Yepp, det har redan gått 3 år sedan jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Och gud vad det har hänt mycket! Jag har hunnit nå toppar och dalar många gånger, blivit inlagd på psykiatriska avdelningar vid flera tillfällen och blivit tvingad att lära mig ALLT om min sjukdom så jag ska kunna klara av att hantera det. Och vet ni vad? Jag är faktiskt (med handen på hjärtat) riktigt glad och tacksam över att jag fick diagnosen. Visst är det fruktansvärt och jag önskar självklart att jag aldrig skulle ha fått detta, men samtidigt så har det hjälpt mig enormt mycket. Jag har så bra koll på alla skeden som kommer och går med sjukdomen, jag vet vad jag behöver göra för att må bra, jag vet min stressnivå och jag har verkligen lärt mig att leva med sjukdomen.

Att få hjälp är faktiskt det absolut viktigaste som finns när man befinner sig i en situation som denna. Det är en så stor tröst att veta att hur dåligt jag än mår, hur hårt jag än slår i botten - så finns det alltid hjälp att få. Hjälp från människor som verkligen förstår. Det går att leva ett nästintill helt "normalt" liv med denna sjukdom, man behöver bara få rätt typ av hjälp och ha god sjukdomsinsikt själv. Jag vet när jag måste be om hjälp, när jag slutar sova om nätterna så är jag på väg in i en hypomani och jag vet när jag bara sover hela dagarna och är helt orkeslös så är jag på väg in i en depression. Jag har sån otrolig tur som har världens bästa anhöriga som hjälper mig så mycket, frågar hur jag mår, kollar om jag sover ordentligt. Tack vare min familj och min läkare, sjuksköterska och psykolog på mottagningen så fungerar mitt liv väldigt bra.

Jag ser så mycket fram emot framtiden med allt vad det innebär! Vi pratar om att köpa hus en vacker dag, vi vill ha familj snart, gifta oss, resa till spännande platser ❤ Så livet är inte kört bara för att man får en diagnos eller någon form av "stämpel" på sig. Man behöver bara lära sig att hantera sin nya livssituation och ta sig framåt i livet, med hjälp av de som finns runt omkring. Så tappa aldrig hoppet finaste ni! Vilka bekymmer livet än må ge er så vet jag att ni kommer fixa det 👊

Var rädda om varandra. Kramar i mängder!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

För alla gånger jag har blivit avklädd med blicken av män, ofta äldre än min egen pappa.

För alla gånger jag har gått hem sent på kvällen med nycklarna hållna hårt mellan knogarna och slagit in 112 på mobilen tills jag kom hem i tryggt förvar igen.

För alla gånger jag och mina vänner stått på dansgolvet och man har känt något hårt trycka mot en bakifrån och känt händer röra vid intima ställen.

För den där gången på den knökfulla spårvagnen hem en sen kväll, då jag frös till is och blev livrädd när en hand klämmer tag om min rumpa och som därefter letar sig upp under min kjol. Helt utan min tillåtelse.

För alla gånger vi sagt "sms:a mig när du kommer hem så jag vet att du kom hem säkert" till våra vänner.

För den gången jag följde med en kille hem från krogen i tro om att han var en snäll och fin person, när jag sedan på natten känner hans händer hårt om min hals, så hårt att jag inte fick någon luft. Jag lyckades knäa honom i skrevet och i total panik samla ihop mina saker och springa därifrån uti den kalla natten. Ensam.

För alla gånger någon tagit för givet att min kropp är dens rättighet, eller att min vilja eller önskan inte har någon betydelse.

TACK till alla starka kvinnor som talar ut om allt fruktansvärt, som tyvärr är vardag för så många av oss. TACK till alla modiga män som står upp för att de har bidragit, mer eller mindre, till att det sexuella våldet har ökat. Jag blir så berörd av att alla delar med sig och framförallt - vågar prata om det! Det är minst lika viktigt som att prata om psykisk ohälsa. Jag hoppas vi alla gör så gott vi kan för att nästa generation inte ska behöva veta vad begreppet #metoo, #ihave eller #itwasme innebär.

💙💜💚💛💗❤

Likes

Comments

Hej alla härliga läsare!

Hur mår ni? Har hösten smugit sig på hos dig också? Jag hoppas på mycket filmmys, tända ljus och gosiga, varma tröjor 😊 Idag har jag haft mitt första rehabsamtal med min arbetsgivare och min läkare. Det gick helt okej faktiskt. Jag var JÄTTENERVÖS och hade gråten i halsen hela förmiddagen, men min pojkvän lugnade mig och gav mig lite extra mod och pepp. På själva mötet fick jag uttrycka mina behov och vilka förutsättningar som krävs för att jag och min sjukdom ska klara av att arbeta. Jag fick väldigt mycket stöd från min läkare som försvarade mig och stod upp för mig, vilket jag uppskattade enormt mycket då jag själv inte alltid hittade rätt ord eller förklaring. Nu väntar jag på att min arbetsgivare ska hitta en annan arbetsplats åt mig och jag håller tummarna för att det blir ett bra ställe. Det verkar som att jag blir fortsatt sjukskriven tills dess vilket också känns bra.

Vi som lever med psykisk ohälsa har säkerligen någon gång eller fler haft problem att få ihop allt som snurrar i huvudet med att arbeta. Men jag tror stenhårt att med rätt förutsättningar, förståelse och hjälp från arbetsgivaren så har vi åtminstone en ärlig chans. Vad har ni läsare för erfarenhet av att klara av att arbeta eller studera med en psykisk sjukdom med sig i bagaget?

Jag hoppas ni alla mår bra trots att höstmörkret smyger sig på ❤ Kramar till er!

Likes

Comments

Hej på er!

Jag fick en lite oväntad kommentar på mitt senaste inlägg som gjorde att jag valde att ta bort inlägget för att undvika en onödig diskussion. Jag tror de flesta av er som följer bloggen vet att jag skriver anonymt och att min avsikt aldrig någonsin är att hänga ut någon på något vis. Jag ser bloggen som en öppen dagbok, en känsloventil och ett sätt att kanalisera ut tankar och känslor. Jag har valt att skriva anonymt dels på grund av personliga skäl, men också för att jag tar upp känsliga frågor, berör svåra punkter och det är väldigt få personer som vet det om mig. Min förhoppning är att mina ord, mina upplevelser, tankar och känslor kan hjälpa någon där ute som har befunnit sig, eller befinner sig, i en liknande situation. Mina ord är i all välmening och jag hoppas att jag kan nå ut till de som behöver det. Bloggens huvudsakliga syfte är att vi ska prata mer om psykisk ohälsa och krossa myter och stigman, vilket jag försöker hjälpa till att göra genom att berätta min historia.

Jag vill passa på att skicka extra mycket kärlek till er som läser, gillar och kommenterar - er respons är det som får mig att fortsätta kämpa och fortsätta skriva. Hoppas ni får en underbar helg trots regnet ☺

Ni är alla fantastiska, glöm aldrig det! ❤

Likes

Comments

Okej, riktigt så illa är det inte. Men jag är inne i en dvala. En dvala där dagarna består av att bli omfamnad av mitt mjuka täcke, följa meningslösa serier på Netflix, gå upp bara för att hämta vatten för att sedan vända tillbaka till sängen igen. En dvala där de största bekymren jag mäktar med är att inte glömma att ta mina mediciner samt hålla koll på fjärrkontrollen till Apple TV så jag kan trycka på play när Netflix frågar vänligt om jag fortfarande tittar. Mer än så går liksom inte in i huvudet just nu.

Om mindre än en månad kommer jag få börja på en ny arbetsplats. Jag har bett min chef om att få bli omplacerad till en arbetsplats som passar mig bättre och jag tror och hoppas att det kommer gå bra. Jag vill kunna jobba, jag vill få tillbaka orken att gå upp på morgonen, peppen att gå till arbetet, känslan av att faktiskt göra något meningsfullt. Det är otroligt svårt att balansera psykisk ohälsa med ett arbete, vilket jag vackert fått erfara många gånger i livet. Det viktigaste just nu är inte prestige och att ha ett "riktigt bra jobb", det viktigaste är att ha ett jobb som fungerar med min sjukdom.

Vi diskuterade ofta arbeten och studier i min patientgrupp på Bipolärmottagningen och det var många som kämpade för att det skulle fungera. Jag minns att en patient berättade att det fanns möjlighet att arbeta hemifrån de dagar då han/hon inte klarade av att ta sig till arbetet. Det fanns en stor förståelse från arbetsgivaren för hans/hennes livssituation vilket underlättade mycket. Det tror jag är nyckeln till att få arbetssituationen att fungera när man lever med en psykisk sjukdom - stöttning och förståelse från arbetsgivaren.

Har ni erfarenhet av det jag skriver om? Hur har ni lyckats bolla studier eller arbete tillsammans med psykisk ohälsa?

Stor kram ❤

Likes

Comments

Hej alla fina läsare!

Sedan någon vecka tillbaka så har jag tyvärr börjat må sämre igen. Jag har mått så bra i ett halvår ungefär vilket gör mig så ledsen, jag trodde jag skulle må bra riktigt länge. När jag blickar tillbaka så är det nog flera faktorer som har gjort att mitt stämningsläge har sänkts. Det har varit en del stress, jag har fixat mycket hemma med olika små projekt, min sambo har haft det väldigt jobbigt på jobbet vilket automatiskt gör att jag blir väldigt ledsen för hans skull såklart. Jag har engagerat mig och hjälpt honom skriva nytt CV, leta jobb, lyssna på problemen...allt som man som flickvän och sambo vill kunna hjälpa till med. Om han inte mår bra så mår jag inte heller bra, så är det.

Det som fick droppen att rinna över bägaren var att vi bråkade över telefon förra helgen, han var iväg med sina vänner, vi pratade flera gånger under kvällen och jag hade lovat att åka och hämta honom på kvällen sen. Han var flera mil bort, långt ute i ingenstans på en fest hos några vänner. Ju längre tiden gick desto mer kände jag att jag inte skulle klara av att köra dit och hem. Tröttheten av såväl mediciner som måendet kom över mig och jag visste inte om jag skulle orka hålla mig vaken ända dit och hem. Jag har lite problem med att köra bil på grund av mitt mående, jag får ofta derealisationssyndrom vilket gör att jag nästan ser mig själv utifrån någon annans ögon, eller att jag svävar ifrån min egen kropp. Det låter hur konstigt som helst, men det är en typ av försvarsmekanism som kickar in när det blir för jobbigt. Det händer ofta för min del, väldigt ofta vilket resulterar i att jag blir rädd för att köra bil och att jag ska tappa kontrollen. Speciellt om jag redan är trött, det är mörkt ute, jag är ensam osv. I vilket fall så valde jag att inte köra och hämta honom utan ville hellre ringa efter en taxi till honom. Då kom en frustration från honom som gjorde mig så fruktansvärt ledsen, han tyckte att jag alltid var så trött och att jag svek honom då jag hade lovat att hämta honom. Jag bröt ihop totalt för det var så olikt honom att säga så, det var så olikt oss att bråka. Vi är bättre än det här sa jag till honom, men det var nog någon form av frustration som kom fram för honom.

Hur som helst så förstod han hur illa det var att han sa så och försökte trösta mig över telefon, vilket inte var helt lätt. Han har visat väldigt mycket ånger i efterhand och har bett om ursäkt hundratals gånger, men det tog verkligen knäcken på mig att höra den man älskar mest säga att man alltid är för trött och att man inte kan sova sig igenom hela livet. Det är för att det är det som gör mest ont i mig själv också, det är det jag är mest besviken på mig själv - att jag alltid är så trött. Men jag kan inte rå för det, liksom ingen av er andra kan heller. Står man på tunga mediciner vars syfte är att i princip "droga ner" en, så är det ju klart som korvspad att man blir trött! Och det är inget roligt att alltid vara den trötta, den som vill hem tidigt, den som inte orkar. Det är så tungt att försöka leva normalt när man har en sjukdom som kastar en mellan himmel och helvete och när man har mediciner vars största syfte är att stabilisera stämningsläget.

Så ja, nu tar jag en dag i taget. Gråten kommer per automatik, jag märker att jag är väldigt skör och sårbar. Jag har inte samma tålamod att sitta och lyssna på saker eller följa med i diskussioner. Antingen blir jag irriterad eller går runt med gråten i halsen. Jag vill absolut inte skylla på min sambo, jag vet att han ångrar sig något enormt mycket, men vissa saker gör att bägaren rinner över. Så jag tar en dag i taget. Ibland en sekund, en minut, en timme i taget. Jag hoppas jag blir mer mig själv och får gnistan tillbaka igen. 

Hur brukar ni göra när ni är på väg neråt? 

Stor kram och kärlek! 

Likes

Comments

Ja, vad är egentligen det värsta man kan säga? Vad sårar mest? Vad bör man undvika att säga? Jag läste precis 9 olika punkter som enligt en tidskrift var bland det värsta man kunde säga till någon som lever med sjukdomen:

  1. Du är galen.
  2. Det är ditt fel.
  3. Du försöker inte.
  4. Alla har dåliga dagar.
  5. Du ska vara okej - det finns ingen anledning att oroa sig.
  6. Du kommer aldrig att kunna vara i en seriös romantisk relation.
  7. Vad är det med dig?
  8. Jag kan inte hjälpa dig.
  9. Du behöver inte ta ut ditt humör på mig - jag börjar bli så trött på det här.
Aouch! 😔 Det där sved verkligen. Vad tycker ni? Har ni fått utstå något liknande?

Det positiva var att de även tog upp vad man istället kan säga för att visa sitt stöd samt ge motivation och livspepp:
  1. Detta är en medicinsk sjukdom och det är inte ditt fel.
  2. Jag är här. Vi ska göra det genom detta tillsammans.
  3. Du och ditt liv är viktigt för mig.
  4. Du är inte ensam.
  5. Berätta hur jag kan hjälpa till.
  6. Jag kanske inte vet hur du känner, men jag är här för att stödja dig.
  7. När du känner för att ge upp, intala dig själv att kämpa på i ytterligare en minut, timme, dag - oavsett vad du känner att du kan göra.
  8. Din sjukdom definierar inte vem du är. Du är fortfarande du, med hopp och drömmar som du kan uppnå.
Visst var det fina, värmande ord som egentligen alla behöver höra emellanåt? ❤

Likes

Comments

Den frågan har jag ställt mig en miljon gånger, frågat min läkare, pratat med familjen, alltid undrat. Jag minns när jag fick min diagnos 2014 så var siktet inställt på att lära mig så mycket som möjligt om min sjukdom och till stor del så tyckte jag det var "skönt" på något vis att få ord på vad det är jag har levt med så länge. Det blev lite av en identitetskris under en period, jag kände att jag fick en ny chans i livet - så jag slutade dricka alkohol helt och hållet, började träna varje dag, åt nyttigt, tog hand om mig själv och gjorde bara sånt jag mådde bra av. Jag fick bryta med en del vänner under den tiden då jag insåg att vissa av mina vänner tog massa energi och jag fick ingen tillbaka.

När den perioden hade lugnat sig lite började jag gå en patient/anhörig-utbildning på mottagningen. Den var jättebra verkligen! Oftast gick jag dit ganska samlad, men ofta nära till gråt. De berörde jobbiga ämnen varje gång och mycket känslor bubblade upp som jag knappt visste fanns där. En känsla jag började brottas med blev också en av de starkaste känslorna kring sjukdomen och att jag hade drabbats - nämligen sorg. Varför just jag? Går det inte att bota? Ska det vara så här hela livet? Hur ska jag orka? Hur ska min familj orka? Hur ska jag hitta någon som vill dela livet med mig? Frågorna var många och ängslan var stor.

Jag minns vid ett tillfälle när vi patienter satt och pratade om just detta så sa en annan patient något som satte sig djupt inom mig - "Det finns stunder då jag kan skratta åt alla tokigheter jag har hittat på och det finns stunder då jag gråter och har dåligt samvete över vad jag har orsakat. Men de tuffaste stunderna är då jag har sörjt det faktum att jag har bipolär sjukdom. Sörjt det, ältat det, inte förstått varför just jag drabbades. Och det är något som alltid kommer följa med mig genom livet, tyvärr."

Jag tror vi alla som lever med en kronisk sjukdom går igenom den perioden någon gång längs vägen och ställer oss frågan varför. I mitt fall har jag beslutat mig för att inte gråta sönder mig över hur eller vad eller när, för det är inget jag kan göra annorlunda ändå. Men jag vet att den största indikatorn är att det är genetiskt och jag har flera i min släkt som har samma sjukdom. Det kan även triggas av trauman och svåra händelser i uppväxten, vilket är något jag också har fått gå igenom. Allt efter det handlar om att lära känna sina varningssignaler, triggerpunkter och hur mycket man klarar av. Min sjuksköterska sa en gång till mig när vi pratade om hur jag skulle förklara för min omgivning om sjukdomen, hon sa att "du kan alltid bara säga att du är extra skör, för det är precis vad det handlar om, extra skör mot stress och påfrestningar".

Så som vanligt, var rädda om er och ta hand om varandra ❤ Jag skriver mer snart igen!

Likes

Comments

Hej underbara ni 😊

Idag har jag bara legat i sängen hela dagen och hållit mig för magen, sovit av och till, ätit och sen sovit igen. När vi kom hem igår så kändes allt mycket bättre. Vi beställde hem hämtmat, kollade på serier och bara myste. Men sen på kvällen runt 22-tiden så kom kramperna tillbaka igen i magen, det strålade av smärta vid äggstockarna och underlivet. Som tur är så är min underbara mamma sjuksköterska (hon var även med mig på gyn-akuten igår), så jag ringde henne och pratade lite. Hon lugnade mig med att jag kunde ta en Spasmofen supp. och försöka vila. Det gjorde underverk faktiskt! Idag återigen gör det ont, det avtar mer och mer känner jag men man märker verkligen att ens "kvinnliga delar" har blivit utsatt för en enorm smärta. Tydligen läcker det ut vätska i buken efter att en cysta har spruckit och det gör att man får ont efteråt och känner sig svullen och öm. Trots det onda så har vi bestämt oss för att gå ut och hitta på något roligt ikväll, kanske spela bowling, biljard eller shuffleboard. Det ska faktiskt bli skönt att tänka på något annat 🎱 👍

Jag vill passa på att tipsa om en jättebra sida och tidning om man är intresserad av psykologi, hälsa och välmående - nämligen Modern Psykologi. De tar ofta upp ämnen som till exempel mindfullness, att lära sig att tänka på "rätt" sätt, att stressa mindre, hur man ska hantera kriser och mycket mycket mer. Ta en kik där om ni har tid eller köp tidningen 🙏

Var rädda om er där ute 🌟

Likes

Comments

I morse fick jag svar på min fråga om min konstiga känsla i kroppen berodde på om jag var gravid eller ej, det är jag inte. Jag har haft en cysta på höger äggstock som sprack i morse 😔 Det var helt fruktansvärt vad ont det gjorde! Min stackars pojkvän fick ringa min mamma och ambulansen då jag föll ihop på golvet och skrek, kallsvettades och grät. In till sjukhuset och flera timtal senare gjordes ett ultraljud vilket visade att en cysta hade bildats och imorse sprack den. Det känns så overkligt på något vist, hur allting gick från 0-100 på bara någon minut. Nu ligger vi i sängen och tittar på serier och håller handen lite extra hårt efter dagens tumult.

Skriver mer så fort jag är på benen igen ❤

Likes

Comments