Frågan är svår att svara på då utbrändheten är något du lever i och anpassar dig till var dag. Ingen dag är den andra sig lik och humöret kan ändras över en minut. Lättirriterad blir ens andranamn.

Tänk dig att du har 50% energi mot det du hade när du var frisk. När de 50% tar slut blir du inte bara trött - din hjärna slutar fungera. Det blir svårt att fokusera på t.ex. ljud- och synintryck samtidigt. Ofta får jag välja om jag skall titta eller lyssna. Om flera personer pratar samtidigt eller det är ljud i bakgrunden, är det svårt att sortera ut vad personen som pratar med mig faktiskt säger. Dessutom skruvas volymen upp till max. Människor kanske pratar i vanlig samtalston, men hos en utbränd kan det låta som om de pratar väldigt högt. Hjärnan får också svårt att fokusera på när någon pratar snabbt och hinner inte med. Är jag ute bland folk och det går många mot mig (som det ofta gör på stan), är det lätt att få panik och/eller ångest. Hjärtat rusar. Jag hör allt. När det är tyst hör jag tystnaden eftersom öronen tjuter.

Innan jag blev utbränd hade jag mina fördomar:

"Det är väl bara att rycka upp sig, tänka positivt".

När jag själv låg första månaden och inte kunde röra mig ur sängen på grund av smärta i kroppen förstod jag att så inte var fallet. Jag hällde även ut kaffet på spisen, jag hittade telefonen i frysen, jag kom inte på namnen på mina familjemedlemmar, jag hade väldigt svårt att somna för jag låg och tänkte på allt jag "måste" göra. Jag kunde inte ens laga mat. Att göra två saker samtidigt var en omöjlighet och tillslut kan hjärnan inte längre fokusera på ens en sak.

En annan stor del av utbrändheten är skammen. Utbrändhet är inte en sjukdom där man ligger i en sjukhussäng och folk förstår att man är sjuk. Det är en sjukdom där du gråter ena sekunden och skrattar nästa. Du får en panikattack och några timmar senare är allt bra. Ofta får jag höra att jag inte ser sjuk ut. Det kan bero på att de dagar jag ligger som en grönsak i sängen och är "upplevelsebakfull" så träffar jag ingen. Ingen har sett mig ligga orörlig och inte komma ur sängen. Ingen såg mig inte förmå mig ens lyfta en kaffekopp. Ingen såg mig gå så sakta jag kunde för att ens kunna gå. Därför skämdes och skäms jag fortfarande. Jag är ensam i sjukdomen när den bryter ut och det är helt omöjligt att i det läget ringa upp någon och förklara hur jag känner - för det vet jag inte när hjärnan har lagt av. Jag kan inte sortera i vad som är känslor och vad som är tankar och vad som är något jag såg på tv igår. Därför blir det en omöjlighet att kommunicera hur jag mår.

När allt var som värst tappade jag även kontrollen över mina armar. Jag stod på Hemköp och var näst i kön men mina händer ville inte lyda. Jag kunde inte lägga upp varorna på bandet. Och jag skämdes. Kände mig dum i huvudet. Den enklaste av saker var jag inte längre kapabel att göra.

När jag tappade kontrollen på det här sättet blev jag rädd. Det blev en vardag att vara rädd. Rädd för att gå ute själv när det är mörkt, för tänk om jag inte kan springa när jag behöver? Rädd för att köra bil, för tänk om jag kör av vägen? Rädd för att somna, för tänk om jag inte vaknar?

Även aptiten påverkas. De dagar som är dåliga kommer jag ibland inte ihåg att äta. Och jag skall vara utbildad inom kost och hälsa. Just det, minnet förändras också. Från att ha ett fotografiskt superminne till att inte komma ihåg var jag bor. Vad min syster heter. Mitt personnummer. Hur gammal jag är. Sinnesförvirring. Nedstämdhet. Oro. Det finns många ord som beskriver denna sjukdom. Jag kommer aldrig mer ta mig själv, min ork och mitt liv förgivet.

Likes

Comments

​​​

Jag hade ringt till sjukvården då jag hade svårt att sova på nätterna och inte kunde fokusera på mitt arbete. Hon sa åt mig att gå hem omedelbart och när jag berättade att jag inte hade tid med det och hade utbildningar att hålla, nyanställda att lära upp och ungefär 130 andra saker att göra så ställde hon frågan som fick mig att haja till. Det var som ett slag i ansiktet. 

"Vill du dö?" 

Givetvis ville jag inte dö. Jag förstod inte heller hur illa däran jag var. Jag gick hem, sjukskrev mig och fick en tid hos läkaren veckan därpå. De symptom  jag då beskrev var sömnsvårigheter, huvudvärk, yrsel, tics och minnesförlust. Jag blev sjukskriven en månad. Den första månaden var den värsta rastlösheten jag upplevt. Samtidigt kraschade min kropp fullständigt när den tvingades slappna av. Jag kunde inte röra mig ur sängen. Smärtan som spreds i kroppen var något av det värsta jag varit med om. Inte nog med det - kroppen lydde mig inte längre. Jag höll i saker och tappade dem. Mitt nervsystem sattes ur balans och kroppsdelar började utan förvarning skaka. Och min hjärna blev tokig. Jag var van vid att göra många saker och gärna samtidigt och nu kunde jag inte ens göra en. Efter den första månaden sjukskrevs jag en månad till, och en till, och en till och en till.. och sådär höll det på. En månad i taget. Jag kunde aldrig slappna av för jag visste inte om jag skulle behöva återvända till mitt arbete månaden därpå, något jag inte kände mig kapabel till. Jag var livrädd för att inte kunna prestera när jag förväntades göra det.

Allteftersom månaderna gick började jag förstå att jag hade förändrats. Inte bara att min kropp var betydligt mer känslig än innan, utan även jag som person. Jag, som hade varit någorlunda känslomässigt reserverad inför andra människor, började gråta framför dem. Jag började förmedla känslor. Mitt liv hade mestadels bestått av arbete. Vänner kallade mig karriärsmänniska. Min identitet var mitt jobb. Jag var bra på det. Utan det insåg jag att jag inte hade någon aning om vem jag var längre. Vem var jag utan mitt jobb och mina intressen? Omgivningen hade alltid sett mig som en glad och energifylld människa. Plötsligt var jag en gråtande, nedstämd och trött människa. Den förändringen hade många, inklusive jag, svårt att hantera. Jag hamnade i en identitetskris och fick fullständig panik när jag kände att jag inte längre visste vem jag var. Detta skulle jag bli tvungen att ta reda på "bara" genom att leva.


Likes

Comments

Utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det också kallas, är en följd av långvarig stress och medför en del både fysiska och psykiska besvär. Det är ofta en följd av påfrestningar i arbetslivet och/eller andra orsaker som gjort att kroppen ej fått den återhämtning den behöver.

Att bli frisk från utmattningssyndrom eller utbrändhet kan ta lång tid. Man upplever att man är i ett tillstånd man ej kan vila eller sova sig ifrån och är mer eller mindre alltid trött.

Utbrändhet medför också kognitiva begränsningar. Man har svårt att komma åt sina grundkunskaper. Andra störningar man kan uppleva är minnesstörningar, koncentrationssvårigheter, att dela uppmärksamheten mellan olika saker kan kännas omöjligt, man blir lätt störd, känslighet för ljud och ljus, tunnelhörsel och tunnelseende, oförmåga att tänka klart, sömnsvårigheter, ökad infektionskänslighet, ökad smärtkänslighet, muskelproblem och att känslor upplevs starkare än hos en frisk person.

Vad händer när en utbränd utsätts för stress? Hjärnan svarar kroppen som om det vore fara på gång. Binjurebarken producerar hormonet kortisol som skall hjälpa kroppen att klara av svåra påfrestningar. När höga nivåer av kortisol produceras så minskar vanligtvis efter en tid kortisolproduktionen i hippocampus. För en kropp som utsatts för långvarig stress kan däremot systemet hamna i obalans och följden blir att kortisolnivåerna förblir höga. Detta innebär att kroppen alltid är inställd på fara och går på helspänn, vilket blir påfrestande i längden och man blir trött.


Likes

Comments