Alltså wow, vilket underbart väder! Helt magiskt är det.
Solen gör magi med en.
Man blir piggare och framför allt gladare.

Jag går igenom Junies kläder, allt från 50-68.
Alltså jag kan har gjort mig av med massor av kläder men hon har 5-6 påsar med kläder i storlekar som inte passar henne längre. Jag kan inte sälja det, jag har så svårt att göra mig av med henne kläder.
Tur väl är kan hon använda fortfarande något plagg i 68 men det börjar bli för litet.

Allting är så sött och fint!
Jag älskar att handla kläder till Junie, jag älskar att klä henne fint. Vi får väl se hur jag gör med alla hennes kläder! Men ångesten finns där.
Nu ska jag fortsätta med städningen.
Hoppas alla får en fina alla hjärtans dag.

Likes

Comments

Så många tankar, så många funderingar.
Så mycket man vill säga, men det går inte.
Det blir typ som kaos i huvudet.

Håller in saker, som man vill säga.
Tankarna krockar, hur man än tänker eller gör så blir det fel.
När allting tystnar och mörker faller så börjar tankarna.
Varför är det alltid så?

Ångesten har varit borta ett tag, nu i ett par sekunder slår den en. Sen försvinner den som ingenting.

Nåväl, vi har haft en mysigt eftermiddag med våran fina vänner. Junie vaknade när jag var tvungen att byta blöja på henne. Hon ligger i sin säng och leker med någon nalle i mörket och jag njuter utav att höra hennes jollrande och skratt.
La la la la, puuuuhfff.. maaammmm...

Helt underbart är det.
Snart kommer ordet mamma. 🤗
Min lilla tjej.

Lillen i magen härjar rundor och sparkar hejvilt och det har han gjort det i någon timme nu. Ännu en tack som är helt underbart.
Tacksam för det jag har i livet även det livet som jag har i min mage.
Det är verkligen det som gör livet, ens barn.

Va tacksam över det du har och ta vara på varandra.

Likes

Comments

Idag har vi faktiskt mest hållt oss inne.
Fruktansvärt väder, blåst och snö.
Men det lyser upp, det är helt klart det bästa.

Idag har jag varit på kontroll hos barnmorskan, lyssnat på bebis hjärtljud. 140 slag i minuten.
Min barnmorska skrattade för att bebis sparkar väldigt mycket, precis som Junie gjorde.
Väldigt aktiv bebis med fina hjärtljud. Jag valde att ha samma barnmorska som med Junie, kändes tryggaste.
Hon är helt underbar!

Känslan att få göra om detta är helt underbart, man glömmer bort så mycket utav den förra graviditeten.
Ett halv kilo har jag tydligt gått upp sen december.
Jag skrattade nog mest och sa att det kändes som att jag hade gått upp 5 kg. 2-3 kg plus sammanlagt har jag gått upp än så länge.

Både jag och min barnmorska var nöjda med vikten, 2-3 kg och har gått halva graviditeten är bra!
Vikten bekommer mig inte alls egentligen, så länge ungen mår bra så mår jag bra!
Med Junie gick jag upp 13 kg, vilket är helt okej under en graviditet. Så antar det blir något liknade här med.
Mina värden va rätt bra förutom att jag hade lite lågt blodtryck. Men det kan jag leva med också!

I helgen ska jag faktiskt vara ledig, jag jobbar annars oftast varje helg. Men nu när det är så hemskt väder så passar jag på att vara hemma, det är så underbart att vara vikarie under mammaledigheten, man kan bestämma sina egna tider!
Ska jag vara ärlig så längtar jag inte alls till mitt ordinarie schema. 😁
Men vilken tur att det är 1,5 år till tills jag börjar på mitt fasta schema.

Likes

Comments

Kärlek.
Många gånger förr tänkte jag vad är kärlek.
Familj, vänner, pojkvän.
Visst är det så, det är såklart kärlek.

Men helt ärligt, den största och finaste kärleken är alla dagar i veckan ens barn.
Jag trodde inte det fanns sån kärlek tills jag själv fick Junie. Den kärleken till sitt barn är helt obeskrivlig.
Den är helt magiskt.

Jag minns när jag var 15 och var på gyn för att kolla upp mina cystor, jag hade 8-9 st. Därmed fick jag diagnosen pco - Polycystiskt ovarialsyndrom.

Det innebär att man har svårt för att bli gravid, det kan ta evigheter innan man kan bli det, i visa fall kan man inte bli det alls.

Jag minns när läkaren sa till mig att jag kunde antagligen inte få några barn pågrund av min sjukdom.
Hela min värld rasad samman.
Trots att jag var 15 år gammal och levde rövar livet så kändes det. Så klart att jag vill ha barn när jag blir äldre.

Efter det åt jag inga preventivmedel.
Varför skulle jag stoppa i mig massa såna saker om jag ändå inte kunde?

Jag minns att jag skulle hjälp med behandling för detta, jag vägde ca 63 kg och läkaren säger till mig att du är ju överviktig. Du måste gå ner i vikt. Ännu en smäll.
63 kg till mina 162 cm.
Jag kan inte påstå att det är övervikt.
Drömmen om att få barn i framtiden var för mig bortblåst. Jag gav upp.

Jag blev gravid en gång, fick ett MA.

När min kropp slutade fungera 2014, när jag inte hade någon livsglädje överhuvudtaget, jag åt ingenting och festade så fort jag fick tillfället och såg inget ljus i mitt liv och hade absolut inga planera på att bli gravid så kom en dag. Där jag kände att det är något som inte stämmer!

Jag tog ett test, gravid.
Hur löser jag detta? I min situation så var det inte kanske inte man tänkte skulle hända mig.

Ska jag ta bort det? Ska jag verkligen ta bort ett barn inom mig? När det finns folk som kämpar och misslyckas gång på gång? Tänk om detta är min sista chans att få ett barn? Tänk om jag inte kan nästa gång jag försöker? Trots att jag visste om att jag hade väldigt svårt för att bli gravid.
Många tankar snurrade i huvudet.
Ska jag vara en av dem som tar död på ett barn? Som jag någonstans kände att jag ville behålla.
Hur ska jag göra?

Vi bor ju trots allt i en liten stad, ryktet sprider sig lika fort som vinterkräksjukan.
Många fördomar. Många elaka kommenterar men även bra respons.
Jag kände skam i kroppen, samtidigt som jag innerst inne såg ett ljus i mitt liv.
En mening med livet, ett litet barn.

Varför skulle jag tänka på vad andra tänker och tycker om mig?
Jag beslutade mig tillslut att följa mitt hjärta.
Jag tänker inte göra någon abort, folk får prata hur mycket dem vill.
Jag följde mitt hjärta, jag brydde mig inte om vad folk tyckte och tänkte.

När jag minst anade att jag skulle bli gravid, så kom det. När jag nästan gav upp om livet, så blev jag gravid.
Detta barnet var min räddning.
Många trodde att jag aldrig skulle klara av det.
Jag har alltid älskat att ta hand om människor, därför har jag även valt mitt yrke som undersköterska.
Jag älskar att ta hand om andra, varför skulle jag inte kunna vara kapabel till att ta hand om mitt egen barn? Att vara mamma är det bästa jag någonsin varit! Att vara mamma är det bästa jag någonsin gjort.


Idag har jag en underbart fin dotter, hon är kärlek.
Man förstår inte vad kärlek är förrens man har sitt egna barn i famnen
Hon är min största kärlek, hon är hela mitt liv.
Hon är det finaste mina ögon har skådat.
Hon är det bästa jag någonsin gjort.
Jag får aldrig nog utav henne.
Och snart får hon ett syskon, en liten lillebror.
Så ifrån att gå ifrån att inte kunna bli gravid till att ha svårt för att bli gravid till att snart ha 2 barn.
Jag ångrar inte mitt beslut eller mitt val.

Med detta inlägget så vill jag ge folk som kämpar varje dag med att bli gravida, det kommer.
Ge aldrig upp. Det kommer när man minst anar det.

Jag gav upp någonstans på vägen, men min livsgnista är tillbaka. Min livsglädje är tillbaka. Man ska aldrig sluta kämpa.
Dem brukar säga att efter regn kommer solsken.
Det stämmer oftast.

Ta hand om er och varandra.










Likes

Comments

Äntligen är dagen kommen!
Varit i Karlshamn idag för att kolla på bebis!
Varit så fruktansvärt nervös hela dagen.

Allting såg jättebra ut, vilket är faktiskt det som räckas. Det verkar som att det blir en liten pojk.
Jag tycker även att det ser ut som en pojk på ultraljudsbilden, haha.

Det ska bli så roligt att få en av varje! Jag flyttades fram, till den 30 juni istället för den 24 juni.
Men det kunde jag nästan räkna ut på lillfingret, för det gjorde jag med Junie också.

Ska även boka tid till Emmaklinken, det måste jag nästan göra denna gången eftersom att jag gjorde det med Junie. Ska bli så spännande!

Jag hoppas att dem blir bästa vänner!


Likes

Comments

Wow redan vecka 20.
Jag måste vara ärlig och säga att denna graviditeten går fortare än den förra. Men det kanske inte är så konstigt när man redan har en liten bebis!

Ihelgen har jag jobbat, skulle även jobbat igår men det var omöjligt. Låg vaken halva natten med sammandragningar. Även in på morgonen.

Ja graviditeter är verkligen olika, med Junie kände jag knappt att jag var gravid. Inga sammandragning eller förverkar.
Kroppen är snabb på att förbereda sig på var som ska komma. Det är rätt häftigt.
Bebisen rör sig hejvilt och även omgivningen kan känna bebisen sparka nu.
Första sparken som E kunde känna var i v 18.
Jag har nästan glömt hur magiskt det är, men så länge bebis mår bra så är jag nöjd.

På onsdag är det rul, jag är så spänd och nyfiken vad det är för liten enhet som härjar rundor där i magen.
Undra om det är en liten lillasyster eller lillebror.

Jag är så nyfiken.
Vi får hoppas att allting går bra och att allting är som det ska!

Ta vara på varandra och ta inget förgivet.

Likes

Comments

Idag blir lillfisan 10 hela månader!
Jag kan inte förstå vart tiden har tagit vägen.
Det är verkligen skrämmande hur tiden springer iväg.

Jag har även börjat planerat Junies 1 årsdag, hennes presenter är redan köpa! Så jag slipper tänka på det.

På något sätt vill jag inte göra det för avancerat, för det är trots allt Junies dag. Jag vill att det ska vara fokus på henne och jag vill inte stirra runt.

Mat och tårta? Eller bara eftermiddagsfika med tårta?
Det är frågan, jag är så kluven.
Alla ens vänner och släkt? Då blir vi över 30 personer.
Eller ska man man upp det?
Många tankar! Vet inte alls hur jag ska göra!

Lokalen måste bokas först och främst innan jag skickar ut inbjudan.
Men de blir nog bra.



Likes

Comments

Vilken solig dag, kände lite att solen värmde.
Äntligen går vi mot ljusare tider!


Idag gick vi även in i v 18, samtidigt som det går fort så det går lite segt!
Oron börja komma lite nu inför Rul, men det är vanligt.
Man är så rädd att det ska vara något eller hända något.
Ju längre man går ju mer fäster man sig vid livet som man har i sig.
Samtidigt kan man inte oroa sig heller. V
Det ska verkligen bli kul att Junie ska få ett helsyskon som är nästan lika gammal som henne, 15 månader.
Jag hoppas att dem blir bästisar, att dem hittar på massa bus ihop. Att dem sover ihop och kommer på sitt egna hemliga språk som ingen annan förstår.

Många blandade kommentarer har man fått.
Visst kommer det att vara jobbigt i början, men det blir nog lite vad man gör det till också.
Jag tycker mera att det ska bli så spännande!

Jag velar mycket om Junies plats på förskolan.
Ska jag, ska jag inte.

Jag känner att denna tiden kommer jag aldrig att få tillbaka med henne. Jag går ändå hemma i över ett år till. Varför ska jag då lämna iväg henne?
15 timmar är ingenting kanske, men 15 timmar är den tiden som jag missar med henne.
Det finns öppna förskolan som jag kan gå med henne med. Hon är vänner i sin ålder.
Därför känner jag att jag vill nog inte lämna iväg henne.

Alla resonerar olika, alla tänker olika.
Men jag är fortfarande kluven, Junie fick en plats på förskolan i Mars detta året men jag tackade nej.
Känns bäst att ha henne hos mig.


Likes

Comments

Det var verkligen ett tag sen som jag skrev här!
Det är mycket som hänt.

Den bästa händelsen är väl att min lilla tjej ska bli storasyster i Juni.
Måste säga att det känns lite komiskt att säga att
Junie ska bli storasyster i Juni, haha.
Som det kan bli😂

Det kommer att skilja sig mellan dem 15 månader, min lilla tjej kommer fortfarande att vara bebis men hon lär antagligen blir en stor tjej när man ser den lille.
Är så nyfiken på vem det är som ligger där inne i min mage. Det viktigaste är att bebis är frisk.
Jag minns på ultraljudet med Junie så skulle min första fråga va om hon var en tjej eller pojk.
Men det blev min sista fråga.
Mina första frågor var om bebisen mådde bra och om allting var som det skulle.
Jag valde även att ta ett extra ultraljud på Emmaklinken i Malmö, där dem går igenom bebisen ännu mera.
Tillvalet var även 3D/4D.

Det ska bli så spännande!

Likes

Comments

Idag tänkte jag skriva ner min förlossningsberättelse.
Ja herregud vilken cirkus.

Eftersom att jag var väldigt rädd för att föda och att något skulle hända Junie så valde jag att göra kejsarsnitt och fick det även beviljat ifrån Karlskronas sjukhus.

Junie var beräknad till den 25 mars men eftersom att jag valde kejsarsnitt så kom hon en vecka tidigare.

Vi blev inlagda den 16 mars och fick prata med läkaren som skulle jämföra det och han berättade om hur allting skulle gå till. Jag sov gott under hela natten och fick vakna rätt tidigt, jag hade ingen panik alls över dagen som skulle komma. Emil hade det lite värre än jag, han sov inte en blund den natten.

Dagen blev den 17 mars, 08.00 fick jag duscha efter duschen skulle jag få kateter. Jag behövde bli klar då jag skulle in till operationen vid 10.00
Där började jag få lite panik och började gråta.
Det dära med kateter var bland det obehagligaste jag varit med om, jag sa flera gånger att jag håller på att kissa ner mig men såklart gjorde jag inte det.
Steg två var att sätta 3 nålar.
1 nål på varje hand och 1 i armvecket.
Paniken började komma ännu mera och jag grät nästintill hysteriskt.
Vad har jag gett mig in på? Tänkte jag
Mina tankar snurrande rätt så rejält, jag vill egentligen sövas så jag slapp vara så rädd.
Lyckligtvis så hände ju inte det och det är jag så tacksam för idag. Men just i den sekunden så önskade jag inget annat.
Jag är väldigt nålrädd och tankarna började komma om hur ska jag klara av att ta ryggmärgsbedövningen.

Nåväl, allting var klart då skulle dem köra ner mig till operationssalen. Då fick man sitta i ett bås typ tills man skulle in och göra kejsarsnittet. Där började jag nästan hyperventilera och bönade och bad till Emil att snälla låt dem söva mig, jag klarar inte detta.
Ni förstår jag grät så mycket så att hela mitt ansikte var så svullet och ögonlocken ska vi inte bara tala om.
Emil försökte lugna ner mig och att allting kommer gå så bra.
Ja det är jävligt lätt för dig säga som sitter bredvid, sa jag till honom.

En sköterska kom och körde in till så jag kunde lägga mig på operationsbordet. Ja jag grät och bad om att få sövas även där. Men fick såklart ett nej och att allting kommer att gå bra.

Jag slutade gråta ett par minuter och fann ingen glädje alls. När vi väl kom till operationssalen så skulle jag få ryggmärgsbedövningen. Jag satt på operationsbordet med huvudet emot en barnmorska, Emil satt mitt emot mig.
Nu börjar det.. totalt kaos.

Jag kan se Emil eftersom att han sitter mitt emot mig. Jag var rätt lugn tills jag såg att han nålen, som jag skulle få. Hans ögon blev så stora och jag såg på hans blick, den sa allt.
Där blev jag livrädd igen och började hyperventilera, 2 sköterskor och 1 barnmorska fick prata med mig och en höll mig.
Då ska du få ryggmärgsbedövningen och du måste sitta stilla, luta dig framåt.
Jag började gråta hysteriskt. Näsan rann på mig och jag skakade.
Dem märkte att detta kommer aldrig att gå så dem gav mig lustgas. Jag hade plåster på händerna på nålarna, jag svettades så mycket att det ramlade. Dem fick sätta tillbaka nålarna på händerna på mig och även plåster. Det var nog rätt svårt att sätta dit det då jag var så svettig.
Lustgasen
Wow säger jag bara.
Ifrån att gråta hysteriskt så började jag skratta så hela jag rörde mig samtidigt skulle dem försöka ge mig ryggmärgsbedövningen och bad mig sitta stilla.
Snoret rann på mig och även sköterskan som försökte hålla lustgasen på mig och jag skrattade hysteriskt.
Dem satte nålen fel på mig men det märkte jag inte av då jag var så uppe i mitt skrattande.

Emil och en av sköterskorna fick sätta sig åt sidan då dem inte kunde hålla sig för skratt själva.
Sköterskan fick be om ursäkt för att hon skrattade men hon inte kunde hålla sig när hon såg mig, hur mycket jag skrattade och började lajba.
Viken cirkus.

Ryggmärgsbedövningen började värka rätt fort och jag tänkte inte mera på något, jag hade ingen panik över att en läkaren skulle skära i min mage. Dem frågade mig om jag kände något men de gjorde jag inte.

Jag sa till dem att jag känner mig svimfärdig och att något inte stämmer. Under tiden dem skulle få ut Junie så gick min puls ner till 28. Det är väldigt lågt.
Då fick jag adrenalin och pulsen gick upp igen.
Efter 5 minuter så var Junie ute.
10.33 hörde henne skrika och dem torkade av henne (det var min önskan) sen fick jag henne i min famn. Dem sydde ihop mig på 45 minuter men jag hade inte en tanke på det.
Jag hade ju fått lilla Junie. Vi kom upp till förlossningen runt 11-12 sen skulle vi till BB.
Jag började få tillbaka känseln i benen och jag var så fruktansvärt hungrig. Dem sa att jag måste ligga kvar tills jag känner att jag kan känna benen helt och att jag måste upp och gå några steg.
Jag var uppe på benen och gick, det gjorde hyfsat ont.
Jag är väldigt envis, så när vi väl kom upp till BB så var jag självgående. Barnmorskorna fick lite panik och avrådde mig att gå så mycket och sa att jag kanske skulle ta det lite lugnt eftersom att jag kan få väldigt ont.
Nej då, jag ska gå och inte ligga. Punkt slut.

2 dagar efter Junie kom så åkte vi hem, på lördag morgon efter dem gjort alla tester på henne.

Ja herregud, vilken dagen det var.
En dag som jag aldrig kommer att glömma.

Jag kommer aldrig mera att välja att göra kejsarsnitt i framtiden. Det var väldigt sterilt och inte alls personligt. Framförallt inte roligt eftersom att man är livrädd för nålar.

Förlåt om det blev stavfel men ni fattar ändå😂


Likes

Comments