View tracker

Var idag på MOA, dit jag nu går för att träffa behandlingsassistent två gånger per vecka. Fantastiska människor och jag känner att jag kan få rätt hjälp och ta mig ur mitt missbruk. Jag är för "frisk" för att hamna på behandlingshem, men klarar inte av att ta mig ur det själv.

Mitt alkoholintag har i perioder varit destruktivt i många år, men har hela tiden trott och hoppats på att jag ska kunna "vara som alla andra". Det är konstigare att inte dricka, än att dricka i sociala sammanhang. Ibland har det funkat, men oftast inte. Förra hösten började jag äta antabus, då vare sig jag eller familjen kände att orken fanns för fler återfall. Mådde super! Äntligen kunde jag inte dricka och familjen kunde slappna av. I början av april fick jag klåda, var trött och hängig men trodde det var pga att livet gick i 120 knyck. När min äldsta dotter en dag i mitten av april sa att mina ögonvitor var gula, så åkte jag till läkaren och tog prover. Det visade sig då att jag är 1 på 1000 som inte tål antabus. Värdena som de mäter, alat och asat, ska ligga på under 0,6 respektive 0,7. Mina var uppe i 20 respektive 11. Blev då inlagd för provtagning samt ultraljud på levern.

Värdena sjönk ganska snabbt och levern hade tack och lov inte tagit någon skada.

Fick ett åter fall straxt efter detta och även ett i mitten på maj. Valde då att lägga in mig på psyk, beroendeenheten, för att få hjälp. Fick där börja med antabus igen, samt campral och naltronex. När jag i juli tog nya leverprover, visade det sig att de stigit i taket igen....


Antabusen och naltronexen sattes då ut och jag fick order om att inte äta fet mat, för mycket socker etc, samt att dricka leverrenade dryck på bla citron, ingefära. Denna gång tog det tid att få ner värdena. Är bara en månad sedan de var nere under strecket. Har sedan i augusti haft flertalet återfall. Har gått i kbt, men det hjälper föga. Har legat inne på psyk en gång till och där fått nya ångestdämpande. Dessa hjälper äntligen mot den djävulska ångesten som gör att jag dricker. Men dock inte mot suget. Gör allt i min makt för att hålla mig nykter. Vet att mina barn inte orkar mer.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej jag heter Erika och jag är alkoholist.

Anledningen till att jag skriver här idag, är för att det är en del av mitt tillfrisknande att få berätta för andra. Jag tillhör de 10% av Sveriges befolkning som inte tål alkohol, alla är dock inte uttalat alkoholister, men har problem med atthantera den. Brukar säga att jag är allergisk mot alkohol. Om någon då frågar,vad jag menar, så säger jag att jag blir helt enkelt blir dum i huvudet av den.Har dessutom inget stop när jag väl dricker.

Jag har nästan aldrig druckit i veckorna och inte ens varje helg. Men när jag väl dricker, så gör jag det till jag stupar och får minnesluckor. Kan lätt klunka imig vitt vin som om det vore saft. Dessutom blir jag aldrig bakfull, vilket är synd. Kanske hade det hjälpt mig. Nästan alla människor kan dricka alkohol omde vill, och ändå leva långa, friska liv. Och nästan alla kan bli alkoholberoende redan i unga år. Allt beror på hur man dricker.

Idag är det min nionde dag som nykter.

Det värsta med min alkoholism är att jag skadat de jag älskar mest, min man, mina föräldrar och framförallt mina barn. Jag har varje gång jag druckit valt alkoholen framför dem. Inget jag är stolt över direkt.

Jag lever just nu med en enorm ångest. En ångest som river och sliter i mig.

Jag blev kär i alkoholen redan första gången som jag drack som 14-åring. Gjorde nog som många unga gör idag, jag snodde lite slattar från mina föräldrars barskåp eller fixade det genom en äldre kompis, och smög med mitt drickande för att klara avatt vara social på discon/fester.

Har sedan tonåren levt med en oro och ångest i kroppen som inte går att förklara för den som inte upplevt den. Var genom hela min grundskoletid mobbad av några killaroch tjejer i min närhet. De tryckte upp mig i väggen, hotade, hånade mig föratt jag var ful, liten, äcklig. Spolade mitt huvud i toaletten, tog sönder minaböcker, gömde och slängde mina saker i soptunnan. Blev alltid vald sist på gympan, ”ni kan ta resten”, det var jag och två till. Jag valde alltid att duscha sist för att slippa glåporden som ”planka”, ”skelett”, ”biaffrabarn”.Blev alltid retad för att jag var liten, tunn och hade små fötter, så mamma fick köpa förstora skor och jag hade alltid dubbla byxor på mig för att inte se så smal ut.

Visst, jag hade vänner, men aldrig några som stod upp för mig. Jag fick vara med ett gäng på fyra tjejer ibland på helgerna,men ofta var det så att jag fick sitta kvar i ett rum, medan de gick undan föratt de skulle prata om något viktigt. Jag har alltid känt att jag inte duger till, att jag oftast bara är till besvär.

Var som barn väldigt lugn och blyg. Växte upp i en bra familj med mamma, pappa och storasyster. Min mamma hade dock perioder med depressioner, då hon låste in sigi ett rum i flera dagar och inte var närvarande. Hade underbara farföräldrar som alltid fanns tillhands. Vi bodde i villa, och jag brann och brinner fortfarande för mina djur. Djuren, framförallt mina hundar har alltid visat sin kärlek villkorslöst och jag vet inte hur många gånger jag gråtit mig till sömns med min hund.

Jag märktes inte så mycket som barn, lekte för mig själv. Försvann i böcker, i lekandets fantasi. Där och då drömde jag mig bort och blev någon. Min storasyster var alltid duktig i skolan, hade många vänner, medan jag, när jag kom upp i tonåren bara strulade. Festade, utnyttjade och blev utnyttjad utav killar, skolkade,smygrökte och gick ut ur grundskolan med urusla betyg. Kom dock in på 2-årig social linje. Där trivdes jag och blev för första gången i mitt liv sedd för den jag är. Detta märktes ju förstås även på mina betyg. Även om de inte var itopp, så var de mer än godkända.

Jag är en människa som alltid haft mycket energi, svårt att koncentrera mig, fokusera och sålla intryck, kan vara både ganska impulsiv och intensiv. När jag växte upp, var detta inte så uppmärksammat som det är idag och även mobbningen togs med en klackspark.

De flesta dagar klarar jag utan några större problem att lyssna och vara närvarande, medan det många gånger känns som att det är något inom mig som försöker ta sig ur min kropp.

Varje dag är nu en kamp. En kamp mot alkoholen. En kamp mot att få tillbaka lite förtroende av mina barn. En kamp att andas.




Likes

Comments

View tracker