"Det är inte nyttigt att hata människor" säger mamma till en femårig Emelie som precis blivit kopiöst sårad av en kompis. Just i det ögonblicket kunde jag inte tänka mig något annat men idag 13 år senare tänker jag ofta som mamma. Att fyllas av hat och illvilja är känslor som vi ogärna låter oss känna och ge utlopp för. Jag tror det beror på den anledningen att vi kan bli oberäkneliga om vi låter oss känna för mycket. Jag är en högkänslig person och mina handlingar påverkas väldigt starkt av mina känslor men jag försöker ändå minimera ”skadan” ibland. Kan det kanske vara så att det är fel av oss att lägga band på oss för mycket? Kan det kanske vara så att vi istället för att lära oss stänga av och dölja vårt rika känslospektra borde lära oss hantera det på ett annat sätt. Tänk om vi började säga åt varandra att det är okej och att vi använde dessa känslor för att skapa istället för att förstöra. Konstnärer och artister använder sina starka känslor för att skapa vilket alla kan lära sig att göra. Att använda sitt hat och illvilja för att förstöra för någon annan tror jag inte är utvägen men att istället använda känslorna för att skapa eller engagera sig kan man vända känslorna till något positivt. Dessutom kan skapandet resultera i en stolthet och ett utlopp för hatet.

Nietzsche är enav de filosofer som förespråkar det tankesättet som säger åt människan att inte visa sitt hat. Han menar att "hat och en längtan efter hämnd är ett tecken på svaghet… Hat är nämligen, enligt Nietzsche, ett uttryck för den egna maktlösheten och rädslan för den egna förmågan och har en tendens att helt uppsluka en person” (Heberlein, En liten bok om ondska, s 66). Jag tycker han har rätt i det att hatet har en tendens att uppsluka någon men vad är det för fel med att känna mycket. Att ha ett rikt känsloliv är en kvalitét jag anser människor värdesätter för lite. Med hjälp av mycket känslor kan man skapa vackra målningar, skriva hitlåtar och handskas bra med uppgifter i skolan. Handlar det inte snarare om att vi måste lära oss att hantera känslorna på rätt sätt.

Det finns de som säger att kärlek ofta gränsar till hat och jag tror det har och göra med den hjälplösheten som man kan känna när man har dessa känslor. Nietzsche menade att maktlösheten som man har vid hat är ett tecken på svaghet. Jag förespråkar till skillnad från honom en syn på livet som handlar om hur viktigt det är att låta sig känna. Att man inte ska visa medkänsla, sympati och istället försöka vara dominant och okänslig är Nietzsches värderingar. Jag förkastar hela idén. Att sträva efter att leva ett sådant liv tror jag kan resultera att vi skapar robotliknande människor utan ett uns med tro på människovärdet.

Filosofen Claudia Card aktualiserade en tanke som jag länge haft nämligen hur viktigt det är att låta sig känna. Hon skriver i hennes text The Atrocity paradigm att ”det faktiskt kan var konstruktivt - och -rimligt - att hata en våldtäktsman” (Heberlein, En liten bok om ondska, s 68). Card tycker inte att det är nyttigt att vältra sig ihatet men det kan vara ett sätt att distansera sig från det ”onda” som hänt. Jag har själv blivit våldtagen och till en början vågade jag inte låta mig själv känna. Det var läskigt att visa hur sårad jag var och det krävdes tid och hjälp att bryta den barriärer men när det var gjort började jag må bättre. Precis som Card också senare skriver så bidrog våldtäkten till ett brinnande engagemang att vilja göra världen till en bättre och säkrare plats. Så länge man förstår att alla människor har kontraster och inte är rakt igenom ”onda” så är det okej att känna hur mycket man behöver. Jag tror till skillnad från Nietzsche att man ska lära sig förlåta. Om man förlåtit kan det infinna sig ett lugn som hjälper personer att leva vidare även efter ett trauma. Jag anser att det är en av de viktigaste sakerna man kan lära sig i livet, att förlåta. Att förlåta behöver nödvändigtvis inte enligt mig betyda att man försonas med en person eller att känslorna måste dämpas. Jag tror mer det handlar om att ge sig själv en chans att gå vidare.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Under två års tid har jag lyssnat på en podd som heter Spöktimmen. Där berättar två tjejer i tjuoårsåldern om sådant som fascinerar oss människor, bland annat ”ondska”. Deras avsnitt kan egentligen handla om allt ifrån hemsökta platser, sekter till livsberättelser om de mest brutala mördarna. Jag har länge fascinerats av ”mörkret” här i världen men inte riktigt förstått varför. Man börjar ifrågasätta livet och hamnar nästan i en existentiell kris.

För bara några år sedan var jag starkt emot mördarspel och jag tittade inte på skräckfilmer av ren princip. Jag förstod och förstår väl egentligen inte syftet med att bli helt förfärad och fylld med fasa. Jag vill gärna tro att världen är en lycklig plats med snälla och omtänksamma människor som menar väl. Detta har jag under de senaste åren börjat ifrågasätta i och med att jag själv blivit utsatt för händelser som gjort att jag börjat tänka att det kanske finns onda människor.

För några år sedan kommer jag ihåg att det debatterades flitigt huruvida det var skadligt för det mänskliga psyket att kolla på skräckfilm samt spela spel där syftet är att mörda andra. Brutaliteten i dessa spel var det man trodde lockade ungdomar och kanske spelar inte åldersgränser någon roll för att förhindra att personer blir inspirerade. Jag tror att det kan vara av stor vikt att man utvecklar sin moral innan man utsätter sig själv och kollar på filmer som ifrågasätter vad många är överens om ”moraliska lagar” exempelvis att mörda sin familj oprovocerat eller våldta, kidnappa och äga andra. Däremot går det inte att komma ifrån att dessa filmer, spel och även böcker är skapade ur människans fantasi och därmed något som inte är så främmande som vi vill tyckas framställa det.

”Fiktionen speglar verkligheten, och verkligheten imitera fiktionen. Det finns alltså goda skäl att undersöka fiktionens framställning av det begrepp, ondska som jag intresserar mig för (Heberlein).

I detta citat beskriver Heberlein hur jag länge sett på begreppet och förhållit mig till ”ondska”. För att förtydliga ytterligare vill jag ta upp ett fall i USA som jag hörde talas om nyligen som aktualiserar citatet. I USA för några år sedan var det en tonårspojke som mördade/sköt ihjäl sin lillasyster och sin mamma. Någon månad dessförinnan hade han sett filmen Halloween som handlar om en pojke som brutalt mördar delar av sin familj utan att visa ett uns av ångest. Tonårspojken blev såpass fascinerad att han därmed planerade och genomförde mordet för att se efter om han skulle reagera på samma sett som huvudpersonen i filmen och inte ångra sig eller bli ledsen efteråt. Det handlade därmed om att verkligheten försökte imitera fiktionen vilket Heberlein lyfter att vanligt. Däremot som jag nämnde tidigare så används även hemska och brutala rättsfall osv till att försöka skapa fiktion. Det är därmed ett kretslopp, inte två skiljt olika världar som ibland sammandrabbar som man ibland så gärna vill tro.

Under en period i historien och även idag vill vi ofta distansera oss från förövare med motiveringen att de är inte som vi medan detta tror jag egentligen är helt fel. Med hjälp av psykologer, filosofer och andra tänkare försöker Heberlein aktualisera begreppet ”ondska” igen och få oss att förstå att det är mer komplext än vad som ofta framställs i media. Ofta hör vi på nyheterna grannar till kidnappare och våldtäktsmän beskriva förövarna som till synes ”vanliga människor” vilket gör att temat ondska både fascinerar och förfärar oss men även gör det mer aktuellt att diskutera än någonsin. Det handlar om att vi behöver förstå komplexiteten med ”ondska” inte klumpa ihop allt till en liten boll och ta distans ifrån det. När vi förstått ondska kanske vi också förstår människan bättre.

Likes

Comments

En sådan bok som "En liten bok om ondska" av ​Ann Heberlein har jag inte tidigare läst men jag kan ändå tänka mig att den är speciell. Trots att det finns en tydlig struktur liknar den inte läroböcker där var stycke talar för sig själv. Jag upplever istället att mycket flyter ihop, återkopplas och reflekteras många gånger på olika sätt. Heberlein använder sig dessutom av mycket citat vilket gör att boken känns "större" och viktigare på något sätt. Det bidrar säkerligen till att jag ser boken som något mer än en samling av en persons subjektiva tolkningar av ondska. Istället ser jag en samling av tiden, en samling av människors erfarenhet inom ämnet och fascinationen av det "onda". Genom otaliga namn och exempel som belägg vidrör hon också verkligheten på ett sätt som gör det hela mer trovärdigt och sammansvetsat. 

Heberlein bjuder även in till självreflektion i läsningen genom frågor som man som läsare ska tänka över. Detta gör att man hela tiden är alert och försöker förstå. Frågorna ger mig en chans att kunna föreställa mig själv i sammanhanget. Exempelvis skriver Heberlein "Vad gör vi om de onda är precis som vi?" och det gör att jag börjar reflektera. Jag börjar tänka på människor omkring mig och sådana som jag anser ha genomfört "onda" handlingar. Sedan när författaren fortsätter försöker hen besvara frågan som ställdes med citat och iakttagelser vilket gör att man kommer till fler insikter än vad man var kapabel till själv. Detta ger en dynamik i läsningen som gör boken så speciell. 

En annan sak som Heberlein gör är att hon presenterar allt utifrån ett "vi" perspektiv. Hon skriver därmed om oss både hen och jag vilket resulterar i att i alla fall jag känner mig mer intresserad. Det för mig närmare den verklighet hon beskriver. 

Likes

Comments

Direkt när jag läste "Tills man dör lever man" av Niklas Källner så började en massa tankar och frågor bubbla i mitt huvud. Det enda vi vet säkert är att vi får livet. Det är allt vi får och då är det upp till oss att göra det bästa utav det. Oavsett hur livet utvecklar sig så tror jag att det är som Källner skriver, tills man dör lever man.

Men lever man bara för att hjärtat slår eller finns det vissa kriterier som måste uppfyllas innan man kan påstå att man lever? Finns det någon mening med livet? Vad anser du? Har du gjort någonting i livet som du verkligen ångrar? Dessa frågor vill jag diskutera med gruppen.

- Ida Kristiansson -

Likes

Comments

När jag läste boken "Tills man dör lever man" av Niklas Källner fick jag ta del av många intressanta och häpnadsväckande berättelser, jag minns speciellt de intervjuer som han gjorde med barn eftersom att de gav så oväntade svar. En nioårig pojke berättade om hur han skulle använda sina framtida barn som psykologer, så att de kan hjälpa människor som behöver hjälp. Detta fick mig att tänk att barn kanske märker mycket mer än man kan tro ibland. Han förklarade också vad psykologer gör: "De säger: Hur känns det? Hur är det?". Det krävs en djupare förståelse för att kunna se att det finns människor som behöver hjälp på andra sätt än med fysiska problem och även om pojken troligtvis inte vet vad psykisk ohälsa är så har han ändå fångat upp att människor ibland behöver prata om hur de mår. Jag vet inte, men jag tror att barn uppfattar saker som andra människor säger och gör, och utifrån det drar de egna slutsatser. Det är därför som pojken ville att hans barn skulle bli psykologer, för att han tror att det behövs och att det kommer att göra saker bättre.

En annan sak som jag reflekterade mycket över var när människor berättade om misstag och saker de ångrade. Vad fick dem att göra saker som de sedan ångrade? Varför tycker de att något som kändes rätt då känns så fel nu? Eller kändes det någonsin rätt? Så många tänkvärda frågor och tro mig, svaren var än mer tänkvärda. Exempelvis var det en kvinna som upplevde att hon hade varit för beskyddande mot sin son när han var liten: "Det är bättre att skydda barn i verkligheten än att skydda dem från den. Jag skyddade nog min son för mycket från verkligheten". Jag tycker att det är fascinerande att se hur människor reflekterar över sina handlingar och med lite distans till dem kan erkänna att de inte alltid har gjort det som var bäst, oavsett om det var medvetet eller inte. Andra har lärt sig hur de bete sig genom att de har drabbats av andras misstag. Jag rekommenderar boken starkt eftersom att det finns så mycket fängslande historier.

- Ida Kristiansson -

Likes

Comments

Temat i boken "Tills man dör lever man" av Niklas Källner är livet. Det är uppväxt och problem, döden och relationer. Livet helt enkelt. Jag fastnade helt och hållet i den här boken och alla fantastiska historier. Boken faller under kategorin psykologi vilket är ett ämne som generellt sett intresserar mig mycket. Människors beteende, känslor och vad som driver en person till specifika handlingar är något som är väldigt tankeväckande där man ifrågasätter varför man egentligen reagerar eller gör som man gör. Detta är något vi har pratat om i skolan, bland annat i kursen psykologi. Jag tycker att det är fascinerande vilka upplevelser vissa människor har varit med om och sen är det barnen.

De där barnen med sina vilda fantasier och tankar om hur livet är och kommer bli, fastän dom knappt har levt det själva. De flesta av de intervjuade är vuxna, trots att det är ett ganska stort spann det med, men det är just de få barn som är med som jag tycker ger boken en helt ny dimension. Många barn ser världen på ett helt annat sätt än vad de flesta vuxna gör och de tillför otroligt mycket humor och charm till historierna.

Bokens tema kan också ha ett viktigt syfte eftersom att den ibland berör svåra frågor. De fina berättelserna om kärlek och sorg kanske kan hjälpa människor som själva söker svar, att komma lite närmare dem. Vissa saker i livet är ibland svåra att prata om, det kan vara ganska jobbigt eller abstrakt, men då kan man bläddra i den här boken och förhoppningsvis få lite vägledning. Det finns så mycket man kan säga om livet men det enda man vet är att alla har vi det olika men ändå har vi det ganska lika. Vi går alla igenom jobbiga saker, vi känner glädje, vi blir kära och vi dör. Därför är den här boken så briljant, det finns något för alla oavsett vem man är.

- Ida Kristiansson -

Likes

Comments

Ida Holmsten som boken är en biografi om; handlar om hennes liv som mamma och kriminell, utanförskapets konsekvenser samt kärlekens kraft att förändra. Ida har skrivit boken med hjälp av Theodor Lundgren som är en svensk frilansande skribent.

Jag valde boken dels för dess genre; självbiografi. Jag är inte mycket för att läsa böcker och tror därmed att en bok med denna genre kan fånga mitt intresse. Dels för att den handlar om våld och alkohol, som varit en del i mitt liv de senaste tre åren pga att mamma var tillsammans med en alkoholist. Han valde att inte sluta med alkohol fastän att han visste att vi skulle backa. Tyckte boken lät intressant för att hon tar upp alkohol och våld. Hur hon gick till väga för att sluta och hur hon kombinerar livet som mamma och kriminell.

- Isabell Bengtsson -

Likes

Comments

I boken "Tills man dör lever man" av Niklas Källner har han och hans fotograf intervjuat människor som de har stött på ute på gatan. Boken innehåller mängder av bilder på de intervjuade och Niklas själv och den har ett väldigt luftigt och estetiskt tilltalande upplägg.

Författaren beskriver så väl bokens innehåll "Boken tar avstamp i tankar om livets början, om uppfostran och uppväxt, för att sedan avhandla såväl det liv vi lever i som det liv som inte alltid blir som man har tänkt sig. Boken avslutas sedan med ett kapitel om livets slut, inte minst om det svårpratade ämnet döden", helt enkelt en bok med otroligt mycket livserfarenhet. Dessa delar som han pratar om kan liknas med kapitel, varje del har ett inledande citat från den kommande delen.

Språket i boken är ganska avslappnat och informellt. Texten påminner några gånger om en tidningsartikel, ibland är det frågor och svar och ibland är det en berättelse. Detta gör texten mer livlig och varierad. På något vis lyckas Niklas Källner verkligen engagera läsaren, ibland känns det nästan som att man står där bredvid honom när han genomför sina intervjuer.

- Ida Kristiansson -

Likes

Comments

Ann Heberlein är en prisad författare som har skrivit boken; En liten bok om ondska som jag ska föra en bokblogg om. Denna bok handlar om alla människors ansvar i konflikter och tragedier. Jag har än inte börjat läsa men baksidan och ni vet den där lilla sammanfattningen som finns där är otroligt gripande. På något sätt får den mig att känna mig medskyldig till alla världens tragedier eftersom hon där skriver om alla människors ansvar.

Jag har under en tid i mitt liv börjat förstå vart jag har mig själv och vem jag vill vara. Själv identifierar jag mig som feminist och försöker i den utsträckning jag kan föra debatt kring jämställdhet men det är inte så enkelt som man kanske tror från början. Det jag menar är att det är lätt att ha tydliga värderingar och ståndpunkter i huvudet medan man kanske inte alltid följer dessa i praktiken och reagerar på händelser när de faktiskt inträffar.

Vi pratar ofta om hur bra vi har det i Sverige och allt för sällan belyser man de skeva idealen och stereotyperna i den öppna debatten. Jag tycker att människovärdet diskuteras för lite och hamnat i skymundan för den ekonomiska tillväxten och frågor om pengar. Vi har fortfarande många saker vi måste förbättra i vårt samhälle och genom att inte erkänna dessa skillnader mellan kön, etniciteter och så vidare så blundar vi kanske också när det inträffar tragedier relaterade till dessa värderingar. Ann skriver "Förutsättningarna för att onda handlingar ska kunna utföras är alltid den stora, tysta massans likgiltighet... Den stora gemensamma nämnaren är du och jag... Vi som är åskådare." Det får mig att tänka på alla hemskheter som inträffar i världen och hur lite vi människor faktiskt engagerar oss och hjälper varandra. 

- Emelie Nilsson -

Likes

Comments

Jag ska börja läsa boken "Tills man dör lever man" av Niklas Källner. Det är en samling av många, många intervjuer som han har utfört. Utan att ha börjat läsa har jag uppfattat det som att det är människor som han har träffat på gatan. Jag hoppas och tror att boken kommer vara mycket intressant eftersom att jag intresserar mig för psykologi och den rör sig inom det området. Det här med intervjuer är en spännande grej eftersom att man aldrig kan veta vad man får för svar på den enklaste frågan. Jag tror att jag kommer få ta del av en massa intressanta historier och livserfarenheter.

- Ida Kristiansson -

Likes

Comments