​Jag har avslutat min psykologkontakt nu. Det fanns inte mycket mer att säga där och jag har så många kontakter som jag nu valt att sålla bland. Bland annat försvinner psykologen, arbetsterapeuten och sjukgymnasten. Kvar blir min läkare som jag träffar ibland och min sjuksköterska. Det räcker. Behöver jag längre fram, så kan psykologen hoppa in igen. Just nu känns detta upplägg bra för mig. Jag har så mycket annat hela tiden (tex jobb och boendestöd) och det blir bara en stress att hinna med allt i öppenvården då.

Jag skriver inte här så ofta och det beror på att jag är trött på allt vad psykisk ohälsa heter. Jag orkar inte påminnas hela tiden, vilket jag gör genom att skriva här. Jag är den jag är, har de svårigheterna jag har och just i detta nu fungerar bloggen inte som en ventil så som den gjort tidigare. Just nu är den bara en trigger för mig eftersom jag vet vilken smärta det ligger bakom vissa av mina inlägg.

Jag skulle kunna skriva om dåtiden, för det är den som plågar mig mest. Jag skulle också kunna skriva om alla hinder och svårigheter som uppstår pga ADHDn. Jag skulle kunna skriva om krångel som uppstår i min och S relation eller om grannens bråk om soppåsarna eller mamman med tre ungar några trappuppgångar bort som blänger när jag går i kortärmat. Men jag vet inte om det är vad jag vill. Om jag ens vill och orkar bry mig. Om det är någon ide. Allt känns så uttjatat. Och jag är så trött på det. Jag kommer alltid leva med en funktionsnedsättning. Alltid. Så varför skriva om det gång på gång? Jag kommer ju ändå aldrig bli kvitt den. Lika bra att lära sig leva med skiten.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Utan att tänka mig för hamnar jag på olika forum där okunniga personer skriver om sina "erfarenheter & kunskaper" om personer med borderline/IPS. Det är som en blandning av ett kall att upplysa folk när de har fel och ett vidrigt självskadebeteende som lämnar mig i tårar. Men det sporrar mig också att försöka sprida kunskap, men för att sprida kunskap krävs öppenhet och dit har jag inte kommit än. En dag kanske jag kommit till den punkt då jag öppet och ärligt, icke anonymt vågar berätta och upplysa. Tills dess, stannar jag här.

Jag vet att jag skrivit om detta förut HÄR & HÄR men nu känner jag ett behov av att skriva om det återigen.

NEJ jag är inte manipulativ. NEJ jag är inte egoistisk. NEJ jag tror inte att jag är störst, bäst och vackrast. NEJ jag är ingen stalker. NEJ jag saknar inte empati. NEJ jag blir inte arg för ingenting. NEJ jag misshandlar inte mina familjemedlemmar. NEJ jag njuter inte av att se djur dö. JO jag kan visst ha relationer. JO jag älskar visst min sambo. JO jag tar ansvar för mina tillkortakommanden. JO jag kan arbeta.

För det första så används benämningen borderline personlighetsstörning ytterst sällan, utan istället säger man emotionellt instabil personlighetsstörning som förkortas IPS. Det är två namn på en och samma diagnos, men pga stigmatisering och felaktig användning av ordet borderline så används IPS. För att få diagnosen IPS krävs det först och främst att man uppfyller de allmänna kriterierna för personlighetsstörning och sen att man uppfyller kriterierna för någon specifik personlighetsstörning - i detta fallet IPS. Dessutom kommer man troligtvis ändra det till syndrom istället för störning.

IPS, ADHD och bipolär sjukdom är tre diagnoser som är svåra att skilja åt även för psykiatriker pga att de går in väldigt mycket i varandra. Så hur gärna fördomsfulla människor i olika forum än vill utnämna sig själva till experter och kunniga så NEJ det går inte att diagnostisera någon bara sådär, på egen hand för att några av kriterierna under just IPS verkar stämma.

En person med IPS har framförallt svårigheter att reglera sina känslor, vilket tar sig uttryck på olika sätt. Bland annat genom att man KAN ha självskadebeteenden av olika slag, svårt att hålla i pengar, är impulsiv, lätt blir arg med mera. (Men dom problemen kan ju som känt även en person med ADHD ha..)

Alla med IPS är inte lika, precis som att alla utan IPS inte är lika. Vi har alla en personlighet i bakgrunden, oavsett om vi har diagnoser eller ej.

Att vara manipulativ är inte någonting som ingår i IPS diagnosen och är därmed ingenting som personer med IPS ska tillskrivas. Manipulativ kan vem som helst vara! Med eller utan diagnos, men återigen - MANIPULATIV står inte med under beskrivningen av en person som lider av IPS.

Och som svar på mångas "Det går inte att ha en relation med någon som har borderline" så vill jag för det första säga såhär; En relation som fungerar är bådas förtjänst. En relation som inte fungerar är bådas fel. Så att skylla en icke fungerande relation på ena parten säger mer om den beskyllande personen än om någon annan. Och för det andra; guess what!? Jag har en sambo och vi har varit ett par sen över 10 år tillbaka. Han är varken tvingad, manipulerad eller hotad till att stanna i relationen med denna galna IPS-bitch. Han stannar för att han vill och för att vi är ett sånt jävla bra team.

Nej, jag är inte lite irriterad på alla fördomar som skapas av trångsynta människor, utan (och konstigt nog även de med!?) IPS diagnos. Jag är ENORMT irriterad!

Likes

Comments

​Tappar taget. Tappar fokus. Tappar greppet. Tappar och sjunker. Kan knappt andas. Här är det mörkt.

Likes

Comments

Försökte sätta mig upp. Resa mig till och med. Tog stopp. Försökte vrida mig åt sidan för att på något sätt känna mig tryggare, men vänsterarmen sträcktes och det knakade i axeln. Föll tillbaka ner mot den hårda madrassen. På rygg. Jag har aldrig känt mig så maktlös och liten tidigare...

Jag berättar för psykologen samtidigt som jag småskrattar. Mitt skratt är mitt försvar. Mitt sätt att stänga ute all smärta som minerna från "gap- och skrikrummet" framkallar. Det är som om alla de timmar jag spenderade där aldrig tar slut. Alltid återkommer. Aldrig ger upp. Det finns någon konstig dragningskraft från det där rummet. En sorts hatkärlek. Ett lås fast mig & släpp loss mig på samma gång. Det var aldrig enkelt att befinna sig i det rummet, men det var heller inte enkelt att finnas överhuvudtaget.

Vården har gett mig PTSD efter allt jag varit med om, vilket i sig är förkastligt, men under tortyren fattade jag tag i en styrka jag inte trodde jag hade när jag fumlade runt i min mörka värld. Den styrkan var det som tillslut gjorde mig fri, så jag vet inte om jag ska vara besviken..? Vad jag än väljer att känna inför det, kvarstår de förlamande och förminskande minerna från den tiden, vilket gör det svårt för mig att leva på det sätt jag önskar.


Likes

Comments

Då var det ny vecka, men ingen skillnad för mig. Jag är fortsatt hemma, sjukskriven. Min ork är låg, men jag försöker ändå träffa andra och hitta på sådant jag brukar tycka är roligt. I helgen har vi varit igång en hel del, vilket var roligt - en väldigt lyckad helg! Men idag känner jag hur mycket energi jag förbrukade. Jag känner mig helt tom!

Jag har gruvat mig lite för att acceptera och inse, men nu kan jag inte fly längre. Diagnosen är satt och näringsdrycker utskrivna. "Har du gått ner i vikt? Jag bedömer att du lider av en ätstörning. Du behöver hjälp att bryta detta nu." På pappret stod sedan de hemska orden ätstörning UNS. Det är någonting med just ätstörningar som gör mig illa till mods. Jag vet inte riktigt vad det är, men kanske någon form av skam blandat med rädsla...

Just nu befinner jag mig i ilskan över att ha problem med maten. Jag vill verkligen inte ha det så och känner mig såå förbannad på mig själv för att jag inte kan stoppa det! Vågen tickar neråt vecka för vecka och trots paniken över det så kan jag inte förmå mig själv att äta. Näringsdryckerna är just nu min räddning. Vissa dagar är det de enda jag får i mig, men än så länge ser jag ingen skillnad på vågen och jag är precis lika trött som tidigare.. Förra veckan funderades det kring inläggning för behandling mot ätstörningen. Där vill jag aldrig hamna. Vill bara skrika!

Likes

Comments

Igår tappade jag all energi och förbrukade hela dagen i soffan. Idag ser inte bättre ut. Jag vet vad jag borde göra, men orkar inte. Vovven gnäller och vill gå ut, vilket är ett måste men jag orkar verkligen  inte. En anhörig ringde och ville ha med mig till stranden. Jag vill, men orkar inte och skyllde på något.

Jag vill inte vara här igen. I orkeslöshetensland..

Likes

Comments

Jag har inte skrivit på några veckor och det beror på att jag inte haft lust eller ork. Just i detta nu är jag sjukskriven på heltid och har så varit sen i början av juli. Anledningen till det är att min kraft är slut. För knappt två veckor sedan var jag extremt nära att avsluta allt. Det som stoppade mig var det fantastiska skyddsnät jag har omkring mig som genast la upp en plan för att jag ska kunna hållas levande, på rätt sida om de låsta dörrarna. Mitt och alla andras mål är att jag ska få vara fri och det är vad vi kämpar för just nu.

Likes

Comments

Jag läser i ett vårdintyg som skrevs på mig för tre år sedan. Läser och minns - allt känns så nära, som om det var förra veckan, men det har gått tre år... Inkom på vårdintyg från öppenvården. Polistransport till psykaktuen.Motsätter sig vård. Har bältats på grund av självdestruktivitet X antal gånger. Undervårdtiden flera självdestruktiva handlingar. Gjort upprepade hängnings- ochkvävningsförsök. Nödvändigt med extravak. Liksom vid tidigare tillfällen mycket svårbehandlat. Funderingar på överflyttning till Växjö. Ansöker härmed om fortsatt vårdenligt LPT. Som det ter sig nu så finns det inga som helst möjligheter attsköta detta på frivillig väg eller i öppenvården. Det föreligger i nuläget en ökadsuicidrisk. Resultatet av intyget blev fortsatt tvångsvård. Ett resultat jag visste redan innan vi satte oss i det stora rummet där äldre gubbar skulle bestämma vad som skulle hända med mig. Det var alltid så förutsägbart vad de skulle bestämma - nämligen samma som läkaren. Varje gång. Advokaterna som jag tilldelades var bara för syns skull. De gjorde aldrig någon nytta utan var bara med för att det var bestämt så enligt lag. En gång försökte jag avsäga mig advokaten, men det gick inte eftersom jag ansågs som allvarligt psykiskt sjuk och då räknades inte mina ord. De flesta advokater var inte det minsta intresserade av vad jag hade att säga, utan ville bara få förhandlingen överstökad så de kunde återgå till sina riktiga mål.

Men så en dag klev en kvinna in på mitt patientrum med block och penna, i stiliga kläder och uppsatt hår. Jag dömde henne direkt och placerade henne i samma hög som alla andra advokater jag träffat. Men så började hon prata, fråga och visa intresse. Jag öppnade mig något och lät henne förstå att jag inte ville vara kvar på sjukhuset och varför. Hon stannade i 40 minuter, vilket var längre än alla de andra advokaterna stannat - tillsammans. Hon ifrågasatte all den "vård" jag fick och varför jag inte fick den vård jag borde. Hon undrade vad jag gjorde där, i en evighetsmaskin fram och tillbaka i en skrikig korridor. Varför fanns det ingen plan? Varför fanns det ingen behandling? Du ska inte vara här. Du är för bra för det. sa hon till mig innan hon gick och den meningen ekade i mitt huvud när jag klev in i den stora salen några dagar senare och för första gången själv talade till domare och nämndemän. Utgången blev trots det som alla andra gånger - fortsatt tvångsvård. Men jag fick en läkare på min sida och släpptes därmed ut på promenad med personal för första gången på flera veckor. Ibland lönar det sig att stå upp för sig själv.

Likes

Comments

Jag skriver alltmer sällan här och anledningen till det är att jag har mycket omkring mig just nu och kanske också för att jag inte vet vad jag ska skriva. Jag är en person full med tankar och ideer, som jag svårt att slappna av och som nästan alltid är igång, men att skriva anonymt är lite svårt för mycket av det jag vill ha sagt kan avslöja vem jag är och jag är hyperrädd för att någon ska förstå vem jag är, trots att jag vet att chansen för det är väldigt, väldigt liten!

Jag tror att jag tidigare skrivit att jag slutat med min ADHD medicin, vilket jag först var ganska nervös över då jag inte var säker på om det skulle fungera, men det har faktiskt fungerat utmärkt! Jag har använt mig av det jag lärt mig i terapin, olika strategier för att inte dras med i de starkaste känslorna (främst ilska) och det har fungerat. Dock är jag mer impulsiv både vad gäller att handla saker och att skoja vid lite fel tillfällen. Dessutom har jag någon konstig grej för mig när jag inte äter medicinen och ska skoja med någon - jag ska alltid skojslå på personen, vilket jag inte gör medvetet utan plötsligt har jag dunkat till S utan att jag hunnit fatta att det var det jag hade tänkt göra och det är oftast alldeles för hårt! Det blir mer som att slåss och inte som en skämtsam dunk. Så just nu håller jag på med "projekt sluta slåss för hårt på skoj", men det går än så länge inte alls bra ;)

Idag kommer ett av boendestöden hit och vi ska laga mat, vilket också är en sak som är lite svårare nu utan medicinen för det blir så rörigt i mitt huvud. Jag glömmer ingredienser och tappar bort mig i vad jag håller på med, glömmer sätta på plattor eller sätter på fel plattor, häller av vattnet innan pastan är klar osv. Förra gången lagade jag lasagne, men glömde lägga i plattor - som tur var uppmärksammade boendestödet det så jag fick hälla ur all sojafärs och börja om. Men jag tänker att det mesta av det som blir svårare utan medicinen är överkomliga saker som jag tror jag kan lära mig hantera/bemästra. Det hade varit svårare om det blivit som tidigare - att jag fick extremt kort stubin och tände till med enorm ilska på minsta lilla. Så har det inte varit nu (ta i trä) och det känns jättebra - kul att se en positiv förändring.

En positiv sak jag kan skriva är att jag nu fått gå över till natten på jobbet, vilket känns jättebra då det innebär att jag slipper all stress och press. Jag har velat detta sen jag började på arbetsplatsen där jag är nu och nu har det alltså äntligen hänt.

Likes

Comments

"Jag vill inte mer, fattar ni inte det!? Låt mig bara dö för i helvete! Jag orkar inte med detta mer!! Lägg tiden på någon som har något att komma tillbaka till istället!!"

Dörrar som smälldes igen, blod som rann, möbler som kastades omkull, saker som kastades, fysiska fighter som uppstod mellan henne och personal och så alla upprepade självmordsförsök.

Hon borde tänka på övriga patienter var det någon som sa, men hon kunde ju inte ens tänka på de hon älskade. Hon var alldeles för mörk i tankarna. Ingen styrka, lust eller kontroll kvar. Ingen livsgnista. Hon ville bara glömma omvärlden och alla som befann sig i den. Glömma den, för att det då skulle vara lättare att lämna den.


Jag blev bättre. Jag tog mig upp. Jag överlevde. Jag var stark. Det känns häftigt.

Likes

Comments