Tillbaka i klassrummet efter gårdagens utbildningsdag modul 2 i arbetsmiljö. Man gör inte vågen men bra saker att veta som det skyddsombud jag förärats att vara. Ingen helt vanlig dag då 13 av mina 26 elever var med och spelade Bästa femman i basket och kammade hem 1:a pris! Mycket bra gjort och framför allt gläder det mig att se hur de stöttar och peppar varandra!

Åkte till Rusta efter jobbet och handlade lite, bland annat de traditionsenliga polkagriskäpparna som eleverna får tillsammans med nåt mer gottigt och ett julkort sista dagen innan jullovet, i år den 21/12. Käpparna brukar ta slut ganska tidigt så passar på att köpa när de som finns är hela!

På väg hem tog jag den vägen som går förbi där P och barnen bor. Just när jag passerade så parkerade P sin bil. Jag blinkade tre gånger med helljuset. Modigt...Men om han läser detta så vet han nu om att det var jag. Han var i telefon så han kanske inte noterade det.
Tänker på om han kanske träffat någon. Det vore förståeligt. Men sorgligt ur rent egoistiskt perspektiv. Mår han bättre då så är jag glad för hans skull. Tänker att om han mår bra så skulle barnen må bättre och också se möjligheten att börja träffa mig igen.
Jag drömmer ofta om dem. I en dröm står jag i en dörröppning och ojar mig över att jag inte har nåt foder kring dörren. Då kommer P in och lyfter ut mig ur huset och säger ”Du ska vara med oss nu.” Nästa sekvens sitter P, O, W och L runt ett bord, vårt tidigare köksbord f ö, och har en omröstning huruvida man tyckte att jag skulle få komma tillbaka in i familjen eller inte. Jag fick ingen stol utan stod upp lite vid sidan av. De skriver ”ja” eller ”nej” på en liten lapp som veks ihop och lades i en stor skål. Lapparna lästes upp en och en - ”på den första lappen läser jag......JA.” Jag fick inte veta hur det slutade.

Jag drömmer så ofta om dem, den ena drömmen konstigare än den andra. Men alltid samma kontenta; jag vill vara med dem igen.

O skickade fina bilder ifrån sin resa och vi växlade några ord. Underbart att han har kärleken hos sig nu, det känns bra. Han har varit ensam där en bra tid nu och när han var riktigt dålig för några månader sedan så var jag på fullt allvar förberedd på att åka dit med buljong och rostat bröd. (13 timmars flyg) :) Han tyckte inte det var nödvändigt. Men hade han sagt ”Ja, kom hit mamma!” så hade jag utan förbehåll slängt mig på första lediga flyg dit.

Ikväll blir det soppa till middag. Funkar.

// U

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Idag har jag sovit till över 9. Det händer inte så ofta. När vardagarna börjar kl 6 så vaknar man tidigt även lediga dagar.

Så var även denna helg förbi. Det har blivit mycket tv as always, både fredag och lördag kväll. Igår fick jag äntligen dörrfoder på mitt ytterdörr, det tog 8 månader att få dit dem. Han är inte den snabbaste, min hyresvärd, men både han och hans fru är väldigt vänliga och hjälpsamma. Det var faktiskt när min äldsta syster var och hälsade på mig för några veckor sedan som hon noterade den ofärdiga ytterdörren och undrade om fogskummet skulle sticka ut för alltid. Jag hade blivit hemmablind och hade slutat se det, så det var bra att det blev gjort.

Nu ska jag ju inte bo här för alltid. Jag hoppas och tror att jag bor i Kungsbacka efter nästa sommar, lägenhet, parhus eller generationsboende - det återstår att se.
O apropå generation så hörde min moster av sig till mig igår. I somras nämnde jag att jag så gärna ville prova att göra egen korv och hon bjöd hem mig till dem för att göra det. Jag åker dit 1/12 och det ska bli såå trevligt!

Igår gjorde jag ett tappert försök till att finna julkänslan. Den minsta julmarknad jag någonsin besökt var på plats här på orten. Den var överstökad på 12 minuter och då hann vi med lite glögg på den tiden också. Min syster kom hit och hennes son med sin dotter kom också dit. Det var som sagt snabbt överstökat, det regnade småspik och blåste så julkänslan uteblev. Vi åkte till mig och tog en fika istället. Min syster stannade hela eftermiddagen vilket gjorde att timmarna vid tv:n blev något färre.
Köpte en färdig portion spagetti Bolognese på Hemköp. Ingen kulinarisk upplevelse men bättre än att laga själv. Det är det tråkigaste jag vet, att laga mat till en person. Då avstår jag hellre mat och äter knäckebröd eller cornflakes.

35 dagar kvar till jul och fortfarande bara julklapp till hundarna inköpta. Jaja, tid finns I guess. Vet knappt vad som händer i jul ändå, undviker ämnet. Att jag ska vara med mina föräldrar blir det nog, men vilka mer som kommer dit och hur länge vet jag inte. Dessutom är det mycket jobb att ha julen hos sig så vi vill alla bidra till mat och fix. Det är sånt vi får prata om med föräldrarna på hemmaplan, vem som gör vad.

Många har läst min blogg. Det förvånar mig, vad jag vet är det bara mina barn, deras pappa, mina systrar och mamma som fått adressen. Kan detta vara till intresse för utomstående? Ingen har mailat på ugglan-adressen så jag vet inte vem som läser. Helt ok, jag blir varm i hjärtat av att tänka på att mina barn och P kanske läser och förstår hur mycket jag tänker på dem och saknar dem. Att jag så innerligt hoppas på en förändring i framtiden. Tid tillsammans.

Bilden jag satt in idag är en bild på min säng. Där ligger W´s gosedjur som han hade när han var liten. Han hade inte tänkt att behålla den men jag ville ha den och har den på min säng. Den har slutat dofta W nu men den får bo kvar som minne. Den rosa M-kudden har jag fått som jag tror att L sytt i slöjden. Jag fick alltid så fina saker de pysslade och tillverkade i slöjden. Ofta med texten ”Jag älskar dig, mamma”. På mitt kylskåp sitter det en fin magnet med just den textraden - min favoritmening. Vi var ju så tajta. Jag var involverad i allt som fanns att vara involverad i - hem o skola, föräldramöten, klassfester, träningar, klassförälder, läxor, kompisar, köra, hämta. Jag har varit en bra mamma. Mina barn har fått en fin uppväxt. De är välartade, vältaliga, kloka och fina på både insida och utsida. De har fina värderingar och är goda medmänniskor. Det har varit mitt största och bästa uppdrag i livet - att vara mamma. Jag och P har fått och skapat tre fantastiska pojkar, vi har gjort ett bra jobb. Det är viktigt. Mitt mål nu är att återförenas med dem, hur vet jag inte. Men det måste bli så. Det måste bli så! Får påminna mig själv om att det finns hopp och jag får inte ge upp. En dag i taget. Ibland en timma i taget, stundvis ett andetag i taget. Men alltid i samma riktning - framåt. Med smärta i bröstet och tårar i ögonen, men alltid framåt. Detta kan inte vara mitt liv. Jag accepterar inte det. Jag ser det som en fas från helvetet och det måste förändras. Så fungerar faser, de kommer och sedan försvinner/förändras de.
Denna fasen är vidrig och långvarig. Ett tecken från P, W och/eller L och jag skulle se denna vidriga fas som förändrad och det skulle ge mig mer hopp.  En kort kontakt med O gör hela min dag omgående bättre så jag vet ju hur det skulle förändra livet med kontakt med dem alla. Det behövs så lite. Måtte det ske.

/ U

Likes

Comments

Känt mig frusen och trött hela dagen. Hemma rätt tidigt och har fortfarande inte bakat in utemöblerna i presenningen. Får bli på lördag.

Skrev till mamma igår och nämnde att jag inte har någon större lust att fira jul i år (heller) och frågade om hon skulle bli ledsen om jag bara ignorerade julen. Hon svarade att hon skulle bli mycket ledsen och det inte blir nån jul annars. Det var just det jag menade. Det blir ingen riktig jul om man inte får vara med sina barn. Hon förstod men vill verkligen att jag är med hos dem.

Tänker på min väninna som arbetar med utsatta barn. Barn som tex haft en mamma som haft alkohol - eller drogproblem, slagit sina barn, varit kriminella...alla dessa barn vill ändå inget hellre än att få vara med sin mamma. Något sådant har jag aldrig varit i närheten av. Men mina barn vill inte vara med mig. Önskar jag visste vad jag mer kan göra.
Det rann över lite tidigare..Lyssnade på mjuk musik. Åt min knäckemacka. Tänkte på jul och känner mig som världens mest ensamma person. När tårarna väl börjar strömma kan jag inte stoppa dem. Det blir svårt att få luft och det gör så ont i bröstkorgen. Gör ont i mamma-hjärtat.
Val jag en gång gjorde, och ångrar mer än ord kan beskriva, styrd av en annan manipulativ person, kommer förfölja mig resten av mitt liv. Jag kommer aldrig förlåta mig själv och aldrig - ALDRIG -göra något som sviker barnen eller P igen. Aldrig. Hoppas innerligt att de kommer att få veta det en dag.

Vare sig jag vill eller inte så är det jul om 38 dagar. Hoppas på kontakt med mina fina.

/ U
Ugglan.c@gmail.com

Likes

Comments

Efter två dagars utbildning på stadshuset i arbetsmiljö (zzzz) så har jag idag varit tillbaka i klassrummet. Det hade funkat bra med min vikarie och jag blev stolt över mina elever.
Jag hade väl tänkt att träna efter jobbet idag men när klockan passerade 17 så åkte jag direkt hem ist. Väl hemma känner jag en märklig doft och upptäcker att kylskåpet lagt av. Som tur var hade jag bara mjölk och juice i kylen. Hyresvärden ställde in en extra kyl mitt på golvet i mitt mini-kök så nu är det ganska fullt. Hoppas den tillfälliga lösningen är jättetillfällig...

Nu är det bara 39 dagar kvar till jul. Min dröm om att få fira med P och pojkarna verkar inte falla in. Då tänker jag att jag lika gärna kan låta bli att fira jul i år också. Det är ju bara spel för gallerian att sitta och låtsas glad och nöjd när inget spelar någon roll om jag inte får vara med barnen. Mysigt att vara med föräldrar och syskon, absolut, men det kan jag vara närsomhelst helst. Förr var julen oerhört viktig. Traditioner, pyssel, bak, gran...allt var jag noggrann med och började tidigt. Men nu...nu vill jag helst gå och lägga mig 23/12 och stiga upp 1/1. Sova förbi alltihop. Jag kommer inte gå och lägga mig, jag kommer fira jul på ett eller annat sätt men jag kommer definitivt inte tycka om julen förrän jag är med P och/eller barnen. Ingen fasad. Sant.

Kort inlägg idag. Känner tveksamhet till om någon av barnen eller P läser detta...Kan bara hoppas. Och hoppas att de i så fall förstår hur mycket jag vill reparera vår relation. Jag saknar er så mycket så det gör fysiskt ont i kroppen. Love you to the moln and back.

/ Mamma


Likes

Comments

Grattis på Fars dag, Pappa. För några veckor sedan var jag inte säker på om jag någonsin skulle få gratulera pappa på Fars dag igen, när han fick en stroke. Han befann sig/befinner sig 350 mil härifrån och jag kände mig oerhört maktlös. Tyckte så synd om mamma som fick dra ett mycket tungt lass. Efter första dygnet på sjukhuset utomlands fick hon förstått att där förväntades anhöriga vara på sjukhuset och ta hand om sin familjemedlem. Hur ska man veta det? Mamma fick sova i nån märklig tandläkarstol i 10 dygn innan pappa var så pass bra så att han kunde åka hem. Även om de fortfarande är långt härifrån är jag så glad över att faktiskt kunna säga Grattis till min pappa. Livet är skört.

Så är det söndag och jag är glad över att helgen är över. Faktiskt. Det är helgerna som är ensamma och långsamma. Imorgon är det måndag igen och då går dagarna superfort. Fredagar är värst. I mitt förra liv - det som jag nu förtiden saknar så - var fredagarna alldeles heliga. Man slutade lite tidigare, handlade fredagsmys och lagade lite extra god mat tillsammans med familjen. Ofta var pojkarna hemma på fredagar, också lite trötta efter veckan. Ev utgång skedde främst på lördagar. Fredagarna nu är fantastiskt tråkiga. Ingen brådska hem (innebär bara mer ensamtid ju) en färdig fryspizza eller nåt, lite plockgodis och Idol. Yeey... Men jag vill inte direkt åka för långt bort. Tänk om pojkarna plötsligt skulle knacka på? Och jag inte är hemma? Katastrof.

Jag tyckte jag såg deras pappa igår. Hjärtat slog så fort! Jag ville rusa fram och säga så mycket! Men jag har ju tänkt mycket på vad jag skulle säga om vi sprang in i varandra. Jag har kommit fram till att ”Jag är så glad att se dig” är lagom. ”Hur mår du” kan skapa jobbig diskussion och ”Jag saknar dig” är alldeles för maffigt vid ett första möte. Dock behövde jag inte fundera så länge - det var inte han. Men jag hoppas att jag möter honom och har kontroll över mitt känslosvall som troligen kommer att komma över mig. Hoppas att mitt inövande ”Jag är så glad att se dig” kommer att låta spontant och avslappnat. Förhoppningsvis svarar han ”detsamma”.

Igår fördrev jag tid med att åka till ett trevåningshus stort inredningsställe, ca 6 mil härifrån. Min syster köpte en otroligt vacker ljuslykta i mässing när vi var där för ett par veckor sedan. Jag kunde inte bestämma mig då, men nu ville jag absolut ha den. Så 800 kr fattigare men oj så nöjd vände jag hemåt. Jag tycker om att köra min nya bil (Fiat 500X) så det är med enkelhet jag kör en längre tur.

Nu ska jag fylla på kaffekoppen. Igen. Skön söndag önskar jag eventuella läsare.

Likes

Comments

Trist dag idag. Ösregn och blåst hela dagen. Ren pina att rastvakta idag, men med go jacka, halsduk och vantar så funkade det...Brrr!! Nu är dagen slut, iaf för eleverna, klassrummet är tomt och lugnet i skolan har lagt sig. Jag ska planera lite för nästa vecka och sedan åka och träna om jag kommer iväg i tid.

Något slog mig igår kväll när jag skulle somna. Efter att min pappa blev sjuk för några veckor sedan har jag fått förklarat att det finns vissa förändringar i hans personlighet. Jag har vid flera tillfällen kommit på mig själv att känna oro inför första gången jag ska prata med pappa. Tanken på att upptäcka att han är förändrar oroar mig och gör mig nedstämd. Märker att jag undviker situationen att prata med honom och på så sätt skyddar mig själv. Flyr och blundar.

Då slog det mig. Är det så pojkarna känner? Oro för att jag inte är den jag var förr? Skyddar sig själva från en ev ledsam upptäckt genom att undvika en sådan situation? Resultatet av det blir ju då att vi inte hörs av. Precis som för mig och min pappa...Jag önskar att jag kunde få dem att förstå att jag är precis den personen som de minns. En mamma som längtar efter sina barn mer än ord kan förklara och som inget hellre vill än att få vara del av deras vardag och njuta av deras sällskap. Det är min absoluta uppfattning att vill man ordna något så går det att ordna. Jag vill ordna. Jag vill laga. Reparera vår relation. Det går! Jag vet att det går. Längtar tills de också vill. Längtar tills de messar mig och frågar om vi kan ta en promenad eller fika. Eller knackar på min dörr och bara vill säga hej! Jag har alltid gillat sånt. Och eftersom jag är precis som förr så gillar jag fortfarande sånt. Ni är välkomna när och hur som helst! Älskar er, Trio.

/ Mamma


Likes

Comments

Idag åkte jag till Jula efter jobbet. Det är dags att packa in utemöbler och grill i vinterns snuttefilt så en presenning fick det bli. När jag strosade där i butiken så gick jag förbi massa djurprylar. Jag köpte en varsin ny gris till C och B, De har alltid gillat sina "giiisar", ffa C som föredrog dem stympade och huvudlösa. Nu när det är 47 dagar kvar till jul så blev det en varsin till dem i julklapp.

Saknar de små fyrbenta så mycket. Skulle såklart kunna skaffa en ny liten vovve men jag det är ändå C och B som är The hundar. Svårt att tro att en ny puppy kan ersätta dem. <3

Det har varit en ganska vanlig dag på jobbet men slitig. En del i personalen var sjuka, några var på kurs. Det har saknats folk och det märks direkt. Det blir stimmigare och vi som arbetar går stundvis på knäna. Tur att min klass är väl fungerande och det går fint.

Jag har fått snapchat ifrån O. I love it! Har är så otroligt långt härifrån men ändå har vi kontakt nästan varje dag, vilket känns fantastiskt! Jag postade ett vykort till de andra som bor här med adressen till denna bloggen så jag hoppas de hittar hit och vill följa mina dagar lite grann. Inte många vet om denna bloggen, kanske är det mest för min skull jag skriver och förhoppningsvis också skriver jag till mina 3. Man behöver ju, som läsare, inte utmärka sig på något sätt utan endast läsa i all stillhet. Vill man kan man lämna en kommentar.

Nu ska jag dricka en kopp te.

// U




Likes

Comments

​Så...Här är jag. Det här är mitt liv. Då och nu. Utan filter. Utan fasad. 

Troligen kommer jag att skriva om mitt liv som det såg ut för 3 1/2 år sedan, hur det ser ut idag och den oförståeliga tiden där emellan. Perioden i mitt liv som jag skulle offra min syn, hörsel eller armar och ben för att kunna dra tillbaka tiden och göra om. Och oj, så annorlunda jag skulle ha gjort. If only I knew what I know today.

2014. Mina barn. Min fantastiska trio i söner, då 19, 17 (nästan) och 12 år. Vi var tajta. Kontakt flera gånger om dagen. Jag njöt alltid av vetskapen att få möta dem hemma efter en dag i skola / på jobbet. Vi åt middag, gjorde läxor, pratade om dagen. Dansade. Pysslade. Bakade. Har alltid njutit av deras sällskap. Sprickfärdig av stolthet. 

Deras pappa och jag möttes så unga. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Han var sval och jag fick arbeta för att få hans uppmärksamhet. Tillslut gav jag nästan upp och jag minns hur jag sa till min mamma; "Nä, det blir nog inte han och jag. Han verkar helt ointresserad. Jag ger upp." Först då blev han intresserad. Jag var 20, han 22. Jag tänkte att jag nog mött min själsfrände. Vi var bra tillsammans och hade många bra år. Minns att jag kände mig halv när vi inte var tillsammans.Innan jag var 30 var vi gifta,hade tre barn, hus, husvagn och hund. Livet var fantastiskt! P var/är en fin pappa och älskar sina barn oändligt. 

Tiden gick och jag märkte av mer och mer slentrian. Jag upplevde en vardaglig lunk som var fungerande men alltför vänskaplig. Situationen hade gått att reparera och jag ångrar hejdlöst att vi inte försökte göra det.

Jag flyttar till ett hus som jag tänker hyra en tid. I efterhand minns jag hur jobbigt det var för alla. Jag hade sovit i gästrummet en tid och trodde att jag hade förberett mina barn och deras pappa på att en flytt kommer att bli av om 6-7 veckor. Jag har förstått i efterhand att mina barn inte upplever att jag förberett dem särskilt bra. Och jag vet inte. Gjorde jag det? Eller kanske barnen har rätt? Deras upplevelse är deras och den kan jag inte förändra. Kan man förbereda en sån sak tillräckligt? Jag tror att jag gjorde vad jag trodde var det bästa. Jag trodde att det skulle flyta på med att barnen var hos mig varannan vecka och jag minns att jag började storgråta mitt på ett café när en av sönerna, W, plötsligt sa;

"Fast jag kommer inte till dig, mamma." 

De hade ju åldern inne att välja men jag trodde att de ville vara med mig lika mycket som jag ville vara med dem. Men det fanns en person i mitt liv under denna period som hade för avsikt att separera mig från mina barn, familj och vänner.Och som lyckades till stor del. En person som påverkade mina sinnen på ett sätt som jag tidigare bara läst om. Manipulativ och lögnaktig. Jag blev radiostyrd och lättlurad. Att jag släppte in denna person i mitt liv är det största misstaget jag någonsin gjort och jag kommer aldrig förlåta mig själv. Det fanns direkt från början en plan att flytta långt bort, börja om på ny ort och bryta med samtliga från mitt liv. Det fungerade till stor del innan jag insåg vad som höll på att hända. Under ett helt år hade jag inte kontakt med varken mina barn, mina föräldrar, min ena syster eller mina vänner. Personen var nöjd, det hade gått som planerat. Att denne person sedemera började tala om för mig vad jag skulle ha på mig eller inte, att jag skulle sluta sminka mig och använda parfym borde jag ha kunnat förutse. Jag anser väl mig själv i normalstatus vara relativt klok och sund. Men detta var allt annat är normalstatus - jag var helt radiostyrd. Tassade på tå för att inte väcka ilskan, de svarta ögonen skrämde mig. Var till lags, kunde knappt ta ett beslut själv, alltid spänd för att göra fel. Blicken, så svart och hård, gav mig kalla kårar.

När tillslut hot av olika slag började dyka upp vågade jag inte stanna kvar. Min syster och mina föräldrar (som jag fått tillbaka kontakten med) hjälpte mig att snabbt flytta därifrån, utan hans vetskap. Pappa satte på ett säkerhetslås på min dörr i mitt nya boende och de bodde sedan hos mig några nätter. När mannen i fråga senare samma dag fick veta att jag flyttat blev han tokig och det var tryggt att ha föräldrarna här den tiden. Flera gånger lade jag fram skilsmässopapper (ja, gifte mig då jag fick ett ultimatum; "gift dig eller försvinn.Omgående". Då blev jag livrädd, han hade ju sett till att jag var ensam. Nu hade valet varit enkelt.) men gång på gång rev han sönder dem. 

Tillslut skickade jag in en stämningsansökan då han vägrat skilsmässan. Jag yrkade på snabb behandling då kvinnojouren kunde intyga att jag fått flytta akut och lämna hemmet då situationen blivit kritisk samt att anledning att ha 6 månaders betänketid var obefintlig. När han fick veta detta fick jag omgående fly ifrån mitt nuvarande hem då han blev vansinnigt arg och jag blev vansinnigt rädd. Jag fick bo hos min syster en period. 

2017. Nu är jag skild och har bott ensam i 13 månader. Livet borde varit bra. Jag kom ur den relationen relativt helskinnad och jag borde kunna sikta en fin framtid, Men en stor, stor bit fattas mig. Min underbara trio i söner. Naturligtvis har de svårt att förlåta mig. Jag har svårt att förlåta mig själv. Kanske kommer jag aldrig att göra det. Vissa dagar fungerar och är helt utan tårar. Vissa dagar gör varje andetag ont. Kanske känner de likadant. Jag vill inget hellre än att få kontakt med dem. Jag har ganska bra kontakt med O, men det är fortfarande ämnen som ej är berörda. W och L, jag saknar deras röster. Deras skratt. Våra diskussioner. Deras sång och dans. Jag saknar läxläsning, matlagning, dammsugning. Allt som jag var så less på 2014 saknar jag. Varenda bit. Jag har svårt att se en framtid utan dem. Alla säger, tiden måste gå. Dina barn vill ha sin mamma. Men jag känner tvivel, vill de verkligen det? Eller har de glömt mig? 

Varje jul och födelsedag sedan dess lämnar jag klappar, presenter. Vet inte om de öppnar dem. Jag postar vykort och brev. Får ingen konstakt på sociala medier. Livrädd för att bli bortglömd. Hade jag med säkerhet vetat att mina barn även i framtiden inte vill ha mig i sina liv så hade jag inte stigit upp på morgonen. Det är hoppet som håller mig levande. Hoppas att få tillfälle att reparera, laga. Att säga förlåt. Väntar med öppna armar. När ni vill! Hur ni vill. Jag kan inte med ord beskriva min saknad och mitt tomrum. Älskar er O*W*L !  /Mamma

Likes

Comments