Idag för 56 år, det vill säga lördagen den 14 oktober 1961 började programmet Tio i topp sändas i Sveriges Radio. Den första programledaren var Lill Lindfors och därefter passerade en rad andra presentatörer under hela 1960-talet. Från september 1970 och till när Tio i topp gick i graven den 29 juni 1974 var det Kaj Kindvall som höll i programmet.

Själv lyssnade jag inte förrän 1970-talet. Då satt man som klistrad framför radion om lördagseftermiddagarna och var beredd att trycka på inspelningsknappen på min Dux rullbandspelare. Vilken var inköpt för 300 kr av Annette Mårtensson som var skolkamrat med min storebror. Kassettbandspelare köpte jag inte förrän några år senare.

På bilden under är jag troligtvis en tolv tretton år och hade hela livet framför mig. På den tiden hade jag visioner, drömmar och förhoppningar om att livet skulle gå en väl. Och så har det väl gjort. Sluppit sjukdomar och ännu inga större krämpor. Men ändån tycks jag bara minnas tillkortakommanden. Jag vet inte om det har med hösten att göra. Men vänta bara tills vi vrider tillbaks klockorna. Då dj-vlar då kommer jag känna mig riktigt låg.

Notera T-shirten; Quick. Holländskt skomärke. Spelare i Landskrona BoIS som använde Quick var Sonny Johansson om jag inte missminner mig. Claes Cronqvist spelade i HUNT. Som sagt, minnet kan svikta. Notera II, öronen får inte synas. Måste täckas med lockigt hår…Dödsviktigt!!

Planen var att åka upp till Skäralid idag, men så sprang tiden ifrån mig. Det fick bli Järavallen istället. Helt ok. Jag gick den blå sträckningen, 8,1 km över motorvägen och genom Hofterups Mosse.

Järavallens naturreservat har man varit en del under årens gång. Skolorienteringar och vid något enstaka tillfälle tog familjen ut till Järavallen för att fika. Givetvis körde farsan i en begagnad SAAB 96:a.

Sedan minns jag att IOGT hade sina sommarcamp och vi från Barsebäcks by ställde upp med ett lag som mötte dem i fotboll. Vill minnas att de hade en tjej som kallades för Honken som skulle vara deras stjärna. Men inte var det någon stjärna. Bara en storvuxen snabb tös. Den enda Honken jag kände till som var stjärna var ishockeymålvakten Leif "Honken" Holmqvist som spelade i landslaget och AIK.

Under ett tiotal år joggade jag i spåren. Varför gör jag inte det längre? Slitage eller lathet?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

På måndagskvällen kablades ut i världen att den amerikanska ikonen Tom Petty hade fått hjärtstillestånd. Senare under vargtimmen kom bekräftelsen att han var avliden.

En stor 40-års turné runt om i U.S.A hade just avverkas och så sent som i förra måndagen avslutades turnén på Hollywood Bowl i Los Angeles

Tom Petty var…är en av de stora hjältarna i mitt musikaliska universum. Han hade funnits där sedan våren 1980 då jag köpte Tom Petty & The Heartbreakers tredje album - Damn The Torpedoes. Oj oj oj, den plattan gick varm i min BMW 318 i Clarion Bilstereo med Pioneer-högtalare.

Tom Petty föddes 1950 kom ursprungligen från Gainesville i Florida och han fick skaka hand med Elvis Presley vid filminspelningen av Follow that dream (1961). Strax därefter fick Tom sin första gitarr. I mitten av 1970- talet begav sig Tom till Kalifornien och blev med tiden en av de stora så kallade ”Heartlandrockarna”: Bruce Springsteen, John Mellencamp, Bob Seger och Jackson Browne Vit traditionell tre- till fem ackords-låtar som verkar vara så lätta men som är så svåra att skapa.

1988-1990 ingick Tom Petty i supergruppen Traveling Wilburys som bestod av äldre rävar än Tom. Det var Roy Orbinson, Bob Dylan, George Harrison, Jeff Lynn och batteristen Jim Keltner. Alla männen hade fiktiva namn på de två album de hann ge ut. Roy Orbinson avled i hjärtattack efter det första albumet. Tom Petty spelade rollen som Charlie T Junior Wilbury och Muddy Wilbury.


Tom Petty kanske var den av artisterna som gjorde de mest "grafiska" och spektakulära videos på 1980-talet och kanske var den som rönte störst framgångar på MTV sin generation.


Men det gjorde inte saken sämre. Bob Dylan var så imponerad av Heartbreakers så att han lät sig bli kompad av dem på världsturnén 1987. Jag såg spektaklet i Köpenhamn i en idrottslada. Tom Petty som förband lät bra, men som kompband till Bob Dylan, en bisarr upplevelse där Bob bara ville vara en hårdrockshjälte i munkluva, utan någon spotlight fram ifrån... Skaligt, skulle Elektriker Nilsson, sagt i Barsebäck.


Sammanfattning. Tom Petty med sina hjärtekrossare var ett snortajt band som utnyttjade sina förmågor till fulländning. Tack för allt Tom! Vila i frid!

Likes

Comments

Jag har en viss fäbless för svart och vitt. Inget snack om saken. Till exempel fotbollslaget Landskrona BoIS. En film i film noir är aldrig fel. Ja, allt som är svart och vitt. Till exempel en afton för 30 år sedan då Roy Orbinson med vänner spelade in en TV-show i svartvitt på Ambassador Hotel´s Coconut Grove Nightclub i Los Angeles: Roy Orbinson and Friends: A Black and White Night.

För ackompanjemanget stod delar av Elvis Presleys legendariska kompgrupp för; TCB Band (Taking Care of Business): James Burton, gitarr, Glenn D. Hardin, piano, Jerry Scheff, bas och Ron Tutt drums. Förutom nämnda så var det bl a Bruce Springsteen, T Bone Burnett, Elvis Costello, J.D Souther, Tom Waits. Körsångare bl a Jackson Browne, K.D. Lang, Bonnie Raitt och Jennifer Warnes. Med andra ord: créme-de-la-créme ur rockadeln som delade scen med legendaren Roy Orbinson som dog drygt 14 månader senare, blott 52 år gammal i hjärtattack i sin mors armar.

Roy Orbinsons liv kantrades av tragedier. Första frun, Claudette, omkom vid en lastbilsolycka när hon var ute och körde motorcykel tillsammans med Roy. Tre år senare dog två av Roys söner i en husbrand. Johnny Cash köpte fastigheten och planterade ett frukträd där huset en gång hade stått.

Tillbaka till nuet och slår ett slag för denna brittiska sångfågel: Gabrielle Aplin som utkommer med en ny EP den 6:e oktober - Avalon.

Likes

Comments

Egentligen skulle jag förra lördagen ha skrivet om två musikaliska frånfällen som skedde för 40 år sedan. Men blev inte så. Det får jag ta igen dag.

För 40 år sedan den 16:e september dog glamrockaren Marc Bolan och operasångerskan Maria Callas. Det blev alltså i skuggan av Elvis Presleys spektakulära död på sin toalett på Graceland exakt en månad tidigare den 16 augusti 1977.

Marc Bolan med sin flickvän bakom ratten i deras hundkoja körde in i ett staket nära Gipsy Lane på Queens Ride vid Barnes i sydvästra London. Marc Bolan var en av förgrundsfigurerna i musikgenren som gick under begreppet - glamrock. Sminkade med högklackade boots och satintyger i en färgstark skala. Glitter och boa och en del annan trams. Men låtar kunde Marc Bolan skriva. Bl a Get it on, Hot Love, Children of revolution, I Love to boggie, Jeepster.

Maria Callas föddes den 2 december 1923 i New York och var en legendarisk grekisk-amerikansk operasångerska och tillskansade sig smeknamnet La Divina.

Hon hade en kort affär med den grekiska skeppsredaren Aristoteles Onassis 1959. Maria Callas dog i sitt hem i Paris den 16 september till följd av hjärtproblem och ett extremt lågt blodtryck.

Vad jag vill komma till var den att dessa ikoner dog exakt en månad efter Elvis Presleys frånfälle, vilket gjorde att Marc Bolan och Maria Callas inte alls fick den uppmärksamhet som de förtjänade.

Marc Bolan är Nisse Hellbergs stora …förebild. Själv gillade jag mest produktionerna Bolan gjorde tillsammans med den amerikanska producenten Tony Visconti som även arbetade med Bowie, Sparks och även pubrockarens Steve Gibbons succealbum; Down in the bunker (1978)

Likes

Comments

Av berömda män med mustascher så minns jag i dagarna den nyss bortgångna Hans Folke Alfredson. Jag ämnar inte skriva en lång minnesruna över denna mans förträfflighet. Det har tidningar, TV och radio redan gjort. Mitt bidrag i mediabruset får bli en anekdot som kanske inte ens är sann, men väl rolig.

1980 när jag gjorde lumpen på Skånska Dragonregementet P2 i Hässleholm fick jag denna story till livs av Adjutant Larsson som jag var skrivbiträde åt.

Vid den tidpunkten var Hasse Alfredson tillsammans med Tage Danielsson de största i den svenska nöjesvärlden efter ha etablerat sig i menighetens medvetenhet som revyrävar, filmmakare etc, etc,

Hans Alfredson hade också gjort sin sin militärtjänst på P2 1951 och han lär ha retat upp befälen till vansinne efter ha inkommit med en AFSE-anmälan angående en försvunnen stridsvagn. (AFSE=Anmälan om förlust av statlig egendom).

En stridsvagn kan väl inte försvinna? Jodå, Alfredson med sina kamrater hade kamouflerat stridsvagnen efter order i Göingeskogarna så väl att de inte kunnat finna den.

Sant eller falskt? Spelar ingen roll. Hans Alfredson minne är för evigt.

Nu när jag målat några mustascher vill jag recensera några sådana för dagen. Elektriker Nilssons i Barsebäck håller en god och distinkt klass. Däremot ”Borsten” Erlandssons är just för tillfället lite väl vildsinta, ungefär som ogräs på en återlämnad grav.

Slut för idag. Tack för idag!

Likes

Comments

Vad kan berättas om denna gentleman?

Jo, idag för 116 år sedan dog aristokraten, Henri de Toulouse-Lautrec som var son till greve Alphonse de Toulouse-Lautrec. Henri var kortväxt, fysiskt svag och oturligt bröt han båda sina ben. Höll till vid Moulin Rouge och var en av de främsta affischmålarna och inspirerade bl a Seurat, Rouault, Van Gogh och lille mig.

Som karaktär har Toulouse-Lautrec förekommit i rad filmer som en typisk krympling såsom originalet till filmen Moulin Rouge från 1952 och i den nya från 2001 med Nicole Kidman och Ewan McGregor.

Hösten gör sig påmind. Barsebäcks Gods traktorer plöjer utanför mitt köksfönster. Vad passar inte bättre än att ljudsätta årstiden med David Rawlings nya album: Poor David´s almanack. David är ”vapendragare” med violinisten Gillian Welch. Har för mig att de även är gifta med varandra. David har även varit involverad i Ryan Adams karriär som producent vid några tillfällen.

Gjorde en kortare vandring igår ner om Stubbvik, Saltvik och Rörbäck. Tyvärr piskade regnet in på bara kroppen. En timme senare var det uppehåll.

Likes

Comments

Jag for till Mölle. Mölle by the sea, som Povel Ramel sjöng i The Gräsänkling Blues (1951). I texten beskriver han att han spelat bort hembiträdet Anna på poker till Stig Järrel, medan hustrun som sagt frekventerade några veckor vid syndens näste i Mölle. Själv tillbringade jag en natt på Pensionat Strandgården, Norra strandvägen 52 hos min forne klasskamrat Christer Paulsson och hans hustru Tina.

Men dessförinnan gjorde jag en gir till Jonstorps Kyrkogård för att inspektera Edvard Perssons grav.

Efter det började jag en kortare vandring på Kullaberg, som blev lite väl avancerad än vad jag hade räknat med när jag begav mig upp mot Kullabergs högsta punkt, Håkull, 187,5 meter över havet.

Skyltningen om var man befann sig kunde varit bättre. För ibland hade jag ingen susning om var jag hade mina fötter och om jag hade näsan mot syd, nord, väst eller öst. Jag visste inte ens på vilken plats jag parkerat bilen, men det föll väl sig naturligt eftersom underskriven som ser sig själv som Skandinaviens nutida Monsieur Hulot. (Det är nog tur för hela turistnäringen i Mölle att jag kom ”after season”).

Hur som helst fann jag till sist parkeringen igen och där stod denna ljuvliga klenod - Ford Mustang

Lunchen intogs på Mölle Krukmakeri & Café. Tomatsallad och en alkoholfri öl, som smakade ovanligt väl balanserad för att vara en alkoholfri. Krukmakeriet lär ha väldigt goda pizzor, men det får bli en annan gång.

Jag är inte den förste i våran familj som farit till Mölle. Min mor och fars förlovningsresa gick också dit upp. Det måste ha varit i början av 1950-talet. På cykel, och det var nog inte på tal om något annat fortskaffningsmedel.

På bilden under, Kerstin och Einar vid sina packade cyklar hemma hos morfar på Lokförarevägen i Barsebäck. Farsan med en resväska över pakethållaren och en cigarett i sin hand. Morsan med packväskor, cykelkorg och trätofflor…Träbonnar…tror inte ens dagens generation vet vad det är för någonting.

Undrar om de cyklade hela sträckan på över sju mil på en dag? Jag hade då inte orkat gjort det.

Bilden under sitter morsan på en häll. Jag misstänker att det är mellan Ransvik och Kullens fyr.

Eftermiddagsturen gick upp mot Kullens fyr via Ransvik. Jag kände mig vara utrikes då det mesta av konversationen som förekom mellan människor var varken på skånska eller svenska. Snarare på tyska, danska och japanska

På jakt efter Visitgrottan. Vet i tusan ifall jag fann den.

Middagen avnjöts på Hotell Kullaberg, på uteterassen. Dum av gammal vana så beställde jag hamburgare och drack det lokalbrygda Höganäs APA. Helt ok, men jag inte förstå varför jag inte beställde in spätta som fiskades lokalt. Men min hjärna hade slutat att fungera. Tröttheten var monumental. Det var länge sedan som jag hade en sådan träningsvärk. Med andra ord; Jag var vingabröden efter strapatserna på Kullaberg efter det jag letat förgäves efter Visitgrottan.
Det kändes fint att bli titulerad som: ”Min Herre” av krögaren. Det är inte var dag som det sker. Men det var en titel som passade alldeles förträffligt när man var i Mölle - Min herre.

Psalm 21. Måne och sol

Sakta sakta gick dagen till vila. Jag var utanför systemet. Min iPhone hade lagt av sitt internet. Jag vågade inte starta om den för att jag har inget sifferminne. Har ingen koll på pinkoden. Men det var mer än ok. Back to basic i tankarna. Läsa en god bok medan solen sänker sig i Öresund är vad som brukar kallas för livskvalitet. En ynnest, helt enkelt.

Jag vill passa på att tacka Christer och Tinas för deras gästfrihet! Det gjorde mig gott! Ett fantastiskt boende med en utsikt som inte var denna värld: Smukt!. Ovanpå det en frukost med närproducerade råvaror.

Och som Gasolin´ en gång sjöng: ”Det bedste till mig og mina venner” Och så var det. Och så ska det vara.

På inrådan av Christer så på hemvägen köpte jag en bok på Höganäs Bokhandel & Cappuccino, som jag nu några dagar efter är alldeles försjunken i. När synden kom till Mölle av Erik Magnusson & Frederic Täckström. Mycket intressant att ta del om vilka som vistas i Mölle och dess omnejd. Dessutom köpte jag några Höganäs APA. Men en bra kombination. En kall øl och en god bok!

Likes

Comments

Igår för 30 år sedan utgav John Mellencamp sitt nionde album -The lonesome jubilee. Det var det albumet som statuerade John Mellencamp till en av de stora ”heartland-rockarna”. I paritet med Bruce Springsteen, Bob Seger och Tom Petty. Medan dessa herrar blidkande sin publik med syntar och andra elektroniska intrument i sina ljudbilder så gjorde Mellencamp tvärt om. Back to Appalacherna med fiol, dragspel, dobro och banjo och med flera äldre folkinstrument.
Än idag, 30 år senare så är John inne på det spåret.
Såg honom på The Lonesome Jubilee-turnén på Johanneshov januari 1988 i Stockholm och på Europapremiären den 24 juni på Vega i Köpenhamn.
I Stockholm var hela scenen klädd i ljus furu. Inga extra vaganser. Plain var honnörsordet.
I köpenhamn 23 år senare, på Vegas stora scen… men som räknas som en klubbscen var det något mer utsmyckat, men inte mycket.
John Mellencamp är för övrigt en av mina favoritkonstnärer.

Likes

Comments

Idag för 44 får sedan gifte sig Rita Coolidge och svenskättlingen Kris Kristofferson. Men säg den lycka som varar. 1980 gick de skilda vägar.


Rita C. kommer ifrån Lafaytte, Tennessee. Född 1945 och har delvis cherokesiskst påbrå. Hon påbörjade sin karriär som körsångerska och solo-debuterade 1971. Slog ihop sina påsar med Kris Kristofferson och gjorde tre duettalbum med honom. Och man kan väl säga att de var dåtidens Lady & Luffsen i artistvärlden.

Kris Kristoffersons farfar, korpral Lars utvandrade från Dalarna 1905. Kris far var generalmajor och Kris själv arbetade bl a som helikopterpilot och han svabbade golv på Columbia Studios i Nashville innan han slog igenom som kompositör och skådespelare. Kris räknas idag som en av ikonerna i den amerikanska countrymusiken.

Nog talat om detta. Nu några duetter:

Avslutar här med liter mys med turturduvorna:

Likes

Comments

Ordstävet; ”Äpplet faller inte långt ifrån trädet” stämmer till fullo för dessa talangfulla artister Lilly Hiatt och Hjalmer Larsen.

Lilly Hiatt är dotter till John Hiatt som inledde sin karriär under 1970-talet och Hjalmer Larsen är son till den danska nationalklenoden Kim Larsen och det syns verkligen.

Jag återkommer!

Likes

Comments