Här sitter jag i soffan och tänker på hur fort tiden går. Om bara någon vecka blir Bianca 10 månader och sen säger de bara puff så är hon 1 år. Trodde inte riktigt på mina kollegor när de sa att tiden kommer springa iväg när du väl går hemma, men jo tack tiden har verkligen gått fort. Bara sen jul har de känts som veckorna flyger förbi och nu börjar man fundera på hennes kalas och vad man ska bjuda på osv. Ja jisses snart går jag där på jobbet igen, men de ser jag faktiskt framemot. Inte för att jag tyckt de varit långtråkigt eller så att gå hemma, men jag har nya utmaningar att ta mig an till hösten och de är jag väldigt spänd och förväntansfull över. På tal om jobb så kommer jag nu till det som rubriken lyder, heltid eller deltid?

Ja är det något som folk gärna har åsikter om så är det hur folk jobbar och då speciellt hur man väljer att jobba då man fått barn. Innan jag fick barn så fick jag höra ibland att "vänta bara tills du skaffar barn då kommer du också att jobba 75 %", precis som att de va en självklarhet för att man skaffat barn. Men varför skulle det vara de? Skulle jag vara en sämre förälder för att jag väljer jobba heltid eller?

Jag kommer att jobba heltid när jag kommer tillbaka och jag har aldrig haft nån tanke på att inte göra det. Detta betyder inte att jag inte vill va med mitt barn eller att jag sätter karriären före. För tyvärr känns de ofta som att folk anser det om man väljer jobba heltid istället. Jag bryr mig aldrig om varför folk jobbar som de jobbar för jag vet att de finns olika anledningar till deras val, vissa behöver jobba heltid för att få vardagen att gå runt och andra har inget annat val än att jobba mindre på grund av hälsoskäl. Det finns så många anledningar till varför vi väljer att jobba heltid eller inte och därför tycker jag inte att man ska lägga sig i det. Acceptera bara att vi alla är olika och gör olika val i våra liv! Jag väljer att jobba heltid för att jag känner att de behövs för att vi ska kunna göra allt vi vill göra och dessutom tänker jag framåt och på min pension. För det mina vänner är också nått man ska ha i åtanke, jobbar man mindre så får man också sämre pension.

Men hur ska du orka jobba heltid och ha en liten unge på de? ja detta har jag fått höra och där känner jag ingen oro faktiskt. Jag känner att planering och struktur är A och O när man jobbar heltid och har barn. Jag vill inte ge mig iväg på måndagskvällen med en trött unge för att storhandla utan då kommer jag se till att göra det på helgen precis som jag gör nu. Man får förbereda så mycket som möjligt för att kunna spendera den tid man har på kvällen med sitt barn, men också att ta hjälp av barnet vid matlagning osv, Underskatta aldrig barns förmågor, dem kan och vill mer än du kan tro. Allt blir så mycket lättare och roligare om man hjälps åt.

Nog snackat om detta, nu ska jag lägga mig så jag orkar upp imorgon. Och imorgon kanske det blir fotografering inför kommande födelsedagskort.

Gonatt!


Förresten har vi en loppa som både börjat krypa ordentligt och ställa sig upp i sängen. Nu händer de grejer! <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Vi hade alltså kommit till söndagen den 5 juni 2016. Jeppe jobbade daghelg och jag skulle spendera min dag hos min farmor och farfar. Så jag drog till farmor och farfar för att bara ta de lugnt och mysa. Trodde jag...

Tiden gick och efter maten gick vi ner för att kolla på tv, klockan var då runt 15.00. Jag började känna smärta i min rygg och nämnde för farmor att min kompis förlossning som också var sätesförlossning hade haft ont i ryggen när hennes började. Dock hade jag haft smärta i ryggen från och till några veckor som släppte efter ett tag så därför tänkte jag att de säkert var de som spökade.

Tiden rullade på och vi närmade oss 16.30. Då kände jag att jag nog skulle köra hem och vila mig istället för nu började de kännas som lite mensvärk också vilket jag visste sen innan att de kunde kännas som i början. Jag trodde fortfarande inte att de va nått, men valde ändå att köra hem. Min farmor sa i efterhand att hon aldrig varit så orolig som hon va då och att hon sagt till farfar "vi skulle inte låtit henne köra själv, nu föder hon säkert i bilen". Men envis som jag va så skulle jag köra hem själv i tron om att jag säkert bara behövde gå på toa eller nått.

Väl hemma la jag mig i sängen, men då va smärtan så jobbig att jag började gråta och ringde Jeppe, klockan var väl då närmre 17.30. Han bad mig ringa förlossningen för att rådfråga. Jag tänkte att jag kanske bara behövde gå på toa och göra nr 2, för inte ville jag åka in dit i onödan och sen va de ändå inget.. Men smärtan kvarstod och blev inte bättre varpå jag ringde och förklarade att min bebis låg i säte och att vi hade ett planerat snitt som vi nog var inne på att ta. Eftersom bebisen låg i säte så skulle vi komma in och kolla läget. Efter de ringde jag Jeppe som nyss slutat jobba och berättade att de va läge att åka in till sjukhuset. Med väskan redo ifall att så åkte vi direkt när Jeppe kom och ingen av oss trodde de skulle hända nått nu, de va säkert bara min nerv i ryggen som spökade igen.

Klockan var runt 19.20 och vi hade nyss kommit in till förlossningen. En barnmorska undersökte mig och sa då att jag var öppen 2 cm. Vi blev chockade och var absolut inte beredda på det. Jag var nästan helt inne på kejsarsnitt vid detta läget också så det här kändes ju mindre roligt. Jag sa iallafall till Jeppe "Du vet att vi inte kommer hem härifrån ikväll va?". Och nej de gjorde vi inte heller.

Eftersom lillan låg i säte så hade jag valmöjligheten att välja snitt eller vanlig förlossning. Jag hade röntgats på fredagen och fick veta av läkaren samma kväll att bäckenet hade bra mått för en vanlig förlossning och att jag skulle fundera på hur jag ville göra och att de skulle återkomma.

Jaha då låg man där igen med pesten och koleran. Tack för den typ.

Tiden rullade på och vid 20 i 9 gick vattnet och jag hade öppnats 4 cm. Jag hade även börjat med lustgas och tyckte väl att allt var lite roligare just då. Smärtan var jobbig men hanterbar och jag började lite smått ändra mig till att kanske ändå föda vanligt, kanske var det lustgasen som talade vem vet.. Någon läkare såg jag inte röken av heller. Så jag fortsatte med lustgasen och klockan närmade sig 21.30, då var jag öppen 6 cm och eftersom läkaren fortfarande inte dykt upp så valde jag Pesten. Pesten i detta fallet var vanlig förlossning. jag menar skulle jag nu ligga där och känna all denna smärta så kunde jag lika gärna fullfölja de också! och de gick ju väldigt snabbt framåt och flöt på bra så då kändes det som de bästa beslutet. De tyckte även läkarna och barnmorskorna som hade dragit ut på de medveten (fick jag veta i efterhand) för att jag skulle välja vanlig förlossning då det flöt på så bra. Dem hade för övrigt ringt in barnmorskan som gjorde vårt tillväxtultraljud och som var van vid sätesförlossningar så därför kändes det också väldigt bra.

Runt 22 så blev smärtan kraftigare och tätare och jag började känna krystkänsla. Under den kommande timmen öppnades jag upp till 10 cm och då började livet kännas en aning jobbigt och jag uttryckte också min känsla av att "jag vill åka hem!" varpå jag då fick svaret "det säger alla!". Jo jag tackar för det stödet typ haha.

Klockan blev strax efter 23.00 och jag var fullt öppen och redo att föda. Nu jävlar skulle de krystas. Ja ungefär så tänkte jag. Skrek väl en gång varpå barnmorskan då menade att håll de inom dig och pressa ut ilskan istället och ja de gick ju faktiskt bättre då. Efter ungefär 30 min av krystande som kändes som jag skulle bajsa ut en fotboll så hade kroppen kommit ut och då fick vi veta att en flicka var det iallafall. I detta läget sved de så gud in i H*Lvete där nere när huvudet var kvar, men huvudet kom snabbt ut som tur var efter en krystvärk till. Efter en mycket intensiv halvtimme kl 23.38 låg hon nu där på bröstet vår lilla plutt på 3180g och 47 cm lång. En perfekt liten Bianca hade kommit till världen! <3

Efteråt fick jag veta att jag inte spruckit mer än normalt och de va en seger i sig till alla som påpekat hur mycket mer man kunde spricka genom sätesförlossning. Efter förlossningen kände jag mig som en superkvinna som faktiskt genomförde det och jag var stolt att jag klarade de galant. Inte illa för en som varit skiträdd för att födda barn. Skönt att det inte blev en mardrömsupplevelse för då hade man kanske inte velat göra om de igen, nu kan man ju ändå tänka sig det med vetskapen att de kan va helt annorlunda då. Men det är smällen man får ta vid det tillfället...

Kan ju även tillägga att i mitt fall så var smärtan efteråt värre än själva förlossningen, kändes som man inte kunde röra sig eller gå och att gå på toa ska vi bara inte snacka om. Men de var det värt och jag skulle lätt göra om det igen!


Likes

Comments

Många väljer att dela med sig och skriva om sin förlossning och jag tänkte faktiskt inte vara sämre. Men innan förlossningen så kom beskedet om att lillan låg med rumpan neråt och där väljer jag att börja denna berättelsen...

Det var tisdagen den 10 maj som jag åkte till barnmorskan och bara två veckor innan så hade hon sagt att lillan hade vänt sig och låg rätt. Jag var glad för detta och tyckte de skulle bli spännande som vanligt att gå dit. Väl där så kände och klämde hon på magen, men tyckte då att de kändes som ett huvud vid sidan på magen istället. Jag blev skickad till ultraljud direkt och där konstaterades det att vår lilla loppa låg i säte, och hon låg långt ner med rumpan. Här vändes typ min värld upp och ner. kanske ingen big deal tycker ni, men för mig va de det värsta beskedet jag kunde få just då. Ledsen och rädd åkte jag hem och visste egentligen inte alls vad som väntade härnäst.

Ett vändningsförsök bokades och här började alla härliga kommentarer som "åh nej gör inte det, det gör skitont och de va de värsta min kompis hade gjort" " det kan oroa barnet och dem kan få sätta igång dig där och då" osv. Detta gjorde ju inte mig lugnare precis och jag hade aldrig varit så nervös som den dagen. Ja menar tänk om de verkligen skulle behöva sätta igång mig? va de verkligen värt att chansa då?. Men vi kände båda i slutändan att de va värt ett försök för tänk om de skulle funka. Nu gjorde de tyvärr inte det, men jag kan också säga att de va INTE de värsta jag gjort och de gjorde INTE svinont. Det var en obehaglig känsla men absolut ingen stor smärta, kan absolut göra om det om det skulle behövas.

Dock var den stora frågan, vad händer nu? snitt?. Jag var helt inne på snitt eftersom jag inte trodde man gjorde annat numera, men ena läkaren sa då att man hade minsann fött barn i säte i alla år och de va inget farligt. Så nu befann jag mig med två alternativ, föda vanligt eller snitt? som att välja mellan pest eller kolera kände jag. De kommande veckorna befann jag mig i ständig oro och rädsla för jag velade fram och tillbaka då många hela tiden "du kan spricka hela vägen" osv. Men snittet ville jag bara ta om jag blev sövd vilket dem sällan gör vid planerat snitt.

Det Blev den 1 Juni och tillväxtultraljud. Där fick vi veta att hon ungefär vägde 3200 g och skulle vid 40:de veckan ligga runt 3800 g. Detta tyckte vi båda kändes mycket och om man skulle gå över tiden så skulle de bli snitt då man inte ska föda barn i säte om de väger över 4 kg. Detta fick oss att mer gå åt kejsarsnittet, men att jag skulle prata med läkaren veckan efter och också få besked om hur bäckenet var och sen ta beslut.

Ja de va verkligen inget roligt beslut att behöva ta och man velade fram och tillbaka hela tiden. Oavsett vad jag skulle välja så kunde de påverka mig och barnet negativt. Det var mycket som kunde gå snett och alla negativa kommentarer kring vanlig förlossning när de gällde sätesförlossning gjorde bara en ännu mer orolig. Men också att barnets lungor kunde påverkas vid ett snitt. Ja de va verkligen som att välja mellan pest eller kolera, vad fasen jag än skulle välja så kunde bebisen utsättas för skador och jag.

Men så kom den 5 juni. En helt vanlig söndag som spenderades hos farmor och farfar... men mer om den dagen i del 2

Fortsättning följer...

Likes

Comments

Ungefär så lät det när vi flyttade in i vårt hus i början av förra året. Ack så fel vi hade...

Som i alla hus så ser man sällan bristerna på en visning utan de flesta dyker upp när man väl flyttar in och så var även fallet här. Istället för att bara måla som var planen från början så totalrenoverade vi både matrummet och vardagsrummet då vi ville göra de ordentligt när vi ändå var igång, till våra familjers stora fasa, ja menar vem gör det när man skulle ha barn inom kort? haha, jo vi så klart!. Så hela våren levde vi i damm och sov på luftmadrass, mycket unik upplevelse må jag säga! Haha. Men envisa som vi är och med hjälp av familj och vänner så hann vi nästan bli helt klara till Bianca kom.

Numera tycker jag att dessa två rummen är husets hjärta. Älskar rummen och hur bra dem blev, längtan efter ett helt färdigt hus blir bara större och större. Är verkligen en underbar känsla när man vet hur mycket jobb som ligger bakom och att sen se hur bra det blev. När man levde i allt dammet så trodde man aldrig man skulle se ett slut på det. Nu är det bara nån list som ska lackas och sättas upp sen är de helt klart!


Likes

Comments

Alla som känner mig vet att jag tycker om att inreda och även göra vid saker som ger den där extra personliga touchen. Just en av de där personliga touchen sakerna kom upp i vårt kök i helgen.

En hylla som legat färdig i garaget i x antal månader som vi äntligen tog tag i och hänga upp. Jag blev mer än nöjd och de blev precis som jag hade ritat upp de i huvudet. Hyllan är gjord av två plankor som vi satt ihop efter att jag slipat ,hyvlat, bränt och betsat dem. Likadant gjorde jag med hyllan som sitter på väggen. Vi hade nästan allt hemma till hyllan så den har inte kostat mycket och det är det som är så kul med att göra egna saker, dels blir de mer personligt och dels mycket billigare än om man köpt den färdig.

Nu har jag en hylla kvar som ska upp ovanför skötbordet och den dyker upp i ett annat inlägg.

Idag rotade jag fram inredningsprylar som jag hade liggandes och tog även in lite snödroppar från trädgården och satte på hyllan. Med lite snödroppar inne fick till och med jag lite vårkänslor trots de tradiga vädret där ute.

Nu sätter nog jag på en film samtidigt som jag förbereder mig inför lönesamtal imorgon, trevlig kväll gott folk!

Likes

Comments

...en vägg och två rum. En dag hittade mannen i huset en såg och en kofot. Vad skulle han ha det till tänker då ni? BANG BOOM så fanns den varken två rum eller en vägg. Nu var det istället ETT stort rum som skulle komma att kallas "Master bedroom". Snipp snapp slut så var sagan om hur två rum blev ett slut!... eller!? nej just de, så snabbt blir de ju inte ett Master bedroom, så just den här specifika sagan har bara börjat...

Låt oss då gå från sagans värld till verkligheten. Vi har alltså eller rättare sagt hade 4 rum på ovanvåningen varav de två yttersta normalstora skulle bli sovrum och de två mittersta "walk in closet" och nått annat. En kväll bestämde vi helt enkelt att vi skulle riva väggen mellan två av rummen och istället göra om det till vårt sovrum. Sagt och gjort så var väggen nere och vi är nu i de roliga stadiet med att riva tapet i de lilla rummet som kommer bli "walk in closet". Jag kommer lägga upp bilder efterhand och det kommer gå i rätt långsam takt med detta då vi helt enkelt inte har nån stress och för att det är lite annat som ska göras i rummen, men mer om det nån annan gång.

Vi jobbade häcken av oss i våras för att hinna färdigt tv och matrum innan Bianca skulle komma. Eller rättare sagt Jeppe och andra jobbade häcken av sig medan jag dessvärre mest satt på min. Inte för att jag var lat utan för att jag fick sammandragningar stup i kvarten när jag ansträngde mig, men jag gjorde vad jag kunde iallafall. Just stressen sen i våras har gjort att vi också vill jobba i lugn takt med resten av renoveringen. Jag lägger upp bilder även från den renoveringen, men de färdiga resultatet tänkte jag visa i ett "house tour" inlägg en annan dag.

Nu tar vi och njuter av denna fredagen <3



Lägger upp lite inspirationsbilder till den kommande inredningen i sovrummet också =). Åååh va de kliar i fingrarna!

Likes

Comments

Tänk att på söndag är vår dotter 8,5 månad! Jag kan inte riktigt fatta hur snabbt tiden har gått och att jag för 8,5 månad sen födde ut denna lilla tös. 17 dagar före BF valde hon att titta ut med rumpan före och i relativt snabb fart, men mer om just den historien en annan dag. Nu ville jag mest bara skriva lite om livet rent allmänt och att livet verkligen förändras över en natt när man får barn. Vi åkte iväg 2 och kom hem 3 och sen den dagen har livet aldrig varit desamma och jag skulle aldrig vilja vara utan vår fina dotter. Herregud vilken glädje denna unge sprider och ger en varje dag.

Dock var det tufft i början de ska jag inte sticka under stolen med. Inte tusan hoppade jag rundor på rosa moln och tyckte allt var underbart, nej nej, de fanns stunder då hon skrek och skrek på kvällarna och man nästan ville dra av sig håret för man var så frustrerad och inte visste vad man skulle göra. Den första månaden var verkligen ingen dans på rosor och då fanns de faktiskt stunder då man undrade vad man gett sig in på. Men efter regn kommer solsken och till slut vände de och man kom in i sin föräldraroll.

Livet har fått en helt annan mening och varje dag är en ny dag med nya utmaningar att ta sig an både för mig och Bianca. Ja säkert för Jeppe också, iallafall de gångerna han måste ta sig an en bajsblöja eller två, haha.

2016 innebar dock inte bara bebis utan vi flyttade även ut på landet. Till ett hus som vi stormtrivs i och som vi renoverar för fullt. Planerna är stora och vi har nog saker att göra här resten av vårt liv haha. Så i denna bloggen kommer ni även få följa med på våra renoveringsprojekt.

Med detta inlägget drar vi igång bloggandet och som dem säger i vissa TV-sammanhang "NU KÖR VI!"

Likes

Comments