View tracker

  1. Sista dagen avklarad!! ​Jag kommer sakna gruppen, kursledarna och allt vi delat med varandra! Men det ska bli så himla kul att få köra i gång min egna kurs. Jag kommer hålla en pilotkurs (gratis så klart) så jag behöver 3-4 deltagare till en kurs som kommer hållas 2 ggr i veckan i 4 veckor. Böcker får ni låna av mig, köpa egen eller låna på biblioteket. Skulle ni vara intresserade går det bra att maila mig elin.blent@hotmail.com så jag kan få öva mig:) kravet är att ni verkligen VILL bearbeta er sorg (alla bär på någon slags sorg) och att ni kan ta er in till centrala Kalmar 2 ggr/V under 4 veckor. 
Nu saknar jag mina fina barn och man massor så nu är det nedräkning och 6 timmars bussresa. Får läsa igenom min kursmanual. Den är ju inte så tjock;))


Kram på er!!!​

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Och jag överlevde! I dag har vi jobbat med vårt förlustdiagram genom livet. Det är galet hur mycket skit man bär på. Det har varit en riktigt tuff dag. Även i dag mycket gråt, mycket eftertanke och mycket gripande historier. Men det var så skönt efteråt. En känsla av frihet. I morgon ska vi arbeta med relationsdiagram. Det var svårare än förlustdiagrammet. Sen är vår egen självbearbetning över, men vi kommer ha alla verktyg att göra fler hemma. 

Jag tog lite längre sovmorgon i morse, morgnade mig och åt frukost i lugn och ro. Jag hade tänkt kika i lite affärer i dag efter skolan men min hjärna var så uttömd så jag har mest legat i sängen. Dags att slå igen ögonen och ladda för dag nr 3. Jag saknar johan och barnen JÄTTEmycket men är såååå glad att jag tig denna chansen. 


Natti natti och kram på er!! ​

Likes

Comments

View tracker

Ja då var första dagen avklarad! Jag vaknade vid 06 men snoozade då jag insåg att jag inte alls behöver gå upp så himla tidigt. Vid halv 8 var jag nere och ​åt frukost och vid 8 begav jag mig mot skolan. Det ligger otroligt nära och bra till hotellet. Det tar 5 minuter att gå så jag var väldigt tidig till skolan. Tog en latte på 7 eleven först. Direkt när jag skulle in på skolan träffade jag en otroligt trevlig kvinna i 50 års åldern. Hon har sån utstrålning och värme att det är svårt att förklara. Vi är 10 stycken i gruppen och alla är verkligen kanon. Det är allt från chefer till socionomer och kuratorer och så jag som uska då;) Det är fascinerande vad vi alla bär på för historier. Man tänker ju främst sorg som dödsfall, men det är otroligt mycket som handlar om skilsmässa, sjukdom, antingen egen eller andras, arbetslöshet, dödsfall etc. Metoden vi håller på att få lära oss verkar väldigt bra och ju tidigare man startar sorgbearbetningen efter en förlust desto bättre.

Vi fick öppna våra egna hjärtan vilket blev väldigt känslofyllt. Det blev mycket tårar. 

Jag är otroligt glad att jag valt att gå denna utbildning. Kommer bli väldigt kul att få hjälpa andra med denna metod och kul att få berätta för er andra hur den fungerar. 

Jag har precis gjort min hemuppgift som är ett förlustdiagram så nu ska min hjärna få vila tills i morgon då ännu en intressant dag väntar! 


Må väl!  <3

Likes

Comments

Det är inget lyxhotell direkt men det räcker gott och väl till lilla mig. Det ligger väldigt centralt så det finns gott om matmöjligheter och shopping i närheten. Nu blir det lite vila sen ska jag ut och gå till institutet så jag hittar i morgon bitti!:)​

Likes

Comments

Första reaktionen efter vi hade förlorat Elsa var att jag ville bli gravid så fort som möjligt, men efter lite mer tankar och funderingar Johan och mig emellan så bestämde vi oss för att inte bli gravida igen. Men ju mer tiden gick desto mer gick tankarna åt ett barn till. Skulle vi våga chansa? Nu hade vi även fått veta att Elsa hade en avvikelse i sina könskromosomer. Hon led av ett syndrom som heter Turners syndrom. Dödligheten för barn med Turners syndrom är så hög som 98% i magen. Detta är inget man hade kunnat upptäcka på ultraljud eller liknande för Elsa hade inte de typiska avvikelserna man kan se på ultraljud ex vätskeansamling på kroppen, nackhygrom etc. Upprepningsrisken för Turners syndrom är minimal. Det finns ingen ärftlighet i den formen Elsa hade. I Augusti 2014 visade testet positivt och vi blev både glada och nervösa. Mest nervösa för missfall de första veckorna som de flesta nygravida är. Jag gjorde ett tidigt ultraljud i vecka 7 som visade en liten böna med bultande hjärta. Jag fick träffa min läkare som varit med under Elsas bortgång för att göra en plan för denna graviditet. Vi gjorde upp en plan redan i vecka 10 där vi bestämde att vi inte ville göra något fostervattensprov trots Elsas avvikelse. Vi ansåg att risken för missfall är högre än risken för en kromosomavvikelse.

Vi bestämde även att man ska kontrollera antalet kärl i navelsträngen så fort det går att se. Detta är ju ingen garanti, men det var viktigt för mig att få känna att det är annorlunda denna gång.

Jag kommer även att sättas i gång då jag är LIVRÄDD att starta spontant och detta barn ska dö i från oss också.

Jag får frikostigt med kontroller om och när jag är orolig. Hjärnan spelar ofta spratt när man gått igenom nått sånt här innan.

Vi ska även göra ett tillväxtultraljud i vecka 34 för en viktuppskattning och kolls flödet i navelsträngen etc.

Jag går på regelbundna samtal vilket har varit guld värt för mig och hjälpt mig mycket.

Jag har varit inne på kontroll två gånger för jag tyckt stt tösen där inne (japp det är en tös) rört sig mindre än hon brukar. Min hjärna är EXTREMT uppmärksam nu och så fort jag känner mindre rörelser kommer den där iskalla känslan i kroppen och tankarna far i väg att även detta barnet dött. Minsta lilla rörelse jag känner är en stor välsignelse!

I går gick jag in i vecka 30 (29+0). Det går så fort nu. Jag har inte vågat skaffa något till bebis, men i går hämtade vi faktiskt sängEn och skötbordet till vår lilla tjej. Det var ett steg framåt för mig vill jag lova. En filt till henne har jag också köpt. Jag har inte sparat något alls från Elsa.

Jag har alltid känt att det var Elsas saker som hon skulle haft och detta barnet ska få grejer som är ämnat att just hon ska ha. Det är så himla olika hur man väljer att göra.

Nu mot slutet blir det lite mer och tätare kontroller. Det kommer kännas skönt. Jag är sjukskriven sedan mitten av januari för foglossning. Det är nackdelen med täta graviditeter. Det sliter på fogarna. I bland har jag så ont att jag knappt kan gå. Alvedon hjälper dock bra mot mycket av värken. Tack och lov. Psykiskt är det också bitvis jobbigt, men det är bara att försöka ta sig igenom det här med hjälp av kontroller, samtal etc. Allt ser så fint ut. Bra flöde i navelsträngen, tre kärl i navelsträngen, bra med fostervatten. Allt som KAN se bra ut gör det.

Nu sitter jag på bussen ensam på väg till huvudstaden. Ska gå en certifieringskurs i sorghantering där man dels ska bottna i sin egen sorg samt får vi lära oss hur vi kan hjälpa andra i deras sorg. I och med att jag blir certifierad kommer jag få hålla egna kurser samt samtal inom sorghantering. Det kommer bli en enorm tillgång för de som går igenom sorg som man kan fånga upp dels via mitt yrke.

Jag har hittat något jag brinner för. Att hjälpa andra. KAN jag bidra med något som gör att en eller flera personer kan må bättre är det så himla mycket värt. Det finns så många människor där ute i behov av stöd.

Sorg är ju så mycket mer än att förlora någon genom dödsfall. Sorg kan vara skilsmässa, att livet inte blev som man tänkt sig, att bli av med jobbet, att få ett sjukdomsbesked eller att veta att ens förälder, syster etc lider av en åkomma som kommer ta deras liv.

Listan kan göras så lång.

Målet är att kunna inrikta mig på föräldrar som förlorat ett barn, men hur man ska bearbeta sin sorg kommer jag kunna hjälpa till med. Så nu gäller det att läsa klart kursmaterialet tills i morgon för kl 9 börjar utbildningen. Spännande!!!

Likes

Comments

Man minns inte så mycket från tiden efter. Den där bubblan var så skör så vem som helst hade kunnat peta hål på den. Man hittade inget direkt synligt på Elsa vad som kunde vara orsaken till hennes död. Hon hade dock bara två kärl i navelsträngen i stället för 3 som är det vanliga. I bland kan två kärl indikera på hjärt/kärlmissbildning och/eller kromosomfel MEN det behöver inte alls vara så. 

Vi fick kontakt med en fantastisk begravningsentreprenör som hjälpte oss att planera inför Elsas begravning. Hon skötte allt åt oss kring Elsa, begravning, kontakt med vaktmästare och präst för bestämmelse av plats till Elsa på kyrkogården. Hon var en klippa! Det var så skönt att kunna få släppa det och veta att vi kunde ägna oss åt vår sorg. Jag googlade runt lite ang ekonomiskt stöd och liknande för en begravning är långt i från gratis vill jag lova. Jag fick fram att man har någon slags försäkring via facket så vi kontaktade dom och visst var det så. Vi skulle få viss summa som var till stor hjälp för begravning, dödsannons, gravsten och allt runt omkring. Visst är pengar inte hela världen men vid en sån här kris betyder det mycket vill jag lova för att behöva oroa sig för ekonomin mitt i alltihopa är fruktansvärt.


Vi höll en jättefin begravning för Elsa och när urnsättningen var gjord kunde vi känna att vi kunde börja försöka bearbeta sorgen och förlusten på riktigt. Men skulle man gå igenom det själv? Hur länge ska man vara hemma? Hur länge FÅR man vara hemma? Behöver barnen något slags samtalsstöd? 

Jag grät mycket. Tittade mycket på bilder, lyssnade på Elsas låtar som sjöngs på hennes begravning etc. Jag upptäckte att sorg är som en berg och dalbana. Ena dagen kändes ok. Man tillät sig skratta och våga tänka på framtiden. Andra dagen ville man knappt stiga ur sängen och man bara grät. Jag tänkte mycket när jag gick hemma på hur man kan förbättra i den akuta fasen och även i sorgefasen för dessa föräldrar som förlorat ett barn. Jag fick kontakt med många föräldrar runtom i Sverige och frågade vad de tyckte var bra och dåligt i hanterandet av deras barns bortgång. Jag fick mycket bra tips och idéer.

Något de flesta tyckte var viktigt var;

Massa fotografier. Att man som personal försöker fotografera så mycket man kan. Att stämma av med paret vad de önskar.

Fysiskt stöd. Gärna någon slags infopärm eller person som kan hjälpa till med praktiska frågor och stöd. I bland kan det kännas som att vissa frågor är förbjudna att ställa i denna situationen när ens barn dött.

Hand och fotavtryck.


MYCKET STÖD OCH UPPFÖLJNING EFTERÅT.

Här kände jag själv att det inte fanns så mycket stöd att få. Jag hade gärna vilja haft kontakt med andra i samma situation att få bolla tankar och funderingar med. Är det bara jag som tänker så här? Eller är det "normalt"? Vågar man bli gravid igen och hur pass snabbt? Kommer folk tro att man bara vill ersätta det barnet man förlorat om man skaffar "ett nytt"?!

Alla vi som förlorat ett barn vet att man ALDRIG kan eller vill ersätta Sitt barn. Man kommer alltid ha ett tomrum i hjärtat som inte kan fyllas oavsett hur många barn man skaffar. Men sorgen kanske blir lättare att hantera. Så döm ALDRIG någon som väljer att bli gravid snabbt efter de förlorat ett barn. Man kan aldrig förstå tomheten, sorgen och saknaden om man inte upplevt det själv.


Efter två månader började jag arbeta igen. Fick många reaktioner stt det var för tidigt, men jag kände mig redo och även på hugget för att få jobba med de där förbättringarna vi som personal kan bidra med. Det känns otroligt viktigt för mig och det känns som att Elsa hela tiden finns vid min sida. Om jag så kan hjälpa någon med att bara svara på några enkla frågor, hålla handen eller bara lyssna så är det så otroligt viktigt. Det kan förändra hela situationen för dessa människor. Upplevelsen av empati, förståelse och respekt. Att de inte glöms. Att kunna erbjuda bra med stöd och uppföljning efter den akuta fasen och få hjälp med sin sorghantering och sitt mående efter en stor olycka i livet.

Ni kommer få följa mig i denna bloggen hur jag tänker, funderar, arbetar etc samt hur det är att vänta ett syskon efter en tidigare förlust. Jag är i dag gravid med beräknat födelsedatum den 17/4. Det är mycket känslor och tankar. 

Likes

Comments

Ja vem är jag?! Jag heter Elin. Föddes den 26 januari 1984 4020 gram tung och 49 cm lång. Jag är uppväxt i en stor familj. Jag är näst yngst i en skara av 5 syskon. Jag har alltid trivts i en stor familj. Tanken som liten var väl att jag ville ha 2 barn, men visst kan man ångra sig;)

Året var 2003. Då dök HAN upp. Mannen i mitt liv. Jag blev störtförälskad och inte långt efter flyttade vi i hop och 2005 föddes vår fina dotter Ida 3515 gram och 52 cm. Strax därefter 2006 föddes lilla Noel 3410 gram och 52 cm. Nu var vi väldigt nöjda och jag fick jobb på kvinnokliniken och fick jobba med det som jag alltid drömt om, förlossning, coaching och omvårdnad. Det är inte alltid en dans på rosor. Man delar så mycket med de blivande eller nyblivna föräldrarna. En arbetsplats varvad med både skratt och gråt. Johan och jag hade bestämt oss klart och tydligt för att vi var nöjda med 2 barn men suget smög sig på mer och mer för en liten trea och på självaste Nationaldagen 2011 föddes lilla yrvädret Alice. Nu kändes familjen komplett. Mitt mål i livet har varit att bli barnmorska så 2013 började jag studera till sjuksköterska. 2 månader in på terminen upptäckte jag att jag blivit oplanerat gravid. En liten hoppsan. Det var så mycket delade känslor till en början. Vi skulle ju inte ha fler barn ju. Men tillslut tog vi beslutet att självklart var detta barnet också välkommet. Det är ju lite mer att planera med barn nr 4. Vi hade inga saker alls kvar från våra större barn. Vi behövde syskonvagn, större bil med 7 sittplatser. Allting fixade vi och gjorde klart inför lilla Elsas ankomst. Vi visste att det var en liten tjej och Elsa var ett självklart namn. Hela graviditeten gick jag med en olustkänsla i kroppen. Det kändes inte som det brukade och på något sätt kändes det annorlundare än tidigare graviditeter. Jag var orolig att något skulle hända. Den 8/12 på dagen började jag få massa sammandragningar och på kvällen blev de så pass täta som 4 minuter mellan. Vi ringde vår barnvakt och förvarnade att i natt kanske vi behöver åka in. Dessa sammandragningar kändes annorlunda. Det går inte beskriva men det kändes i kroppen att något var galet. Vid denna tidpunkt hade jag inte reflekterat över om jag hade känt Elsa röra på sig under dagen. 

Vi gick och la oss och jag sov heeeela natten. Vaknade besviken på morgonen att det var falskt alarm. Jag började nu fundera på om jag verkligen hade känt Elsa röra sig. Jag gick och buffade och knuffade på magen hela förmiddagen och tyckte vid något enstaka tillfälle att jag kände att hon rörde sig. Sammandragningarna hade börjat komma tillbaka och även nu hade jag den där konstiga känslan i kroppen. Jag började bli orolig. Vid 12.30 la jag mig i soffan och slumrade till en halvtimme och när jag vaknade var magen helt degig. Inte alls den där spänsten den brukade ha. Jag petade lite på Elsas fot och hon varken flyttade den eller kickade tillbaka som hon brukade göra. Nu bestämde jag mig för att ringa in till förlossningen. 

Jag berättade att jag inte hade känt något i dag och fick komma in direkt. Jag sa bara till Johan att jag bara skulle in på kontroll för hon hade rört sig "lite mindre". Jag visste redan då... Men på något sätt försökte jag skydda honom från det jobbiga som skulle komma. Detta är något jag ångrar djupt i dag att han inte fanns vid min sida och höll min hand.

Väl på sjukhuset var allt så givet. De letade efter Elsas puls med CTG-dosan. Hittade en puls med låga hjärtljud men efter de hade satt på mig saturationsmätaren kunde man konstatera att det var min puls. Jag skakade som ett asplöv och strax därefter kom läkaren med ultraljudsapparaten. Nu får jag beskedet, tänkte jag.

Jag visste redan..... Vår lilla tös levde inte.

Hon körde runt med dosan och hade hela tiden en allvarlig blick och tittar sen på mig och säger; jag hittar tyvärr ingen hjärtaktivitet. Just vid det tillfället rasade världen under mina fötter. Jag fick ingen luft. Det kändes som att någon skulle strypa mig. Läkare nr 2 kom in och bekräftade att läkare nr 1 hade rätt. Elsa var död. Alla tankar som vid detta tillfälle for runt. Hur ska man kunna begrava sitt barn? Vad kommer Johan säga? Vad kommer barnen säga? Vad ska vi säga till alla vänner?, grannar? Bekanta? Vad ska vi säga när folk frågar? Vad ska vi göra med alla Elsas saker? Allting var ju färdigt hemma och väntade bara på att en bebis skulle börja använda det. Skulle vi spara det? Kasta det? Sälja det? Jag som skulle vara mammaledig, hur gör jag nu?!!!

Alla som varit i denna situation förklarar i stort sett att första reaktionen är det praktiska. Jag önskar någon hade kunnat berätta för mig de närmsta dagarna hur man gör, vem man kontaktar, ekonomiska bidrag etc etc. Det är så fruktansvärt att behöva ägna så mycket tid i tankarna till just detta när du samtidigt ska ställa in dig på en förlossning och helvetet runtomkring. 

Jag bad att få ringa Johan. Jag ringde och fick knappt fram ett ord. -Elsa är död! Hon har dött! Du måste komma hit. Det tog inte många minuter innan Johan kom in genom dörren och storgrät och kramade om mig. Vi grät och grät och grät. Vissa minuter slutade tårarna rinna, men sen kom de igen. Vi hamnade i en bubbla. Allt var så ofattbart. Vi bestämde oss för att åka hem till barnen tillsammans, packa väskan och komma tillbaka några timmar senare för att sättas i gång. Vi ville inte vänta.

Jag minns när jag öppnade dörren hemma och min stora fina Ida kom och kramade om mig och såg jätteglad ut. Hon trodde att det var dags för Elsa att komma ut nu. Så var det ju också, men inte levande. Vi samlade barnen i soffan och vi berättade att Elsas hjärta hade slutat slå. Det hade varit något "fel" med hjärtat som gjorde att det inte orkade slå. Hur sjutton förklarar man annars? Elsa skulle födas men inte leva, inte skrika. Vi skulle inte få ta med henne hem som vi alla trott. Vi skulle vara tvugna att i stället planera en begravning för henne. Vi lovade att de skulle få träffa henne så fort hon var född men tills dess måste vi tillbaka till sjukhuset och låta Elsa födas och barnens farmor skulle komma till barnen och passa dom under tiden. 

Jag fick packa om bb-väskan. Jag lät ett klädset, mössa, strumpor och Elsas filt vara kvar. Det skulle hon få på sig när hon var född. 


Allt gick snabbt och smidigt och tidig morgon den 10/12 föddes världens finaste lilla ängel 2790 gram lätt och 47 cm lång. Alldeles perfekt, men så tyst. 

Likes

Comments