Go fredag på er gott folk!

Hoppas ni har det trevligt vad ni nu än styr med, kanske lite rajtan tajtan på dansgolvet eller rent ut av i sänghalmen? Eller så väljer man hemmachillet med ett litet ett getöga på fångarna på fortet o med godis skålen på magen. Jag valde att spendera kvällen med Gunde svan i blickfånget och godisbunken i bukhålan, helt perfekt avslut på en dag som denna.

Men lite fest ska man väll även ha, ska ju trots allt svepa en shot nu innan läggdags och på tal om de där små rackarna så gick det helt enkelt inte att få ner de med jordgubbssmaken, så min snälla mamsi gulligullade lite med sjukhusköket och fick de med neutralsmak istället. Och alltså mamma måste ju va den mest pedagogiska som finns, hon kom liksom hit på kvällen med dom, hävde i sig en shot för att kontrollera innan så att de var okej för sin lilla dotters skull. Hon är ju för underbar lilla mamsen<3 provade att blanda den här neutrala med lite proviva och eftersom mamma sa att dom va okej så smuttade jag liksom inte på den innan utan jag bara hävde i mig den i ett svep och det gick till min lätrnad kanonbra. Gott var det inte men absolut helt okej.

Det är bara lilla magen som får det lite kämpigt, men det är kanske en vanesak, så det är bara till att fortsätta nu. Känner mig såhär lite cool när jag ska ta den, typ nu jävlar och sen bara slurp haha.

Nej men om man skulle runda av för denna dag då, tack för alla era fina ord, värmer så himla mycket att läsa.

Godnatt och skål på er vänner!

Kvällens bunke- en perfekt kombination av precis allt som är gott.

Mina nya små vänner.

Känns som hela bloggen blir till en husdjursblogg ibland, men ärligt talat hur mycket smälter inte mattehjärtat när dom ligger och gosar såhär?!!

Likes

Comments

Hej vänner!

Hoppas allting är fint med er en fredag som denna. Själv har jag haft en supermysig eftermiddag ihop med Mette. Mötte upp henne efter lunch idag på stan för att babbla lite över en fika. Och minns ni vad vi skulle fika på idag? Jo förstår ni idag var dagen kommer då det var dags att angripa årets första semla.

Jag minns att jag förra året bestämde mig för att utmana mig rejält och äta en semla, och ja visst gjorde jag det, men var det njutningsfullt eller gott? Nej inte det minsta.

Utåt sett var den här masken på, utåt sätt " njöt jag" och tuggade glatt på, men det var ingen som visste vilket jävla heltidsjobb som låg bakom dom där tuggorna, hur många mil jag hade sprungit tidigare på dagen, eller hur de övriga måltiderna under hela den veckan knappt existerat. Jag kommer inte ens ihåg hur det smakade, för allt jag kunde tänka på var hur jag så fort som möjligt skulle kunna snöra på mig träningsskorna igen. Förbränna förbränna förbränna.

Det som slog mig idag var att jag inte ens tänkte att det på något sätt skulle vara en utmaning. Vi sa förra veckan att vi skulle utmana oss med en semla, men idag så kändes det nästan ärligt talat larvigt att ens kalla det för en utmaning. För idag känns det inte så, idag kan jag skratta så jag får ont i magen med hela munnen full av grädde, idag kan jag delta i en disskution, intressera mig i samtalet, jag kan vara där istället för att sitta i min ätstörda bubbla med ångest och bara undra när jag kan få ge mig ut i spåret och springa bort alla kilon jag trodde jag gick upp av att fika.

Det är när man själv får uppleva hur fint livet kan bli, och när man verkligen får uppleva att det faktiskt går att känna det annourlunda, att det går att få må bra igen. Då är man så jävla glad över att man fortsätter kämpa, så stolt över att man aldrig gav upp. Det är en sån häftig känsla, man blir nästan som hög på det riktiga livet istället för att bli hög på kickar i ätstörningen och det är fan underbart.

Idag hade jag en sån himla mysig fikastund och idag njöt jag av den där semlan, på riktigt. Och den var jävligt god ska jag säga er!!

Sååå mumsigt!! Sparade självfallet mitten till sist där allt det gottiga finns ;)

Och så lilla mettis! <3

Likes

Comments


Jag tänker ofta på det här med hur sjukdomen fungerar egentligen, hur sjukt det faktiskt är. Och hur jävla sjukt det är att man själv har levt i det, eller ja att det faktiskt till och med blivit hela ens liv. Hur det blir till Det viktigaste, till ens allt.

Hur någonting så vidrigt och mörkt kan förvandlas till något meningsfullt och fint. På något vis så fascinerar ändå det mig. Hur man kan hata något mer än allt, samtidigt som det är ens allt. För jag menar vem vill vara sjuk när man kan vara frisk?

Som utomstående så förstår jag hur svårt det måste vara att förstå eftersom att man själv inte begriper varför man inte bara kan göra som man vill, varför man bara inte kan äta fast att magen vrålar och världen runtom ligger i en dimma. Eller varför man helt plötsligt inte skulle "förtjäna" maten om man inte sprungit en mil innan.
Någonstans i kommunikationen tar det stopp.
Det är som att ätstörningen ligger som en stor stenbumling där i kommunikationen mellan tanke och handling, och som att lösenordet finns att hämta i anorexins regelbok, den där stenen flyttar sig inte om inte anorexin får bestämma vart och hur kroppen ska styras. Det blir som att ens egen vilja inte räknas längre, den har liksom ingen funktion i den här kommunikationen.
Man tänker inte på det till en början, för till en början känns det ju så bra, det känns ju så himla positivt alltihopa, kickarna som kommer känns ju så fantastiska, som något man aldrig tidigare upplevt, fan jag kan ju vara duktig, jag kan ju klara något, äntligen är det min tur.

Svårt att förklara Det hela förloppet men man kanske kan likna det lite med en skidåkare som ska ge sig ut i en härlig backe, känslan är fantastisk, det går lätt, snabbt, magen pirrar till och man känner hur man lever liksom!

I ätstörningen kan man nästan säga att anorexin blir som ens skidor, en trygg punkt att stå på, för ihop med sjukdomen och när sjukdomen får välja väg eller backe, ja då går det fort, det känns enkelt, bra och man har full kontroll , kickarna kommer och man känner att "fan vad bra glid det var i dom här skidorna" .

Men sen kommer man till en punkt där man inte längre vill åka mera, man kommer till en punkt i backen där man vill bromsa, man behöver tillslut vila , för efter ett tag så blir åkningen mer ansträngande än det blir roligt.

Man försöker stanna, febrilt försöker man stoppa åkturen, och det är väll nu man början bli rädd, man blir livrädd. För det går liksom inte att s
tanna.

Skidorna åker vidare även om jag försöker stanna, Även fast jag inte vill. Det är liksom inte roligt längre.
För när skidorna fortsätter åka, när dom åker förbi familjen som står där förtvivlade med öppna armar och inte vill något annat än att hjälpa dig, eller när dom glider förbi ens bästa vänner som undrar vad som egentligen händer, när dom åker förbi precis allt det där som man tidigare älskat, ja då är det fan inte så jävla roligt längre.


Och det är väll när man verkligen inser det som man också kan inse att man bara måste göra en förändring, att man bara måste börja bromsa den här färden till varje pris om jag inte bara vill fortsätta åka förbi hela livet, hela min familjen, ja allt hela allt.
När man själv inser att den där totala kontrollen man har haft egentligen bara inneburit att man själv tappat kontrollen , att man har tappat den totalt.
Och att de personer som älskar mig och vill hjälpa mig faktiskt menar det dom säger. Dom ville aldrig förstöra mitt liv, dom ville ju bara att jag skulle få leva mitt liv.

Den enda som förgör, misshandlar, slår, sparkar och skriker det är sjukdomen, den enda i det här som på riktigt förstör , ja det är sjukdomen. Det är ju den som förstör livet , ingen annan.

Det är inte lätt att bromsa i ett spår som drivs av en diktator med järnhand, men det är fan inte omöjligt. För Jag vet nu att det går. Det är svårt, det är jävligt och många gånger vill man bara sluta streta emot och fortsätta glida med. Men fan, jag tänker inte göra det. Jag tänker inte tillåta diktatorn att styra mig vidare och förbi allting jag älskar, det är ju dom och det jag vill vara med inte ätstörningen.
Man har alltid i slutändan ett val. Och det fina i det fula här är att det även finns ett val här.

Och Varenda dag väljer jag numera att bromsa så hårt det bara går, jag väljer varje dag att stoppa den här färden, för jag vill inte åka mera, jag vill inte fortsätta i detta spår som sakta men säkert bara åker ner i graven istället för till den lycka man trodde man skulle få uppleva.

Det finns så många år kvar av mitt liv, så många år kvar av mitt liv där jag kan få uppleva livet utan sjukdomen. Och jag är redo , jag är så fruktansvärt redo. För i slutändan så får man ändå ställa sig frågan.
Vill jag spendera flera år av isolation, självhat, orkeslöshet och i tårar. Eller vill jag leva annorlunda? Är inte livet värt en ärlig chans nu? Är inte jag värd en ärlig chans nu? En chans att faktiskt få leva igen, på riktigt.

För det är ju faktiskt så att det egentligen är den där jäveln som ska kliva av mitt spår, min väg och mitt liv och inte tvärtom. För jag är värd det, du är värd det,så jävla värd det.


Likes

Comments

Kanske att jag ändå hade en febersläng inatt då med tanke på de kraftiga temperstursvängningarna jag hade ,men hade inte feber imorse, det jag känt de senaste 3 dagarna är att mitt ansikte hettar väldigt mycket och kinderna har liksom "blossat upp" som om jag blivit en kräfta på stranden. Men har väll tänkt att det kanske blir så när det är kallt ute men har inte upplevt den här hettande nästan svidande känslan i huden förut, och det beror inte på att jag är torr utan det här är nått annat, det är nästan känslan av att det borde komma ånga ifrån ansiktet, svårt att beskriva men lite så känns det, det kokar liksom och idag har det börjat klia också.
Jag tog en ny temp för kanske en timme sen och ja den visade en solklar febersiffra.

Fast jag känner mig liksom inte alls så slutkörd som man brukar göra vid feber fast jag mår heller inte alls som jag brukar, mår lite konstigt liksom, som att det är nått som inte står rätt till här. Funderar på om det kan vara nån form av allergisk reaktion eller typ nässelfeber eller något? Har ingen aning, bör man ringa o fråga VC eller ska man bara avvakta, vad tror ni? Mvh Rudolf med lite för röd mule

Lite svårt att fånga rödheten på bild med mobilkameran (ser rödare ut i verkligheten). Kan det vara nån slags allergi på nån ansiktskräm eller nått? Fast har kört med samma produkter flera månader så känns ju också konstigt, och sen som sagt konstigt att jag har sån feber med.

Likes

Comments

Förutom att åka buss med en tjurskalle bakom ratten så har jag himlans roliga nyheter att berätta för er! Roligt att jag tänker på er så fort något händer i mitt liv haha typ åh det här måste jag berätta för er, så känn er speciella eller olyckligt drabbade beroende på hur man nu ser på saken ;)

Som ni vet så var jag ju på ett uppföljningsmöte nu, tänk vad tiden går fort att jag redan varit där lite mer än 2 månader. Vi pratade om hur allting har gått och egentligen så var det verkligen bara positivt, det har gett mig glädje i vardagen och jag har kunnat bidra med lite glädje i deras vardag, man ger och man tar liksom. Det är nån gång jag känt mig ledsen över ett par saker men i det stora hela så överväger allt bra de stunderna.

Jag är faktiskt stolt över hur pass bra jag klarat av det, att jag gått dit varje gång, att jag utmanat mig och varit otroligt social, hur mycket det har gett mig på det sociala planet , och att det har gett mig otroligt mycket ätsörningsmässigt också, jag tänker på allt fika jag vågat äta , jag tänker på smöret på mackan och allt sånt där som tillhör det friska livet, att jag faktiskt tagit del av precis allt det på jobbet utan att det fått minsta konsekvens på resten av dagens matintag osv. Och att jag också verkligen har trivts! Att jag liksom kan längta tills nästa gång jag ska dit trots att jag vet att det kommer innebära fika och mat "utöver" mitt matschema.

Som det har sett ut nu har jag varit där 1 dag i veckan till att börja med, och eftersom att allting nu gått så himla bra så ska jag numera jobba tisdag och fredagseftermiddagar med start redan nästa vecka. Känns så roligt och jag får helt enkelt säga grattis och bra jobbat till mig själv.

Så idag är jag glad i mitt randiga håg !

Och så bjöds det såklart på fika under mötet, kaka och kaffe =standard

Likes

Comments

Nu måste jag bara få skriva av mig det här, för nu förstår ni nu är det en upprörd kvinna här bakom skärmen.

Jag åkte ju in till jobbet förut då vi hade ett uppföljningsmöte idag. Tog då bussen in och direkt när jag klivit av bussen insåg jag att fan jag glömde mina handskar i bussen så jag kilade direkt fram och vinkade åt chaffuören att stanna varpå han vinkade tillbaks och sen stannade han, åh vad snällt tänkte jag, så öppnade han och i jätteotrevlig stämma frågar han
- jaha vad vill du?
- jag glömde mina vantar där jag satt skulle jag bara kunna få gå och hämta dom?
Han tittar på mig som att jag är dum i huvudet och på riktigt så nästan skriker han på mig att
NEJ DU JAG HAR INTE TID FÖR SÅNT, GÅ UT UR BUSSEN, NU!!

Kanske är överkänslig men kände direkt hur tårarna brände, men alltså jag fattar inte vad hans problem var? Ja menar han tog sig ju ändå tid att stanna så varför hade jag inte bara kunnat få hämta dom? Stannade han bara för att skälla på mig eller vadå? Förstörde hela ens mående.

Sen iallafall så skulle jag även ta bussen hem, och tror ni inte att det är samma gubbe som styr ratten här med..när jag såg det så bestämde jag mig för att nu ska jag fan stå på mig, jag är aldrig den som säger till om något, tycker sånt är jättejobbigt och vill liksom inte vara till besvär. Men jag kände att jag bara inte kunde hålla tyst den här gången.
Så när jag klev på så tog jag mod till mig och så sa jag till honom att jag tyckte att han hade ett väldigt onödigt
och otrevligt bemötande förut, sen la jag till att "bara ett litet tips från oss resenärer"
Och då svarar idioten såhär -håll käften nu unge, kan du inte läsa skyltarna det står att man INTE ska prata med föraren under färden.

alltså allvarligt talat hur svårt ska det vara att inte bete sig som en ilsken grizzlybjörn som blivit väckt under vintervilan??! Jag blev påriktigt ledsen över det här bemötandet. Ibland undrar man ju hur vissa personer kan få behålla sitt jobb.. den obussigaste busschaffuören jag någonsin åkt med. Det är väll ändå inte okej att bete sig så?

Jag hade en himlans tur iallafall för mina vantar låg kvar i sätet!

Likes

Comments

Godmorgon godmorgon!
Jag är helt galet trött, hela natten har jag vaknat titt som tätt, frusit och svettats om vartannat, som en feberfrossa ungefär, fast utan feber. Vet att det kan vara en effekt när man ökar på ens energiintag så egentligen är det kanske ett positivt tecken men det är ändå ganska frustrerande. Drömde även att jag kraschade med bilen och voltade flera varv, den va inte heller jättemysig..

Har precis ätit upp frukosten och ska bara dricka upp kaffet innan jag gör mig ordning för att åka in till jobbet. Måste bara säga hur mycket jag älskar mina kissemissar, sagt det tusen gånger om men vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan dom små lurvbollarna som förgyller varenda dag med sina knäppa upptåg och med sitt mysiga sällskap, ja menar hur mysigt är det inte när det kryper ner en liten fyrbent kompis i ens famn och vill gosa. Underbart. Visst är det sån himla tur att man har dom små liven?

Titta bara på vårat morgongos

Älskar dom av hela mitt stora mattehjärta<3

Likes

Comments

Go kväll på er!

Vart så mätt och trött efter middagen att jag slumrade till en stund, va rätt skönt bara att man blir så förvirrad när man vaknar och det fortfarande är dag och inte natt. Har blivit bra på det här med att få in en liten vila efter mina måltider numera. Försöker göra allt för att min lilla kropp ska kunna återhämta mig så mycket som möjligt.

Det blev lite hastigt och lustigt tacotallrik till middag idag och det tackar man ju aldrig nej till, äter man förresten tacos i andra länder än Sverige? Kanske va en blondinvarningsfråga men om man tänker efter så har iallafall inte jag sett det på nån meny när jag har varit utomlands. Bara typ "nachotallrik" men aldrig såhär som vi gör att man har massa olika skålar med grönsaker och såser osv. Alltid när jag är utomlands så blir jag så jävla sugen på just taco och sen köttbullar, potatis och brunsås med lingon. Den klassiska husmanskosten, den är fan oslagbar när det väl kommer till kritan ibland.

Annars har jag mått ganska så bra idag förutom att magen lever rövare, tycker den allt mer och mer ska krångla, svullnar upp och gör ont och har sig. Men den styr väll upp sig den också med tiden. Allting kommer bli bra tillslut du ska se att allting ordnar sig mvh den svenska björnstammen.

Nej men Om man skulle börja förbereda en liten kvällsbuffe här innan det är dags att ge sig på den lilla jäveln innan jag kryper till kojan för den här dagen, mår typ illa av bara tanken att jag måste svälja den.. men ska gardera upp med yoghurt och klädnypa för näsan så ska jag bara angripa den med full kraft så ska det nog gå det här. Ni kommer antagligen få en lång utvärdering imorgon ;) imorgon väntar förövrigt ett uppföljningssamtal på jobbet, ska se om jag ska lägga på ytterligare en dag eller hur vi tänker oss, har lite tankar kring det hela som jag ska ta upp så får vi se hur det slutar.

Så säger vi väll tack för den här dagen ( med reservation för eventuella ändringar ) tack och hej leverpastej, tack o bock morgonrock.

Rond 1

Closeup på mitt lilla älskade hjärta<3

På tal om nått helt annat, min syster skickade den här till mig och jaaa jag kan väll erkänna att det ändå finns en liiiiten likhet, brukar annars inte tycka vi är så himlans lika.

PS. Vet att du läser det här nu min käraste syster, så tillägger självklart att du såklart är den som fick dom fina dragen i familjen, grattis <3

Likes

Comments

Hallå där mänskligheten!
Eller okej det kändes bara jättemärkligt att inleda med den hälsningsfrasen Hahaha

Vi börjar om..

Nemen hejsan alla härliga människor där ute i landet!
För det där blev ju inte krystat och konstlat...
Jag gör helt enkelt som såhär att jag säger HEJ.

På tal om hälsningsfraser så kom jag och tänka på den gången jag var på idolautionen för några år sedan och skulle hälsa på juryn och nervös som man va så var jag såhär nära på att kläcka ur mig tjenis penis som hälsningsfras. Insåg som tur var mitt misstag ganska omgående och hann i sista stund rädda upp situationen genom att stoppa hälsningen efter tjenisp. Ibland undrar man alltså, ja menar av alla miljoner hälsningar man kan använda sig av här i världen så väljer jag penisfrasen?!!?

Nej, Nog om pinsamma penissituationer nu.
Som jag nämnde var det åter igen dags för veckans sånglektion idag. Klockan 1 rullade lilla blå mot studion. Gick in och ropar hallå i stugan och får till svar
- vill du ha en skumtomte Sara?? Hahahaha ville mest sjunka genom golvet där en liten stund när det gick upp för mig att hon funnit vägen till min youtubekanal och den senaste sagostunden med Bellman och munnen full med gubbar.
Ifrågasätter mig själv lite lätt ibland om jag egentligen bara skämmer ut mig själv totalt när man väljer att dela med sig av sånna saker haha men sen så ba näää det är ju sån man är, ibland är hästarna hemma och ibland har ett par stycken galopperat iväg en sväng o sånt får man trots allt acceptera när spiltorna byggdes år 1994 på BB, att ibland lossnar det en skruv liksom.

Hur som helst så var det sååå kul idag på sånglektionen, alltså verkligen så roligt, och jag märker framsteg varenda vecka nu, älskar att sjunga, det är så jäkla härligt att få koppla bort precis allt annat och bara ha fokus på sången. Jag skulle aldrig kunna leva utan Musiken och sången i mitt liv. Så tråkigt det skulle vara då, och framförallt det skulle vara så jävla tyst. Fatta vad weird stämning på krogen utan musik, förvirrade, osäkra klubbgäster som inte vet om dom ska skaka rumpa eller dansa vals, fett stelt.

Åkte sedan hem och åt en riktig kanonlax på tallriken, körde den i ugn med citronsås o så klickade jag på Philadelphia gräslök och lite parmesan, MUMS på den. Ja och så ihop med lite mos och gröna små träd!

Hoppas ni haft en kanondag hörrni! KRAM

Likes

Comments

Godmorgon världen!

Alltså nu är det som såhär va att som ni såg så fick jag hem dom där shortsen igår och kände mig taggad på att börja, så när jag skulle ta mina nattmediciner så tog jag sats och öppnade en liten jäkel, tog en klunk och fick världens kväljningar ,det var en sån fruktansvärt vidrig bismak som jag inte alls hade räknat med och illamåendet efteråt var inte att leka med. Tog mig över 30 minuter att få i mig den eftersom jag inte kunde förmå mig att bara hälla i mig hela, var så så rädd att det skulle åka berg o dalbana upp igen. Skulle kanske bara tagit den med en gång direkt, kanske dumt av mig att "provsmaka" men samtidigt ville man ju veta någorlunda vad man väntade sig.

Blev påriktigt typ ledsen över hur äcklig den var, eller allafall på hur min kropp reagerade på den. Men har grubblat lite nu och lagt upp strategin för kvällens omgång. Tänker att jag håller för nästan, häver i mig den och sen fort som faaan trycker jag in en sked med nått gott i munnen för o få bort smaken, kanske typ yoghurt kan funka? Jag tänker inte gett upp dom än, får helt enkelt pröva mig fram lite , smaken kan säkert gå att få bort någorlunda det är mer det här illamåendet jag nojar över.. kanske går över med tiden? Om ni har erfarenhet får ni gärna berätta.

Annars har jag laddat upp här hemma med en god frukost som utan att jag märkte det fick gå i en trevlig liten rosa nyans, ska alldeles strax dra på mig kockmössan och fixa lunch också för klockan 13.00 ska jag nämligen på sånglektion, och det ska bli riktigt kul!

Ha det bäst!

Likes

Comments