View tracker

Jag var så svart och svår när jag var yngre (och med tanke på hurtrasig jag var är det inte så konstigt) hur som helst kom jag och tänkapå de sista tre raderna i en dikt jag skrev när jag var tretton,
"Det man letar efter, en röst
ett levande skratt.
eller bara ett hjärta att sova i."
och det slog mig att hela mitt liv varit en jakt på just det, etthjärta att sova i. En relation där jag känner mig trygg och där jag haren plats att vila, hos någon som älskar mig utan att det hela blirdestruktivt. Många, om inte de allra flesta, relationer i mitt liv harvarit destruktiva. Plötsligt finner jag mig i själv i relationer som inteär det, jag finner mig bekväm med människor på sätt jag aldrig käntmig bekväm i hela mitt liv. Relationer jag inte behöver testa och sättapå prov, bekräftelse jag inte behöver jaga efter, människor som intekräver att jag ska skala av mig min hud för deras skull.

Jag har funnit någonting som aldrig fanns förut, något jag troddehela mänskligheten jagade efter utan att finna och nu håller jag det imin hand.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag skulle ju vara glad nu. Min pojkvän är med mig om mindre än en timme och vi ska bo ihop igen. Istället sitter jag med borderlinepanik efter att mitt Bekräftelsebehov inte blev tillfredställt och har sagt upp bekantskapen med i alla fall två av mina närmsta för att jag känner mig osäker och sämst. Fler än så ligger där i mitt undermedvetna och väger, klarar jag den ångesten? Kommer dessa människor klara mig? Känner jag mig själv rätt är svaret nej och jag kommer säga det och allt kommer gå åt helvete.

Jag hatar mig själv.

Likes

Comments

View tracker

Jag smsade min gamla psykolog från tiden på DBT (gick där från att jag var 16 tills jag fyllde 18 och blev för gammal för BUP) idag. Berättade lite allmänt om mitt liv och skrev att jag saknade henne. Trodde hon skulle svara i ett sms, men blev så glad och varm i hjärtat när hon ringde mig och pratade allmänt i 17 minuter. Vi avverkade ämnen som min flytt till Skåne, Ninjah, vädret, DBT, fotboll (hennes topic, inte min. Fotboll är inte min grej) och fina/söta Youtube-klipp. Det har gått två år sedan jag slutade hos henne och hon har egentligen ingen som helst skyldighet att prata med mig alls men hon gör det ändå. Hon är utan tvekan den bästa människa jag träffat inom psykvården, och då har jag ändå träffat väldigt många.


Likes

Comments

För att skingra tankarna och oron angående en händelse jag inte riktigt vill gå in på tog jag och Ninjah en promenad till rastgården och lekte lite. Det fungerade förvånansvärt bra och jag känner mig betydligt lugnare efter det. Ninjah är överlag väldigt bra på att få mig att må bättre, men idag var han någonting alldeles extra.

Likes

Comments

Bland det värsta med min borderline är separationsångesten. Impulsen att fly varje gång någon kommer för nära, för "om jag lämnar dig kan du inte lämna mig". Samtidigt vill jag inte vara utan någon som kommit mig så pass nära, men jag vet hur oerhört om det gör att bli lämnad. Även om det är smärtsamt att bryta upp med någon är det inte ens i närheten av smärtan när någon lämnar en. 

Om jag inte lämnar går jag istället till extrema metoder för att personen inte ska lämna mig. Jag vänder ut och in på mig själv för dennes skull. Vid minsta lilla (ofta inbillade) tecken på att personen är på väg att lämna mig bryter jag ihop. Gråter tusentals ångesttårar och gör mig sedan till vad som helst i hela världen bara personen fortsätter älska mig.

Just nu är jag mitt emellan. Jag har en person i mitt liv som är så oerhört fin, så förstående och bra på alla sätt och vis. Jag vill fly. Jag kommer dö om hon lämnar mig och jag vågar inte chansa. Samtidigt så vill jag verkligen ha henne i mitt liv. Jag vill att hon ska stanna kvar och jag vill låta henne se än mer av allt som är jag. Jag vill varken lämna eller vända min hud ut och in för hennes skull. Jag vill bara vara jag. Jag vet bara inte om jag vågar.

Likes

Comments

​Jag kände för att skriva om någonting som inte rör mina känslor så jag kan distansera mig lite och framför allt distrahera mig lite. Valde att skriva om veganism, dels för att jag är vegan och dels för att jag konstant behöver förklara varför, nu får jag ett blogginlägg jag kan länka till varje gång frågan kommer upp. Så ja, here we go!

Jag är, som många andra, vegan av flera olika anledningar.
​Djuren 
​är den första. Jag anser inte att det finns någon form av moral i att döda, äta eller utnyttja en annan levande varelse när jag har möjlighet att klara mig precis lika bra ändå. Jag har alla medel att klara mig utan att äta animalier eller köpa djurtestade produkter (bortsett då från mina mediciner som jag faktiskt inte klarar mig utan, och mina cigg som jag kan förklara mig för en annan dag). Att då låta bli att göra det känns för mig absurt.
Miljön är en annan anledning till att jag valde att lägga ner med animalier​. Att soja som går till djurfoder till djuren som sedan äts upp odlas på regnskogsmark, att det går åt tio gånger så mycket energi, mark och vatten för att producera animaliska produkter jämfört med likvärdiga vegetabiliska substitut. Djurindustrin står för arton procent av utsläppen av växthusgaser, det är mer än hela världens samlade transporter. Dessutom står djurindustrin för den största delen av världens vattenförorening.
​Den ohållbara livsmedelsproduktionen ​är den slutliga anledningen för min del. Vi odlar mat som istället för att ges till människor går omvägen via ett djur som ger betydligt mindre mat än den ätit. I en värld där folk svälter är det en helt absurd och ohållbar sak att göra. 

Nu har jag skrivit tillräckligt med propaganda och ska gå vidare till att äta chips. För nä, hälsoaspekten av veganism var aldrig något för mig.

Likes

Comments

När jag var liten brukade min mamma säga att jag tappade kontakten med verkligheten så snart jag slutade prata. Jag tror det är ganska sant, för allt som oftast drömmer jag mig bort till någonting som varit, något som komma skall eller något jag eller någon annan aldrig kommer få uppleva under min livstid. Jag lever överallt förutom i nuet och jag är aldrig någonsin nöjd med någonting, jag strävar alltid efter mer eller efter något annat än det jag har oavsett hur bra jag än har det där i stunden. Det hade ju säkerligen kunnat vara konstruktivt att göra så om jag bara hade gjort någon som helst ansträngning för att nå dit jag vill just då, men det gör jag inte. Mina mål förändras var femte sekund och det enda jag egentligen uppnår är att förstöra för mig själv och människorna som bryr sig om mig genom att kasta mig handlöst rakt ut ur all min trygghet och lämna alla som älskar mig bakom mig, gång på gång. Vissa håller sig kvar vid mig ändå, håller ett hårt grepp runt mina handleder och följer med mig i fallet. Andra kommer och går, låter mig lämna men finner mig igen när kaoset börjar ebba ut. De allra flesta försvinner, få personer orkar med en så labil människa under längre perioder. Kanske hade det gått om det inte var för att även mina "stabila" stunder i relationer kantas av min ångest, mina ständiga svängningar, min konstanta törst efter bekräftelse. Mina vänner får utstå mycket.

Trots det finns det som sagt dem som stannat. Min bästa vän har funnit där för mig i säkert sju år nu. Hon har åkt hem till mig mitt i natten när ångesten blivit för mycket. Hon har plåstrat om mina självskador, hon har torkat mina tårar och hon har skrattat med mig åt hur absurda mina reaktioner på saker och ting kan vara. Trots detta har hon aldrig reducerat mig till att vara enbart en sjukdom. Hon har alltid sett mig som en person, alltid sett mina friska sidor över mina sjuka. Jag älskar henne för det. Vi är vackrast i världen.

Likes

Comments

​Jag fyllde nyss i pappren angående namnändring. Mitt officiella tilltalsnamn är snart Valentine och det gör mig så oerhört glad. Jag började kalla mig det i vissa sammanhang när jag var tretton år gammal och det har alltid känts så rätt, som om namnet verkligen vore mitt. Snart kommer det alltså vara det även officiellt. Vad jag märkt felkönar folk betydligt mindre när jag presenterat mig som Valentine än när jag presenterat mig som Hannah. Jag får friare spelrum och tvingas inte in i en mall jag aldrig tillhört eller velat tillhöra. Jag ser fram emot detta, åh som jag ser fram emot det.

När jag först kom ut som trans hade jag inte några planer alls på att byta ut mina namn och speciellt inte mitt tilltalsnamn. Det som har fått mig att ändra mig är just hur annorlunda folk beter sig mot mig baserat på vilket namn jag använder, jag skulle nästan säga att det påverkat mer än klädval osv. Det är synd att det ska vara så att min identitet ifrågasätts av något som banalt som att mitt namn är kvinnligt kodat. Det är in åt helvete fel att jag ska behöva byta ut mitt namn för att bli bemött med respekt och jag är oändligt glad att jag ändå hade ett namn jag kände mig bekväm i och kunde använda. Jag tycker bara så synd om alla som inte har det.

Likes

Comments

Inleder givetvis mitt bloggande med en sömnlös natt. Sådana är ganska återkommande i mitt liv, jag är allt för extrem i det mesta och sömnen är inget undantag. Antingen så sover jag på tok för mycket, gärna hela dagar eller så sover jag inte alls under något dygn. Normalitet har aldrig varit min starka sida. Jag är så väldigt svartvit.

När jag tänker efter undrar jag om jag någonsin haft gråskalor. När jag tänker på det lilla jag minns från min barndom handlar det ofta om en intensiv ensamhet (trots att jag hade vänner, bör tilläggas) eller en rusande känsla av populäritet. Mina känslor har aldrig följt så mycket logik. Även mina relationer som vuxen präglas av detta svartvita tänkande. Jag idealiserar och höjer folk till skyarna, eller så nedvärderar och avskyr jag dem. Ingen är någonsin neutral, alla är antingen världsbäst eller riktiga as.

DBT gav mig gråskalor, jag har bara tappat dem nu. Jag hoppas kunna finna dem igen, speciellt nu när DBT faktiskt är aktuellt för min del igen. Remissen är skickad och jag håller mina tummar och tår för att det ska gå fort. Jag vill så gärna bli fri från min borderline helt och hållet, eller åtminstone så den inte besvärar mitt dagliga liv. Även om jag blivit bättre på att hantera den så besvärar den mig fortfarande. Det borde väl dock vara ett friskhetstecken att vilja bli frisk?

Likes

Comments

​Det var dags nu. Mina gamla blogg, hur mycket den än gett mig, startades för fyra år sedan. För fyra år sedan var jag väldigt, väldigt trasig. Mycket har hänt under fyra år, och mycket har hänt under det senaste halvåret där jag inte bloggat. Jag vill inte längre förknippas med människan jag var då. Det handlar inte om att jag skäms, för det gör jag inte. Jag var, och är, sjuk. Det är ingenting jag kan förneka eller hymla med. Jag är däremot så mycket friskare idag, så mycket tryggare, så mycket klokare och så mycket säkrare än jag var då. Därför startar jag en ny blogg. Jag är inte riktigt säker på vad den kommer handla om ännu men förhoppningsvis kommer jag fylla den med allt mitt hjärta brinner för (veganism, djurrätt, feminism, politik överlag, kroppspositivitet och lite för mycket kläder) i kombination med allt mitt hjärta känner (bipolära skov, borderlineintensivitet, sorg över förlorade vänner och kärleksrus över alla jag har i mitt liv). För fyra år sedan skapade jag en blogg om vad som då var mitt liv: min ångest, min sjukdom, mina intensiva känslor. Idag är mitt liv så mycket mer. Välkommen till det. Jag hoppas du kommer komma att uppskatta det lika mycket som jag gör.


Likes

Comments