View tracker

Bekräftelse är något vi alla behöver oavsett hur, när och varför. Vi alla har perioder där vi är mer i behov av bekräftelse än vid andra tillfällen. Viss har behov utav mer än andra har. 

I grund och botten tror i alla fall jag att det handlar om självkänsla. Vågar man inte tro på sin egen person måste man förlita sig på personer i sin omgivning. Det finns ingen specifik person till detta utan det är endast någon man känner starkt band till. Det kan vara föräldrar, partner, vänner, kollegor osv.  Och beroende på i vilken mängd bekräftelse man behöver kan det bli till en enorm last, att man som individ inte tror på sin egen person i en eller flera situationer av det vardagliga livet är en enorm skam och tyngd att bära på.

Mitt bekräftelsebehov är starkt kopplat till prestation, alltså vad jag gör. Vilket i normala fall borde sitta i mitt självförtroende, men av min personliga inlärning går de så starkt ihop när jag granskar mig själv. För att presterar inte jag så finns jag inte. 

Och det som är mest bidragande kring mina prestationer gäller kanske inte helt otippat kring mat, träning och vikt. För att det som definierar mig som person har inte varit mina personliga egenskaper utan vad eller framförallt om jag har presterat. Detta är min syn på min uppväxt, och det jag har fått lära mig utifrån mina erfarenheter. Att jag var tvungen att prestera för att finnas, absolut inte alltid men i många sammanhang. Jag hade tidigt i mitt liv problem med övervikt och tankar kring mat som än idag följer mig.

Detta tärde självklart på mig, en tystlåten, tillsmid blond liten pojke som bara ville passa in. Att som stressad 9-10åring få mindre ångestattacker i skolan för att jag inte presterade och kände mig som sämst i världen var ingen god start. Att man i denna åldern hade problem i skolan pga av stressad miljö där jag kände ett stor behov av prestation för att synas lika mycket som andra i min närhet, eller känna att oavsett vad jag presterade så var jag aldrig tillräcklig bra, egentligen på något. Jo det fanns ju den lilla delen i mitt där jag överpresterade, matintaget...

Tyvärr var ett stort matintag inte något man kunde skryta om på släktmiddagar. Maten fanns där som tröst när hemmet inte var en säker zon, att flyttas rundor för att fixa familjesituationen, när jag inte riktigt hann med i skolan eller var riktigt med i gänget på skolgården. Aldrig ensam men inte heller aldrig riktigt med. Det var den lilla knubbiga killen man hade som ”slagpåse” när man skulle dra till med ett skämt eller vara lite tuff och slå på någon. Aldrig att det var någon direkt fysisk smärta på så sätt även om jag idag kan inbilla mig att jag har problem i axlarna pga de åren då man fick sig ett par smällar där för att andra skulle vara tuffa. Men det kan ju såklart vara rent uppåt väggarna. 

Men för att förtydliga den stressade hemmiljön var att jag en morgon vaknar och måste ringa ambulans för min mor räkning, och att jag i detta lägget blir skickad till skolan som att ingeting har hänt eller att slippa det stressmomentet jag blir i denna situationen. Eller att en dag komma hem och sätta sig vid köksbordet för en fika nr telefonen ringer och min mor får reda på att hon omgående måste läggas in på sjukhus. Vad blir resultatet på en 10 årig ångestfylld och lågmäld pojke då? För min del blev det mer och mer mat, min kropp växte och min självkänsla sjönk.

Så med överviktsproblem kommer åtgärder som ett brev på posten, såhär kan vi ju inte ha det. Nej såklart inte, det är ju inte hållbart i längden. Med facit i hand idag är jag tackas för försöken att hjälpa mig bli kvitt mina överviktsproblem, och visst det var jättekul att se resultat och nå mål. Vem blir inte riktigt glad när man når ett mål eller går ner i vikt som var mitt mål. Jo alla är jätteglada och stolta över dig, inga problem i det. Men vad hände när det inte gick fullt så bra? vem var man då? Var fanns stoltheten då? Vem såg dig då? Nej då var man inte lika populär, så med den vetskapen var det ju bara att börja gå ned i vikt, för att då syntes man, då kunde man prata om mig på släktmiddagarna. Detta behöver inte vara andras sanning men det är min, detta är mina känslor och mina erfarenheter. Så tillsammans med all stress runtomkring och kontinuerliga försöken att gå ned i vikt för att passa in gick inte riktigt hand i hand alltid, så jojo-bantningen uppstod. En period med att hetsäta där man skulle döva och ”ta chansen” att äta till nästa period där det skulle ut och springas, det skulle ätas nyttigt och det skulle bli bra igen.

Varje nytt försök lite mer extremt än det förra, nya justeringar varje gång. Stå på vågen allt mer och mer. Under den värsta viktnedgångsperioden stod jag på vågen cirka 7-8 gånger om dagen och hoppades att jag vägde mindre än förra gången oftast med ett toalettbesök precis innan, jag satte på det kallaste i duschen för att chocka min kropp, jag gick ut och gick sena kvällar, nätter och tidiga morgnar och helst skulle det minst vara milen. Satt på motionscykel 2x2h i flera månader, jag tryckte i mig 3 kycklingfiléer på en dag för att få i mig så lite kalorier som möjligt, satte fingrarna i halsen, drack inget eftersom det skulle göra mig tyngre på vågen. Skrev upp vartenda kalori, kunde inte äta med andra utan att ta med egen mat, såg ned på andra som inte ville leva som mig.

Att i vissa perioder väja bort att träffa människor för att de störde min rytm, mitt sätt att leva, jag isolerade mig från mina vänner, vilket jag tyvärr gör än idag. Det gick så långt att jag över långa perioder övervägde att lämna livet, eller iallafall demonstrera att allt inte var okej, att jag inte orkade kämpa mot mina egna kroppsideal, mitt sätt att leva. Jag får rysningar än idag varje gång jag kör förbi den tilltänkte platsen för händelsen, där jag dagligen över lång tid tänkte i princip samma sak varje gång jag körde förbi. Det var som att tiden stod still fort jag började närma mig vart mitt rop på hjälp kanske skulle kunna höras. 

Ja herregud, detta ska nog bli bra ska ni se…

Första träningspasset denna veckan avklarat, 30 minuter gång, låter inte mycket till världen men världsligt problem för mig.  
 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker


"Skam har att göra med bilden man har av sig själv. När vi upplever skam så är ofta en publik inblandad, publiken kan bestå av verkliga människor som dömer oss eller så kan det handla om en publik som vi har inom oss, som dömer oss och som ger upphov till skamkänslor. När man känner skam så känner man sig exponerad för hela ens omgivning, man känner sig liten. Följden som skamkänslorna får är att man vill gå och gömma sig för andra och man vill försvinna från den situation som skapade skamkänslorna. Man känner sig värdelös när man utsätts för skam. Situationerna som skapar skammen är ofta situationer som har att göra med samspel med andra människor. - Mora psykologbyrå


Att alltid att behöva känna denna skammen över mig själv är så energikrävande, att gå runt på denna hela sitt liv och försöka gömma sig själv tär på krafterna. Att alltid känna sig dömd pga av sitt utseende, för det är det de har handlat om just för min del. Att hela tiden vara beredd på att någon kommer att döma mig, att jag måste skapa en fasad där det inte framgår några problem. Men i detta kommer just skammen in, när man inte kan upprätthålla denna fasaden längre, när det är situationer där min förvalda verkligheten kommer brister. Detta är situationer där jag inte längre är killen som har sund syn på kost, äter varierad mat med god aptit och nya idéer, tränar på ett hälsosamt sätt utan att varken träna för mycket eller för lite. För att jag har ingen kontroll, jag har otroliga problem dagligen när jag ska ta mina måltider, jag granskar min egen mat, jag granskar andras mat, äter jag för mycket eller för lite? Är salladen bra nog? Har jag för mycket med kolhydrater?


Dessa tankar dyker i princip upp vid varje tillfälle som jag äter mat eller när jag ska planera maten. Jag blir som förstelnat monster med miljoner tankar. Just nu när jag skriver detta tänker jag på om jag åt för mycket idag eller kanske rent av för lite eftersom att jag inte åt mina mellanmål av olika skäl. Detta är en stor börda för mig och en skam, att jag som 25 årig kille inte kan äta utan att ha problem med det, att inte bara kunna äta mat utan att ha hjärnan på högvarv. Så oavsett om det är en liten sallad, en välbalanserad måltid eller en pizza. Likadana tankar med med olika ingångspunkter.


I den skammen som jag levt i princip hela mitt liv, då jag inte har känt mig tillräcklig eller duglig, har det påverkat mitt liv enormt i olika situationer. Jag har svårt för relativt stora folksamlingar där det är kutym att prata om allt med alla, träffa nya människor och allmänt vara i situationer där jag kan bli dömd av någon jag inte känner. Men det som tär extra mycket på mig är att inte känna att jag kan ta kontakt med människor som jag har eller har haft god kontakt med. Jag avviker väldigt ofta från platser där jag uppfattar att där är någon jag känner, som tex affären. Det har varit situationer där det har varit otroligt nära kompisar sedan tio år tillbaka som jag träffar i just affären där jag tar snabbaste väg ifrån situationen för att slippa ta kontakten. Det är för mig oförståeligt men är mitt sätt att hantera det, då jag är rädd för att bli dömd samtidigt som jag känner skam. Jag kan jobbigt erkänna att jag har svårt för att besöka min hemort just pga känslan att bli dömd.


Men det finns ju självklart rötter i detta, jag har blivit nedtryckt pga mitt utseende och min person en gång i tiden. Och det är inte alltid som barn eller utav barn. Det kan vara nära släktingar eller närstående som påpekar mitt utseende eller kommenterar mitt matintag. Tro det eller ej men det sätter spår, djupare spår än vad man tror. Situationen jag tänker mest på skedde när jag var cirka 20 år gammal och blev påpekad att jag hade blivit tjock utav en äldre släkting, trots min ålder tog detta väldigt hårt på mig. Än idag bränner de orden i mig…


Snälla tänk på vad ni säger till era medmänniskor, även om det känns superkul att öppet kritisera någon annans yttre oavsett sammanhang så kan den personen bära på något otroligt tungt. Det kvittar om det är vid uppenbar upp- eller viktnedgång. Om du ska vara snäll och framhäva något positivt till personen så hade jag mitt tips varit att påpeka att man tycker det ser ut som att den har tränat eller bara fråga hur de mår, gärna uppriktigt om du ska göra det.


Jag har den senaste veckan inte alls mått bra, huvudvärk flertalet av dagarna, olidlig trött- och matthet, känt mig nedstämd och känslosam. Har egentligen inte velat prata med någon under denna tiden, vilket jag känner är ett krav på mig själv, att inte göra mig för tillgänglig just nu. Jag känner mig som sagt svag och då kan det vara farligt att vara för öppen. Men rent viktmässigt har det gått bra, minskat lite, men trots det så är det långt ner på prioriteringslistan i denna processen. Det är huvudet som ska bli friskt först, sen kommer det fysiska att justeras upp utav sig själv tillslut när allt fler pusselbitar sitter på plats. Och det märks att det är en process som har startat nu, det är absolut utanför komfortzonen, vilket det ska vara när man göra detta. Hade det inte varit det hade det inte varit ett problem från början. Jag vill börja älska mig själv och inte se mig själv för hur jag ser ut och vad jag äter.


Jag hoppas ni älskar er själva och era kroppar, för ni är underbara som ni är <3

Likes

Comments

View tracker

Då var det plötsligt dagen efter, dagen efter jag öppnade mig framförallt för mig själv men även för andra då valet gjordes att lägga alla tankar och känslor som blev efter mitt första besök på SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar). Det enda jag gjorde var att lätta mitt hjärta, försöka sätta ord på det jag bär på. Det är ett av mina tillvägagångssätt för att ta mig framåt, att genom text få egen fakta på vd som hänt, hur jag beter mig och hur jag mår.

Och vilken respons det blev! Att över 300 har läst mitt första inlägg är helt ofattbart, var nöjd av att bara lägga ut det. Sen att man även fått den responsen man har fått har varit väldigt rolig samtidigt som den har varit lite krävande. Jag märker idag att det är lite tyngre, har ingen direkt aptit eller energi. Jag vill kunna prata om det och känna att jag kommer framåt, men jag måste ta det lugnt. Jag måste få i mig mat, jag måste få i mig bra mat och jag måste arbete otroligt hårt.

Jag vet med mig att jag är oerhört påverkad av stress. Har sedan barn levt med inre stress och har vid flera tillfällen fått ta kontakt sjukvården för kraftiga bröstsmärtor och alltid känt mig slutkörd. Senast var för lite mer ett år sedan då jag fick åka in akut till Danderyd sjukhus för prover. Är ofta oerhört trött, kan även komma på mig själv klaga väldigt ofta på att jag är så hemskt trött. Flera gånger om dagen, jag somnar oftast nästen direkt när jag går och lägger mig. Men trots detta har jag oerhörda svårigheter att känna mig utvilad. Det finns såklart så mycket man kan göra åt detta, framförallt röra på sig på ett eller annat sätt, vara ute i solen och dricka vatten.

Nej nu ska jag läsa de papperna jag fick efter SCÄ besöket och fortsätta se på fotbolls-EM med mitt lilla mellanmål, det är aktivitetsgraden för dagen.



Likes

Comments

Första mötet på Stockholms centrum för ätstörningar var idag. Miljoner känslor och tankar, känna så jävla rätt samtidigt som jag är rädd att det blir "samma vanliga", att jag klarar det bra i början och sen faller platt. Det skrämmer mig att skapa beteende där jag inte längre kan ha "kontroll", att inte mäta min mat utan jag ska äta utifrån tallriksmodellen och sunt förnuft, sunt förnuft?!?! Mitt sunda förnuft är ju det som har tagit mig dit jag är idag, men skev bild på kost, träning och mig själv.

Men samtidigt är det jag som har valt att ta steget att visa mina brister, kanske inte haft verktygen till att förstå exakt vilka men att jag har en knackig bild av ett "normalt" beteende kring just mat. I flera år har jag sökt just hjälp för något, jag vet inte vad, allt från social fobi, depression, ensamhet, skam, ja just något. Jag tror och i princip vet att jag har hittat rätt nu, men bara för att jag har hittat roten till mycket av min kamp så har själva fighten inte ens börjat. Jag har bara börjat på min träning inför min match. Jag ska först utredas, gå på föreläsningar och få diagnos innan jag börjar min behandling. Kan mycket väl vara så att jag blir nekad detta, vilket jag med hela min kropp absolut inte önskar.

Att jag idag kan säga att jag har dessa brister är ju av någon anledning oerhört stolt över samtidigt rädd, hur blir jag bemött i detta? Jag ska ju klart skita i vad alla andra tänker och tycker, men ändå inom mig som många ändra är man lite nyfiken över vad personer i din närhet tänker och tror. Jag skäms inte över mina problem men jag vet att det finns en fasad som faller och reaktioner på det. Jag var inga problem att prata om det men jag känner att det finns otroliga risker med att göra det. När jag tidigare har varit med om diskussioner kring just ätstörningar så finns det så mycket fördomar som gör mig frustrerad och ledsen. Framförallt när okunskapen lyser fram, för att det är inte alltid exakt som samhället ser ut, det är inte bara unga tjejer som lever på svält-nivå för att nå någon form av omöjlig perfektion. Alla kan vara drabbade, unga som gamla, män eller kvinnor, oavsett kroppsform som kan lida av någon form av ätstörning.

Jag gick märkbart ned i vikt för ett par år sedan, 35 kg för att vara exakt från att jag börja tills jag var i mål, men då är ju allt frid och fröjd. "Nu mår Ola jättebra, han vet ju exakt hur man ska må bra, han är ju SÅÅÅ DUKTIG " jo duktig kan jag ju ha varit, men hur mådde jag.

-Var det någon som såg mig när jag satte fingrarna i halsen?
- Var det någon som såg mig när jag åt två kycklingfiléer om dagen?
- Någon som drog ut mig ur duschen när jag satte vattnet på det kallaste för att höja fettförbränningen?
- Var det någon som såg mig sitta gungandes på min sängkant när framställde egna kramper i hela kroppen av ångest och självhat?
- Var det någon som såg mig i mörket på nätterna när jag var ute och gick milen för att "kompensera" den dagens matintag?
- När hela ens värld rasar samman när man inte kan äta sin förberedda kyckling?
- När man slutar ha kontakt med alla i sin närhet för att man inte vill bli bedömd pga ditt utseende?

Jag skriver inte detta för att någon ska känna sig träffad, finns inte ens en hårsäck i mig som tänker så men jag vill bara förtydliga att allt kan se otrolig underbart ut, man väljer vad man visar, inte skulle man väl vilja visa folk i närheten att man mår dåligt? Att man inte passar som man är? Att man tycker i sig fyra chokladbollar, glass, godis, pizza och hamburgare på en dag, och hade man riktig tur så hann man med en liten spya på det.

Men med detta sagt så vilja sätta punkt för denna gången! Jag är taggad, glad och ser framåt. Men jag är jävligt rädd, tänk om jag sabbar detta?! Om jag inte får hjälp, eller om jag får hjälp men inte klarar det? Oavsett så är denna dagen till enda, imorgon ska det inte mätas mat, tänkas på kroppsform eller ha destruktiva tankar.

Sov så gott ❤️

Likes

Comments