Vänster: Ung, oförstående och inre oro. Mitten: Var som sjukast men nått mitt "mål". Höger: I början av min inre resa

Här sitter jag med min fot lindad i högläge efter söndagens fotbollsspelande. Var iväg på vårdcentralen idag men de kunde bara be mig att åka till akuten på Danderyds sjukhus för röntgen pga datafel, men väl där var det cirka 40 persienner innan mig i kön så jag valde helt enkelt att vända hem igen efter en lunch.


Och på tal om lunch tänkte jag skriva hur jag hanterar min problematik kring kosten efter att jag förstått och accepterat att jag har ätstörningen UNS (Utan Närmre Specifikation).


Jag har från cirka 5-6 års ålder varit överviktigt fram till årskurs 8 och då lyckades jag komma ner till en stabil och bra vikt. Det gjordes utan större ansträngningar då jag under vissa perioder tränade upp till 16 pass i veckan. Dessa träningspass vara inte relaterade till min ätstörning utan var pga skolidrott, fotbollsgymnasium samt att träna och spela match med tre olika lag i samma fotbollsförening. Men sedan bryter jag ett ben i foten som ett troligt resultat av den höga träningsdos jag haft över lång tid utan vila och ingen fundering på att ha låga perioder. Så men den förkärlek till mat som jag hade och okunskap kring hur saker och ting fungerade ökade jag sakta men säkert i vikt och när jag väl vara återställd från mitt benbrott hade jag gått upp cirka 15-20 kilo och låg precis under 100 kilos-gränsen.


Inte långt efter att det dags för mig att mönstra, vilket var oerhört viktigt för mig och var en dröm att få göra lumpen. Jag gjorde min mönstring med gott resultat i framförallt kondition trots min träningsfrånvaro och ökade fettmassan på kroppen. Jag blir då inkallad som Insatssoldat i Blekinge där min primära uppgift var att jobba i skarptjänst, vilket innebär att jag och min grupp mer eller mindre satt och väntade på att åka ut på larm runt om i Skåne och Blekinge. Det hände inte så mycket under denna perioden vilket medförde att vi/jag i princip satt still i en vecka i taget. Vi var även väldigt bortskämda då vi jobbade på en liten militärbas där vi hade egna kockar som gjorde goda måltider och alltid bjöd på efterrätter samt fixade så att vi hade fikabröd m.m att äta på helgerna. Vid detta tillfälle hade jag ingen direkt erfarenhet eller kunskap i träning utöver mina fotbollskunskaper och hade helt ärligt inte direkt motivationen att göra något heller. Jag mådde otroligt dåligt långa perioder under de 11 månaderna som jag gjorde min militärtjänstgöring vilket inte gav en positiv inverkan på min motivation till att ta hand om mig själv. Det var även inom försvarsmakten som jag för första gången kom i kontakt med psykolog. Och mycket pga det lyckades jag att kämpa mig genom lumpen trots sargat självförtroende, självkänsla samt en viktuppgång på 15 kg.


Väl några månader efter MUCK bestämde jag mig för att det var tvunget att ske en förändring. Jag var arbetslös och bodde på ny ort vilket gjorde att jag började gå en timme om dagen samt levde på soppor och knäckebröd. Jag återupptog även min fotboll och jag började sakta att gå ner i vikt tills jag efter cirka ett halvår skadade mig igen, denna gången var det en bit av menisken som gick sönder under en fotbollsmatch. Jag valde då efter en kortare viloperiod att börja satsa hårt på min viktnedgång igen vilket gjorde att jag ägnade timmar dagligen på gymmets motionscykel och bara trampade i min egen takt. Det kunde vara att jag befann mig där två timmar på förmiddagen och sedan efter lunch och lite vila fortsatte två timmar till (som jag absolut inte rekommenderar). Detta gjorde jag i cirka 2 månader vilket resulterade i en viktnedgång på 15 kg, så efter denna perioden var jag tillbaka på samma vikt som jag hade när jag började min militärtjänstgöring.


Jag håller mig ganska stabil vid cirka 90 kilos-sträcket fram tills att jag flyttar hemifrån något år senare. Jag börjar med att leva som en nyutflyttad ungkarl med att göra saker som man inte gjorde hemma hos föräldrarna där man fick mat serverad på bordet varje dag och någon form av rutin för sömnen. Det blev sena kvällar, det blev middag bara bestående av pasta och ketchup och massa skärpmat från närbutiken. Detta varar lyckligtvis inte så länge vilket inte gör en större skillnad på min vikt. Men en dag förstår jag vart jag är på väg om jag inte ändrar detta strax. Jag börjar gå mer och mer på gymmet, jag har slutat med min cykelrutin för längesedan och kör nu långa styrketräningspass. Helst så länge som möjligt och så mycket som möjligt. Äter allt mindre och mindre för att få så stort underskott jag kan dagligen. Har full kontroll på vad jag stoppar i mig räknat i kalorier, dvs inte alltid de bästa råvarorna men det var kalorisnålt. Bland de tiderna det var som värst åt jag kanske en lite skål havregryn och lite hallon till frukost, en kycklingfilé och lite gurka till lunch och detsamma till kvällsmål samtidigt som jag körde 1,5 h pass på gymmet och gärna körde minst 5 km löpning eller fotbollsträning på det. Och med tanke på min kalorikontroll visste jag att jag gjorde en ”bra dag” om jag låg på cirka tre gånger mindre än mitt dagliga energibehov på en stillasittande dag. Detta varade inte under en speciellt lång period av förklarliga skäl, det slutade senare med att jag hetsåt för att kroppen inte klarade mer. Då allt är lite suddigt under denna perioden vet jag inte vilket som kom före och efter vartannat. Denna dimman är högst trolig pga lågt kaloriintag, lågt kolhydratintag, hög träningsdos samt den psykiska stressen runtomkring detta. Så genom detta beteende nådde jag mitt mål som jag satte från det att jag började tre år tidigare, att jag skulle väga 75 kilo. (det är nästan ingenting i detta stycket som jag vill rekommendera)


Nu måste ju allt vara frid och fröjd, jag var ju smal när jag stod på vågen för tredje gången den morgonen efter ha gått på toaletten två gånger den morgonen. Utöver det skeva beteendet så var det första jag gjorde efter detta lyckobesked att springa till köket för att hämta den Ben ’n’ Jerrys-glass jag hade köpt ett tag tidigare. Jag bokstavligen slevade in den i käften samtidigt som jag stolt la upp något inlägg på sociala medier om hur lycklig jag var av att nått detta ”livsmål”. Jag vill inte ta ifrån mig själv kämpandet som jag gjorde, men lycklig var jag inte. Bakom kulisserna fanns, förutom de redan utskrivna situationerna även ångestattacker, självmordstankar och ”småsaker” som att tvinga mig själv att duscha det kallaste möjligt för att öka förbränningen fort jag hade tränat.

Forts. följer


Jag skriver detta i syfte att lära mig om mig själv, förstå mig själv och utvecklas mig själv

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Från det att jag var 19 år gammal till för cirka ett år sedan så har jag på ett eller annat sätt haft kontakt med vården i form av samtalsterapeuter eller psykologer för att hitta ett inre lugn, och det har varit en del lyckosamma perioder under dessa behandlingar. Men ett tag efter avslutade behandlingar rasade det återigen. Vilket inte alls var/är konstig då grundproblemet aldrig blivit hanterat utan saker som är en följd utav grundproblemet.

Som när jag efter en av de värsta perioderna jag har erfarenhet utav fick jag diagnosen "Social fobi". Vilket jag utan tvekan köpte när jag fick höra det, jag hade ju trots allt berättat att jag vid ett tillfälle sprang runt och gömde mig på ICA Maxi i min gamla hemort fort jag såg någon jag kände, trots det att det ibland var en person som hade varit en av mina närmsta vänner i 10 år. Jag kände hur hela kroppen sa emot att möta den eller dessa personer på offentliga platser över en längre tid, hur jag berättade för mig själv hur jag skulle bli bedömd om vi träffade varandra och vilka kommentarer jag skulle få.


Dessa kommentarer gällde givetvis min kropp, om hur jag hade gått upp eller ner i vikt eller helt enkelt om mig som person. Under den värsta perioden så var jag även i min bästa form fysiskt men även då cirkulerade dessa tankar i mitt huvud. Fort jag skulle gå till närbutiken drog jag på mig kepsen långt ner för pannan och använde mobilen som ett skydd för att ge bilden av att jag inte såg människorna runtomkring, trots att så var fallet.


Så efter en ganska lång text, med väl fungerande argument för att jag skulle lida utav social fobi, vill jag nu mena på att det var min ätstörning som var grundproblemet. Det var det problemet som skapade mitt beteende fort jag rörde mig bland folk eller platser där jag inte kände mig trygg. Trots mitt förakt att jag satt inne i min lägenhet väldigt ofta gav detta mig ett lugn. Att jag hade detta "gömställe" när det var som värst, att jag kunde få vara i min ensamhet.


Jag har än idag problem med att befinna mig i min gamla hemstad, jag har problem med att möta människor jag jag känner när jag är på besök. Och jag HATAR det, liten del av mig vill gärna gömma sig under kepsen och skydda ögonen med mobilen. Men jag vet att jag inte har något att vara rädd för, jag har inget att dölja och jag har absolut inget att skämmas för. Jag bär på en story som ingen vet allt om, känner att jag skulle kunna skriva av mig timmavis just nu, men jag känner att jag får ta detta bit för bit. För att jag skriver detta i syfte att lära mig om mig själv, förstå mig själv och utvecklas mig själv.


På återseende <3

Likes

Comments

Att uttrycka sig gällande andras utseende verkar vara ett högst accepterat beteende inom killkretsar, har alltid varit så och därför ska vi fortsätta med det. Skit i hur folk mår, det är inte manligt för fan! Det är inte en osanning, men det är självklart inte hela bilden. Men i många sammanhang där killar spenderar tid med killar är det väldigt ofta så att gränserna blir lite suddigare kring vad man får säga och inte säga till varandra. Det är helt okej att slänga iväg en kommentar lik "din fete fan", "tjockis", "pinnen" och ingen lägger någon speciell anmärkning på när detta uppstår, iaf inte om man tittar utifrån eller inte är den som blir mottagaren av den "häftiga" kommentaren. För man får ju för guds skull inte visa att den sved, att det brann till i bröstet, att ännu en liten bit av din trasiga självkänsla lämnade dig. En sådan kommentar kan vara förödande för någon som mår otroligt dåligt, och jag vet helt ärligt inte hur det hade slutat om jag var den personen som hade fått en liknande kommentar när jag var som sjukast, jag hade troligtvis skippat den kycklingen jag faktiskt åt till lunch den dagen eller nästkommande dag och istället lagt extra tid på löpbandet för att dämpa ångesten och "må bra". Jag hoppas verkligen att vi slutar med detta snarast, för att man vet aldrig vad folk bär på. .


Då kom dagen det skulle hända, den dagen där jag skulle få påtalat från omvärlden det jag tänker på dagligen. Min hjärna kör följande meningar på repeat "Fan vad fet du är nu, du måste fan gå ner i vikt för att bli omtyckt" eller "usch vilken dålig människa du är som inte ens orkar ta tag i ditt liv när du har de fysiska problemen du har", och detta är bara några av många som slår mig själv inombords par gånger om dagen. Idag var jag inte den personen som gav mig en av dessa meningar utan en person från mitt jobb. Det jobbet som jag varit borta från i cirka 4 månader på heltid pga främst arbetsrelaterade faktorer.


Efter att ha varit frånvarande 4 månader från min riktiga arbetsplats har jag under några veckors tid känt oro och ångest-känslor inför att återgå till mitt vanliga jobb. Det har varit tankar gällande om jag ens får på mig arbetsuniformen, hur är mina kunskaper är i ämnet och hur kommer jag reagera över att komma tillbaka.


Så väl på plats idag, dag två efter återkomsten, när jag står vid vår planeringstavla får jag höra följande kommentar "Är det inte dags att börja deffa nu?", självfallet av en manlig kollega. Orden chockar mig samtidigt som jag på något sätt känner att de var väntade. Jag i min lilla förvirring endast mäktar med ett svarande "mm" som tydlig signal på att avsluta pågående samtal.


När jag har lämnat situationen påbörjas en inre kamp i mig gällande hur jag ska känna över det som precis hade skett. Jag blev självklart väldigt arg, irriterad och kränkt. Men det som nästan kändes tydligast var nog känslan av kontroll. Att jag inte ska sänkas av en sådan kommentar, att jag har min riktning och jag har mina pelare som hela tiden byggs på för att skapa något stabilt och hållbart. Jag ska inte ge honom rätten att påverka eller sänka mig och min resa mot mitt bästa jag.


Men trots den blandade känslan mellan nedstämdhet och stabilitet ville jag dela med mig av händelsen till min sambo, som jag delar allt med, då det klart påverkade mig och sänkte min förutsättning för en bra dag. När jag har hört av mig till min sambo och berättar om händelsen skapas en otrolig frustration i henne som är högst förståelig då hon lever med mig, hon är med i min kamp dagligen, hon hör mig säg kränkande ord mot mig själv, det är hon som kramar om mig när jag sitter ihopkrupen och storgråter av frustration över mina tankar samt att hon stöttar mig i att fortsätta kämpa mot min problematik samt dela med mig av detta offentligt och höja kunskapen kring killar ätstörningar. Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag har detta stödet från henne och att jag kan ge henne detsamma i hennes resa.


Jessica i sin tur väljer att lägga ut detta på social medier, där hon skriver vad hon tycker om att personer tar sig friheten att kommentera andras utseende och att de kanske borde försöka se bakom fasaden. Detta får spridning så att en tidigare arbetskamrat och vän till mig kommer på sig själv ha yttrat utseende-kommentarer till mig vid ett tidigare tillfälle, så han väljer att komma och besöka mig på min arbetsplats under dagen och vi har möjligheten att prata ut om vad som har hänt och reda ut känslor och tankar kring detta. Jag är jävligt glad och rörd över att han tog det steget att träffa mig. Det var moget beslut av honom att hantera det på det sättet och allt är lugnt mellan oss och att jag kanske sådde en tanke kring ämnet, vilket är det som jag känner är bland det viktigaste att få fram i detta inlägget. Utöver detta har jag fått massa härliga kommentarer under dagen och folk som har hört av sig, inklusive en en Sveriges största tidningar. Jag är otroligt tacksam över allt stöd och som den ganska introverta person jag har varit senaste tiden ska jag försöka svara på alla kommentarer på något sätt. Det tar tyvärr lite tid haha


Puss och kram, det är okej att köpa korv på stan <3

Likes

Comments

Då var påskdagen snart till enda, med alla sin färger, firande och känslor.

Detta som alla andra högtider ska framförallt innebär stor dos av glädje, den glädje man känner över att få vara med familj och vänner. Så har det även varit för mig men ändå inte. För att tankar och känslor tar inte semester som ett klassiskt 8-17 jobb på många av stadens alla kontor. Utan den lever kvar som den brasa som alltid blir matad med torra, tunga vedklossar. Och den som får den att vara levande i själva verket är den som inte vill något annat än att den släcks.

Kanske en svårförståelig förklaring på något som kan vara så simpelt att förstå och justera i mångas tycke, så även i mitt egentligen. "Tänk bara tvärtom vad du tänker idag så borde du ju klara dig galant." Tro mig, jag hade varit där direkt men man som jag är en person som är lever på ytterligheter när det kommer till min problematik i min ätstörning så det blir det aldrig riktigt bra. För antingen så skiter man i allt och äter vad som faller en in och vad känslan förmedlar, eller så ser man till kalorier och näringsvärde. Finns liksom inte "det sunda", för att man vet inte var det området är,

Efter att för ett tag sedan valt att söka hjälp hos SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar) fick jag motvilligt med sargat självförtroende avsluta min behandling då de envisades med att få mig att stå på en våg trots att jag uppgav att det skapade stor ångest och var en stor bidragande faktor till att jag blev sjuk får början. Och på detta blev jag i princip kritiserad direkt från början av behandlingen då de ansåg att jag hade en "ospecificerad" ätstörning (dvs att jag inte hade anorexia eller bulemi) där de direkt lös med inställningen att jag bara var där för att ta upp deras dyrbara tid. Min handläggare ifrågasatte min inställning vid tredje mötet och undrade om jag verkligen vill få hjälp och om inte jag borde söka hjälp vid ett annat tillfälle. Detta gjorde sedan att jag i princip sket i allt kring min störning vilket jag lider av än idag, med sammanlagt 40 kg ökning från min viktminskningsresa för 4 år sedan.

Och i allt detta lever jag i sambo/familje-relation sedan lite mindre än två år tillbaka, i all glädje och kärlek över detta så finns fortfarande tankar kvar kring mat, träning och självbild. De personlighetsdrag man överhuvudtaget inte vill överföra till någon annan och framförallt inte på barnen som är som blanka blad och kan snappa upp allt man gör trots förklaringar och anledningar. Jag vet i princip att jag mår bäst och hanterar min ätstörning bäst genom att väga min mat och få fram kalorier som jag sedan justerar med den träning jag vill köra eller undvika. Men idag använder jag inte matvågen överhuvudtaget av olika skäl med det argumentet som står mig starkast är att jag inte vill överföra detta på barnen, att de inte ska skapa sig någon form av skev bild kring mat eller sig själva i hur de ser ut eller vad de äter. I min skeva värld vill jag leva på planerade matlådor 95% av alla mina måltider. Men jag vet att det inte är ett normalt sätt att leva på och får mig att känna mig otroligt konstig. Ofta sitter jag och kollar in vad andra äter och hur mycket för att sedan försöka äta likadant.

Situationen kring matbordet är en oerhörd tyngd för mig där jag hela tiden funderar på hur mycket jag äter och vad jag äter. Där jag hela tiden är på spänn så att det inte faller fel. Det finns tillfällen när jag kan vara på spänn av andra saker som gör att jag kan ta saker oerhört personligt om man kommenterar min mat, även om det är barnen som påpekar något. Det är en oerhörd skam för mig att det ska vara så men detta har blivit en sådan öm punkt att jag efter långa jobbiga perioder kan reagera på minsta lilla. Men sedan en ganska lång tillbaka har släppt detta helt då jag av andra besvär inte orkat eller kunnat prioritera detta till det högsta. Prioriteten istället legat på att ta mig ur sängen på morgonen, mota bort ångest-påslag och orka göra det som krävts av mig, Jag är så pass kunnig att jag förstår att god kontroll i kost och träning kan motverka detta till stor del, men dessvärre är det där mina problem ligger.

Men nu ska jag sikta mot framtiden, hjälpa mig själv att förstå, se mig själv för den jag är med de svårigheter jag måste ta mig förbi men även med den kunskap och erfarenhet jag har..


Vi hörs förhoppningsvis snart igen :D

Likes

Comments

Bekräftelse är något vi alla behöver oavsett hur, när och varför. Vi alla har perioder där vi är mer i behov av bekräftelse än vid andra tillfällen. Viss har behov utav mer än andra har. 

I grund och botten tror i alla fall jag att det handlar om självkänsla. Vågar man inte tro på sin egen person måste man förlita sig på personer i sin omgivning. Det finns ingen specifik person till detta utan det är endast någon man känner starkt band till. Det kan vara föräldrar, partner, vänner, kollegor osv.  Och beroende på i vilken mängd bekräftelse man behöver kan det bli till en enorm last, att man som individ inte tror på sin egen person i en eller flera situationer av det vardagliga livet är en enorm skam och tyngd att bära på.

Mitt bekräftelsebehov är starkt kopplat till prestation, alltså vad jag gör. Vilket i normala fall borde sitta i mitt självförtroende, men av min personliga inlärning går de så starkt ihop när jag granskar mig själv. För att presterar inte jag så finns jag inte. 

Och det som är mest bidragande kring mina prestationer gäller kanske inte helt otippat kring mat, träning och vikt. För att det som definierar mig som person har inte varit mina personliga egenskaper utan vad eller framförallt om jag har presterat. Detta är min syn på min uppväxt, och det jag har fått lära mig utifrån mina erfarenheter. Att jag var tvungen att prestera för att finnas, absolut inte alltid men i många sammanhang. Jag hade tidigt i mitt liv problem med övervikt och tankar kring mat som än idag följer mig.

Detta tärde självklart på mig, en tystlåten, tillsmid blond liten pojke som bara ville passa in. Att som stressad 9-10åring få mindre ångestattacker i skolan för att jag inte presterade och kände mig som sämst i världen var ingen god start. Att man i denna åldern hade problem i skolan pga av stressad miljö där jag kände ett stor behov av prestation för att synas lika mycket som andra i min närhet, eller känna att oavsett vad jag presterade så var jag aldrig tillräcklig bra, egentligen på något. Jo det fanns ju den lilla delen i mitt där jag överpresterade, matintaget...

Tyvärr var ett stort matintag inte något man kunde skryta om på släktmiddagar. Maten fanns där som tröst när hemmet inte var en säker zon, att flyttas rundor för att fixa familjesituationen, när jag inte riktigt hann med i skolan eller var riktigt med i gänget på skolgården. Aldrig ensam men inte heller aldrig riktigt med. Det var den lilla knubbiga killen man hade som ”slagpåse” när man skulle dra till med ett skämt eller vara lite tuff och slå på någon. Aldrig att det var någon direkt fysisk smärta på så sätt även om jag idag kan inbilla mig att jag har problem i axlarna pga de åren då man fick sig ett par smällar där för att andra skulle vara tuffa. Men det kan ju såklart vara rent uppåt väggarna. 

Men för att förtydliga den stressade hemmiljön var att jag en morgon vaknar och måste ringa ambulans för min mor räkning, och att jag i detta lägget blir skickad till skolan som att ingeting har hänt eller att slippa det stressmomentet jag blir i denna situationen. Eller att en dag komma hem och sätta sig vid köksbordet för en fika nr telefonen ringer och min mor får reda på att hon omgående måste läggas in på sjukhus. Vad blir resultatet på en 10 årig ångestfylld och lågmäld pojke då? För min del blev det mer och mer mat, min kropp växte och min självkänsla sjönk.

Så med överviktsproblem kommer åtgärder som ett brev på posten, såhär kan vi ju inte ha det. Nej såklart inte, det är ju inte hållbart i längden. Med facit i hand idag är jag tackas för försöken att hjälpa mig bli kvitt mina överviktsproblem, och visst det var jättekul att se resultat och nå mål. Vem blir inte riktigt glad när man når ett mål eller går ner i vikt som var mitt mål. Jo alla är jätteglada och stolta över dig, inga problem i det. Men vad hände när det inte gick fullt så bra? vem var man då? Var fanns stoltheten då? Vem såg dig då? Nej då var man inte lika populär, så med den vetskapen var det ju bara att börja gå ned i vikt, för att då syntes man, då kunde man prata om mig på släktmiddagarna. Detta behöver inte vara andras sanning men det är min, detta är mina känslor och mina erfarenheter. Så tillsammans med all stress runtomkring och kontinuerliga försöken att gå ned i vikt för att passa in gick inte riktigt hand i hand alltid, så jojo-bantningen uppstod. En period med att hetsäta där man skulle döva och ”ta chansen” att äta till nästa period där det skulle ut och springas, det skulle ätas nyttigt och det skulle bli bra igen.

Varje nytt försök lite mer extremt än det förra, nya justeringar varje gång. Stå på vågen allt mer och mer. Under den värsta viktnedgångsperioden stod jag på vågen cirka 7-8 gånger om dagen och hoppades att jag vägde mindre än förra gången oftast med ett toalettbesök precis innan, jag satte på det kallaste i duschen för att chocka min kropp, jag gick ut och gick sena kvällar, nätter och tidiga morgnar och helst skulle det minst vara milen. Satt på motionscykel 2x2h i flera månader, jag tryckte i mig 3 kycklingfiléer på en dag för att få i mig så lite kalorier som möjligt, satte fingrarna i halsen, drack inget eftersom det skulle göra mig tyngre på vågen. Skrev upp vartenda kalori, kunde inte äta med andra utan att ta med egen mat, såg ned på andra som inte ville leva som mig.

Att i vissa perioder väja bort att träffa människor för att de störde min rytm, mitt sätt att leva, jag isolerade mig från mina vänner, vilket jag tyvärr gör än idag. Det gick så långt att jag över långa perioder övervägde att lämna livet, eller iallafall demonstrera att allt inte var okej, att jag inte orkade kämpa mot mina egna kroppsideal, mitt sätt att leva. Jag får rysningar än idag varje gång jag kör förbi den tilltänkte platsen för händelsen, där jag dagligen över lång tid tänkte i princip samma sak varje gång jag körde förbi. Det var som att tiden stod still fort jag började närma mig vart mitt rop på hjälp kanske skulle kunna höras. 

Ja herregud, detta ska nog bli bra ska ni se…

Första träningspasset denna veckan avklarat, 30 minuter gång, låter inte mycket till världen men världsligt problem för mig.  
 

Likes

Comments


"Skam har att göra med bilden man har av sig själv. När vi upplever skam så är ofta en publik inblandad, publiken kan bestå av verkliga människor som dömer oss eller så kan det handla om en publik som vi har inom oss, som dömer oss och som ger upphov till skamkänslor. När man känner skam så känner man sig exponerad för hela ens omgivning, man känner sig liten. Följden som skamkänslorna får är att man vill gå och gömma sig för andra och man vill försvinna från den situation som skapade skamkänslorna. Man känner sig värdelös när man utsätts för skam. Situationerna som skapar skammen är ofta situationer som har att göra med samspel med andra människor. - Mora psykologbyrå


Att alltid att behöva känna denna skammen över mig själv är så energikrävande, att gå runt på denna hela sitt liv och försöka gömma sig själv tär på krafterna. Att alltid känna sig dömd pga av sitt utseende, för det är det de har handlat om just för min del. Att hela tiden vara beredd på att någon kommer att döma mig, att jag måste skapa en fasad där det inte framgår några problem. Men i detta kommer just skammen in, när man inte kan upprätthålla denna fasaden längre, när det är situationer där min förvalda verkligheten kommer brister. Detta är situationer där jag inte längre är killen som har sund syn på kost, äter varierad mat med god aptit och nya idéer, tränar på ett hälsosamt sätt utan att varken träna för mycket eller för lite. För att jag har ingen kontroll, jag har otroliga problem dagligen när jag ska ta mina måltider, jag granskar min egen mat, jag granskar andras mat, äter jag för mycket eller för lite? Är salladen bra nog? Har jag för mycket med kolhydrater?


Dessa tankar dyker i princip upp vid varje tillfälle som jag äter mat eller när jag ska planera maten. Jag blir som förstelnat monster med miljoner tankar. Just nu när jag skriver detta tänker jag på om jag åt för mycket idag eller kanske rent av för lite eftersom att jag inte åt mina mellanmål av olika skäl. Detta är en stor börda för mig och en skam, att jag som 25 årig kille inte kan äta utan att ha problem med det, att inte bara kunna äta mat utan att ha hjärnan på högvarv. Så oavsett om det är en liten sallad, en välbalanserad måltid eller en pizza. Likadana tankar med med olika ingångspunkter.


I den skammen som jag levt i princip hela mitt liv, då jag inte har känt mig tillräcklig eller duglig, har det påverkat mitt liv enormt i olika situationer. Jag har svårt för relativt stora folksamlingar där det är kutym att prata om allt med alla, träffa nya människor och allmänt vara i situationer där jag kan bli dömd av någon jag inte känner. Men det som tär extra mycket på mig är att inte känna att jag kan ta kontakt med människor som jag har eller har haft god kontakt med. Jag avviker väldigt ofta från platser där jag uppfattar att där är någon jag känner, som tex affären. Det har varit situationer där det har varit otroligt nära kompisar sedan tio år tillbaka som jag träffar i just affären där jag tar snabbaste väg ifrån situationen för att slippa ta kontakten. Det är för mig oförståeligt men är mitt sätt att hantera det, då jag är rädd för att bli dömd samtidigt som jag känner skam. Jag kan jobbigt erkänna att jag har svårt för att besöka min hemort just pga känslan att bli dömd.


Men det finns ju självklart rötter i detta, jag har blivit nedtryckt pga mitt utseende och min person en gång i tiden. Och det är inte alltid som barn eller utav barn. Det kan vara nära släktingar eller närstående som påpekar mitt utseende eller kommenterar mitt matintag. Tro det eller ej men det sätter spår, djupare spår än vad man tror. Situationen jag tänker mest på skedde när jag var cirka 20 år gammal och blev påpekad att jag hade blivit tjock utav en äldre släkting, trots min ålder tog detta väldigt hårt på mig. Än idag bränner de orden i mig…


Snälla tänk på vad ni säger till era medmänniskor, även om det känns superkul att öppet kritisera någon annans yttre oavsett sammanhang så kan den personen bära på något otroligt tungt. Det kvittar om det är vid uppenbar upp- eller viktnedgång. Om du ska vara snäll och framhäva något positivt till personen så hade jag mitt tips varit att påpeka att man tycker det ser ut som att den har tränat eller bara fråga hur de mår, gärna uppriktigt om du ska göra det.


Jag har den senaste veckan inte alls mått bra, huvudvärk flertalet av dagarna, olidlig trött- och matthet, känt mig nedstämd och känslosam. Har egentligen inte velat prata med någon under denna tiden, vilket jag känner är ett krav på mig själv, att inte göra mig för tillgänglig just nu. Jag känner mig som sagt svag och då kan det vara farligt att vara för öppen. Men rent viktmässigt har det gått bra, minskat lite, men trots det så är det långt ner på prioriteringslistan i denna processen. Det är huvudet som ska bli friskt först, sen kommer det fysiska att justeras upp utav sig själv tillslut när allt fler pusselbitar sitter på plats. Och det märks att det är en process som har startat nu, det är absolut utanför komfortzonen, vilket det ska vara när man göra detta. Hade det inte varit det hade det inte varit ett problem från början. Jag vill börja älska mig själv och inte se mig själv för hur jag ser ut och vad jag äter.


Jag hoppas ni älskar er själva och era kroppar, för ni är underbara som ni är <3

Likes

Comments

Då var det plötsligt dagen efter, dagen efter jag öppnade mig framförallt för mig själv men även för andra då valet gjordes att lägga alla tankar och känslor som blev efter mitt första besök på SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar). Det enda jag gjorde var att lätta mitt hjärta, försöka sätta ord på det jag bär på. Det är ett av mina tillvägagångssätt för att ta mig framåt, att genom text få egen fakta på vd som hänt, hur jag beter mig och hur jag mår.

Och vilken respons det blev! Att över 300 har läst mitt första inlägg är helt ofattbart, var nöjd av att bara lägga ut det. Sen att man även fått den responsen man har fått har varit väldigt rolig samtidigt som den har varit lite krävande. Jag märker idag att det är lite tyngre, har ingen direkt aptit eller energi. Jag vill kunna prata om det och känna att jag kommer framåt, men jag måste ta det lugnt. Jag måste få i mig mat, jag måste få i mig bra mat och jag måste arbete otroligt hårt.

Jag vet med mig att jag är oerhört påverkad av stress. Har sedan barn levt med inre stress och har vid flera tillfällen fått ta kontakt sjukvården för kraftiga bröstsmärtor och alltid känt mig slutkörd. Senast var för lite mer ett år sedan då jag fick åka in akut till Danderyd sjukhus för prover. Är ofta oerhört trött, kan även komma på mig själv klaga väldigt ofta på att jag är så hemskt trött. Flera gånger om dagen, jag somnar oftast nästen direkt när jag går och lägger mig. Men trots detta har jag oerhörda svårigheter att känna mig utvilad. Det finns såklart så mycket man kan göra åt detta, framförallt röra på sig på ett eller annat sätt, vara ute i solen och dricka vatten.

Nej nu ska jag läsa de papperna jag fick efter SCÄ besöket och fortsätta se på fotbolls-EM med mitt lilla mellanmål, det är aktivitetsgraden för dagen.



Likes

Comments

Första mötet på Stockholms centrum för ätstörningar var idag. Miljoner känslor och tankar, känna så jävla rätt samtidigt som jag är rädd att det blir "samma vanliga", att jag klarar det bra i början och sen faller platt. Det skrämmer mig att skapa beteende där jag inte längre kan ha "kontroll", att inte mäta min mat utan jag ska äta utifrån tallriksmodellen och sunt förnuft, sunt förnuft?!?! Mitt sunda förnuft är ju det som har tagit mig dit jag är idag, men skev bild på kost, träning och mig själv.

Men samtidigt är det jag som har valt att ta steget att visa mina brister, kanske inte haft verktygen till att förstå exakt vilka men att jag har en knackig bild av ett "normalt" beteende kring just mat. I flera år har jag sökt just hjälp för något, jag vet inte vad, allt från social fobi, depression, ensamhet, skam, ja just något. Jag tror och i princip vet att jag har hittat rätt nu, men bara för att jag har hittat roten till mycket av min kamp så har själva fighten inte ens börjat. Jag har bara börjat på min träning inför min match. Jag ska först utredas, gå på föreläsningar och få diagnos innan jag börjar min behandling. Kan mycket väl vara så att jag blir nekad detta, vilket jag med hela min kropp absolut inte önskar.

Att jag idag kan säga att jag har dessa brister är ju av någon anledning oerhört stolt över samtidigt rädd, hur blir jag bemött i detta? Jag ska ju klart skita i vad alla andra tänker och tycker, men ändå inom mig som många ändra är man lite nyfiken över vad personer i din närhet tänker och tror. Jag skäms inte över mina problem men jag vet att det finns en fasad som faller och reaktioner på det. Jag var inga problem att prata om det men jag känner att det finns otroliga risker med att göra det. När jag tidigare har varit med om diskussioner kring just ätstörningar så finns det så mycket fördomar som gör mig frustrerad och ledsen. Framförallt när okunskapen lyser fram, för att det är inte alltid exakt som samhället ser ut, det är inte bara unga tjejer som lever på svält-nivå för att nå någon form av omöjlig perfektion. Alla kan vara drabbade, unga som gamla, män eller kvinnor, oavsett kroppsform som kan lida av någon form av ätstörning.

Jag gick märkbart ned i vikt för ett par år sedan, 35 kg för att vara exakt från att jag börja tills jag var i mål, men då är ju allt frid och fröjd. "Nu mår Ola jättebra, han vet ju exakt hur man ska må bra, han är ju SÅÅÅ DUKTIG " jo duktig kan jag ju ha varit, men hur mådde jag.

-Var det någon som såg mig när jag satte fingrarna i halsen?
- Var det någon som såg mig när jag åt två kycklingfiléer om dagen?
- Någon som drog ut mig ur duschen när jag satte vattnet på det kallaste för att höja fettförbränningen?
- Var det någon som såg mig sitta gungandes på min sängkant när framställde egna kramper i hela kroppen av ångest och självhat?
- Var det någon som såg mig i mörket på nätterna när jag var ute och gick milen för att "kompensera" den dagens matintag?
- När hela ens värld rasar samman när man inte kan äta sin förberedda kyckling?
- När man slutar ha kontakt med alla i sin närhet för att man inte vill bli bedömd pga ditt utseende?

Jag skriver inte detta för att någon ska känna sig träffad, finns inte ens en hårsäck i mig som tänker så men jag vill bara förtydliga att allt kan se otrolig underbart ut, man väljer vad man visar, inte skulle man väl vilja visa folk i närheten att man mår dåligt? Att man inte passar som man är? Att man tycker i sig fyra chokladbollar, glass, godis, pizza och hamburgare på en dag, och hade man riktig tur så hann man med en liten spya på det.

Men med detta sagt så vilja sätta punkt för denna gången! Jag är taggad, glad och ser framåt. Men jag är jävligt rädd, tänk om jag sabbar detta?! Om jag inte får hjälp, eller om jag får hjälp men inte klarar det? Oavsett så är denna dagen till enda, imorgon ska det inte mätas mat, tänkas på kroppsform eller ha destruktiva tankar.

Sov så gott ❤️

Likes

Comments