View tracker

Paniken blir allt större, alla springer runt i ren skräck. Panikslagna. En äldre man i mustasch passerar mig snabbt, i följd av hans son som ger mig en bekymrad blick innan dem snart är borta.

Jag står som fast frusen i golvet, benen känns plötsligt tunga, och jag bara står i mina egna tankar och betraktar alla människor som far runt. Vart mina föräldrar är, det vet jag inte. Senast jag såg min far satt han med ett gäng andra och diskuterade affärer. Min mor satt en bit bort och utbytte skvaller med sina väninnor. De skulle inte ens märka om jag försvann.

Mina tankar avbryts plötsligt av rösten från en ung man som med en hög stämma informerar alla att ta på sin flytväst. Jag ser hur en mor hjälper sin dotter att få på sin medan hon samtidigt tröstar henne med att allt kommer bli bra. Vart är min mamma? Tänker jag. Varför hjälper inte hon mig med min flytväst? Tårarna rinner ner för mina kinder och jag snyftar.

Först nu märker jag vattnet som snabbt kommer närmare och blöter ner mina små skor i rosa spets. Höga rop och röster hörs utanför. En ung dam lägger märke till mig, hon springer snabbt fram till mig och frågar vart jag har mina föräldrar. Med gråten i halsen tittar jag upp på henne och säger att jag inte vet. Hon tar tag i min hand och säger att hon ska hjälpa mig och föra mig i säkerhet. Jag torkar bort en tår och vi rusar bort, som alla andra människor ut på däck.

* * *

Skeppet har nu börjat luta mer och man ser hur vattnet forsar in vid fören. De uniformsklädda männen kämpar tappert med att få ordning på livbåtarna och är redo för evakuering. Allt hände så snabbt, rätt som det var lyfte den snälla unga damen ner mig i livbåten bredvid en äldre dam. Jag tittade upp på henne. Hon såg rädd ut och hennes ögon var fuktiga. Hennes blick föll ner på sina knutna händer varav hon höll en näsduk av siden.

Just som jag sitter där i livbåten ser jag hur en lortig liten pojke i min egna ålder ser på mig med sorg i blicken. Jag sträcker sakta fram handen mot honom som en gest att komma med. Han tittar mig i ögonen och en tår rullar sakta ner för hans smutsiga kind. Han skakar sakta på huvudet och vänder blicken mot en man som står och ropar att alla i 1:a klass ska i båtarna först. Livbåten börjar sakta röra på sig och sänker sig ner mot det stora svarta havet. Jag tittar upp mot honom med min arm fortfarande utsträckt, innan jag snart drar in den igen.

Vi är en av de första båtarna som sjösätts. Bland oss finns ett 20 tal andra. Gamla, unga och barn, alla kvinnor. Alla i 1:a klass. Jag hoppades innerligt att pojken skulle få ta nästa båt, men liksom vår var den också full av passagerare från 1:a klass.

Vi sitter nu helt tysta. Väntar på att hjälpen ska komma. Men den kommer inte. Skeppet tar in allt mer vatten och sjunker nu snabbare. Paniken blir allt större och alla kämpar sig fram för att komma i de få båtarna som finns kvar.
Jag får en klump i halsen när jag märker att den sista livbåten nu har lämnat skeppet. Sista livbåten. En sista chans för räddning. Vi är räddade, vi har lyckats undkomma det grymma öde som skulle väntat oss på det sjunkande skeppet. Men vad händer med resten? Vart ska alla de andra människorna ta vägen? Det finns ingen räddning för dem. Klumpen blir större när jag inser vilken tur jag haft som lyckats komma på en båt, och hoppas innerligt att mamma och pappa också sitter i en.

Jag skäms för att jag tillhör 1:a klass, varför är vi uppdelade på det viset? De andra fick ju inte ens en ärlig chans! De var dömda redan från början. Jag börjar snyfta obehärskat. Damen bredvid mig räcker mig sin vackra siden näsduk. Jag tar tacksamt emot den och torkar sakta bort tårarna.
Jag lyfter blicken och ser till min förfäran hur skeppets akter snabbt reser sig ur vattnet. Folk springer i panik och klamrar sig fast i något för att undvika att falla i det kalla vattnet. Allt hände så snabbt, jag tänkte för en stund att – det här måste vara en dröm. En mardröm. Hur skulle något så hemskt kunna ske? Vad har vi gjort för att bli utsatta av det här? Samtidigt hör jag bakom mig, en bön uttalas av en äldre dam och hennes dotter. De ber tyst.

Borta vid skeppet hör man inget annat än skrik och det väldiga vattnet som väller in. Några överger skeppet och hoppar i havs, i tro på räddning från livbåtarna. Men ingen livbåt kommer i rädsla för att själva bli nerdragna i det stora mörka isvattnet.
Det är kallt, riktigt kallt. Vinden som drar förbi biter oss hårt i vår bara hud. Jag kan inte ens föreställa mig vad alla de andra passagerarna går igenom just nu. Det är för hemskt. För overkligt.
En kvinna en bit bort skriker ut sin sorg. Många andra faller in och snyftar hejdlöst, samtidigt som livbåtarna sakta guppar i takt i det stora blå. Plötsligt avbryts dem av ett stort dån, och vi ser alla hur det väldiga skeppet reser sig ur vattnet. Många passagerare faller handlöst rakt ner i det kalla isvattnet. Bara några få lyckas hålla sig kvar.

Allt hände så snabbt. Skeppet sjunk. Skriken ekade över nattens mörka hav. Tillslut blev det blev tyst. I det ögonblicket visste jag att detta var en scen jag aldrig skulle glömma.


Fartyg: Titanic

Seglade från: Southampton, England 10:e April 1912

Seglade till: New York, USA

Sjunk: 14 April 1912

Orsak: kolliderade med ett isberg

Antal passagerare: 2207

Antal döda: 1495

Orsak: För få livbåtar, livbåtarna var även fyllda till hälften.


Ayla 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

... hornen på vikingahjälmen bara är en myt?​

Enligt forskare bar aldrig vikingarna horn på sina hjälmar. Myten uppstod i början av 1800-talet under romantikens blomstrande tid. Man lade dit hornen på hjälmarna för att få sagorna om vikingarna att verka mer skrämmande. Denna bilden lever kvar hos oss än idag.

Likes

Comments

View tracker

​Är du intresserad av historia?
Spännande platser, gamla kungar eller början på vår arts utveckling?


Då jag har historia som intresse tänkte jag det kunde vara kul att dela med mig då jag vet att det finns många andra som också tycker det är kul!

Så på denna blogg kommer du få läsa om massa spännande historia. Jag kommer inte hålla något speciellt schema med att uppdatera varje dag/vecka, utan det blir när jag känner för det, inläggen blir bättre så 😊

Så är du intresserad av historia, följ bloggen redan nu så märker du när inläggen börjar komma upp! Kommentera gärna också om vad du tycker är intressant och skulle vilja läsa om!

/Ayla

Likes

Comments