Är på besök i Stockholm. Åkte hit med mor och gick på Fotografiska i flera timmar. Idag var faktiskt varenda en av utställningarna värda att se. Grät vid en som handlade om humanitära kriser.

Nu sitter jag på en libanesisk restaurang och är superstressad över att jag ska på konsert om ca 75 min. Vill inte behöva kasta i mig maten, men så får det bli. Jag hade ett lite för långt dance off med mig själv på hotellrummet. Sånt som en gör.

Bor alltså på hotell ensam för första gången i mitt liv. Försöker hitta helt själv. Det är helt kaotiskt. Kanske tar taxi hem sen.

Ska försöka njuta av livet nu.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Igår kväll fick jag ett meddelande på WhatsApp från en av de jag gick på dejt med i London. Eftersom jag var 0 % intresserad redan direkt efter dejten, och ännu mindre intresserad nu, så jag frågade J om det går att blockera folk på appen. Var tvungen att förklara vem hen var, varpå J frågade varför jag ens gått på dejt i London från början. Jag vill ju flytta dit, har alltid velat och kommer förmodligen alltid vilja. Eftersom J kommer från Stockholm vill han flytta tillbaka så småningom, precis som alla stockholmare. De verkar inte klara av att leva i mindre städer. Han påpekade att det ju är den perfekta kompromissen, han får stor stad och jag får min stad. Men inte så länge mormor lever, la jag till. Detta gjorde mig ledsen, och eftersom jag inte ville att han ska se mig gråta (som om han inte gjort det tidigare) går jag iväg och sätter mig på random ställe, vilket råkade bli i dörrhålet till köket precis utanför städskrubben. Han kom förstås efter för att trösta, vilket resulterar i att vi båda sitter där i dörrhålet och pratar. Samtidigt spelas av outgrundlig anledning Rammstein på min teve, förmodligen ett av J:s försök att bredda min musiksmak. Så vi sitter alltså på det kanske osexigaste stället i min lägenhet och lyssnar på den kanske osexigaste musikgenren. Men trots det kan vi inte hålla händerna från varandra.

Som min bästa vän uttryckte det: nykära töntar.

Likes

Comments

Det ligger någon i min säng och snarkar. Hur mysigt är inte det? Jag har gått upp för att kila iväg till gymmet och yoga kl 7 på morgonen. Går det att få en bättre start på dagen?

Likes

Comments

Vaknade innan J idag (ingen är förvånad, han har sovrutiner som en tonåring) och låg och tänkte på oss. Och framtiden.

Han känner till min extremt cheesy dröm om att bli stormförälskad i någon (check!) och ha ett litet, intimt utomhusbröllop efter bara några få år ihop. Jag undrar om han vet om att det är en riktig dröm, inte bara nåt jag säger. Undrar om han skulle vara på, särskilt med tanke på att han tekniskt sett inte haft en flickvän på riktigt tidigare. Om inte, hur får jag honom att förstå utan att verka helt galen? Kanske blir det en sån dröm som aldrig går i uppfyllelse.

Likes

Comments

Inatt hände det. Jag och J låg och pratade, som vi brukar efter att vi lagt oss. Jag berättade om min ”eh typ pojkvän-ish”-förklaring. Jag hade tänkt fråga om han ville vara min pojkvän-ish, men han hann före med ”men vad är vi egentligen?”. Jag frågar vad han menar.

Han: ja alltså när vet man när man är tillsammans?
Jag: åh Gud jag vet inte...
Han: det är ju du som är proffs på det här, jag har ju knappt ens haft en flickvän innan
*skratt*
Han: det var mycket lättare när en bara kunde fråga chans.
Jag: ja verkligen...
*tystnad*
Han: Maria, får jag chans på dig?
Jag: du är ju för söt (och kysser honom)
Han: Maria Kristina... vad var det tredje?
Jag: första. Anna.
Han: Anna Maria Kristina, får jag chans på dig?
Jag: du är ju för söt (och kysser honom igen)
Han: det är ju till och med sämre än mitt svar! Eller njae, kanske inte förresten...
Jag: det är klart du får

Så. Jag är tydligen inte singel längre. På riktigt. Och det känns så bra!

Förutom att jag tre sekunder efter fick panik över att tänk om vi gör slut efter två år, som det brukar sluta för mig. Då är jag 26 och singel och snart färdigpluggad och vill förmodligen settle down (med tanke på att jag vill det redan nu så...) och allt allt allt är kaoz och jag håller på att då panik över detta igen och allt allt allt är kaoz och herregud... herregud.

Namnen är för övrigt påhittade.

Likes

Comments

Idag var jag tvungen att definiera min relation med J inför en kursare. Eller tvungen, jag kunde väl tekniskt sett kallat honom en kompis. Istället kallade jag honom ”min... eh... pojkvän-ish”. Hur vet en ens när det går från pojkvän-ish till pojkvän?

Likes

Comments

Klockan är tjugo över ett. Jag borde sova. Men bredvid mig sitter någon och kan inte släppa att det kommit någon uppdatering till Dota.

Jag ligger alltså naken i hans säng medan han ”snart” ska stänga av sin dator. De flesta i denna situation hade blivit minst sagt irriterade. Men i min mage pirrar det för att han jag är kär i är så uppe i varv över något så himla mycket.

Update: klockan är nu halv två, han bad om ursäkt för att han är för obsessed. Nej hjärtat, be inte om ursäkt. He-Rre-Gud vad det pirrar.

Likes

Comments

Igår peppade bästis mig att säga dumheter. Jag var fortfarande hemma hos J efter att han hämtat mig. Han var iväg på möte, så jag satt iförd hans kläder på hans säng och löste hans bok medan jag väntade. Samtidigt hade jag ångest för att jag inte visste om J faktiskt tycker om mig. Jag menar, ovanstående borde vara tillräckligt för att övertyga mig. Så när han äntligen kom hem fick jag lätt panik, började svettas som en galning och bara stirrade på honom när han kom in i sitt rum, vilket självklart gjorde honom obekväm. Så jävla smidig.

Han: ”Hur mår du?”
Jag, samtidigt: ”Jag är kär i dig.”
Han: ”Varför då?”

Jag började skratta, ”Det är INTE rätt svar” och la ansiktet i händerna. J stängde dörren, satte sig framför mig på sängen och sa något om att han tycker att det känns dumt att säga det tillbaka bara för att jag sa det. Var så stressad över hela situationen att jag började mumla ”åh Gud så dumt” och började nästan gråta.

Jag: ”Du måste ju inte säga det. Alltså du ska ju inte säga det om du inte känner så.”
En alldeles för lång tystnad.
Han: ”But I do.”

And there it is.

Likes

Comments

Söp ner mig totalt igår. Har minnesluckor större delen av kvällen. Spydde. Fick panikattack. Satt på marken och grät medan min fina A satt och klappade mig över ryggen och försökte säga att allt kommer bli bra. Hon tog min telefon och ringde J för att han skulle hämta mig. Och vet ni? Det gjorde han. Och allt blev faktiskt mycket bättre. Kanske inte bra, men bättre.

Likes

Comments

Inatt vaknade jag i dina armar med en enda tanke molandes. En tanke som kämpade för att få komma ut. En tanke som kan göra allt så mycket bättre, eller så mycket sämre.

Jag tror att jag är kär i dig.

Jag undrar om du hörde det? Plockade ditt undermedvetna upp vad jag sa trots att du sov? Känner du likadant?

Likes

Comments