Mina föräldrar kom precis hem efter en kort liten resa. Jag och min bror Filip åkte till Arlanda och hämtade dem och på vägen dit tänkte jag på att jag faktiskt hade saknat dem. Även om dem bara har varit borta i fyra ynka dagar. För bara några veckor sedan hade jag aldrig i livet ens tänkt på dem efter en så kort tid själv, men nu har de varit borta en hel del, min brorsa jobbar hela tiden så nu har jag blivit van, och till och med tröttnat på att vara hemma själv. Nu har de varit hemma i ungefär en timme och jag saknar redan ensamheten och lugnet.

Min kära far har redan hunnit starta bråk först med Filip, och nu med mig. Mellan de två draman hann han också klämma in en stund att springa omkring huset i ren hysteri och skälla rakt ut på en lång lista med saker. Händelserna med både min bror och jag började som sansade diskussioner innan de urartade till ilska och skrik (läs; pappsen skrek, vi var uppkäftiga snorungar tillbaka). Jag förstår verkligen inte varför han alltid ska leta bråk. Om han ändå var lika duktig förälder som han är på att bråka. Jag blir så ledsen, verkligen ledsen. Och det kommer från mig, personen som är iskall och literally har en avslagsbar knapp till känslorna.

"Du var inte så här när vi träffades." brukar min mamma säga när han hetsar upp sig, vilket är alldeles för ofta. Det är nog det värsta med allt bråk. Jag tror att jag kommer bli exakt som honom. Redan nu är jag oftast ganska hetsig (eller passionerad?), men jag tror att jag kommer bli sämre. Jag kommer skrika och skrika tills jag till slut är min pappa. Samma sak hände med honom, han snackar skit om sin egna mamma, min farmor, och säger att hon förstörde hans familj. Men jag hör honom bara beskriva sig själv. Om genetiken håller i sig kommer det här fortsätta till min generation. Det skrämmer mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Den känslan som bäst beskriver mitt liv just nu är nog tomhet. Det är verkligen det perfekta ordet för att förklara situationen. Jag skriver situation eftersom det är något som vanligtvis ändras väldigt ofta, igår hade det kunnat vara glädje medan det skulle kunna bli ensamhet imorgon. Känslor är ju väldigt flyktiga, iallafall för mig men troligtvis också för många andra. Jag kan känna mig nedstämd ena sekunden, och sedan kan jag få ett lyckorus från ingenstans som bara varar i x antal sekunder, denna korta tid gäller att ta vara på.

Trots detta har jag bara känt mig helt tom i flera månader. Jag är inte helt säker på hur jag ska tolka tomheten. Det är inte en rolig känsla. Den tar liksom över hela kroppen och lämnar inte mycket plats för alla de andra känslorna som ska finnas hos människor. Att känna sig tom gör att jag inte uppskattar de fantastiska ögonblicken jag upplever, det är som att tomheten smyger runt inom en och kan dra ner lyckan i ett djup av irrelevans. Jag är alltid medveten om att de stunderna är kortvariga, och hela tiden återkommer jag till min tomhet. Det här leder till att allting som händer känns så betydelselöst, vare sig det är bra eller dåligt vet jag att det inte kommer spela någon roll. Det kommer inte påverka mig, för jag känner ingenting.

För någon som inte känner likadant låter det här som ett helvete, att aldrig kunna vara riktigt glad. Men ibland kan jag tycka om den här känslan, när tomheten fyller mig och tar över min kropp lämnar det inte heller någon plats åt de fruktansvärda känslor som vissa andra är fyllda med, som jag själv har upplevt tidigare. Jag väljer min tomhet över ledsamhet, ensamhet eller andra känslodemoner alla dagar i veckan. Även om det självklart blir ensamt i min tomma kropp leder det inte till ångest, depression eller självmordstankar. Jag väljer att se det som att jag har tömd på negativa tankar och har lämnat plats åt positivitet, nu är jag bara i en mellanfas där jag väntar på att glädjen ska hitta mig.


Likes

Comments