View tracker

I brist på annat. Här följer ett axplock av jullåtar som bör spelas om man nu ska ha en julkuliss av musik i bakgrunden vid högtiden. Märk väl, vissa av låtarna möjligtvis anses vara sönderspelade. Åh andra sidan, är inte julen det också, sönderspelad? Åtminstone för oss vuxna som inte längre kan vara förväntansfulla, längtande efter något som man väntat på i månader. Hur som helst lägger jag ut med The Pouges & Kirsty MacColl och Fairytale of New York. (1987). Irländska emigranter som försöker fira jul i New York i fylla och armod någon gång efter andra världskrigets slut. Notera i videon: Matt Damon.

Stannar kvar i New York. Darlene Love framförde i Late night with David Letterman från 1986-1992 för NBC och fortsatte sedan i Late show with David Letterman 1993-2014. Traditionsenligt var det Darlene Love som fick avslutade höstsäsongens sista avsnitt strax innan jul med Christmas(Please come home). Darlene Love hade varit helt ute ur radarn och hon arbetade som städerska i Hollywood när hon hörde sig själv på radion då tänkte hon att nu får det vara nog. Så hon begav sig österut till New York och gjorde comeback.

Självklart kan jänkarna det där med att göra show. Det är konstsnö och under årens gång hos David Letterman har det förekommit en del extra spektakulära inslag vid framförandet. Det finns åtskilligt många olika framförande på youtube. Jag har valt ut det sista något återhållsamma och något mer dämpat då det var för sista gången som Darlene sjöng från tå till topp som en glad 74-åring.

Stannar kvar i New York II. Bruce Springsteen & The E Street Band. Santa Claus is coming to town. Här är en video från 2007. Den ursprungliga versionen kom utgavs som en B-sida till singeln My hometown 1985, men som spelades in 1975. Det märks här i den nya versionen där det försvunnit en del intensitet. Men skit samma. Så är det väl för oss alla.

En annan som snöat sig in på julen är den kanadensiske smörsångaren Michael Bublé. Det verkar som om han har fastnat i julmusikträsket. Men varför inte. Men detta är för mycket. Skillnaden mellan bra jul-kitsch och dålig är hårfin. Den där Michael Bublé verkar som om han nutidens julmusik konung. Det är bara till söka på youtube och se hur många julshower han avverkat de sista 15 åren.

Men en annan som håller sig på rätt sida om linjen är årets Nobelpristagaren i litteratur, Bob Dylan som gav ut ett julalbum 2009. Här ett litet trevligt julparty:

Tom Petty önskade sig Chuck Berrys songbook i julklapp. Det gjorde han rätt i. Här en liveversion av Chistmas all over again.

Om det ska finnas ett amerikanskt julalbum i våra hem för "musiklovers" så går det inte att komma undan. Ett måste är Nat King Coles julalbum The magic of Christmas från 1960 med Ralph Carmichael som arrangör. Superbt med Nat Kings sammetslena röst.

Till sist. Från den tiden det var klass och stil. Avslutar med Frank Sinatra och Bing Crosbys julshow från 1957.

Nästa lördag fortsätter jag med brittiska jullåtar. Tills dess: Krama varandra i trafiken!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Yes, då var vi inne i årets sista månad; december. Definitivt den mest hysteriska månaden på året. Med sitt crescendo till jul. Vissa avskyr den, andra älskar den. Själv kan jag både ha och mista den. Det är näst intill deprimerande att köra till kneget i full mörker och återvända hem i stort sätt samma mörker. Och det har blivit värre med åren.

Ulf Lundell sjöng en gång på albumet På andra sidan drömmarna (1996). På sista spåret Connemara tar Ulf Lundell ut det mesta av allt. Helt enkelt för mycket. Det är Czech National Symphony Orchestra. Änglakörer, arrangemang som skulle vara skrivna av Ulf Björling. Säckpipor, harpa valthorn, pukor,…. you name it. Det är för mycket helt enkelt, men samtidigt djäkligt bra. För mig det ingen som kan beskriva ljusläget bättre än så:

”……..Snart kommer vintern som en

Rostig stridsvagn

In i trädgården här

Och står där sen och svänger

Med sitt eldrör

Sakta, sakta månaderna, dagarna igenom

Du får ta ljusterapi

Eller Prozac eller

Sänka dej med ett och annat helrör

Här i höga, kalla, svarta, hårda Norden.


Gift dej med mej nu

Vad har du att förlora

Nu när allting är vunnet och inget är kvar

Jag är en underlig figur

Men det är du med

Jag var aldrig nån särskilt bra make

Aldrig nån särskilt bra far.


Snart kommer döden som en dimma

Som ett himmelsk ljus

Eller som ett rent helvete

Som en tisdag på IKEA

Bland köer korv och mos

Då finns vi inte mera, två kranier i jorden

Med tänderna som gnisslar mot varandra

Ligger vi där nos mot nos

I den kalla, svarta, våta hårda jorden


Bli min vän och älskling

I det irländska regnet

Jag kan bli din konstnär, din krigare

Din kung, din katedral

Tro på mej och säj

Att vi är gamla nog att älska nu

Att tåla denna skröplighet

Dessa tömda ideal…..”


Visst Lundell är en romantisk idiot, liksom som jag själv som försöker bemästra mörkret så gott som det går.

Åter till oljetuberna. Men först en ny video med The Rolling Stones

Likes

Comments

View tracker

Det är mycket Torsson nu. Först singeln Tre kusiner tidigare i höst. Sedan medverkan i Bingo-Lotto. Nu i dagarna när orkestern firar 40 år så ges tre konserter på Victoria i Malmö. Gratiskonsert på torget i Klippan och det utkommer ett nytt fullängdsalbum; Torsson.

"Namnet på plattan kom till efter en trerätters middag då bandet fick hybris och bestämde kort och gott skulle heta Torsson. Man var överens om att alla stora band förr eller senare släpper en självbetitlad platta", som det står i pressreleasen.

I samband med jubileet ger Torsson, likt andra stora band, så kallat "koncept-konserter". Det vill säga spela hela album från första till sista spåret.

Torsdagen den 24:e framförde Torsson debutalbumet Att kunna men inte vilja. (1980)

Underskriven var där.

Det var lysande. Och det kanske inte var så konstigt eftersom det var det albumet med Torsson man hört flest gånger. Saken blev inte sämre då sångaren Bo Åkerström presenterade låtarna på sitt speciella vis med en knastertorr pedagogisk humor. Musikaliskt är det långt ifrån begynnelsens amatörism. Efter 40 år är det ett högst kompetent och "tight" band med tidigare medlemmar från Wilmer X och The Sinners.

Länge leve Torsson! Dem leve! Hipp Hipp, Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Likes

Comments

Liemannen skördar för fullt i den offentliga världen. Leonard Cohen, Åke Cato och nu sist matthandlare-sonen, poeten, musikern, estradören, prosaisten; Jacques Werup.
Den långe räkeln med sitt svarta lockiga hår såg jag några gånger på kantinen i Sydsvenska-huset på Krusegatan i Malmö då jag några år i mitten av 1980-talet åkte omkring och skötte och vattnade växter i offentliga miljöer.
Sedan hade jag äran i början på 2000-talet eller väldigt sent 1900-tal träffa honom i en hiss på Lasarettet i Lund, på Blocket.
Jacques Werup stod i hisshallen och väntade otåligt på en ledig hiss. Vid den tidpunkten i mitt liv arbetade jag som rivningsarbetare och jag varit ute och kastat rivningsmaterial i en container. I hisshallen finns det sex hissar varav den ene var reserverad för byggare och rivare. Och när "min" hiss äntrade entréplan frågade jag om han ville åka med. Det ville han.
Under den korta färden så hann jag ge Jacques några vänliga ord om han senaste alster: Hemmavid som handlade om betraktelser om vardagslivet på Österlen. Jag kände igen mig i det mesta från min barndom och ungdom då det verkade som om de som bodde på den östra sidan var tjugo år efter den västra urbana sidan utav Skåneland. Jag menar inget nedvärderande. Tvärtom, utan de verkade ta dagarna mer med ro. Allt detta hann jag inte säga honom, men han verkade glatt överraskat. Det är möjligt att han hade fördomar om mig som var smutsig, dammig till kropp och själ och som en sådan rimligtvis skulle befinna sig långt ifrån prosan och poesins värld. Ärligt talat tror jag inte han tänkte så. Men jag var så förvånad att han verkade vara så glad över mina korta ord: "Det var bra skrivet".
Hissresan tog på sin höjd tio sekunder. För mig blev det en hågkomst som varar livet ut.
Vila i frid, Jacques.

Jacques Werup var även en av upphovsmännen till TV-serien N.P Möller med revyartisten Nisse Ahlrot som spelar fastighetsskötare på Solgatan 16, Malmö.

Likes

Comments

Det är mycket nu. Men det kanske inte är så mycket. Hur som helst går jag på sparlåga. Men i morgon förgylls dagen med gåsmiddag på Staffanstorps Gästgiveri. För är man och förblir skåning så är en riktigt fet gåsmiddag ett måste.
Hörde någonting om ett val på andra sidan pölen. En bortskämd slyngel på 70 år ska leda Amerika. Jag säger då det - Herreje!
Allt medan en annan vis-man har checkat ut - Leonard Cohen, 82 år. En damernas man. Vila i frid.

Likes

Comments

Fortfarande inte kommit över tidsomställningen. Det kommer väl. Och, som Jackson Browne sjunger i Running on empty:

Looking out at the road rushing under my wheels
Looking back at the years gone by like so many summer fields
In sixty five I was seventeen and running up one on one
I don't know where I'm running now, I'm just running on

Jag återkommer…..

Likes

Comments

Det blir värre för varje år som går - vintertiden. Eller rättare sagt, den vansinniga idén att ställa om klockorna två gånger per år. Det är möjligt att kontorsfolk som finner någon glädje att få lite mer morgonljus de första 14 dagarna i november.
För en annan är det rena knäcken. Det är illa nog att kvällarna blir mörkare när hösten kommer. Och nu på söndag eftermiddag sänker sig solen ned redan omkring 16.30. Varför inte köra med sommartid året om?
Det märkliga är att det tycks bara vara jag som har problem och synpunkter på mörkereländet. Folk kan ha synpunkter och meningar om andra skitbagateller. Men om höstmörkret - tyst som i graven.
Bob Dylan har blivit TILLDELAD årets Nobelpris i litteratur. Vad är det som säger att han ska höra av sig? Han har väl inget behov att vara i samma rum som de "fina" har fiset. Mr Zimmerman, håll dig borta från tramserierna!
Oj , nur har Bob hört av sig. Sång och dansmannen som han själv titulerar sig.

Som sagt, mörkret gör att jag långsamt går in i min årliga blåa period. Den enda glädjen i höst är gåsmiddagen.
För övrigt, väck mig när vi kommer in i februari.

Men till en början med hörsammar jag Norah Jones - Carry on

Likes

Comments

Harry är en lekfull jycke. Förlagan i fotografi, daterad till den 18 september och då var Harry nästan på dagen var två månader. Nu beter sig Harry som Bo Åkerströms betraktelse: ”hundar, dom biter ju i allting dom ser.”. En textrad från Hunden och flickan och jag från debutalbumet Att kunna men inte vilja (1980). För övrigt fira Torsson 40 år med ny skiva och en bok. Flera spelningar är också på gång framöver. De vilar då inte på gamla lagrar.


 Från TT:

”August Strindbergs målning "Inferno" från 1901 ska säljas på auktion på Christie's i New York den 16 november, uppges i ett pressmeddelande.

Tavlan, som anses vara Strindbergs mest betydelsefulla, vänta gå under klubban för mellan 30–50 miljoner kronor. Auktionsrekordet för en svensk målning är Anders Zorns "Sommarnöjen" som såldes för 26 miljoner kronor 2010.”


Nu är det dags att skapa mitt ”inferno”. Jag återkommer med pris.

Likes

Comments

I måndags i veckan så spelades det upp Nat King Coles version av Fly me to the moon i min iPod Shuffle som tydligen inte mäktade mer efter två års intensivt spelande. Det blir till att köpa en ny. För vem reder sig utan musik under ett ständigt pågående Sisyfos-arbete på kyrkogården? Inte jag i alla fall.

Nåväl när jag hörde Nat King Coles sammetslena röst med en viss rökenhet i botten så slog det mig ett deja vu från 1970-talet då jag arbetade på buketten på Gammelmark strax väster om Lund.

Där arbetade jag i växthusen med bl a med krukväxter och påskliljor. Planterade, vattnade, packade etc. Någon tidigare anställd hade monterat gamla bilhögtalare i avdelningarna ute i växthusen. Kvickt lärde man sig vilka program som var lyssningsbara då utbudet var ju betydligt mer skralt på den tiden.

Om tisdagseftermiddagarna på P3 var det Skivor till kaffet med Bertil Perrolf, om onsdagarna var det Yesterday med Rune Hallberg och om torsdagseftermiddagen kl 14.05 Besökstidmed Artur ....någonting.

Vad jag vill ha berättat var det; om onsdagarna när Rune Hallberg spelade gamla låtar främst från 50- och 1960-tal så hade han ständigt ett inslag som; "Veckans Nat King Cole!" Varpå min forna arbetskamrat, Mats Paradis och jag gjorde tummen upp till varandra var än vi befann oss i växthusen. I samma ögonblick upprepade vi med emfas: "VECKANS NAT KING COLE!". Det är möjligt att det var en ironisk gest. Vi var ju helt fel generation. Men det fanns någonting i Nat King Coles röst som bar oss med värme tillbaka till den tiden då män bar hatt och höll upp dörren för kvinnorna.

Nat King Cole dog blott som 44-årig i lungcancer och var dåtidens stora crooners och han var en mycket mycket kompetent jazzpianist. Klart uppenbart fanns där någonting i Nat King Coles tilltal som dåtidens publik gick varm på. Det var inte bara låtskatten: L-O-V-E, Mona Lisa, Stardust, Unforgettable, Nature Boy, (I Love You) For sentimental reason, Smile med flera örhängen. Det var svänget, fraseringen, ja det hela som gör en artist fulländad. Dygd, arbetet eller vad man nu kan kalla det för.

Fly me to the moon var skriven av Bart Howard och framfördes första gången på grammofon-skiva av Kaye Ballard (1954). Och ursprungligen hette den In other words.

Bart Howard lär har sagt: "Det har tagit mig 20 år för att skriva 20 minuter musik."

1960 sjöng Peggy Lee in den och framförde den i Ed Sullivan Show 1962 och sedan dess namnges den som Fly me to the moon.

Den mest kända version torde vara den med Frank Sinatras inspelning (1964) tillsammans med Count Baises Orchestra och som sedan spelades in på det livealbumet som påstås vara världens bästa liveplatta: Sinatra at the Sands (juli 1966).

Själv anser jag dock att det bästa livealbumet kom 20 år senare i juli 1976. Nämligen Gasolin' live SÅDAN. Det är banne mig det bästa livealbumet jag känner till. Det är odiskutabelt!


Kan tänkas att texten till Fly me to the moon är banal. Själv tycker jag den är genialisk. Kan kärleken beskrivas bättre?


Fly me to the moon

Let me play among the stars

Let me see what spring is like

On a, Jupiter and Mars

In other words, hold my hand

In other words, baby, kiss me


Fill my heart with song

And let me sing for ever more

You are all I long for

All I worship and adore

In other words, please be true

In other words, I love you


Fill my heart with song

Let me sing for ever more

You are all I long for

All I worship and adore

In other words, please be true

In other words, in other words

I love you.


Fly me to the moon spelades när Buzz Aldrin landsteg månen den 24 juli 1969 och 40 år senare framförde Elvis Costellos fru, Diana Krall vid en ceremoni. Krall framförde den även vid austronaten Neil Armstrongs begravning 2012. Då spelades den i en långsam version.

Men för mig är Nat King Coles från 1964 den mest fulländade.

Likes

Comments

Idag blir det en postiljonfärd ner mot hamnen och sedan mot Tegelvik för att leverera Svensk Golf till min namne. Inte mig emot. En promenad skadar väl aldrig? Men med tanke på den sista tidens uppmärksamt mot PostNord så kanske det inte är konstigt att att min namnes post emellanåt kommer på avvägar. Det finns tydligen dokumenterade bevis hur våran post distribueras. För min del säger jag bara. Vakna upp! ANSVAR FÖR BÖVELN! Nog ordat om det.

Höstens soundtrack; Van Morrison - Keep me singing. Självklart ska den 71-årige buttre mannen fortsätta sjunga. Det är alldeles framfört i typiskt småjazzigt på Van Morrison-vis.

 En annan tös på ingång som funnit ett helt ok ställe att spela in på. Colbie Caillat med The Malibu Sessions. Somrigt var ordet!


Likes

Comments