View tracker

Hej på er!

Jag hoppas ni mår bra allihopa! Jag vill börja med att säga att jag är så glad att ni blir fler och fler som kommenterar, reagerar, följer och delar med er av era värdefulla åsikter! Mer av det :) Det gör mig själaglad att ni tar er tid att läsa och kommentera. Ni får mer än gärna be mig ta upp ett särskilt ämne, eller fråga precis vad ni vill så ska jag göra mitt bästa för att svara. 

Det har nu gått ungefär en och en halv månad sedan jag skrevs ut från avdelningen och tyvärr så har jag inte lyckats bryta isolationen här hemma. Mina veckor brukar se ut på följande sätt:

Måndag, Tisdag, Torsdag, Fredag - Ligger hemma i sängen och tittar på tv

Onsdag - Åker in till stan för att träffa min underbara kurator på Bipolärmottagningen

Lördag, Söndag - Kanske tar mig ut till mina föräldrar som bor 20-25 minuter bort. Alternativt så kommer de hit, oftast bara min mamma. I ett riktigt bra fall så träffar jag någon vän, men det händer väldigt sällan tyvärr då det oftast innebär att man umgås med alkohol eller ute bland mycket folk och det är mycket för mig just nu.

Så, senast jag var hos min kurator så ringde hon och stötte på att beslutet för ​boendestöd​ skulle fattas av Socialtjänsten i mitt upptagningsområde här i Göteborg. Enligt de kan ta det ta 2-6 veckor från att beslutet är fattat, men min kurator pushade på dem där och tryckte på att jag måste få hjälp att komma ut på promenader, aktivera mig, komma igång med mitt liv helt enkelt. Jag fick ett brev igår att jag har blivit beviljad 3 dagar i veckan i alla fall, så nu hoppas jag att processen går fort så jag kan få hjälp.

Jag har sedan 3 veckor bott i min lägenhet som jag bodde i innan jag träffade min före detta sambo, jag har bytt ut mycket saker som påminde om oss, eller som vi delat. Så nu är det mer mitt eget hem, med min egen prägel, med svartvita franska vykort från Paris och lampor i mässing eller koppar. Lite mer så som jag vill ha det. 

Och igår kopplade jag äntligen ​in mitt piano och började försiktigt röra med fingrarna, strök de över tangenterna och försökte komma in i rätt stämning för att bli så där kreativ så låtarna praktiskt taget skrivs direkt. Och min sorg, alla svek, alla tårar och skrik inuti förvandlades om till vackra melodier. Det är nog mitt sätt att få uttryck för min ångest, det och att skriva som jag gör nu.

Jag uppmanar verkligen er alla tappra själar där ute som brottas med tunga saker, försök kanalisera din ångest på något sätt. Spela musik, skriv texter/poesi/vad som helst, promenera, sy/sticka, sjung för glatta livet, måla ut dina känslor på en blank tavla. Det är så otroligt skönt att få utlopp för det man känner inuti, men kanske inte alltid kan sätta ord på varje känsla, varje upplevelse.

Den här låten spelar jag just nu och sjunger med, en utav mina personliga favoriter:

Banks - Under the table

Kärlek till er alla fina

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Hej alla fantastiska kämpar!

Jag kommer idag skriva om en sak som jag endast har pratat med en person om innan. Dels för att jag skäms, men också för att jag inte kan hantera situationen....

Jag fasar för att jag har blivit tablettmissbrukare/tablettberoende.

​Så, nu har jag sagt det. Det hela började när jag var 17-18 år och gick hos en psykiatriker och psykolog för depressioner och ångest (innan jag fick min bipolära diagnos). På den mottagningen jag gick då så fick jag min första burk med Stesolid 5 mg. utskrivet. Jag var då lite rädd för att ta dem och tog de endast i nödsituationer. Åren gick och ångesten ökade och likaså Stesolid-intaget, 3 st. per dag är jag ordinerad, så oftast har jag hållit mig till det. 

Jag har haft svår problematik med min mage ända sedan jag var liten och utreddes hos en mag- och tarmspecialist i 20 års åldern ungefär. Då fick jag så starka kramper i magen ibland då det passerade mat i tarmarna, vilket ledde till att jag nästan svimmade. Då fick jag utskrivet Citodon. Jag ska erkänna att jag tog det i tid och otid, för det dämpade av så mycket mer än bara det onda i magen. 

Några år senare fick jag mitt första njurstensanfall och åkte in med ilfart i ambulans till sjukhuset. De proppade mig full med morfin som i stundens smärta knappt hjälpte. Detta följdes av att jag senare skickades hem med recept på Spasmofen suppositorier som jag skulle ta om det dök upp igen. Och det gjorde jag då stenarna i njurarna flyttade på sig då och då vilket ledde till otrolig smärta. Men jag ska nu säga något jag aldrig har sagt till någon annan i hela världen, alla dessa mediciner som skrivits ut med åren, alla ångestattacker, alla stunder av totalt mörker då ingenting hjälper.....​då har det hänt och händer fortfarande att jag tar tabletter även om jag inte har ont, även om jag inte har ångest eller även om jag inte behöver det. Bara få att må bra, bara för att få känna "ruset" man får av vissa tabletter. 

I skrivandets stund är det "bara" Stesolid jag är beroende av och/eller missbrukar. Jag tar minst 3 stycken 5 mg. per dag. Minst. Och gör jag inte det så får jag abstinens och ångest. Den personen som vet om hur mycket tabletter jag tar varje dag är en väldigt klok person som dessutom är sjuksköterska, hon menar på att just nu när livet är så jobbigt kanske du får leva med att ta Stesolid i den dos som är utskriven varje dag och när du mår bättre igen kan du successivt minska dosen och till slut sluta med de och endast ha det vid akuta situationer. 

Men så, nu har jag sagt det. Och jag vet att det är så fruktansvärt oansvarigt och absolut inte bra, men jag tror att det handlar om att mitt i allt elände så finns det ett ljus, en tröst, något som hjälper i formen av en tablett. Och det är min bästa vän just nu, jag klarar mig inte utan Stesolid. 

Har ni andra några liknande erfarenheter? Hur tog ni er ut detta? 

Stor kram till er fina läsare!


Likes

Comments

View tracker

​Hej alla underbara!

Idag är en lugn dag. Jag sov länge, har legat och slötittat på tvn, petat i mig lite mat trots aptitlöshet och snart ska jag iväg på mitt första samtal med min kurator. Det kallas tydligen "krissamtal" men jag skulle tippa på att vi behöver få bukt på mer än min kris just nu.

Uppdaterar er senare hur det gick, pusshej så länge!

Likes

Comments

Tabletter. Tabletter är det som håller mig ovanför vattenytan just nu. Jag trampar vatten för fullt och kämpar för glatta livet. Och då är Stesolid, Atarax & Imovane (naturligtvis inte ihop) mina bästa vänner. Mina bästa vänner som gör mina dagar till lite dimmiga, dåsiga och därmed kommer också den där "I don't give a fuck"-likgiltigheten. 

Men det är helt okej. För ovanför vattenytan får jag luft och det är där jag måste kämpa för att hålla mig.

Kärlek till er alla fina själar där ute ♡

Likes

Comments

Igår skrevs jag ut från avdelningen och ska nu följas upp hos min läkare på Bipolärmottagningen med fortsatt medicinjustering och samtal. Det var tungt, väldigt tungt att skrivas ut. Speciellt då jag inte känner mig bra än. Jag har fortfarande ångest, jag har fortfarande mörka tankar, jag har fortfarande dagar då jag inte lämnar sängen. Men jag är lite lite lite bättre (jag vågar knappt säga det högt).

Kramkalas igår med nyfunna vänner på avdelningen. "Vi ses på utsidan", så sa vi allihopa. Och det tror jag verkligen vi gör. Det finns en slags samförståelse bland oss alla med sjukdomen, ingen behöver prata om det, men alla vet och alla förstår. Om någon är manisk och uppvarvad, så förstår man för vi alla har varit där. Om någon är deprimerad och självmordsbenägen, så förstår man också för vi alla har varit där.

Mitt hjärta klappar hårt för alla fina människor jag träffade på avdelningen, patienter och personal. Idag ringde en av patienterna till mig och frågade hur min första dag ute i "verkligheten" var. Jag blev så rörd att jag nästan började gråta. Fina fina människor, fina fina själar. Jag ömmar för er alla som kämpar mot denna hemska sjukdom och allt vad den innebär. Ni är mina hjältar. Ni på avdelningen lyfte mig när jag inte orkade själv. Ni har gjort så mycket för mig som jag ska bära med mig hela livet.

Kämpa på älskade vänner, vi ses på utsidan.

Likes

Comments

Idag är en okej dag. Ångest i kroppen men jag är ändå okej. Kan det vara så att jag håller på att pusslas ihop igen med alla trasiga bitar? Kanske.

Jag försöker lära mig att ta en sak i taget, en dag i sänder för att klara av att leva med bipolär sjukdom. Jag tänker ofta långt, långt fram i tiden och oroar mig men jag försöker träna på att leva mer i nuet. Här på avdelningen går det rätt bra faktiskt, här finns inga direkta måsten, inget storhandlande eller storstädning. Inget planera-mat-för-hela-veckan. Allt det där får vi här. Det enda vi behöver göra är att försöka kämpa för att må bättre. Och det är den största kraftansträngningen i sig.

I eftermiddag kommer min älskade mamma som är mitt allt här i livet. Hon har alltid stöttat mig i de svåraste stunderna och lyft mig i de bästa stunderna. Hon är mitt allt. Om inte hon hade funnits så hade jag inte heller gjort det. 

Anhöriga och vänner är a och o när man lever med en psykisk sjukdom. Det är så viktigt att det finns ett skyddsnät av anhöriga som kan fånga upp en när man inte mår bra. 

Jag har dock valt bort många relationer genom åren. Relationer som andra säkert hade bedömt som en bästa vän eller en bra pojkvän. Men för mig har det inte varit det. Utan att gå in på detaljer så "rensade" jag ut i min vänskapsgarderob för något år sedan och valde att gå vidare från de personer som inte gav mig något och/eller bara fick mig att må sämre. 

Idag har jag min mamma och min bror som är mitt allt. En bästa vän som följt med sedan barndomen, tre underbara personer jag lärde känna när jag studerade på högskolan och en del fler. Men det räcker med dem. I alla fall för mig. Vissa mår bäst av att omge sig av många nära och kära, medan för andra så räcker det med några få, mer nära relationer. 

Ta hand om er och njut av solen och att det är fredag, det ska jag försöka göra 😊

Likes

Comments

​Happy World Bipolar Day!

Eller ja, det känns kanske lite konstigt att säga så men det är nog inte det som är huvudsaken med dagen att den ska firas med pompa och ståt (det kan man säkert göra), men för mig är det framförallt att ​våga prata om bipolär sjukdom. ​Vi får aldrig glömma att det är inget vi har valt, det är inget vi har kunnat påverka, vi fick sjukdomen av någon anledning och så är det bara. Vad man sedan gör av det är upp till var och en.

Jag har skämts för min sjukdom. Jag skäms till en väldigt stor del fortfarande, även om jag lär mig att acceptera att jag har den mer och mer. Jag har tröstat mig med att jag själv inte hade kunnat påverka om jag hade fått den eller ej, mina gener och miljön runt omkring hade inverkan och sjukdomen utvecklades i 10-års åldern ungefär. 

Jag fick min diagnos efter mycket om och men när jag var 28 år gammal. Då hade jag säkert levt med sjukdomen i nöstan 20 års tid. Det var först när jag satt ner med min läkare på Bipolärmottagningen den där dagen för 2-3 år sedan ungefär, hon hade jättefina kläder minns jag. En ljusrosa dress med byxor och matchande kavaj, höga klackar i vitt, fräsch och fin, hela hon var perfekt när hon satt där i stolen med mina journaler. Mitt emot henne satt en obeskrivligt nervös, ledsen, förtvivlad tjej och skakade i kroppen. Dagen innan hade jag gjort slut med min dåvarande pojkvän och jag kände på mig att idag skulle jag nog få min diagnos. Äntligen, men ändå så skrämmande. 

Och visst fick jag diagnosen, jag hann brista ut i gråt så fort hon öppnade munnen för jag var så nervös. Vad skulle det innebära för mig att få den här diagnosen? Jag var så ledsen, men samtidigt också så lättad. Det var det här jag och min familj hade kämpat för i åratal. Till slut sa min fina läkare som det var att jag har bipolär sjukdom typ 2. Mer depressioner och mindre hypomanier (en light-version av mani). Jag sattes in på Lithionit (även känt som Litium) samma dag och skulle följas upp med täta provtagningar för att mäta Litiumkoncentrationen i blodet så man kunde mäta rätt dos.

Jag glömmer aldrig, aldrig, aldrig när jag satt på min sängkant i mitt sovrum en septemberdag för 2-3 år sedan och skulle ta min första Litium-tablett. Det var ett av de största ögonblicken i mitt liv. Jag svalde den och sa för mig själv att ​"Från och med nu ska jag kämpa ännu hårdare, från och med nu ska mitt liv börja på riktigt". ​Och det gjorde det :) Jag refererar alltid till Litium som medicinen som räddade mitt liv. Mer om det i ett annat inlägg.

Idag firar vi att vi är fantastiska, med eller utan några sjukdomar! <3


Likes

Comments

En liten parantes - allt är inte elände här på avdelningen hela tiden. Efter frukosten idag så stod jag och min favoritperson här, vi kan kalla honom N, och dansade till Ziggy Marley i köket. Nu ska vi strax sätta oss och pyssla, rita, skratta åt allt elände, kanske dansa lite till.

Allt för att må bättre <3

https://youtu.be/Mh0-OzeI3Ho

Update! Vi fortsatte lyssna på musik jag och N i pysselrummet, skrålade högt och lågt, bra och mindre bra, till tonerna av Adeles snyftiga låtar. Vi målade en teckning ihop och vid ett tillfälle så tog N min hand och höll den länge länge. Det hände något med mig då. Jag har hållit handen och mer med en annan kille efter S (min fd sambo), men då kände jag inget. Nu helt plötsligt blev jag lite smått golvad när det pirrade till i hela kroppen när N höll min hand och log mot mig med sina mörkbruna, snälla och genuina ögon. Han är i sin egen värld, men ändå här.

Han frågade mig idag vilken färg våra hjärtan har. "Rött" svarade jag. Sedan frågade han vilken färg på blodet vi har. "Rött" svarade jag igen. Exakt sa han, vi är alla likadana inuti hur vi än ser ut. Och det är nog det jag gillar med honom, han är så enkel som person, så fri i sina tankar, så mottaglig för alla människoöden här. Jag har alltid gillat N, vi har kramats och hållit om varandra innan. Vi har hållit om varandra och gått runt, runt på avdelningen i timmar. Ibland pratar vi, ibland inte. Det räcker oftast bara med att vi tittar på varandra och då vet vi, på något övermänskligt plan, vad vi säger. Helt otroligt.

Idag skrivs han kanske ut och jag är verkligen ledsen för det. Vi får se om vi ses på utsidan, jag hoppas det. Hur som helst så är jag så lycklig att jag kunde känna någonting inombords igen.

Tack N, jag ska göra allt jag kan för att "Love Life" som dina tatueringar säger.

P&K!

Likes

Comments