View tracker

Hej!
Jag har spenderat hela den här dagen på sjukhuset i princip, hoppas verkligen att dem nya cellgifterna funkar nu! Det är första gången jag får den nya sorten..
Har strålats också och hunnit träffa läkaren, han berättade att det inte alls är säkert att det är metastaser dem har sett på röntgen!! Väldigt skönt..

Längtar efter Ronja och Skorpan..sist vi sågs var jag elak, mot både dem och Joel..ångest ångest!
Pratade med läkaren om det och vad jag förstod var det vanligt, just det här med humöret när man får strålbehandling osv.. 
// Maria

Nu sitter jag  och får cellgifter hoppas dom funkar ni då sen ner på strålning :) träffa doktorn för att höra PM metastaserna usch . Längtar efter Ronja och skorpan Va elak sist mot Joel med 😔 ångest ångest ......Ronja åkte hem såklart hade jag med gjort . Men hejdå alla 💕❤️💕❤️💕

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ja då var vi på Akademiska för att mamma skulle få en såkallad "port" inopererad, syftet med den är att sköterskorna ska slippa sticka mamma i armen varje gång hon ska få cellgifter och dessutom så kan det vara farligt med att just sticka i armen eftersom det är gifter hon får in i blodet, skulle nålen gå av så kan det bli väldigt fel! Så därför blir det mycket bättre med den här porten s hon har nu.
Operationen gick jättebra, för mamma var det det bästa ingreppet hittills, gjorde inte ont alls sa hon men det fick hon nog ångra lite sen för igår hade hon ont, antar att det blir bättre när det fått läka ihop lite.
Efter det gick vi till strålningen och när det var klart skildes vi åt, jag åkte hem till landet och hon hem till sig.

Mamma är extra känslig nu och ska undvika kontakt med sjuka, minsta lilla snoriga egentligen.
Hon har nog lite svårt för att säga det till folk, hon känner sig småaktig och tjatig men hon måste ju och alla i våra omgivning förstår såklart men det kan vara lätt att glömma och det är väl det mamma tycker är lite jobbigt, att påminna.
Jag kan förstå henne, "om du inte är snorig/sjuk så kan vi träffas".. från att inte ha brytt sig alls liksom.

Likes

Comments

View tracker

På Torsdagen åkte jag hem till mamma igen.
Luften stod stilla där hemma, all värme och glädje som brukar finnas var som bortblåst. Det var cancer i hela lägenheten!
Även denna dag är lite blurrig för mig, vad gjorde vi? Vad pratade vi om? Jag kommer inte ihåg och det måste ju bero på att vi var i chock tänker jag.
Den 15 April, Fredagen samma vecka så hade vi tid på sjukhuset för en luftvägsundersökning, läkarna gick ner med långa slangar i halsen på mamma för att ta prover.

Dagen därpå vart hon dålig, spydde, hostade upp levrat blod och sov för det mesta. Oron satte igång och man hade verkligen stenkoll på mamma.
Vad kan hända egentligen? Vi visste inte så mycket och all information räckte liksom inte till..

Den 19 April åker mamma och morbror M till sjukhuset själva för att kolla spridning, jag kommer inte riktigt ihåg hur det gick till men fick iallafall inte träffa mamma på 12 timmar då hon utsatte folk i sin omgivning för strålning vilket är farligt för gravida och barn.

Efter detta har vi några till blurriga dagar fram till den 21 April.
Vi ska till sjukhuset för att få reda på om cancern spridit sig, nervositeten går inte att beskriva riktigt, stämningen är så tryckt och när läkaren äntligen kommer så vart det lite kaotiskt.
Hon var nämligen inte själv utan hade med sig en läkarstuderande samt en läkare från Onkologen. I mammas ögon var det en hel drös med läkare och hon fick panik, trodde det värsta och tårarna började rinna.
Jag fick gå in med den läkare vi alltid träffat medans mamma fick sitta kvar utanför och prata med onkologläkaren.
Väl inne på hennes kontor så fick jag det glädjande beskedet..den hade inte spridit sig!!!!!
Vi pratade lite om hur vi skulle gå vidare, med cellgifter och strålning innan jag fick gå ut till mamma och berätta.
Glädjen i hennes ögon, den lättnaden, jag kunde nästan se hur en sten lättade från hennes bröst. Det var verkligen hur härligt som helst!

Efter det här beskedet så vart allt mycket lättare för oss båda och vi sa båda två att ibland känns det som om hon är frisk, för en stund iallafall för sen slår ju verkligheten till igen men stämningen var mycket bättre! Från att ha varit ovetandes om det är helt kört till det här, hoppet hade verkligen kommit tillbaka!

Mamma fick sin första cellgiftsbehandling dagen därpå (22 April) och då var både jag, min son och min bror med.
Tiden efter det här var ändå helt okej, självklart fanns det alltid där men det var ändå som om vi fortsatte leva igen.

27 April får mamma ett samtal från sjukhuset om att hon ska in och röntga hjärnan. Detta kom som en chock, ingen av oss hade hört talas om någon hjärnröntgen så där återkom oron och rädslan igen.
Den 6/5 gjordes den röntgen som tack gode gud inte visade någonting!

Nu är det lugnt ett par dagar till...

Den 17 Maj får mamma sin andra kur cellgifter, jag är med henne och den här gången är vi flyttade till Onkologen som hon numera "tillhör", det är dem vi ska ringa om något är fel osv..
Stämningen var ändå på topp måste jag säga, vi fikade och hade kul.

Direkt efteråt fick mamma sin första strålbehandling. Därefter fortsätter det med strålning varje dag i 7 veckor. 

Så nu har hon genomgått en hel del strålningar.. det har gått lite upp och ner. Kroppen förändras, hon känner ingen smak emellanåt, vissa dagar bara ligger hon och mår piss, spyr och har ont i kroppen. 

Dem dagarna är värst, det är så jobbigt att höra henne berätta och att jag inte kan vara där hos henne. Det värsta är att man inte kan göra något, vad ska man säga? Håll ut det blir bättre? Nej det funkar inte riktigt så. Sen är det ju mamma vi pratar om också, precis som sin mamma så kan man inte säga vad som helst till henne.. 

Vi alla försöker med att peppa,att hon ska hålla ut för snart är dem här 7 veckorna över, "du kan vara helt frisk då!" För det är ju precis vad vi alla hoppas på. Men för henne blir det jobbigt ibland,hon vill väl inte höra det hela tiden vilket jag också kan förstå. 

Ibland kommer hon in på döden..vad som händer efter men då stänger jag av öronen,jag vill inte lyssna. För för mig ska hon inte dö! 


Nu för inte så länge sen fick hon veta att cellgifterna inte tar på henne, ännu ett bakslag som vi inte behövde. Dem ska pröva en annan sort vad jag har förstått men det är ett tag kvar till nästa cellgiftsbehandling. 

Dessutom så har dem sätt metastaser i lungorna på mamma. Och ungefär där slutade jag att lyssna så jag vet inte hur dem ska gå vidare med det,vad det innebär osv.. 


Men nu är vi iallafall ungefär där vi är nu, 1 Juni. Jag tror jag har fått med det mesta, nu fortsätter bloggen i nutid, sjukhusbesök,bilder,hur vardagen ser ut för oss osv..

Någon gång kanske mamma själv skriver något, tanken är ju att vi ska ha det här tillsammans. 

Likes

Comments

Jag tänkte försöka återberätta vad som hänt oss sedan början på April i år, då allt förändrades och verkligheten slog till oss rakt i ansiktet.

Den 8 April fyllde mamma 49 år, vi firade lite här hemma jag och min son tillsammans med min bror Joel, kusin Rebecca med dotter, kusin Felicia och morbror. Allt var precis som vanligt, vi var alla ovetandes om vad som komma skall.

Söndagen därpå (10 April) var mamma på Akademiska och röntgade sig, hon var utomlands i höstas och åkte då på en lunginflammation, röntgen hon gjorde då visade en aning svullna lymfkörtlar som läkarna ville kolla upp vilket gjordes den där Söndagen efter hennes födelsedag.

Redan Måndagen efter fick mamma ett samtal från sin vårdcentral som ville att hon skulle komma dit dagen därpå för att prata om hur det såg ut på röntgenbilderna. En kort stund efter deras samtal ringer en sköterska från lungmottagningen och berättar att mamma ska komma dit på Onsdagen 12 April för att träffa en läkare och utföra ett andningsprov.

Nu sätter det igång.

Jag har precis kommit hem från jobbet, mamma ringer och är helt hysterisk. Jag hör knappt något för all gråt, det ända som hörs är "jag visste att jag skulle dö".

Ni kanske, på något sätt kan förstå paniken för mamma. Hon som alltid varit rädd för döden, för cancer. 

Självklart bryter jag själv ihop, försöker lugna henne så gott jag kan innan jag lägger på och ringer upp min bror för att säga åt honom att åka hem på en gång. Ringer till gud vet vad, min sambo, min pappa, min morbrors fru, pratar med mamma flera gånger och försöker få henne lugn.

Jag måste in till stan, jag måste hem till mamma!

Tillslut kom min pappa och hämtade mig, det vart alldeles tomt i huvudet och jag fick inte fram någonting. Väl hemma hos mamma så brast det igen, men bara för en stund. Sen var det precis som en mur byggdes upp och jag kände mig ofrivilligt stark.

Allt var kaos, ingen visste någonting, ingen förstod någonting. Resten av den dagen och Tisdagen är som luft idag, jag minns knappt något.

När Onsdagen väl var kommen så kändes det som om vi redan visste, mamma sa det högt men jag höll det inom mig och sa att det kan bero på precis vad som helst, att vi inte skulle tro det värsta. Vi fick träffa läkaren och man förstod på en gång, det kändes som hon själv inte visste hur hon skulle berätta, självklart är det alltid svårt att lämna ett sådant besked.

Dem såg cancer i lungorna på mamma!

Mamma hamnade nog i en chock, även jag, fast inombords. Jag tog tag i allt, gick in och pratade med läkaren, hur går vi vidare, vad kan vi få hjälp med.

Hon konstaterade direkt att den inte kommer gå att operera bort utan det är strålning och cellgifter som gäller. Lungcancer är alltid en svår cancer, oavsett hur den sitter. Mammas sitter precis vid lymfkörtlarna och det är därför man inte kan operera bort den.

Jag intog en position, den som höll koll på allt och tog tag i allt praktiskt just för att mamma skulle slippa. Alla känslor sköts undan, jag var tvungen att vara stark för att orka med allting. Jag fick inte stjälpas utav min rädsla och oro!

Jag kände redan när vi hade kommit hem att jag inte skulle orka ett piss om jag inte kom därifrån, jag var tvungen att få bryta ihop, i min ensamhet för att orka vara stark. Det kändes som jag svek mamma precis efter ett cancerbesked, jag ringde dit min kusin och hennes mamma som stannade kvar här hemma med henne. 

Så fort jag kom utanför dörren så kom tårarna, hela bilresan hem bestod av att hålla igen, varför vet jag inte, det vart bara så. Väl hemma så vart det kaos i huvudet på mig, allting kom. All rädsla, all gråt, all oro.. Det fanns inget slut! 


...här får del 1 sluta- del 2 kommer inom kort! 

Likes

Comments