag önskar bara att andra kunde förstå att jag försöker och att jag sakta blir bättre.

Jag är inte lat.
Detta är min vardag.

Likes

Comments

Hejsan allihopa!

Jag tänkte börja skriva av mig här, skriver redan dagbok varje dag men kul att skriva av sig här också.

det jag kommer skriva om är att vara emsamstående mamma, psykisk ohälsa, mitt dagliga liv igenom alla motgångar och behandlingen jag genomgår för att bli frisk och även andra vardagliga saker som att jag renoverar huset och annat kul 😀

Hoppas ni vill följa mig 😚

kram på er.

Likes

Comments