Postad i: Psykisk ohälsa

Det här med att vara ensam är så olika för olika personer. Ensam för stunden eller totalitär ensamhet är också helt skilda saker.
Homo Sapien är väl en art i sig som är en beroendeperson, vi är gärna i grupp även om vissa av oss anser sig vara så kallade ensamvargar. Vi klarar oss inte själv.

Sen finns det de individer, mig själv inkluderad, som är än mer beroendepersoner. Och inte alla gånger, om ens alls, på ett negativt vis men det brukar inte sluta något vidare bra oavsett vad. Det kan då bero på att man ger alldeles för mycket av en själv till sina nära och sin omgivning och inte får en bråkdel av det man ger ut tillbaka eller att man duger för stunden vilket alltid resulterar i att man blir lämnad kvar.

Det är litegrann som det uttrycket "once you go black, you never go back" fast i detta fallet så är det snarare såhär: när du väl blivit syndabocken en gång så blir du aldrig av med stämpeln. Typ..
Och då behöver du faktiskt inte ens ha gjort dig skyldig till det du anklagas för men det är enklast att skylla på dig för där är ingen som kommer lyssna på dig ändå eftersom folket runt omkring dig enbart bara tar, tar och tar..

Och jag känner mig så oerhört tom på energi, ensam och övergiven just nu. Samtidigt som detta är faktiska känslor så mår jag dåligt över att jag känner såhär också för jag har ju personer i min omgovning som jag räknar till viktiga och nära. Problemet är att de inte känner likadant. Men det är väl själva finessen i det hela, man kan inte styra vad någon annan känner, tycker och tänker.
Dock hade det varit riktigt trevligt att veta att jag INTE kom sist i varje fall. Att jag någon gång räknades med i första ledet och inte som reserv eller som sista person. Jag kanske är krävande, det kan ju vara ett av problemen men jag försöker verkligen göra allt jag kan för att underlätta för alla kag bryr mig om och som har en plats i mitt hjärta, i mitt liv.

Varför känner ingen likadant för mig?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Postad i: Psykisk ohälsa

Nu har det gått alldeles för långt. Alla har en gräns och min är härmed nådd!

Jag är i vanliga fall en väldigt omtänksam och snäll person. Har noll tolerans för lögner. En väldigt lång stubin och ett tålamod som heter duga. Men när man utnyttjar mig och sparkar på mig när jag ligger ner.. Då.. Då är det nog!

Igår rann bägaren över. Och det blev total översvämning!

Jag sitter fan hellre ensam och utan en enda vän i mitt liv om det är såhär vänskap klassas. Äckligare och vidrigare människor får man fan leta efter!

Som sagt, jag är en väldigt lugn och sansad person i normala fall. Men igår fick jag ett samtal som förändrade det väldigt mycket. Kan väl säga att jag släppte på mina spärrar helt och lät all besvikelse, ilska, frustration och jävelskap komma till ytan. Och det skrämde personen i andra änden av luren en hel del. 👼👿😝 Inte mer än rätt heller! Ibland är det bara bra att kunna vända på en femöring för då får folket veta vad som gäller. På riktigt.

Tänker inte komma sist, bli sutten och sparkad på och framförallt inte felaktigt anklagad fler gånger heller. Nu är det my way or the highway som gäller för min omgivning. Jag bryr mig inte om andra längre. Det är jag och mina små som är nummer 1 i detta livet. Resten kan hoppa och sätta sig på en vass pinne. Honestly liksom!


Det som gjorde mig argast av allt när Mr A ringde upp mig var att han hade mage att anklaga mig för saker som inte stämmer och sen inte våga stå för det han sa eller berätta var han fått denna felaktiga information ifrån. Så jag sa till honom att antingen tar han reda på det eller så gör jag det. Och jag spelar inte rent längre!


Man vill inte ha mig som ovän.

Det är inte värt det.

Och det är framförallt inte jag som förlorar på det! 😉


Och jag inser att jag kanske låter överjävlig och smått stöddig i hur jag uttrycker mig och skriver. Men det är så det ligger till. Kan vara så att det inte riktigt är ''den friska'' Cornelia som skriver just nu heller. Känner igen det lugnet som intagit min kropp sedan igår och det är det är inte det typiska zenlugnet som man kan känna när allt är frid och fröjd. Utan det är the devil within me som har tagit över och styr. Och beroende på hur länge jag behöver vänta så vet jag hur jag kommer reagera i slutändan. Och det kommer nog inte sluta bra denna gången.


''Det är inte den som skriker mest en ska oroa sig för utan den som håller sig lugn i ett bråk du ska springa ifrån.''


Jag kan absolut höja rösten och se till att överrösta dig om jag så måste men då är det inte så farligt. Det låter värre än vad det faktiskt är. Och då är jag allt som oftast mer djupt sårad än arg. För när det kommer till mig så är det inte förrän när jag lugnar ner mig och går ner i samtalston och i vissa fall bara rent av ignorerar dig som du ska börja oroa dig på riktigt. Det är du verkligen har gått för långt och lyckats trigga igång den andra sidan av mig. Den som inte bryr sig om vad konsekvenser innebär, den som inte har något att förlora, den som inte ger upp och den som ser till att det är du som förlorar om det så skulle innebära att jag ryker med på kuppen. Det är den sjuka sidan du får träffa på då.

Lycka till.. är det enda jag kan säga till dig.. Du lär behöva det!

Look at that face - wouldn't even hurt a fly.

Likes

Comments

- Borderline,

- SocialFobi,

- EmotionellInstalbilPersonlighetsStörning,

- Affektanfall,

- Panikångest,

- Infektionsastma,

- Ångestattacker,

- OCD.


Några av de få som finns i denna udda familj. Men vi är lika bra för det ska ni veta! 😍 😘

Nu blir det att bege sig till läkaren med minstingen för att göra en affektsanfallsutredning.

Vi hörs 😘

Likes

Comments

Ja jag kan nog inte aäga mycket annat än just kaos.. Det är vad mitt liv består utav just nu.. Ett lugnt kaos.. Vilket i sig bara är så otroligt besynnerligt.. Men men..
Är i skrivande stund på väg till ännu ett läkar/kirurg/ortoped/kroppsgällande besök för en ytterligare bedömning om hur pass skadad min lilla (allt för stora) kropp är..
När ska jag verkligen orka bry mig?

Jag är totalt slutkörd! 😵 😭 😴

Jag är så less på omgivningen och så less på folk och allt som hör till. Får inse att jag är ensam och att det är så det ska vara helt enkelt!
Aja, nu blir det att besöka doktorn och se vad han vill säga. Vi hörs 😘

Likes

Comments

Ni två vackra, envisa, bestämda, omtänksamma, känsliga och otroligt fina små flickor är det som gör mig gråhårig i förtid men även det som fyller mitt sargade hjärta med så oerhört mycket kärlek och liv! Jag vet inte vad jag skulle gjort utan er?! Jag vill aldrig heller ta reda på det.. 😍 😘

Likes

Comments

ERGT är då själva behandlingen jag genomgår. - Vid självskadebeteende.
Och självskadebeteende finns det ju några stycken utav. Take your pick liksom 😂
Men för min del handlar det inte egentligen om att självskada, även fast det är det jag gör, utan det handlar mer om att lindra ångest & panik. Vilket handlingarna i sig hjälper till med att göra.
Tanken bakom denna behandlingen är då att vi ska byta ut våra skadliga beteenden mot hälsosamma alternativ.
Och det är väl där det svåra kommer in för hade inte det vi redan gör fungerat, så hade vi ju inte gjort det. Och som alla vet så är våra vanor och beroenden svinigt svåra att bryta.
Men.. Vi kämpar på.. Dock i jävligt branta uppförsbackar 😥 Nu är det dags för mig att fortsätta med denna veckans läxa som handlar om att röra sig i värderad riktning.. ↗ ↖
Vi hörs 😘

Likes

Comments

Postad i: Skola

Här startas varje onsdagsmorgon med en intressant historialektion som sen följs av samhällskunskap, som inte är lika underhållande. Dock inte lika illa som det var och kändes en gång i tiden. Tvivlar på att samhällskunskapskursen i sig har förändrats så det måste vara mitt tankesätt gällande ämnet som gjort det.
Det blev en heeel del antecknande idag. Fyra sidor text.. Och ändå hann jag inte riktigt med i allt. Men rätt stolt över mig själv ändå för trots uselt mående så kunde jag fokusera.

Likes

Comments

Oj vad jag saknar mig själv.
Den andra jag.. Det rätta jag?
För var dag som går så inser jag mer och mer om mig själv och hur illa det faktiskt är. Nej, det är inte synd om mig. Det kallas för självinsikt. Jag.. Vi.. Ja, vi.. Jag och mina personligheter är inte hälsosamma individer och det är väl lika bra att inse det.

Var på samtal igår gällande flickornas affektanfall och fick pratat med världens bästa läkare. Hon sa att jag ska se det som en bra sak att räknas som "högsensitiv" och jag gör vad jag kan för att ändra på tankarna men kan konstatera att det är bara en utomstående som kan säga något sådant. Nollkoll.se eller sådär.. Inte hennes fel!
Hon ansåg även att jag var en bra mamma så försöker ta till mig det i varje fall.

Men jag är helt slut. Hade en diskussion med M idag och det kom fram en hel del saker.. Om mig.. Jag är hemsk! Men jag gör ALLT jag kan för att överleva och för att mina flickor ska ha det så bra som möjligt! ❤ Det ska ingen komma och säga något annat om!

Ska ändra om lite saker i bloggen och komma igång med mitt skrivande igen. I need it to survive! Vi hörs 😘

Likes

Comments