View tracker

Vem bestämmer ens liv är tråkigt eller inte? Vi själva, skulle jag tro. 
Jag tycker att mitt liv är ganska tråkigt. Jag går till skolan, träffar kompisar, pluggar och sjunger.
Jag saknar det där lilla extra. Det där lilla extra som får en att känna sig glad över att jag själv lever. 
För ibland känns det som att jag bara andas. Andas igenom mina dagar på jorden, utan syfte eller mål.
Däremot finns det visserligen en tröst i att höra om andra människors liv. Då jag själv tycker att vissa inte gör något som helst på deras fritid. Själviskt av mig, men det finns någon tröst utav att jämföra sig med någon annan.

Oavsett så vet jag att mitt liv kan se ytterst tråkigt ut i någon annans ögon, eller riktigt spännande ut i någon annans. Frågan är bara: Hur jag kan göra mitt liv lite mer "spännande". Ordet spännande uppfyller däremot inte kriteriet för känslan som jag vill förmedla. Så är det nära nog ändå. 

Kanske borde jag gå ut mer? Typ testa på nya saker? Ta en buss till varmsomhelst? Sjunga utanför igor?
Eller kanske så handlar det endast om att hamna i frid med mig själv,  och inse att livet inte kan vara spännande hela tiden. 

Det var allt för inatt. 
Imorgon söker sig säkert en ny fråga i hjärnan som kräver svar påt. 
Godnatt till mig själv. 
 



 


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag sitter just nu i världens mysigaste soffa med min bästa vän, Josefin. Och tidigare idag så julpyntade vi. Ja..vi julpyntade en vecka före advent. Vi lagade mat. Eller hon lagade mat egentligen och medan satt jag istället på stolen i köket och "spacade-off".  Detta är något jag ofta gör. Under en viss tid, slumpmässigt under dagen "försvinner" jag någonstans långt borta. Ibland är jag så långt borta från verkligheten att jag tappar fotfästet om nuet. Jag lever alltid i dåtiden eller framtiden. Ibland kommer jag knappt ihåg vad jag gör, eller vad jag gjorde dagen innan. Och det tär på mig. Speciellt när andra människor i min vardag inte verkar leva så. De lever delvis i nuet och framtiden. Vilket det är tänkt hur en människa ska leva. 

​ Men otroligt nog så kan jag inte sluta. För att under många tillfällen kan jag inte ens hjälpa det. Det är som att jag dras mot det..Jag dras speciellt mot dåtiden. Jag tänker alltid på allt dåligt som har hänt och låter det påverka min vardag. Jag ältar helt enkelt mina problem om och om igen tills min hjärna går på högvarv. 
Jag tror att det är kopplingen till min depression. Men det är ju bara teorier från min sida. Just nu önskar jag bara att jag kunde sluta. Varför kan jag inte uppskatta det jag har och vara glad över det?

Godnatt

("råkade somna") 








Likes

Comments

View tracker

År 2014

Det var i slutet av sommarlovet, då jag och du satt på en träbänk, vid stranden. Jag visste redan vad jag skulle säga innan jag hade ringt dig, för att träffas. Jag hade tänkt på det rätt länge vid det laget. I två veckor ungefär. Jag hade förberett 5 stycken berättelser från Bibeln. Alla fem stycken handlade om kärlek och förlåtelse. För om det var något som du saknade, så var det kärlek. Jag hade skrivit ner dem på ett papper i mitt anteckningsblock, som jag varsamt hade dragit ur när det väl var dags tidigare den dagen.

Så när vi satt på den där bänken var jag väldigt nervös. Jag svettades inte bara utan alla kroppens lemmar protesterade. Min hjärna försökte om och om igen att intala mig att "Ge upp! För han kommer ändå aldrig att förstå." Men på något underligt sätt lyckades jag tvinga mig själv att stanna kvar.

Han verkade vara glad av att få träffa mig. Vi hade inte sett på flera veckor då han valde att ha "andra planer" för sig. Och det menades att han antingen höll på att fixa i stugan, som aldrig blev klar eller gick på dejt med hans nya tjej. Men han log. Det var en härlig syn..för han brukade inte le så ofta. Iallafall så började vii prata om meningslösa saker som: vad jag hade gjort i sommar, vilka jag hade träffat osv. Det var ju inte som att han brydde sig ett piss om det. Så jag försökte hålla det kort. För jag kunde känna tårarna vrida på sig bakom ögonlocken.

Jag tog fram pappret och Bibeln, så att han kunde läsa själv. Det var hela poängen. Jag ville att han skulle läsa det själv, för under hela min uppväxt berättade han om Gud, bibeln och jordens undergång. Men aldrig någonsin nämnde han en vers om kärlek eller förlåtelse. Nu förstår jag det, men när jag var 16 gjorde jag inte det. 

Han läste snabbt verserna.Han log lite mellan varje vers och gav mig en kort kommentar efteråt: "Mycket bra."
"Mycket bra." Vad menade han med det? Att verserna var bra, eller att jag var duktig som tog mig tiden för att leta upp dem? Jag kunde inte förstå mig på honom alls. Och än idag gör jag nog inte det heller. 

Jag började förklara för honom varför jag hade valt ut just dem verserna.
​​​Han hade alltid hatat kvinnor, av okänd anledning. Kvinnorna i samhället hade bara alltid fel enligt honom. Och jag som 16 åring hade precis kommit underfund med att jag också var en "soon-to-be" kvinna. Så detta hatandet var inte längre okej för mig. Även tidigare dagar än den sommardagen hade han satt mig i kvinno-kollektivet, när han hatade på på dem. "Du är precis som dem! Så fort kvinnor får mens börjar det gå fel." 
Jag som hatade att vara en "soon-to-be" kvinna hade någon gång efter mammas cancer, (12/13), insett att kvinnor inte var så hemska som han alltid hade intalat mig. Så medan mamma var sjukskriven hade jag varsamt bearbetat hela min familjesituation. Och jag hade insett att ALLT var fel.

Och nu började det göra ont. Ont i hjärtat, av någon anledning. För jag som alltid har varit duktig på att läsa av ögon, såg inget hos hans. Dem var oförändrade som om ingenting hade hänt. Men vad hade jag hoppats på? Han hade alltid varit sådär. Hela mitt liv. Så nu när vi satt på parkbänken och jag valde att ifrågasätta honom fick jag ingen reaktion från honom. 

Jag kommer knappt ihåg vad jag sa den dagen. Det var mer än 1 år sedan. Men helt ärligt kan jag erkänna att mitt minne är patetiskt när det kommer till att ta tillvara på välbehövd information i längden. Aja. Men det jag kommer ihåg var att jag frågade honom en simpel fråga, som jag hade velat höra från honom i flera år              "Är jag under mannen?"
​Jag behövde veta, för under hela mitt korta liv hade jag känt mig ​dominerad av honom. Alltid känt mig förtryckt. Och det enda han sa var: " Nej. Men du kommer aldrig ha rätt ​när mannen säger något." 
Min fråga...och hans påstående klickade. ​Det betydde samma sak. För att även om jag hade rätt i exempelvis en diskussion så skulle mannen alltid ha rätt ändå. Det var tydligen könets yttre organ som bestämde om en kunde ha rätt eller fel i denna värld. 
Och det var den dagen jag bestämde mig för att antingen leva i ett fucking "helvete" eller gå min egen väg. 
Och jag valde mig själv. Jag valde att ta min väg, då min syrra slapp höra vilken skit hon var för att hon inte följde med på hans kvinnohatande promenader, och mamma som aldrig förtjänade hatet hon alltid fick från honom.

Och nu när jag tänker tillbaks till den dagen. Ett år senare. Så var det den dagen då jag tappade bort mig själv. För under hela mitt liv hade jag definierat mig utifrån hans synvinkel. Jag hade ändrat och vridit på mig själv under så många år för att passa hans behov att jag hade glömt bort vem jag var.
Och än idag så vet jag inte vem jag är, eller vem jag vill vara. Men det är vad just denna blogg handlar om. 

Nu är det jag som får vrida, ändra och utveckla mitt liv som jag vill. Jag ska hitta vägen till mig. 






Likes

Comments