Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

När jag var 14 år var jag 100% säker på att jag inte skulle vara närvarande under min 18års-dag, jag var säker på att både jag och personerna i min närhet skulle vara lyckligare då. Lyckligare efterom att jag * inte längre skulle finnas vid liv.

Tankarna om att försvinna från livet skrämde mig aldrig utan gav mig istället ett lyckorus i kroppen, att dö var en fridfull tanke för mig.


Det finns dock en person som höll kvar mig vid liv, en personen som blev ett hinder för mig- det kändes som ett stängsel mellan livet och döden som jag inte kunde ta mig över på egen hand. Men jag Jag ville inte att det skulle finnas någon anledning till att leva, och jag ville verkligen inte anledningen var min mamma.


Likes

Comments

Under mitt andra år i första ring på gymnasiet fick jag nog, gymnasiet var inget för mig och det ända jag fick ut av att gå dit var ångest. Jag hoppade av skolan.

De få dagarna jag gick till skolan följde ångesten med, den var med mig överallt- i klassrummet, på rasterna, påvägen till skolan, under lunchen, på tunnelbanan, ångesten fanns där hela tiden. Det värsta var att ångesten var på mig extra mycket när jag kom hem från en skoldag. Den frågade mig varför jag inte kunde förstå något på lektionerna, varför jag inte gjorde något åt mitt utseende samt berättade hur värdelös min existens var. Min kropp var svag och trodde på allt som ondskan (deprissionen+ångesten) berättade för mig, ondskan tog över mitt liv och hur jag skulle hantera vardagen. Jag var inte längre mig själv och jag visste om det.


Jag kommer aldrig glömma den dagen då jag på morgonen vakande och var villig att utmana min ångest, för att sedan vinna över den.

Jag började tävla mot min deprisson vilket såklart var mycket krävande, jag intalde mig själv varje dag att jag skulle vinna kampen, att jag kommer vinna tillbaka mig själv. Jag var redo att ta mig ur det destruktiva förhållandet jag hade med ondskan inom mig.

Jag talade om för mig själv att det kommer vara Min dag imorgon, jag fokuserade bara på Mig själv och tänkte inget på ondskan. Värme och lycka spred sig i min kropp, jag kände känslan av seger- Jag kände hur jag redan hade vunnit kampen mot Ondsakn.

Gissa vad som hände? Jag vann.


Genom att Jag varje dag talade om för mig själv att jag är starkare än vad ondskan är blev mina ord verklghet, jag blev stark.



Likes

Comments

.....men , jag mådde inte bra.

Jag visste och var förberädd på att min kropp, mina åsiker, mitt ansikte och mitt humör skulle förändras till tonåren, det var jag redo för. Men att min livslust skulle gå från 100-0 kom som en chock.

Det kändes ungeför som att hela tiden åka bergodalbana, ensam, min kropp och mitt psyke var på spänn dygnet runt. Jag skämdes. Jag skämdes över min rädsla för omgivningen.

Att gå till skolan blev jobbigt men steget att ta sig till skolan var värre. För varje människa jag fick ögonkontakt med, gick förbi eller satt bredvid blev rädslan för omgivningen starkare och starkare. Jag kände hur varje människa kollade snett på mig, jag kände hur alla såg mig på det sättet jag såg mig själv på.

Rädslan spred sig & fick mig att sluta gå till skolan, sluta träffa kompisar, sluta göra saker- Rädslan gjorde mig sjuk.


Likes

Comments

2014

Under en lång peridod gick jag runt med värk i benet.

Det visade sig att mitt ben var infekterat, efter några veckor kunde jag inte längre röra benet och det gjorde ofta ont.

Läkaren gav mig några smärtstillande piller och efter 1,5 månad kunde jag gå igen.


Imon en kort period blev mitt vänsterben inflammerat ännu en gång, det var värre den här gången. Mycket värre.

Tillbaka till läkaren som gav mig högre dos av smärstillande piller.

Jag frågade lite irriterat min läkare varför jag bara fick smärtstillande? Jag behöver mer hjälp en så?

Svaret blev att mitt ben inte var ''tillräckligt trasigt''


Efter ca 1 månad var båda mina armar samt mitt högra ben sjuka, smärtan var oförklarlig och tanken om att fortsätta leva var minimal.

Mitt liv var inte längre ett liv och mina tankar handlade för det mesta om hur skönt det skulle vara om jag dog. Jag sökte vård i hopp om hjälp att kunna få mitt liv tillbaka.

Låt mig berätta hur sjukvården hanterade min (och många andras) sitvation.


Dom gjorde ingenting, min kropp var inte tillräckligt förstörd för att kunna få hjälp.

Sjukvården gjorde ingenting.


Likes

Comments

''Gillar du mig fortfarande?''

''Nej''

''Haha... men seriöst?''

''Jag var seriös.''


2 veckor tidtagare

Godmorgon älskling viskar han och ger mig en lätt puss på kinden, jag ger honom ett leende och en halvsovande blick. Han håller om mig i några minuter innan han stiger upp för att bege sig mot jobbet.

Jag älskar hans kramar, Jag älskar att känna energin och rusningarna av glädje.

Klockan är 10.32, Han är på jobbet och här ligger jag, ensam i han 1.60 säng. Det är skönt. Skönt att vakna och känna hans doft på kudden bredvid mig.

Jag är lycklig.


Ett meddelande innehållandes en pussemoji lyser upp på min mobilskärm, givetvis från honom. Jag ler lite smått för mig själv. Sms:et gör att mina tankar ramlar in på saker om honom, saker om oss (mig och han). Han jag just nu är kär i träffade jag för mindre ön 6 månader sedan.Men jag är rädd. Stunderna då tanken om att kunna ''förlora'' honom svävar i mina tankar skaver det i hjärtat. Jag skakar bort tanken snabbt då jag vet att han gillar mig, det har han sagt så varför skulle han då lämna mig, det skulle ju inte hända :) (tänker jag lyckligt)


''Gillar du mig fortfarande?''

''Nej''

''Haha... men seriöst?''

''Jag var seriös.''


Mina lyckliga tankar är bortblåsta, lika så är min och ''P''s handlingar. Våra sena telefonsamtal är borta, våra kyssar är borta, våra blickar är borta, vårt sex är borta. Det finns inget vi i jag och han längre.

''Fan Alva, inte igen! Hur kan du gång på gång tro att någon kommer till dig för att stanna? Har du ännu inte fattat att du är gjort för att vara ensam, helt ensam. Har du inte fattat att det hela tiden är du som gör fel samt du som förstör? Alva din tönt, sluta gråt''

Hör jag rösten i mitt huvud skrika till mig.

Jag sitter på sängkanten, mobilen liggandes i min vänsterhand och ett rakblad i min högerhand. Sluta gråt Alva, sluta gråt. Jag vet vad som får mig att sluta gråta men det är något som jag inte längre håller på med. Jag kastar rakbladet på golvet '' Jag är starkare nu! '' skriker jag till mig själv.

Den dagen var jag inte stark alls. Jag var helt förstörd. Rakbladet vann över den kloka delen i min hjärna den dagen. Han som sa att han skulle finnas där för mig när jag mådde dåligt lämnade mig pga att jag var ledsen, pga att jag mådde dåligt. Jag vet att den ända jag kan skylla på är mig själv och det gör jag, varje dag. Men snälla ljug aldrig om att du kommer finnas här för mig när du försvann då jag behövde dig som mest.

Likes

Comments

Sommaren 2014, Jag är 15 år och förstörd.


Jag försöker varje dag rymma från mig själv och mina tankar. Vara vart som helst förutom hemma, hitta fester där jag inte känner någon på platser jag aldrig hört talas om.


21/6 klockan 22.08. Yes. Jag har hittat en fest. Det tar mig 2 timmar och 30 minuter att komma dit. Jag sitter ensam på bussen och stirrar ut genom fönstret, vart fan är jag. Stationen där jag ska kliva av ropas upp av busschauffören och jag går av. Min skjuts för att komma till festen står bakom bussen och väntar på mig, det är en halvsmutsig vit skåpbil och i den sitter en tjej jag träffat några gånger (Lina) samt 2 äldre killar. Jag hoppas in i bilen, kramar om Lina och hälsar på dom 2 killarna. Det tar oss cirka 40 minuter att åka från busstationen till huset där festen är, det verkar ligga mitt ute i ingenstans men jag kan inte bry mig mindre om att klura ut hur jag ska mig hem, det löser jag senare.


5 burkar starköl, 3 glas vin och x antal shots är det som cirkulerar i min kropp just nu. Jag går till toan. En öppnad jägerflaska står på handfatet framför mig, jag greppar tag i den och klunkar samtidigt som jag kollar mig själv i spegeln med en tom blick. Alkoholen tar mig inte dit jag vill, dit som får mig att känna något mer än tomhet. Jag behöver något annat något starkare.

Jag sitter på trappen utanför ytterdörren och kedjeröker mina Marlboro light då killen som hämtade mig vid bussen kommer och bjuder med mig ner till hans bil. Jag följer med. I bilen tar han fram en påse med vitt pulver som får mig att le för första gången på hela kvällen, ja kokain äntligen något som kan få mig att känna. Han fixar fram 6 linor på en glasskiva, tre till mig och tre till honom. Dom försvinner upp i näsan fort. Jag berättar hur tråkig jag tycker festen är han instämmer och föreslår att vi ska åka någon annanstans, jag svarar ja och sätter mig i sätet bredvid honom. Han startar bilen, alkohol-och drogpåverkad kör han iväg.

Jag har ingen aning om vem killen bredvid mig är jag vet inte ens hans namn. Vingligt och snabbt kör han ut på en motorväg, vart är vi påväg frågar jag honom. På väg hem till mig svara han och lägger handen på mitt lår.


fortsättning..

Likes

Comments

Likes

Comments