Den frågan har jag ställt mig en miljon gånger, frågat min läkare, pratat med familjen, alltid undrat. Jag minns när jag fick min diagnos 2014 så var siktet inställt på att lära mig så mycket som möjligt om min sjukdom och till stor del så tyckte jag det var "skönt" på något vis att få ord på vad det är jag har levt med så länge. Det blev lite av en identitetskris under en period, jag kände att jag fick en ny chans i livet - så jag slutade dricka alkohol helt och hållet, började träna varje dag, åt nyttigt, tog hand om mig själv och gjorde bara sånt jag mådde bra av. Jag fick bryta med en del vänner under den tiden då jag insåg att vissa av mina vänner tog massa energi och jag fick ingen tillbaka.

När den perioden hade lugnat sig lite började jag gå en patient/anhörig-utbildning på mottagningen. Den var jättebra verkligen! Oftast gick jag dit ganska samlad, men ofta nära till gråt. De berörde jobbiga ämnen varje gång och mycket känslor bubblade upp som jag knappt visste fanns där. En känsla jag började brottas med blev också en av de starkaste känslorna kring sjukdomen och att jag hade drabbats - nämligen sorg. Varför just jag? Går det inte att bota? Ska det vara så här hela livet? Hur ska jag orka? Hur ska min familj orka? Hur ska jag hitta någon som vill dela livet med mig? Frågorna var många och ängslan var stor.

Jag minns vid ett tillfälle när vi patienter satt och pratade om just detta så sa en annan patient något som satte sig djupt inom mig - "Det finns stunder då jag kan skratta åt alla tokigheter jag har hittat på och det finns stunder då jag gråter och har dåligt samvete över vad jag har orsakat. Men de tuffaste stunderna är då jag har sörjt det faktum att jag har bipolär sjukdom. Sörjt det, ältat det, inte förstått varför just jag drabbades. Och det är något som alltid kommer följa med mig genom livet, tyvärr."

Jag tror vi alla som lever med en kronisk sjukdom går igenom den perioden någon gång längs vägen och ställer oss frågan varför. I mitt fall har jag beslutat mig för att inte gråta sönder mig över hur eller vad eller när, för det är inget jag kan göra annorlunda ändå. Men jag vet att den största indikatorn är att det är genetiskt och jag har flera i min släkt som har samma sjukdom. Det kan även triggas av trauman och svåra händelser i uppväxten, vilket är något jag också har fått gå igenom. Allt efter det handlar om att lära känna sina varningssignaler, triggerpunkter och hur mycket man klarar av. Min sjuksköterska sa en gång till mig när vi pratade om hur jag skulle förklara för min omgivning om sjukdomen, hon sa att "du kan alltid bara säga att du är extra skör, för det är precis vad det handlar om, extra skör mot stress och påfrestningar".

Så som vanligt, var rädda om er och ta hand om varandra ❤ Jag skriver mer snart igen!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej underbara ni 😊

Idag har jag bara legat i sängen hela dagen och hållit mig för magen, sovit av och till, ätit och sen sovit igen. När vi kom hem igår så kändes allt mycket bättre. Vi beställde hem hämtmat, kollade på serier och bara myste. Men sen på kvällen runt 22-tiden så kom kramperna tillbaka igen i magen, det strålade av smärta vid äggstockarna och underlivet. Som tur är så är min underbara mamma sjuksköterska (hon var även med mig på gyn-akuten igår), så jag ringde henne och pratade lite. Hon lugnade mig med att jag kunde ta en Spasmofen supp. och försöka vila. Det gjorde underverk faktiskt! Idag återigen gör det ont, det avtar mer och mer känner jag men man märker verkligen att ens "kvinnliga delar" har blivit utsatt för en enorm smärta. Tydligen läcker det ut vätska i buken efter att en cysta har spruckit och det gör att man får ont efteråt och känner sig svullen och öm. Trots det onda så har vi bestämt oss för att gå ut och hitta på något roligt ikväll, kanske spela bowling, biljard eller shuffleboard. Det ska faktiskt bli skönt att tänka på något annat 🎱 👍

Jag vill passa på att tipsa om en jättebra sida och tidning om man är intresserad av psykologi, hälsa och välmående - nämligen Modern Psykologi. De tar ofta upp ämnen som till exempel mindfullness, att lära sig att tänka på "rätt" sätt, att stressa mindre, hur man ska hantera kriser och mycket mycket mer. Ta en kik där om ni har tid eller köp tidningen 🙏

Var rädda om er där ute 🌟

Likes

Comments

I morse fick jag svar på min fråga om min konstiga känsla i kroppen berodde på om jag var gravid eller ej, det är jag inte. Jag har haft en cysta på höger äggstock som sprack i morse 😔 Det var helt fruktansvärt vad ont det gjorde! Min stackars pojkvän fick ringa min mamma och ambulansen då jag föll ihop på golvet och skrek, kallsvettades och grät. In till sjukhuset och flera timtal senare gjordes ett ultraljud vilket visade att en cysta hade bildats och imorse sprack den. Det känns så overkligt på något vist, hur allting gick från 0-100 på bara någon minut. Nu ligger vi i sängen och tittar på serier och håller handen lite extra hårt efter dagens tumult.

Skriver mer så fort jag är på benen igen ❤

Likes

Comments

Hej alla fina!

Hur har ni det? Är ni på semester eller kanske är ni tillbaka på jobbet igen? I vilket fall så hoppas jag att ni mår bra och är rädda om er ❤

Nu kanske jag glider in på lite väl personliga saker här, men idag har det gått en vecka av en konstig känsla i min kropp. Jag har haft så otroligt ömma bröst, ont i magen, illamående och allmänt konstig i kroppen. Den instinktiva tanken vi alla tjejer och kvinnor frågar oss nån gång i livet är nog - är jag gravid? Nu tror jag absolut inte att det är så då jag har bra preventivmedel som jag sköter, men ändå....den där tanken och känslan har infunnit sig. Så jag har gått i en vecka ungefär och finurlat för mig själv, låtit tanken sjunka in, funderat, känt efter, tänkt. Ikväll pratade jag med min pojkvän om det och vi båda (även om vi vill ha barn och längtar efter det livet) kände att vi inte var där tidsmässigt än. Vi har inte varit tillsammans så länge, vi bor inte helt optimalt än, vi vill resa ihop och göra saker som ett par innan vi blir fler först. Det är en ambivalent känsla som molar i bröstet på mig, den biologiska klockan vs. att hinna göra saker innan vi skaffar barn. Det är svårt. Imorgon ska jag ta ett test och se, jag är 99,99999% säker på att det inte är något som bakas i magen på mig 😉 Och jag hoppas faktiskt att det inte är det för det kommer bli svårt att ta något beslut om det skulle visa sig vara positivt test.

Men jag längtar till den dagen då saker och ting är på plats i livet och vi kan starta vår familj, jag längtar verkligen till det. Jag har ställt mig frågan många gånger om jag skulle klara av att bli mamma med min bipolära sjukdom och allt, men jag vet innerst inne att jag alltid skulle sätta mitt/mina barn i första hand och aldrig låta min sjukdom förstöra något för min familj. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer bli så.

Så ni får en update imorgon om hur läget ligger till.

Var rädda om varandra där ute ❤

Likes

Comments

Solen skiner så fint idag. Det har den gjort ett par dagar till och från och jag önskar av hela mitt hjärta att jag orkade skutta ut i tunna sommarkläder, fånga dagen, strosa runt och vara turist i sin egen stad, bära hem sina skor i handen sent inpå småtimmarna. Men jag är så trött, så trött. Och har jag någon anledning att vara det? Njae, egentligen inte kanske. Men vi alla som lever med olika diagnoser och så vidare vet hur enormt mycket kraft och energi det tar att bara försöka sköta sitt liv. Att gå upp på morgonen, gå till skola/arbete, prata med alla kollegor, vara engagerad, åka hem efter arbetet och ta itu med hushållssysslor, gå och träna osv. Man blir helt slut! Vi var hos min pojkväns syster i helgen och hjälpte till att rensa massa saker som skulle slängas på tippen. Det var världens kraftansträngning och jag är fortfarande helt utmattad psykiskt.

Så jag har en gyllene regel - om jag t.ex är igång och anstränger mig mycket fysiskt och psykiskt en dag, då ser jag alltid till att ta det lugnt en dag efter och ta igen mig. Lika många dagar som jag har varit igång = lika många dagar vilar jag kropp och knopp. Det gör underverk för själen!

Hur gör ni för att hantera utmattning?

Likes

Comments

Hallå alla!

Jag måste börja med att säga att jag är SÅ GLAD att ni blir fler och fler som läser och gillar! Massa kärlek till er 💗

Ni får mer än gärna höra av er med frågor eller om ni vill att jag ska ta upp något särskilt. Jag svarar mer än gärna på alla frågor! Min önskan och förhoppning med bloggen är att nå ut till er alla och om någon av er känner igen er och jag kan hjälpa er genom att höja min röst och våga prata om det som gör ont - ja, det skulle göra mig helt överlycklig!

Så min fråga till er är, vad kan jag göra för att hjälpa er? Vill ni att jag tar upp något särskilt? Ger tips? Skriv mer än gärna så vi kan få igång en diskussion och våga prata om psykisk ohälsa.

Tillsammans är vi starka! Godnatt till er alla fina själar 😘

Likes

Comments

Det finns ingen i världen som ger mig så mycket självförtroende, girlpower, tilltro till mig själv och kämparglöd som Demi Lovato! 👊 ❤ 💁 Jag lyssnar alltid på hennes låt "Confident" när jag behöver lite extra livspepp och en egoboost. Så varför berör Demi mig så mycket? Jo för hon har också bipolär sjukdom och hon har haft det väldigt tufft i perioder med långa vistelser på rehab. Hon fick i tidig ålder problem med ätstörningar och började ta olika droger för att självmedicinera bort problemen. När hon väl fick sin diagnos och fick hjälp beslutade hon sig för att sluta ta droger och alkohol och börja ta hand om sig själv på riktigt. I mars i år firade Demi 5 år som nykterist och fri från droger - helt fantastiskt!! 👏 👏

Hon är en sann förebild för många där ute - både när det kommer till hennes hantering av ätstörningarna, hennes bipolära diagnos och hur hon övervann kampen mot droger och självklart för att hon är en otroligt duktig och talangfull sångerska. Kika på videon nedan så får ni förhoppningsvis, precis som jag, massa energi och pepp från henne!

Puss&kram

Likes

Comments

Hej alla fina läsare!

Nu ligger jag i sängen och knappar tyst på datorn och pojkvännen sover bredvid. Han somnar alltid före mig, det tar två sekunder så stensover han. Jag avundas det väldigt mycket, för mig tar det oftast minst 1h att somna. Jag behöver processa dagen, alla intryck, vad man har gjort och framförallt fokusera på att varva ner. Jag har känt ett tag att jag har förlorat sömn och behöver få några dagar för mig själv och för att komma ikapp med livet igen.

Jag älskar min pojkvän över allt annat och jag trivs som bäst när vi spenderar tid ihop, men att leva med en person som har helt andra sömnvanor, en annan dygnsrytm, en enorm energi är faktiskt påfrestande. Det är tufft att försöka hänga med i någon annans tempo. Vi försöker kompromissa och hitta olika vägar för att vi båda ska må bra vilket är bra. Jag har fått stå på mig och förklara att sömn är A och O för någon som har bipolär sjukdom. Missköter jag sömnen så kommer det med största sannolikhet mynna ut i en depression eller hypomani.Så jag försöker prioritera att få sova ordentligt, vila om jag behöver det, lyssna på kroppen (och knoppen) så mycket jag kan. Att vara trött eller behöva vila är inte en svaghet, man behöver inte alltid vara superpigg för att vara bra.

Lyssna på din kropp och din mentala hälsa, det är så viktigt att få ta igen sig om man behöver det! Jag har slutat skämmas för att jag behöver mer sömn och vila emellanåt, det är så jag är och det är vad jag behöver för att orka fungera.

Tänk på det och var rädda om er 💜

Godnatt!

Likes

Comments

Jag har alltid varit en lugn och skötsam tjej. Alltid gjort rätt för mig, ställt upp för alla i min omgivning, ömmat för de som har det svårt, älskat högt och alltid känt mycket. Kanske lite för mycket. Mitt allra första minne av när jag fick ångest och gick in i en depression var när jag var 8-9 år ungefär, vi hade ett dödsfall i släkten och det rörde verkligen om i mig. Jag var aldrig jättenära den personen, men jag kände ett särskilt band till henne på något vis. Jag fascinerades på något märkligt vis av hennes sätt att vara och jag stod alltid kvar lite undrande när vi hade sagt hejdå till henne. Jag var 8 år när hon dog, men jag fick aldrig veta var hon tog vägen då mina föräldrar tyckte det var för tidigt att prata med mig om det. De sa att hon hade åkt iväg, var på en bättre plats och inte skulle komma tillbaka. Jag förstod alltid att det var något mer än bara det. I flera år sökte jag svaret på var hon tog vägen, frågade mina föräldrar men de svarade alltid att hon var sjuk och inte fanns längre. Så en dag när jag var ungefär 13 år hittade jag ett brev i mammas byrålåda. Brevet innehöll information om vem som skulle ärva vad och att hon älskade oss alla. Jag visade brevet för mamma och frågade vad det var, hon berättade att hon hade tagit sitt liv för hon var sjuk. Sjuk...vadå sjuk? Det där gnagde inom mig under många år. Till slut pusslade vi ihop ett och ett och insåg att hon, liksom jag, hade bipolär sjukdom. Jag tror det var därför jag kände så stark tillhörighet till henne. Det kändes som om när våra blickar möttes så kunde vi känna samma smärta, samma eufori. Hade hon levt vidare hade vi säkert kommit varandra väldigt nära.

Under den tiden började jag drömma fruktansvärda mardrömmar varje natt och fick kraftiga panikångestattacker. Jag kunde riva runt i mitt rum, banka huvudet mot väggen hårt, tappa fattningen totalt. Jag och mina föräldrar började gå på BUP och jag fick medicin varje kväll för insomning. Jag fick en djup depression när jag var 10 år ungefär och var borta från skolan i ett halvår. Otroligt nog fick jag fortsätta skolgången som vanligt sen trots att jag hade missat mycket. Följande skolår följdes av mycket ångest, ångest att vara hemifrån min trygghet som var (och fortfarande är) min mamma. Nästa stora depression kom under högstadiet/gymnasiet och likaså då var jag borta i ett halvår. Mot slutet av gymnasiet fick jag min första riktiga hypomani i samband med att vi skrev det slutgiltiga projektarbetet. Jag blev så taggad att jag knappt sov, var helt euforisk, pratade snabbare och gick runt med speedade tankar i huvudet om allt möjligt. Jag hade hypomaniska perioder även som liten, men jag minns inte exakt hur det kändes men mina föräldrar har återberättat att jag var väldigt uppvarvad och sov lite. Jag ville hålla hela familjen uppe och prata, skratta och skoja på nätterna. Så här i efterhand förstår jag att det kanske började tidigare än jag hade trott.

Som ni säkert redan känner till så är bipolär sjukdom typ 2 mer präglad av depressioner och lättare manier (hypomani). Jag blev insatt på antidepressiv medicin vid 17 års ålder då mina depressioner aldrig tycktes gå över. De "normaltillstånd" jag trodde jag hade var mina hypomanier. Jag provade olika antidepressiva mediciner, det hjälpte litegrann men aldrig fullt ut. Till slut när jag var ungefär 22-23 år så slutade jag självmant med medicinerna och levde utan i några år med mina toppar och dalar. När jag var 26 år hade jag gått in i den djupaste, mörkaste tänkbara depressionen någonsin. Jag låste in mig hemma i mörkret, gick till jobbet och gjorde det jag skulle, men så fort jag satte nyckeln i dörren hemma och öppnade föll jag ihop i hallen och grät i timmar. Helt paralyserad. Jag lyckades dölja det för min familj och mina vänner genom att skylla på trötthet, arbete eller annat. Jag minns hur jag kunde ligga i min säng, täcket uppdraget till hakan, stirrandes tomt ut i luften på ingenting, helt tom men ändå så fylld av ångest.

Så sakteliga såddes det värsta fröet i mitt huvud - jag ville ta mitt liv för jag orkade inte mer. Jag började planera i min ensamhet, började ta ut fler och fler mediciner systematiskt så jag kunde spara ihop till en dödlig dos. Så höll jag på i flera månader. Men så en natt tänkte jag på hur mycket jag älskar min familj, hur förkrossade de skulle bli om det hände mig något. Jag började ifrågasätta mina planer och tankar - ska man verkligen tänka och känna så här? Är det verkligen friskt? Mitt i natten i min ensamhet och ångestfyllda tillvaro så ringde jag ett samtal som förändrade mitt liv. Jag ringde en jourlinje och för första gången så berättade jag om mina planer och hur jag mådde. Personen på andra sidan linjen var helt fantastisk, jag fick höra precis det jag behövde för att inse att jag behövde söka hjälp. Dagen därpå ringde jag och sjukanmälde mig till jobbet och sedan berättade jag för min familj. Jag åkte upp till vårdcentralen samma dag och berättade för en läkare om mina planer. Han bad mig att vänta i ett mindre rum då han skulle konsultera en kollega och så låste han om mig. Så här i efterhand kanske man kan skratta åt det, men då kändes det väldigt konstigt.

Extremt många timmar av väntan senare fick jag hjälp på den psykiatriska akutmottagningen i stan. De skrev in mig på en allmänpsykiatrisk vårdavdelning mitt i natten. Det var första gången jag låg inne och jag var livrädd. Jag fick sova i en sovsal med 3 stycken andra och vi alla på avdelningen hade blandade diagnoser. Jag stod fortfarande som under utredning men enligt läkaren där var det "en klassisk depression". Jag låg kvar i 4 veckor och skrevs ut under sommaren med uppföljning veckovis hos en psykiatriker. Det var den läkaren som räddade mitt liv faktiskt kan man säga. Jag gick nämligen in i en hypomani under sommaren och sov i princip ingenting under flera veckor. Mitt humör var först på topp, jag älskade varje sekund av det och tyckte det var så praktiskt att jag sov så lite för jag hann med så mycket 😌 Det var ren eufori och lycka under några veckor, sen kom irritationen, agitationen och stressen av att inte få sova. Jag berättade för läkaren om detta och han började fråga mer och mer, antagligen förstod han vad som hände i min kropp och knopp men ville inte sätta någon diagnos. Jag fick mina första stämningstabiliserande tabletter av läkaren och det gjorde underverk direkt! Det var första medicinen som faktiskt fungerade och dämpade mina svängningar i humöret.

Nu när bollen var i rullning blev det lite lättare och jag fick tid att bearbeta för mig själv att jag kanske faktiskt hade bipolär sjukdom. Jag skrevs in på en öppenvårdsmottagningen med allmänpsykiatrisk inriktning och stod på väntelista för att få komma till Bipolärmottagningen. Under den tiden hann jag ligga inne två gånger till, en gång på samma avdelning som den första och den andra gången på en avdelning där endast bipolära patienter ligger inne. Jag skrevs ut och väntade och väntade på att få komma till Bipolärmottagningen. Så en vacker dag trillade kallelsen ner i brevlådan - välkommen till sjuksköterska för utredning. Okej, det här var verkligen på tiden tänkte jag. Jag gick på flera utredningar och fick svara på många frågor och till slut så kallades jag till min läkare som jag har idag. Jag hann börja gråta redan innan hon hann säga något för det var en så stor lättnad, men också en sorg att få diagnosen.

Jag tog min första Litiumtablett en kväll i oktober 2014 och efter det har livet ändrats totalt. Visst, det går upp och ner. Det gör det. Men jag har ett extremt bra grundskydd och jag har lärt mig så mycket om sjukdomen och hur jag ska hantera den på bästa sätt. Både jag och mina anhöriga gick en patient/anhörig-utbildning på mottagningen och fick lära oss jättemycket! Det var så skönt att prata med andra i samma sits också. Få ställa de frågor man inte kan fråga någon annan, få gråta över sorgen att ha fått den här sjukdomen, men också skratta åt alla tokigheter vi hade hittat på under manier/hypomanier.

Idag mår jag bra. Jag har gått igenom helvetet och tillbaka hundra gånger om och det har gjort mig till en stark, inkännande, omtänksam, lyhörd och bra person. Jag har en bra och stabil medicinering vilket är A och O. Jag har en suverän kontakt med min läkare och sjuksköterska på mottagningen. Jag har min familj som backar upp mig till 110% alltid! Jag har fått en riktigt bra sjukdomsinsikt och jag vet mina tidiga tecken och varningssignaler. Jag vet när jag ska be om hjälp och att jag inte ska skämmas över något. Jag har inte valt att få bipolär sjukdom, jag är inte min diagnos - den är en del av mig och, tro det eller ej, den gör mig till en faktiskt till en bättre människa också.

Det här blev ett väldigt långt inlägg, men hoppas att ni som läser det kan känna hopp och veta att det är aldrig fel att våga be om hjälp eller prata med någon. Du har inget att skämmas för, även om det kanske känns så. Jag är så obeskrivligt glad att jag bad om hjälp, att jag fick det och tog emot det, att jag fångades upp i rätt tid. För det blir verkligen bättre, det lovar jag! Jag kommer aldrig låta mig sänkas totalt av min sjukdom, den ska inte få vinna över mig.

Jag vill leva och jag tänker kämpa varendaste sekund för resten av mitt liv för det ✊ ❤

Var rädda om er. Kramar och kärlek till er alla där ute!


Likes

Comments

Hej bloggen!

Idag har varit en bra dag, som så många är nu för tiden. Det känns ovanligt och lite konstigt, men så härligt! Jag älskar "mitt nya liv" med pojkvännen, han är verkligen en ängel och gör mig till en bättre människa varje dag. Idag har vi varit på en långpromenad i Slottsskogen, sen åt vi på Villa Belparc och smuttade på vin i solen. Jag tycker om att dricka, men har märkt att jag mår väldigt dåligt dagarna efter med mer ångest och oro i kroppen. Så jag tar det ganska lugnt med alkoholen och vet när det är dags att sätta ner glaset. Jag fick lära mig av min läkare att om man har bipolär sjukdom och står på mediciner så ska man helst undvika alkohol. Hur känner ni andra med alkohol? Märker ni något?

Jag såg för övrigt filmen Touched with fire igår som handlar om två patienter som träffas på en psykiatrisk avdelning, båda med bipolär sjukdom och de blir ett par. Det var många tårar som rullade ner längs kinderna när jag såg filmen. Så mycket som jag kände igen mig i med sjukdomen. Hur man som manisk kan ringa någon mitt i natten bara för att prata, hur tankarna skenar iväg och går i ultrarapid, hur mycket man känner och hur allting får en extra glöd. Allt i livet får en starkare färg, allting känns mer, allting är mer klart på något vis. Självklart kände jag även igen mig i de minuter, dagar, timmar, veckor man spenderat i sängen. Med tom blick fäst mot ingenting, en trasig själ fylld med ångest, den enorma tomhet som omfamnar en mot ens vilja och totalt mörker. Det är tvära kast när man lever med bipolär sjukdom och jag tycker filmen lyckades visa det.

Nu blir det sovdags här, godnatt och kram till er där ute ❤

Likes

Comments