På något konstigt vis kan jag känna att jag är tacksam för resan jag gjort (och fortarande gör). Hela denna prosessen har stärkt mig, och "tvingat" mig att hitta mig själv.

För ett tag sedan insåg jag hur mycket jag egentligen gått igenom. Jag har gått igenom mer skit än vad jag någonsin skulle önska någon. Men hur jobbigt det än varit, hur lite hopp jag än haft så har jag aldrig slutat kämpa.
Tro mig, det har funnits stunder jag velat gräva ner mig och bara skita i allt. MEN. Jag har trots det alltid kämpat vidare. Och för det är jag så otroligt stolt över mig själv.

Och att för mig kunna känna stolthet över mig själv - det är något väldigt stort. Jag kan inte minnas många gånger i mitt liv jag känt mig stolt över mig själv. Jag har inte värderat mig själv tillräckligt högt för att känna så, för att ge mig själv de "komplimanger" jag förtjänat. (Jag har däremot varit väldigt flitig med att påminna mig själv om allt som varit mindre bra.)
Jag har under en lång tid saknat respekt för mig själv, och jag är ganska säker på att det är därför jag hamnat där jag hamnat.

"Att värdera sig lågt är den egentliga orsaken till en lång räcka problem. Till stress, värk, sjukdom och utbrändhet. En människa som värderar sig lågt kan inte se sin egen storhet. Hon finner sig därför i situationer där hon behandlas ovärdigt och med icke respekt." - Kay Pollak

För mig har det varit en lång och svår resa att komma till insikt med detta. Att förstå att om jag inte jobbar med relationen till mig själv kommer ingen hållbar förändring ske.

Jag kämpar varje dag för att respektera och acceptera mig själv för den jag är. Att se mitt eget SANNA värde, som för mig så länge varit näst intill obefintligt. Den destruktiva, skeva självbild jag haft har inte varit sann. Den har varit min verklighet, men - den har inte varit sann.
Det har varit en bild skapad i min fantasi, av mig själv. Den enda som kan förändra bilden är också jag själv.
Det är mitt ansvar att ändra mina tankar om mig själv. Det är jag, och jag endast, som skapar min verklighet. Och min verklighet ska inte längre byggas av icke sanna bilder, fantasier och tankar om mig själv. Min verklighet ska spegla sanningen och byggas på respekt för mig själv.

Det känns som att detta är en stor vändpunkt för mig. Det är och kommer vara mycket jobb med att helt och hållet ändra synen på mig själv, och som med allt annat så tar det tid. Men tid är inget som längre stressar mig. Det får ta den tid det tar, hälsan kommer först.







Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 17 readers

Likes

Comments

När jag skriver låter det kanske ibland som att jag har allt under kontroll. Att jag vet vad jag ska göra i varje situation, och att det går framåt hela tiden.

Men vad jag inte nämnt är hur jag nästan varje kväll gråter mig till sömns. Hur känslorna, ångesten, tar över och jag bryter ihop så fort jag inte har något att sysselsätta mig med.
Det är så gott som omöjligt för mig att återhämta mig genom att ligga och vila. Jag blir så fruktansvärt stressad, rastlös och ångestfylld. Min hjärna arbetar fortfarande (efter 3,5 månaders sjukskrivning) på högvarv i situationer där den egentligen borde återhämta sig.

I början dämpade jag ångesten och oron med tabletter. Ångestattackerna minskade, men istället kände jag mig helt avtrubbad och snurrig. Drogad.

Jag vet inte om jag fattade rätt beslut när jag bestämde mig för att börja möta mina känslor, istället för att droga bort dem. Men för mig kändes tabletterna som ännu ett sätt att fly. Om jag inte tillåter mig själv att släppa ut mina känslor. Om jag inte lär mig att hantera dem. Acceptera dem. Hur ska jag då kunna komma vidare?

Att möta sina känslor känns för mig som det enda rätta. Som det enda sättet att ta sig vidare.
Det är jobbigt som f*n och första instinkten är fortfarande att fly. Men jag vet att ångesten tillslut ger sig, av sig själv. Den är inte farlig, det är bara en känsla och den kommer försvinna. Den försvinner varje gång! ibland efter 2min, ibland efter 2 timmar. Men den försvinner och på så sätt minskar rädslan för den, den avdramatiseras.

Jag vet egentligen inte vad jag gör, och om det är så man "ska" göra. Det känns som rätt väg att gå, för mig. Det är kanske den tuffaste vägen, men jag tror ändå att det är den vägen som i längden kommer hjälpa mig - på riktigt.
Jag vill ju inte fly från mina känslor längre, inte på något vis. Känslor är till för att kännas, och innerst inne vet jag - de är inte farliga.

  • 88 readers

Likes

Comments

Jag har tidigare skrivit om hur lång tid det tog för mig att börja lyssna på min kropp. Att ta signalerna den sände ut på allvar.
Och jag får nu, varje dag, leva med konsekvenserna.

Man behöver inte ha en smärtproblematik i grunden för att bli utbränd. Vem som helst kan bli det. Ja - vem som helst. Man kan vara 20, 40, 70år. Man behöver inte ha någon tidigare skada eller sjukdom. Man kan vara fullt frisk sedan tidigare, och ändå bli utbränd. Så länge man ignorerar kroppens signaler.

I dagens samhälle är det prestationer som gör en människa duktig. Man ska helst jobba heltid, gå på diet, träna 5 ggr i veckan, sköta alla hushållssysslor, starta familj och plugga lite samtidigt. "Man ska passa på när man är ung", hur många gånger har man inte fått höra den kommentaren? Vem sa att man måste veta vad man vill när man är 20 år? Vem sa att ett liv byggt på prestationer passar alla? Vem sa att 100% är samma för alla människor?

Jag trodde på vad samhället sagt. När man är ung ska man passa på att jobba och plugga o.s.v. Då är det ingen idé att känna efter, det är bara köra på. Kroppen är ung och frisk, den klarar det mesta.

NEJ.
Min kropp skrek NEJ. Men jag är ju ung, jag behöver inte lyssna. Den återhämtar sig så lätt.
Jag insåg inte vad jag gjorde min kropp, min stackars kropp som bar mig dag ut och dag in trots att krafterna egentligen inte fanns där. Jag insåg inte vad konsekvenserna skulle bli. Jag trodde att allt skulle bli bra bara jag presterade bra på jobbet och började plugga.
Jag började få minnesluckor, förstod inte ett ord jag läste. Mådde illa, hade konstant huvudvärk och ökad smärta i hela kroppen. Jag kunde knappt sova. Men ändå envisades jag med att plugga ännu mer, jobba ännu mer. Trodde att allt skulle bli bra bara jag fortsatte kämpa. För det var ju det jag hade lärt mig.

Men nej, det funkar inte så. Hjärnan, kroppen, de måste få vila. Återhämta sig. Och det går inte skjuta upp, i alla fall inte utan konsekvenser. Och lita på mig - det är INTE värt det.
Hade jag kunnat resa tillbaka i tiden skulle jag lyssnat på min kropp från första lilla signal. Jag skulle stannat upp, och frågat mig själv varför jag gör vad jag gör? Om jag mår bra av att fortsätta så? Jag skulle minskat på tempot, och prioriterat det jag mår bra av.
Men jag kan inte resa tillbaka, istället får jag varje dag leva med konsekvenserna.
En kropp och hjärna som är så utmattade att jag troligtvis inte kommer bli återställd på flera år, konstant trötthet, sömnsvårigheter, minnesluckor, ökad smärtkänslighet, ångest, orkeslöshet, depression. Listan kan göras lång.
Jag har en hjärna som är uppstressad men samtidigt utmattad. En hjärna som behöver få vila.

Det finns en väg ut. Jag är säker på att jag kommer bli bra. Men samtidigt har min hjärna tagit skada, och studier visar att det tar minst 7 år för hjärnan att bli helt återställd. Hade jag pausat tidigare hade det aldrig behövt bli så.

Pausar man i tid behöver man inte hämna där jag hamnat. Det gäller att ta kroppens signaler på allvar från första början. Inget är viktigare än hälsan.

Jag önskar verkligen att fler personer satte sin hälsa främst, både fysiskt och psykiskt. Vi måste börja ta hand om oss själva. Gå emot samhällets skeva syn, och utgå från oss själva - lära oss att se med egna ögon.

En fråga som fler borde ställa sig själva innan de gör saker är: Mår jag bra av detta i längden? Vad blir det långsiktiga resultatet?
Om man t.e.x. pluggar kanske man tänker "jo men om jag fortsätter så blir jag ju färdigutbildad och då kan jag tjäna pengar..."
MEN.
Om du fortsätter stressa nu när kroppen säger nej kommer du kanske inte kunna jobba när du väl är färdigutbildad.

Jag kände att jag var värdelös och misslyckad när jag tillslut bestämde mig för att ta en paus med skola och jobb. Men idag känns det som det bästa beslut jag någonsin gjort. Jag hade inte velat veta vad konsekvenserna blivit om jag fortsatt ännu ett tag.

Att sätta mitt välmående och min hälsa först är det bästa beslut jag gjort. Att inte göra det var det sämsta.

Nu ligger all fokus på återhämtning och att hitta en balans mellan gas och broms. Jag tänker aldrig mer förminska och ignorera det min kropp försöker tala om för mig.


Likes

Comments

Sedan dagen då jag bestämde mig för att sluta ignorera mina känslor, har alla mina känslor blivit mer och mer förstärkta och påtagliga. Om jag blir glad blir jag jätteglad och om jag blir t.ex. Ledsen blir jag väldigt ledsen. Det är lite (eller mycket) kaos inombords just nu.
Jag har funderat en hel del på varför? Tänker man på det är det nog inte så konstigt. Jag har ju gått i flera år utan att känna något fullt ut. Jag har tryckt bort alla känslor för att orka. Och nu när jag äntligen känner igen, känner jag nog mer än jag någonsin gjort (det är i alla fall mer påtagligt än någon gång tidigare). Alla känslor som jag så länge hindrat från att komma fram, kommer nu alla på en gång - inte konstigt att det blir kaos!

Trots "kaoset" är jag jätteglad att jag tog steget att låta mig känna igen. Att låta mig vara sårbar, glad, arg, lycklig... Att jag äntligen insett att det är okej att känna, ALLA känslor (man kan faktiskt inte vara glad jämt). Jag har insett att det är okej att ta en paus och känna efter, att det är okej ta hand om mig själv. Det är en befrielse! Jag behöver få gråta, vara arg och frustrerad precis lika mycket som jag behöver få känna lycka och andra härliga känslor.

Jag har lärt mig att det inte hjälper att älta saker, men ibland kan jag inte hjälpa att tänka på hur det hade varit idag om jag från början hade förstått att det var okej. Att det var okej att känna efter, ta en paus och ta hand om sig själv.
Det är så otroligt viktigt att man tar hand om sig själv, att man lyssnar på sin kropp. Men det är långt ifrån självklart.

Jag är uppvuxen med att från alla håll får höra hur viktigt det är att prestera. Prestera bra i skolan och på jobbet. Att man är duktig på någon sport, att man har många vänner och hjälper alla runt omkring en. "Stress är bara nyttigt, det ska man klara." (Jo visst...)
Jag har alltid fått höra att man bara ska bita ihop och köra på om det känns jobbigt, "då löser det sig".

DET GÖR MIG SÅ FRUSTRERAD.

Aldrig någonsin hade jag fått höra att man är duktig om man tar det lugnt. Om man lyssnar på sin kropp och sina känslor. Om man tar en paus och känner efter, tar hand om sig själv. ALDRIG.

Jag minns så väl när jag först började märka av att min kropp sade ifrån. Jag tappade koncentrationförmågan totalt, förstod inte ett ord jag läste. Ljud och ljus var så påtagliga att jag helst bara satt uppe i mitt rum med rullgardinen nere och dörren stängd.
Jag började få mer och mer ont i kroppen. Det började med kostant huvudvärk. (Förutom nacken som jag skadat ett halvår tidigare).

Detta var när jag gick sista terminen i gymnasiet. Ingen trodde på mig när jag försökte förklara varför jag var hemma ofta, och varför jag fått F på de senaste proven vi haft. Ingen lyssnade. Ingen sa åt mig att ta det lugnt, att det var okej att jag inte klarade ett prov. Att jag skulle fokusera på att bli bra.
Det ENDA folk i min närhet sa var att jag var LAT. Att jag aldrig skulle få ett jobb om jag inte fick bra betyg. Att jag skulle "rycka upp mig" och sluta komma med dåliga ursäkter.

Det tog flera månader innan ens de som stod mig närmast trodde på mig. Men inte ens då var det någon som sa till mig att ta det lugnt. Men i och för sig, de hade ju också lärt sig att det bästa var att bara "köra på".
Trots att min kropp skrek, var det precis det jag gjorde. Jag körde på, sket i allt jag kände och gjorde "det man skulle göra för att vara duktig".
Jag ignorerade min kropp och mina känslor i mer än 3 år.

Innan jag blev sjukskriven jobbade jag mellan 50-65% samtidigt som jag pluggade 100% i ett helt år. Samtidigt som jag hade konstant värk som spridit sig ut i hela kroppen.
De sista månaderna innan sjukskrivningen förstod jag inte ett ord mina lärare sa, och allt jag lärt mig tappade jag minst lika snabbt. Min hjärna, min kropp, min själ - de skrek. Och jag kunde inte längre ignorera det.

Jag kände mig så fruktansvärt misslyckad. Misslyckad att jag var tvungen att ta en paus från skola och jobb, för om jag inte klarade det var jag ju inte duktig.
Den första tiden av sjukskrivningen var hemsk. Jag kände mig så värdelös. Men jag förstod (mycket tack vare rehabiliteringen) ganska snabbt att vara "duktig" inte alls handlar om det jag tidigare trott.

Att vara duktig för mig i denna situationen är att ta en paus där jag tar hand om mig själv och fokuserar på mitt välmående. Att tillåta mig själv att känna. Att lyssna på min kropp, vila, återhämta mig.
För mig är det viktigaste just nu att ta hand om mig själv och fokusera helt och hållet på min hälsa.
Det gör mig "duktigare" än jag någonsin tidigare varit.

  • 97 readers

Likes

Comments

Vissa dagar är bättre, och vissa sämre. Denna veckan har jag haft några riktiga skitdagar. Några dagar då smärta och ångest varit så påtagliga att jag knappt kunnat göra någonting för att må bättre. De går ju hand i hand de där, smärtan och ångesten.
När man har sådana dagar är det så jäkla svårt att tänka positivt och att acceptera hur man mår. Jag känner mig så liten och hjälplös. Hela situationen gör mig så frustrerad. Jag vill fly. Jag blir irriterad för allt, jag känner inte igen mig själv. Det är som att jag hamnar i en bubbla som känns omöjlig att ta sig ur. En bubbla fylld av frustration och jobbiga känslor.
För en stund känns det som ett enda stort misslyckande. Jag glömmer hur långt jag kommit, hur duktig jag är som kämpar dag in och dag ut. Jag känner mig värdelös, och det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen.

Men när jag mår bättre igen och ser tillbaka på det vet jag att det inte alls betyder att jag är värdelös, att jag misslyckats. Snarare tvärtom. Jag gick flera dagar och mådde skit, men jag stängde inte av mina känslor. Jag stannade kvar i känslorna, jag flydde inte!
Jag klarade att ta mig ur det utan att fly, utan att stänga av. Jag tillät mig själv att vara ledsen, att KÄNNA. Så att jag hade några dåliga dagar betyder inte att jag är kass - det betyder att jag är mänsklig. Och att jag klarade mig igenom dessa dagar utan att fly från allt betyder att jag är en riktig kämpe, och att jag visst går framåt.

Hade detta varit för några månader sedan hade jag aldrig klarat att stanna kvar i känslorna, i smärtan. Jag hade flytt ifrån dem genom att göra en massa saker, så att jag inte hade haft tid att känna efter. Men det gjorde jag inte denna gången. Jag stannade kvar, vilade, lyssnade. Genom att göra det hjälpte jag kroppen att bearbeta.
Jag måste få ha dåliga dagar ibland och få släppa ut det som känns jobbigt. På något vis tror jag ändå såhär i efterhand att det kan vara bra med en dålig dag ibland, så länge man inte flyr. Det är en chans att släppa ut alla de jobbiga känslor man samlat på sig, en chans att ladda o om och gå vidare.

När man är mitt uppe i en tuff period är det dock svårt att tänka så. Första instinkten för mig är fortfarande att fly och ta den "lätta" vägen ut, att undvika.
Så att jag, mitt uppe i allt jobbigt, lyckades välja att inte göra det är ett STORT framsteg. Jag valde alltså att stanna kvar och känna, att känna istället för att undvika. Jag är en riktig KÄMPE.

  • 97 readers

Likes

Comments

Långvarig smärta - vad är det för något?

Jag får ofta frågan varför jag har så ont, hur kan det bli så? Det har jag också undrat i flera år, jag hade själv inte fått någon bra förklaring till detta innan jag började min rehabilitering. Nu har jag har gjort ett försök till att (lite kort) sammanfatta och förklara vad långvarig smärta är, och vad det kan leda till. Hoppas att det är någorlunda läsbart! Är det något ni inte förstår är det bara att fråga!

Långvarig smärta är smärta som varat i längre är 3-6 månader. Långvarig smärta börjar ofta med en skada, men kan också komma direkt ifrån hjärnstress. För att göra det enkelt kan jag ta mig själv som exempel. För mig började det hela med en skada, en nackskada närmare bestämt. Som vilken annan skada som helst har min skada läkt, alltså så har jag inte längre en ”pågående” skada. Men trots det finns min smärta kvar. Den är precis lika verklig och påtaglig nu som när jag faktiskt hade en skada att ”skylla på”. Min smärta är inte längre symtom på någon skada eller liknande, utan SMÄRTAN är min Sjukdom. Långvarig smärta är faktiskt (tro det eller ej) en EGEN sjukdom.

Det som händer (kan hända) när man får ont länge eller mycket är att nervsystemet tillslut blir uppretat. När man får ett uppretat nervsystem leder det tillslut till att kroppen blir ömmare. Man kan säga att det blir kortslutning i nervsystemet, det kopplar fel.

När nervsystemet blir uppretat och kroppen blir ömmare blir det som en ond cirkel, för vad händer när kroppen bli ömmare? Jo - du får lättare ont, och nervsystemet bli ÄNNU MER uppretat. En ond cirkel har bildats.

När man blir ömmare i kroppen kan detta göra att små saker, som olika typer av beröring, som i vanliga fall går via känselsinnet istället går direkt via smärtsinnet och uppfattas då som obehagliga/smärtsamma. När Mats Karlsson, läkaren i smärtteamet förklarade detta kände jag att jag äntligen fick en förklaring på varför jag knappt längre klarar att ha BH på mig. Varför det känns som ett knytnävsslag ibland när någon klappar mig lätt på axeln. Eller varför den kalla vinden känns som nålar mot huden en dålig dag. Känsligheten varierar, vissa dagar är bättre än andra och tvärtom.

Inte nog med den tidigare så kallade ”onda cirkeln”. Det finns en större. Men först ska jag förklara begreppen som vi kallar ”gasen och bromsen”.

”Gaspedalen” - stress

När man får ont skapar bara själva smärtan en typ av stress. Man blir orolig, man vill att smärtan ska försvinna - också stress. Detta går vidare, stress, stress, stress… En ohälsosam sådan.

”Bromspedalen” - Endorfiner & Oxytocin

Endorfiner

Ett hormon som hjälper mest vid lindring av mer akut smärta. Men i kombination med oxytocin som är ett ”lugn och ro-hormon” har det även effekt vid långvarig smärta. Endorfiner utsöndras vid t.ex. olika typer av träning. Det tar ca 20-30 min innan endorfiner utsöndras.

Oxytocin

Ett lugn-och-ro-hormon som är mycket effektivt vid långvarig smärta. Detta hormon utsöndras:

- När man känner meningsfullhet/förståelse

- När man gör saker man tycker är roligt, t.ex. fiskar, jagar, rider, dansar etc.

- Vid sex

- Avslappning

m.m.

Hur hänger detta ihop då? Ond cirkel nr 2:

Uppretat nervsystem à Ömmare à Gaspedalen ökar à bromspedalen minskar à man får ett ännu mer uppretat nervsystem.

Sedan går det runt och runt på detta viset. Ännu en ond cirkel har alltså bildats.

Hur blir man av med långvarig smärta då?

Ett uppretat nervsystem är svårt att påverka, och man kan aldrig garantera att smärtan kommer försvinna. Men det finns metoder att använda sig av!

I rehabiliteringen jag går använder de sig mycket av en form av terapi som kallas ACT - Acceptance and commitment therapy. Denna terapiform bygger mycket på att man ska bli medveten om sitt tanke- och beteende mönster, för att man sedan ska kunna påverka detta. Jag har förklarat lite mer om detta i mitt tidigare inlägg om MMR (läs gärna där). Man kan kort och gott säga att det gäller att hitta en balans i kroppen, en balans mellan gas och broms. Lättare sagt än gjort, men jag har hopp och tror att det mesta är möjligt. Hur lång tid det än tar, så är jag helt bestämd på att jag ska bli bra. Jag har ett mål som jag aldrig tänker kämpa för, en framtid där livet inte längre styrs av smärta och obehag.

Likes

Comments

Förra helgen gick jag och Johan (min sambo) ut och gick med Lexi (våran hund). Vi skulle gå en runda som tar ungefär en timme, men med mig som guide vet man aldrig hur lång tid det tar (eller vart man hamnar). Vi gick fel ett par gånger och när promenaden var klar hade vi varit ute i 3 1/2 timme.

För bara några veckor sedan hade jag nog fått ångest och inte kunnat tänka på något annat än snabbaste vägen hem. Men inte nu! Jag njöt varje sekund, och jag bara skrattade när vi märkte att vi gått fel för andra gången. Jag skrattade istället för att få panik som jag tidigare skulle ha fått - FRAMSTEG!
Det var så härligt att kunna vara spontan för en stund och bara njuta, att leva i nuet! Att släppa allt för en stund. Det var en helt underbar dag, och jag ser fram emot fler sådana framöver!

  • 119 readers

Likes

Comments

Välmående - vad är det? är det möjligt för mig?

Under rehabiliteringen har vi jobbat mycket med att ändra våra prioriteringar i livet. Att börja prioritera saker som vi verkligen vill göra, som vi tycker är viktiga. Saker som vi kanske rent av slutat med då vi varit så uppslukade av rädslan för att det kanske kan göra ont - något som jag börjat förstå varit helt galet. Man får faktiskt väldigt sällan mer ont för att man gör saker man gillar. Jag har märkt att jag små stunder t.o.m. kan glömma smärtan när jag gör något kul. Det är sällan som den där efterlängtade skogspromenaden gör att smärtan blir värre, utan jag har ungefär lika ont då som när jag ligger hemma i soffan. Lika ont, fast än jag gör något MENINGSFULLT och ROLIGT!

Innan jag började rehabiliteringen gjorde jag väldigt sällan saker jag tyckte var roliga. All min energi gick åt till att hålla undan känslor, tankar, och undvika ev. smärtsamma situationer.
Jag hade slutat med så många saker som tidigare gett mig glädje i livet. Jag träffade sällan kompisar, hade slutat vara fysiskt aktiv, slutat vara spontan m.m. Jag var konstant trött. Jag orkade inte göra någonting, och hade heller inte längre någon lust. Rädslan hade tagit över mitt liv, gjort att jag isolerat mig. Det enda jag gjorde var att plugga, jobba och undvika saker.

När jag tänker på det nu, vet jag att det var (och fortfarande delvis är) känslorna som varit det allra jobbigaste. Känslorna av misslyckande och frustration över hur litet och betydelselöst mitt liv blivit.
Jag hade nog varit deprimerad mycket längre än jag velat inse. Jag visste inte hur jag skulle hantera mina känslor, så jag flydde ifrån dem istället. Jag flydde genom att jobba och plugga så mycket som möjligt. Och när jag egentligen borde vilat eller gjort något som gav mig energi sprang jag runt och städade, tvättade och allt möjligt annat som tog upp mina tankar, så jag slapp känna.
Jag var, och är, så jäkla van att fly från saker. Det är något jag gör per automatik, helt omedvetet. Min kropp är inställt på flykt. För om jag inte flyr, kraschar jag. Alla känslor, all smärta som jag så länge flytt ifrån kommer ikapp mig. Allt på en gång. Och det är omöjligt att hantera.
Eller ja, det var omöjligt. Trodde jag. Innan jag fick hjälp.

Det är svårt att ändra sitt tanke- och beteendemönster, SKITSVÅRT. Det gäller ju först och främst att man blir medveten, medveten om hur man tänker och agerar. Även att man lär sig att förstå varför man gör som man gör, för att sedan kunna förändra det. Det tar tid, lång tid. Men jag har förstått att för mig är det viktigt att göra det, om jag inte gör det kommer jag inte att bli ”frisk”.
Jag måste lära mig att förändra sättet jag ser på mig själv, min smärta, och mina känslor – lära mig att acceptera. Jag måste skaffa mig självrespekt, och lära mig att prioritera ”rätt”. Prioritera saker jag mår bra av. Lära mig att LEVA, inte bara överleva.

De senaste veckorna har jag funderat mycket på vad välmående egentligen är för mig, vad mår jag bra av? Vad skulle göra mig lycklig?
Om någon hade frågat mig detta för tre år sedan eller bara för ett par månader sedan, skulle mitt svar garanterat varit något i stil med: ”Om jag bara blir av med smärtan så skulle jag bli lycklig, då skulle allt bli bra”. Men frågar du mig idag så ser svaret ganska annorlunda ut. Jag ska inte ljuga, det finns fortfarande stunder då jag känner så, och självklart skulle det underlätta att slippa ha ont. Men idag tror jag ändå att man kan leva ett fullt lyckligt liv trots smärta. Jag förstår idag att det är inte smärtan i sig som gjort mig olycklig. Det är rädslan, allt jag slutat göra och som jag gått miste om i flykten från smärtan som gjort mig olycklig. Som har fått mig att må dåligt.

Jag tror att om jag ger mig f*n på att klara detta, att börja våga saker igen så kommer jag kunna ha ett helt fantastiskt liv trots smärta. Smärtan kanske alltid kommer finnas där men om jag lär mig att hantera den och LEVA trots den, kommer mitt liv fyllas av mening igen. Och då tror jag även att smärtan kommer bli mycket mindre påtaglig, för den kommer inte längre att vara det jag bygger mitt liv på. Den kommer finnas där, men den kommer inte längre ha så mycket att säga till om.

Så vad är välmående för mig? Jo, för mig är välmående ett liv fyllt med frihet och spontanitet. Ett liv där jag respekterar och accepterar mig själv och mina känslor. Ett liv fyllt med kärlek och glädje. Ett liv som inte längre begränsas av rädsla. Ett liv där hälsa och välmående kommer först.

Jag tror att det jag nämnt ovan är möjligt, även för mig.

Likes

Comments

MMR - vad är det? och vad gör man?

MMR står för Multimodal Smärtrehabilitering. Det är en typ av rehabilitering anpassad för personer som lider av långvarig smärta, vars liv satts på ”paus” på grund av smärtan. För personer som har börjat leva ett liv som handlar om att undvika smärtan och de känslor som den för med sig. Ett liv som tappat mening.

Långvarig smärta påverkar alla människor olika. Vissa kan ha ont ett helt liv utan att det förändrar särskilt mycket, medan smärtan för vissa kan förändra allt. Något som tillslut leder till smärta i hela kroppen och en vardag fylld av stress och flykt. Man vet idag inte varför det är så olika för olika personer. Men en sak är säker - det betyder inte att man är "svagare" än någon annan.

Vissa forskare och läkare menar att det vanligtvis drabbar personer som levt ett stressigt liv, med mycket press där man trots smärta kämpat på och ignorerat kroppens signaler. Men det kan drabba precis vem som helst!

Här är en lista som förklarar vad långvarig smärta kan ställa till med i en persons liv:

1. Skada/orsak - Det börjar alltid någonstans, för mig började det med en skada. Närmare bestämt en nackskada.

2. Oro/rädsla – När man får ont blir man orolig, man vill att smärtan ska försvinna.

3. Försiktighet - man blir då försiktig & börjar undvika saker som ev. kan orsaka smärta.

4. Mindre rörelse - man rör sig mindre, då man förknippar detta med smärta.

5. Sämre kondis - Vad händer om man rör sig mindre? jo, man får sämre kondition.

6. Sömnproblem - dålig kondition och dålig sömn går hand i hand.

7. Trött - sover man sämre så blir man snart mycket tröttare.

8. Nedstämdhet - Man blir på grund av detta nedstämd, kanske t.o.m. deprimerad.

9. Sjukskrivning - Tillslut klarar man inte mer, man blir sjukskriven.

10. Sämre ekonomi - och för alla som varit sjukskrivna vet ni vad det gör med ens ekonomi.

11. Isolerar sig - har man inte längre råd, slutar man unna sig. Man hamnar ”utanför”, isolerar sig.

12. SKULDKÄNSLOR - man får skuldkänslor (för i princip allt). Jag kände att det var mitt fel att jag hade ont. Att jag var en värdelös kompis som inte orkade umgås så mycket som tidigare. Att jag var dum, klen, och töntig. Listan kan göras lång.

Denna ”processen” kan ta allt mellan 6 månader till 10-15 år, och vissa hamnar aldrig där. Men de som går MMR har hamnat där, JAG har hamnat där. Vissa har med alla punkter på listan och en del inte, i vilken ordning de olika punkterna kommer kan även de variera. Men alla som går MMR har ett liv fyllt av smärta, en smärta som påverkat hela ens levnadssätt. En smärta som tagit upp och lagt beslag på hela ens vardag.

Under rehabiliteringen får man träffa många kunniga människor. Här är en lista över saker som ingår i MMR: Föreläsning av läkare, dietist, Basal kroppskännedom, meditation, rörlighets-övningar, övningar i mindfullness (medveten närvaro), sjukgymnastik, arbetsterapi, gruppterapi i form av ACT, individuella psykolog-besök, promenader m.m.

I MMR jobbar man för att öka förståelsen för hur man tänker och agerar och hur detta påverkar en. Man konfronterar sina rädslor och jobbar väldigt mycket med att man ska börja våga igen, våga göra saker man tycker är roligt. Saker som man slutat göra på grund av rädslan för smärta. Man jobbar med att lära sig ta kontakt med sina känslor, och acceptera dem. Att lära sig att koppla av. Att hitta en balans mellan Gas och Broms. Att prioritera efter vad man verkligen tycker är viktigt i livet. Man jobbar med att sakta men säkert beta av den där listan jag nämnde ovan. Målet är att bygga ett liv på vad man tycker är viktigt och roligt, vad man mår bra av på riktigt. INTE ett liv som handlar om att undvika saker p.g.a. rädsla och smärta.
Man kan säga att man jobbar med att bli medveten om och ändra sitt beteendemönster. Vilket som ni förstår tar väldigt lång tid och det kräver oerhört mycket energi. Men det leder också till något positivt.
Det är en lång och väldigt tuff resa, som kräver stort engagemang. Men det handlar om min hälsa, mitt välmående. Att ”ta tillbaka” mitt liv. Det får ta all den tid det behöver. Denna gången tänker jag aldrig sluta kämpa.

Jag är snart inne på min 5e rehabiliteringsvecka (av 8). Under denna korta tid har jag ändrat min syn och tankesätt drastiskt. Jag har kämpat varje dag, och det har gett resultat. Jag har en väldigt lång väg kvar, men jag har i alla fall börjat min resa mot en bättre hälsa. Min ”resa” har ändrat riktning, det har börjat gå åt rätt håll.
Jag har börjat våga utmana mig själv och mina rädslor. Jag har börjat vara fysiskt aktiv igen. Börjat jobba med mig själv och mina känslor. Jag har blivit mer medveten om mina tankar och hur jag agerar.

Som sagt. Jag har en väldigt lång väg kvar att gå. Men jag har börjat. Och för första gången på flera år känner jag att jag är på väg i rätt riktning. Jag känner att det finns hopp. Hopp om en ljus framtid.

Likes

Comments

Vägen till rehabiliteringen

I mitten på november (2016) skulle min långa, jobbiga resa sakta ändra riktning. Jag fick en tid för MMR - Multimodal Smärtrehabilitering.

Jag minns att jag fick hem en tjock och skrämmande bunt med papper, med olika frågor om min smärta och hur den påverkade min vardag. Det var första gången på länge som jag reflekterade över hur jag verkligen mådde. Det var jättejobbigt att fylla i de där frågorna. Inte bara för att det var svårt att behöva känna efter, känna vad smärtan gjorde med mig, utan för att jag sedan länge tappat hoppet om att jag någonsin ska få hjälp.

Några veckor senare skulle jag på för-besök, jag hade tid med sjukgymnast, arbetsterapeut och psykolog. Tre helt okända personer, och det låg deras händer att avgöra om jag behövde hjälp eller inte.

Jag minns att jag gick upp den där morgonen med en stor klump i halsen, ångest och en känsla av hjälplöshet. Jag var ju redan säker på att jag skulle bli nekad, misstrodd och idiotförklarad. Det hade jag ju blivit varje gång jag sökt hjälp tidigare.*

Jag kan inte ens räka alla de gånger jag fått höra: ”Man kan inte ha så ont när man är så ung. Det är vanligt att känna sig lite nedstämd som ung tjej, det går över. Vänta bara.”
Jag har suttit med gråten i halsen hos så många läkare som bara sett förbi mig, som redan innan de mött mig bestämt vad min ”diagnos” ska bli.

Det senaste läkarbesöket jag hade varit på skrattade läkaren när han räknat ihop poängen på det ”depressions och ångesttest” jag nyss gjort. Han SKRATTADE, när han genom ett enkelt test kunde visa för mig att jag faktiskt visst var deprimerad, något som jag själv inte hade velat inse än. Känslan när han skrattade åt mig, som satt där helt förtvivlad med smärta i hela kroppen, fick mig att tappa hoppet på riktigt. Han hade tryckt ner mig, förminskat mig och mina känslor.
Han sa att jag inte hade så ont som jag ”trodde” utan det var bara hormoner som spökade "som på de flesta unga tjejer".
Jag fick inga rekommendationer, ingen hjälp. Han sa att han inte kunde hjälpa mig, det vara bara att vänta på att det skulle gå över. VÄNTA?! vänta var allt jag hade gjort de senaste 3 1/2 åren. Men visst, "tiden läker alla sår" right?Jag gick hem ifrån det läkarbesöket med min självkänsla i kras, jag kände mig värdelös. Och för en stund trodde jag på läkarens ord. Min smärta var inte sann, den var påhittad. Och jag var dum i huvudet.

* Påväg till MMR-för-besöket var jag påväg att vända säkert 20 gånger. Jag orkade inte, orkade inte höra att jag inte var ”sjuk nog” för att få hjälp. Jag orkade inte ännu en besvikelse.
MEN, vad jag då inte visste, var att detta skulle bli en start på något helt fantastiskt.

Mitt första besök var hos en sjukgymnast. (Mina tidigare erfarenheter med sjukgymnaster var ungefär lika givande som läkarbesöken hade varit.) Jag gick in till sjukgymnasten och satte mig spänt på en stol, redo att fly. Men, känslorna av att behöva fly försvann nästan i samma sekund som hon började prata. Allt hon berättade om rehabiliteringen passade ju in på mig, den var till för såna som MIG. Men va? var det sant?!?!
Jag började berätta min egen historia och kände för första gången att jag vågade säga precis som det var: Hur mitt liv blivit mindre och mindre, hur jag mått de senaste åren och hur jag fortfarande mådde, jag vågade berätta ALLT. Jag fick en chans att prata ut. Och inte för en sekund ifrågasatte hon min smärta och mina upplevelser. Hon trodde på mig. Hon fick mig att känna att jag inte var ensam. Att jag inte var dum i huvudet.
Precis lika bra kändes det när jag pratade med de andra två. De trodde på mig. Och jag fick tillit till dem.

Det skulle ta några dagar innan jag fick svar om jag fick en plats på rehabiliteringen eller inte. Dessa dagar kändes som en evighet. Jag kände för en gångs skull att det fanns något som skulle kunna hjälpa mig, jag kände hopp om framtiden. Och rädslan för att bli nekad igen kunde inte ignoreras.

Men jag blev inte nekad. Jag fick en plats, en plats till en åtta veckors rehabilitering med ett team som är specialiserade på att hjälpa personer som mig. Personer vars liv styrs av smärta, rädsla, stress osv.

Den första veckan i januari var det dags, rehabiliteringsstarten var här.
Jag kommer ihåg känslan när jag den första dagen fick träffa de personer som skulle bli min ”grupp”, som jag skulle kämpa tillsammans med de kommande veckorna. Det var blandade känslor. Men den mest påtagliga känslan var lättnad. Tolka mig rätt nu, jag önskar inte någon ett liv med långvarig smärta och ohälsa. Men känslan av att det faktiskt fanns fler som mig. Fler personer med liknande problem och liknande erfarenheter. Den känslan var underbar. Jag kände, för första gången på väldigt länge, att jag INTE var ensam.


Likes

Comments