View tracker

​Jag är ju så dålig på att faktiskt skriva här. Men det är ju inte heller poängen att jag ska skriva massor heller. Poängen är väl att jag har detta stället när jag inte längre orkar ha mina tankar som tankar, och hellre vill se dem som ord. Det är det enda jag vet.

Jag försöker att vara glad, jag försöker så hårt. Lyssna på positiv pop-musik, läsa fina citat, jag vet inte ens. 
Jag känner mig kanske glad men jag känner även att glad inte riktigt är rätt ord. Eller så är jag glad, men jag känner mig inte fullständig?

Ibland tänker jag att jag tänker för mycket. Nu, är ett sådant tillfälle. Det hela kanske handlar om att bara släppa taget och låta känslorna ta över från tankarna. Men då tänker jag att jag skulle bli galen. Det, eller en självklar förebild under romantiken.

Vad det är jag försöker säga här vet jag inte heller. Det kanske är bra och "renande" för huvudet att få ut lite saker ibland. Att skriva ut de jag går runt och grubblar på så att jag inte behöver grubbla.

Men det jag egentligen tänker på majoriteten ​av tiden är att jag inte är överens med min vinterjacka och vill uppgradera mig till min vår-/höstjacka. Dock är det fortfarande lite för kallt ute, jag tänker att när 5+ är medeltemperatur borde det vara ok.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är nog ganska tydligt i och med titeln, men ja, tw ätstörningar.

Att ha en ätstörning är inte att vara söt, smal och hälsosam.
Att ha en ätstörning är ett heltidsjobb.

Du drar dig iväg från allt och alla du känner. Du förlorar alla.
Du är inkapabel att ta hand om dig själv. Du förlorar förståndet totalt.
Du kommer att inte tänka, du har inte energi att tänka och du kommer att svimma.
Allt blir 10x svårare och du måste sova 10x mer.
Dina betyg kommer att lida och du kommer att bli ifrågasatt dagligen.
Du kommer inte att ha någon energi över huvud taget och att göra läxor kommer bli lika svårt som att bestiga ett berg.
Se det är inte bara din kropp som svälter och tynar bort, det är även dina tankar, ditt förstånd.
Du kommer att frysa konstant. Inte på ett sött "får jag låna din tröja" sätt.
Du kommer frysa så att dina fingrar blir gråa och livlösa. Du kommer inte att kunna fokusera på något.
Din kropp kommer vara för fokuserad på att hålla dig varm att den stänger ner andra funktioner. 
Inga av dina kläder kommer att passa och du har inte råd att köpa nya varannan månad.
Du kommer behöva 10x så mycket smink för att inte se död ut.
Påsarna under dina ögon går inte ens att täcka längre. Dina ögonbryn kommer att trilla ut.
Du kommer inte att ha någon energi och du kommer bli irriterad på allt och alla.
Du gömmer dig och gömmer dig och gömmer dig och gömmer dig.

Vill du veta vad det värsta är?

Denna text kommer du inte att se som ett wake-up-call.
Du kommer inte att tycka det är sjukt hur folk "frivilligt" kan sätta sig i denna sits.
Du tycker inte att detta är sjukt.

Du längtar.

Till att vara så lost att allt ovanstående stämmer in på dig.

Tills du är fucking död.









Likes

Comments

View tracker

​Möte med skolläkaren. Mötet för att få en remiss om adhd-utredning skickad till bup. Nu är mötet slut och någon remiss är inte skickad.

När jag skriver detta började jag här skiva på en lång förklaring till varför ni ska tro på mig och ta mig på allvar. Den tog jag bort. Detta är min plats att andas utan att vara rädd för att ni ska döma mig och inte ta mig på allvar.

Hur många gånger kommer 'ta mig på allvar' nämnas i denna text?

Att inte bli tagen på allvar är nog mina största rädsla och det är även den som är anledningen till att jag söker hjälp för detta först när jag är 17. Det känns som att det för många är ett tecken på att det inte är så allvarligt, att jag klarat mig i hela 17 år. Har jag klarat mig?

Nej. 

Jag vill ha en remiss för en riktigt utredning. Inte för att jag konstant måste ha labels på allt. Inte för att jag vill ha adhd. (Vem vill det?)

Utan för att jag känner mig DÅLIG. Jag känner mig sämst på allt. Jag ser ner på mig själv så jävla mycket för att jag inte klarar det som alla andra klarar. 

Jag vill veta om det faktiskt är ahdh. Jag vill veta om det är något över huvud taget, för att slippa känna mig sämst. Jag vill inte ha en ursäkt för att slippa göra saker, men jag vill ha en ursäkt för mig själv. För att jag ska kunna sluta slå ner mig själv mentalt över att vara så jävla fucking sämst på allt!

Vet inte ens mer vad jag tänkte skriva. Har tappat orginalmeningen med denna text men den kanske kommer tillbaka i en annan text, vem vet?

Likes

Comments

Börjar jag med att säga hej? Vem hälsar jag på?

Hela denna blog har en stor fet trigger warning på sig btw.

Jag mår bra och dåligt på samma gång. Jag tror att jag mår bättre, eller så tror jag att jag mår så mycket sämre att jag tror att jag mår bättre? Jag vet inte, och det är vad detta bloggen handlar om.

Jag gillar ju att skriva och det är vad jag tänker göra. Jag behöver något sätt att uttrycka mig på under denna enorma art block jag är inne i och jag förlitar mig på ord.

Jag jag jag. Alla meningar börjar med just order 'jag' och på ett sätt känner jag mig otroligt självisk, men på ett annat sätt så är detta en blog om mig, mina tankar, känslor och mitt liv, så är det inte lite självklart att det är själviskt.

Hjälp vad jag hoppar mellan punkter och topics, sry not sry?

Aja, vi ses väl när jag känner ett behov att oversharea mitt liv online.

Likes

Comments