Nu har många dagar passerat sedan jag sist skrev. Det blir bara svårare och svårare att ta igen alla missade dagar för varje dag jag inte skriver, men idag är det en helgdag (president's day), så jag är ledig och har lite tid att skiva.

Här i Ione har vi gått in på andre terminen i skolan. Det betyder att jag har bytt ut två lektioner på mitt schema - office applications är nu food & fitness medan jag istället för computer science nu har musik. Food & fitness är lite som hemkunskap. Ibland lagar vi mat, och vi ha tittat på en film som handlade om socker. Dock är vi oftast utomhus och går med snöskor. Det är faktiskt rätt kul! Lite jobbigt när snön är väldigt djup, men det är verkligen härligt att komma ut och se naturen och omgivningarna. På musiken spelar jag blockflöjt, gitarr, sjunger eller så försöker jag lära mig kontrabas. Det är en väldigt individuell lektion, man kan göra i princip vad man vill.

Jag har besökt Camas Center några gånger. Det är typ en liten simhall med ett gym och en gympasal. Det är jättekul att simma runt och leka med barnen eller spela vattenvolleyboll med vänner. Jag och värdfamiljen åkte även skridskor nere i Spokane en helg, det var jättemysigt! Tog några minuter att bli van, men jag hade kvar mina skills ;)

Vi har även haft Valentine's Day, den 14e februari. Det är en rätt big deal i USA, alla par i skolan gav varandra stora blombuketter eller choklad, och lärarna och vänner gav oss godis, kakor och annat kul. I food & fitness gjorde vi rosor av jordgubbar och formade frukt och grönsaker till hjärtan. Inför det bakade jag, barnen och några familjevänner hjärtformade kakor som vi frostade med rosa frosting. Min moster hade även skickat mandelmassa, karamellfärg, blockchoklad och strössel, så vi gjorde marspianhjärtan doppade i choklad. Det var kul att visa lite svenska traditioner med!
På Valentine's blev jag även frågad till prom. Jag hade inte tänkt att gå med någon speciell, utan mer med vänner i en grupp, men en kille i skolan och från min värdfamiljs kyrka hade lämnat ballonger med ordet PROM? i en skål med godis. Kul!

Jag har ju även hunnit fylla år! Den 13e februari var det dags för mig att bli 17 år. Det kändes väldigt lustigt att inte fira som vanligt, men frukost och paket på sången och familjen och släkten där, men nästa år finns ju alltid som tur är. Min familj var ute i god tid med att skicka presenter, så jag hade många fina och roliga paket att öppna på morgonen, samt några från värdfamiljen och uuurgulliga teckningar från alla barnen.
På min födelsedag hade jag, Soraya och Peter bestämt oss för att inte gå till skolan, utan åka snowboard istället. Peter körde därför oss till 49 (närmsta resortet) där vi spenderade dagen. Det har varit lite varmare på sistone så snön var rätt tung, och jag kunde köra i min underställströja utan att frysa. Sååå himla kul att kunna spendera min födelsedag på världens bästa sätt. Efter det åkte vi hem och åt tårta samt lax. Jag fick blåsa ut 7 ljus, 17 var för många, men mina små värdsyskon var så ivriga att hjälpa till att jag nog endast blåste ut ett själv.

Min värdpappa var borta hela veckan då min födelsedag ägde rum, så i söndags firade vi igen. Jag bjöd in lite folk till en middag och vi åt en underbar choklad- och jordgubbstårta och hängde runt till midnatt och bara pratade. Jag fick en fin tavla med bilder på mig och Soraya av henne vilket var väldigt fint. Sådana presenter älskar jag, väldigt personliga och fyllda av omtanke.

Och så en liten basketuppdatering! Mitt lag har tagit sig hela vägen till STATE!! Det är alltså de bästa lagen av alla skolor i min storlek i hela Washington State! Vi har tränat riktigt hårt under säsongen, så detta känns verkligen så himla häftigt. Det är den fjärde gången i skolans historia som vi gått så långt.
Så, på fredag spelar vi det bästa laget i hela state, och hur bra vi gör ifrån oss då kommer att påverka vilka vi spelar i state, som pågår från och med nästa onsdag in på den helgen. State spelas i Spokane i en jättestor arena, wohoo! SÅ himla mäktigt.

Tråkigt nog åkte killarnas lag ut i helgen. De har kämpat så otroligt hårt, och de tog nästan igen och vann matchen i helgen, men det räckte inte hela vägen. De har vunnit mot det laget många gånger innan, men det fanns så mycket nerver i laget. 4 seniors har alltså spelat sin sista match någonsin, och att se hela laget i tårar efter matchen krossade verkligen mitt lilla hjärta. Jag har haft så otroligt kul när jag sett på deras matcher, och två spelare ifrån deras lag, Jacob och Austin, togs ut till All Star-laget, vilket betyder att de var bland de bästa i hela serien. Aja, nu får de satsa all sin energi på att heja på the Lady Rangers!

Gullig liten present från en av våra assisterande coacher.

De gjorde skyltar med våra ansikten som de viftade med under den sista hemmamatchen. Endast i USA.

Ps. Jag skrev hälften av detta inlägg i måndags, men blev inte klar, så resten skrevs idag (onsdag). Just to clarify, haha.

Likes

Comments

Detta inlägg skriver jag som en EF-ambassadör, och jag kommer att prata lite generellt om varför jag valde att åka, varför jag valde EF och vad det bästa med mitt år är.
Jag uppmanar alla som är sugna på att åka ett uppkommande år att åka på ett info-möte för att få reda på mer information. Denna länk leder er till EF:s hemsida.

Jag har alltid velat åka på ett utbytesår. Seriöst, jag har så länge jag kan minnas drömt om att fly från Sverige i ett år för att uppleva något helt annorlunda. Ett nytt språk, en ny kultur, ett nytt skolsystem och nya personer. Det var helt enkelt ett enkelt val för mig. Jag hade det dock svårare att välja mitt värdland. Jag funderade länge på Australien, men då jag ville åka med EF så fick det bli USA istället.

EF ringde mig efter att jag hade gjort en intresseanmälan online. Vi pratade lite om mig och vad jag ville åt, och jag kände direkt att det var en seriös och bra organisation. Jag gillar att det är EF hela vägen - både i Sverige och USA. Det gör att det blir enklare att kommunicera om något går fel.

Det bästa med mitt utbytesår är nog hur mycket jag har fått uppleva. Då jag bytte stat efter fyra månader och har bott med tre familjer har jag sett väldigt mycket av USA, och jag har träffat otroligt mycket folk. Allt detta har såklart varit väldigt tufft för mig, men det har även berikat mig och lärt mig väldigt mycket om mig själv. Oj vad jag har vuxit under mina fem månader i USA!

Likes

Comments

Dags för mig att checka in igen!
Vad har hänt sedan sist? Spirit week och senior night min high school, en dags snowboardåkning, en snow day, två födelsedagar i värdfamiljen, tre sleepovers, en massa basket och end of semester i skolan!

Först och främst kan jag väl säga att jag mår toppen. Har haft en bra vecka, inget speciell egentligen, bara bra helt enkelt. Trump är nu officiellt USA:s president vilket ger mig kalla kårar. Mer skrämmande är väl hur många som stöttar honom här i Ione, Washington. Jag försöker mest att ignorera folks åsikter, men det händer att jag hamnar i Trump-diskussioner... Woops. Som tur är har jag iallafall hittat ett par vänner som är democrats och stöttade Bernie Sanders i valet - himla uppfriskande! Jag har verkligen märkt hur skönt det är att umgås med folk som har snarlika åsikter som en själv, det underlättar verkligen massor.
I söndags, efter en helg fylld på bredden med basketmatcher, åkte jag och Soraya till Mia och Zayrens hus och sov över. De bor vid floden i ett fint hus och har höns, ankor och kalkoner som husdjur - något udda men vanligt här. Vi satt i deras bubbelpool och kollade på film tills sent in på småtimmarna, och jag spenderade timmar samtalandes med deras föräldrar. De besökte Skandinavien i somras och hade mycket kul att berätta och fråga, och de hade tidigare haft en kinesisk utbytesstudent, så de var väldigt intresserade av min situation och upplevelse här i USA.

På morgonen drog vi upp till ett snowboardställe ca 45 minuter från deras hus och spenderade dagen där. Jag fick chansen att prova min nya bräda, och den var himmelsk! Jag hade verkligen en underbar dag då snowboardåkning verkligen är det bästa jag vet. Roligaste hela den veckan var när Sorayas bindning gick sönder uppe på berget och hon behövde åka en sådan där "släde" som de som skadat sig får skjuts ner i. Hilarious!

I måndags var vi lediga på grund av att det var Martin Luther King day. Det var även min värdsyster Brinleys 7-årsdag, så vi passade på att fira henne ordentligt. Först hade jag basketträning, men efter det och lite presentöppning åkte vi till Spokane, till en typ av arkadhall för barn - Chuck E. Cheese. Barnen hade det jättekul och jag fick äta hur mycket pizza jag ville. Det fanns ett basketspel jag kunde köra, och lite annat kul. Efter det åt vi på restaurang och Brinley fick gratis glass då det var hennes födelsedag. Servitriserna sjöng även för henne, gulligt!

Veckan som följde hade vi spirit week. Vi hade dressup days varje dag, och onsdagens tema var twin day. Jag och Soraya matchade och hade våra EF-tischor och kepsar. På torsdagen skulle vi ha ett pep rally och spela volleybollmatcher mot lärarna - men det otänkbara inträffade. I USA stängs många skolor ner så fort det snöar, för att "det är farligt att köra i snö". Så är det såklart inte här då det snöar och är -20° hela tiden, men i torsdags var vägarna snorhala och det var omöjligt att köra. Därför hade Selkirk High School sin första snow day på 20 år. Jag och mina värdsyskon stannade alltså hemma hela dagen. Jag chillade mest, åkte på ett träningspass med min värdmamma, såg på film med mina värdsyskon, städade lite och tvättade kläder. Det var verkligen en skön och välbehags paus. Det har varit rätt hektiskt då jag deltagit i en poesitävling där man lär sig en dikt utantill och läser den för hela skolan, haft en del prov och även mock congress, där vi har rollspelat USA:s kongress och försökt få igenom egenskrivna lagar. Nu på måndag är iallafall äntligen denna termin i skolan över, och jag byter ut två lektioner i skolan. Min 3rd period är nu Food and Fitness, och 6th är Music (äntligen, har försökt byta såå länge nu!)

Åh juste, citatet jag har i min rubrik ska jag även passa på att förklara.
Jag är en senior i min skola, men jag räkas inte alltid som en senior. Iallafall, just nu försöker några lärare fixa så att jag kan få följa med på the senior trip (en liten resa alla seniors gör innan de tar studenten). Mina kära klasskompisar hörde om detta och började genast kalla det bullshit, och prata om hur de ska "fight for me" så att jag kan få följa med på resan. Alltså, alla seniors i min skola är så himla fina. De är alla supergalna, knäppa, konstiga och helt underbara, jag har svårt att ta in att de faktiskt är 18 år och myndiga. Dessutom kör ju i princip alla bil med, och ska söka till college i år: Vissa ska till och med joina militären?? Helt galet att föreställa sig.

På tal om mina underbara kompisar så måste jag bara berätta denna story, Idag var det senior night, vilket betyder att vi hade vår sista hemmamatch i basket för säsongen. Alla seniors fick därför delta i en slags ceremoni där vi får blommor att ge till våra familjer för att tacka dem för att de finns, och så läser de upp lite fakta om oss. Det var verkligen en highlight att få uppmärksamma min underbara värdfamilj med blommor, särskilt då det var min värdmammas födelsedag med. Okej off point. Det jag ville berätta om var JV-matchen jag spelade. Okej, så här är scenariot: vi ligger under med 1 poäng. Det är 19 sekunder kvar av hela matchen. Min lagkamrat har två frikast att skjuta, och hon missar båda. Alla tror att det är helt kört för oss. Andra laget passar in bollen, och börjar dribbla den ned på planen mot deras mål. Jag springer mor tjejen som har bollen, lyckas stjäla den, och med någon sekund kvar så skjuter jag ett skott från ungefär två meter in ifrån halvplan. Och jag satte den?! Påse in. Med en sekund kvar, vilket betydde att vi vann hela matchen med 2 poäng (ett skott därifrån ger 3 poäng). Hela publiken went wiiiiild, de hoppade upp, skrek, klappade, alltså jag vet inte ens vad då jag var i chocktillstånd. Hela laget sprang emot mig och stämningen var helt gaaaalen. Probably the highlight of my life alltså, alla snackade om det, grattade mig, berättade för sina vänner, alltså det var helt sjukt. Älskar mina vänner, coacher och hela skolan <3

Likes

Comments

Mitt jullov slutade redan den 3:e december, så efter ett kort jullov var det åter dags för skolbänken. Tro mig, jag vet inte redo, den dagen var verkligen tuff. Inte för att jag fått så mycket sovmorgon på lovet då det var basket nästan varje dag, men det är en stor skillnad mellan att vakna 7.30 och 6.00.

På lovet hängde jag mycket med värdfamiljen. Vi har åkt mycket pulka och även åkt till Spokane för att klippa håret och storhandla mat. Blev även en tur till en simhall där jag hade kul med min kompis Breanna, och mexikansk mat efteråt <3 Saknar det massor, efter Kalifornien är det tufft av vänja sig vid avsaknaden av mexikansk snabbmat.
På nyårsafton hade vi kompisar över, och vi spelade spel, pratade och käkade underbar mat som alla tog med sig och delade på (särskilt efterrätter!). Var verkligen inte något uppklätt eller någon finmiddag som Sverige brukar bjuda på, och inga fyrverkerier eller smällare, men det var ändå rätt mysigt. Jag levererade en fet nyårsspellista och alla diggade den massor, särskilt de svenska låtarna jag slängde in. Dagen efter blev det en sleepover och svenskt godis med en kompis, mys!

Dagen då skolan började spelade jag även min första basketmatch. Coach var väldigt imponerad av min prestation och jag hade superkul! Har verkligen inte spelat på så länge, så att få köra på igen var verkligen en härlig upplevelse.
Har haft fyra matchdagar sedan dess, och en bortamatch. I lördags klämde hela JV och Varsity-laget in sig på en buss (både tjej- och killagen) tillsammans med alla score keepers, cheerleaders och coacher. Min skola är inte direkt rik, hehe... Och bussresan tog runt 4 timmar, woho. Dessutom var fönstren helt igenfrostade, så man kunde inte se ut på den fina naturen heller. Aja, en stor literflaska med vegansk mocha-kaffe, hög musik och gott sällskap gjorde resan uthärdlig. Åt även string cheese för första gången, och det var en minst sagt skum upplevelse.

Livet är iallafall bra här! Har haft stunder av hemsk frustration på grund av folks trångsynthet här uppe i den lilla amerikanska byn Ione, mycket på grund av rasistiska, homofobiska och sexistiska åsikter. Ibland kokar jag över och behöver prata med någon av mina icke-trångsynta vänner, men oftast försöker jag hålla mug i schack. Har även fått massor frågor om socialism, herregud vad folk är rädda för det! De verkar tro att socialism i princip är kommunism, och det är amerikanernas största rädsla. Väldigt roligt att besvara deras frågor och berätta om hur nice jag tycker att Sverige egentligen är, för deras reaktioner är guld!
"So... are you, like... socialist?" *insert scared face expression*.

Likes

Comments

Julen har nu passerat, och julgranen som står i vardagsrummet sedan jag anlände in Washington är nu nedtagen. Allt ser lite naket ut utan alla festliga utsmyckningar.
Julkänslan har avsaknads lite här, julen är verkligen inte densamma utan Sverige, familjen, vännerna och de svenska jultraditionerna (och maten!!). Längtar väldigt mycket till nästa års jul.
Dock har jag inte haft en dålig jul, nejnej, min jul var väldigt fin! Bara väldigt annorlunda.
Den 24:e firades det egentligen inte mycket alls. Jag skypeade med familjen och alla som firade jul hemma ett tag, och det var väldigt värdefullt för mig. Allt såg ut som vanligt, och så satt jag i min säng på andra siden jorden och kände mig allt annat än samma gamla vanliga. Oj vad ett utbytesår ger en perspektiv och förändrar en.
Jag såg även på ljuständningen och Karl-Bertil Jonsson (såklart farfar!) på SVT Play. Sedan lagade jag svenska pannkakor, crêpes enligt min värdfamilj, då traditionen är att de äter frukost till middag på julafton. Det blev äggröra, potatisar, pannkakor, våfflor och även korv och bacon för köttätarna. Efter maten fick vi öppna ett paket var. Barnen får alltid en pyjamas att ha på sig på juldagen (den spenderas alltså i pyjamas), och jag fick ett par track pants då jag alltid åker till basketen i shorts. Sist men inte minst blev det julfilm och pepparkaksätning.

När jag vaknade på juldagen var alla redan uppe. Jag tvekade några sekunder innan jag gick ut ur mitt rum då jag kände mig lite som en inkräktare på deras jul, men jag insåg senare att det inte var något att oroa sig över.
Jag öppnade min stocking (julstrumpa), och inuti fanns ett presentkort på en baskethoodie från min high school, FILA-strumpor och massor godis (och en clementin, nyttigt). Sedan blev det en traditionsenlig kanelbulle täckt av ett tjockt lager frosting till frukost.
Eftersom juldagen inträffade på en söndag i år så klädde vi alla upp oss och drog till kyrkan. Mötet var bara första timmen, istället för 2 till timmar med söndagsskola, så det var skönt. I kyrkan fick jag iallafall en stark känsla av glädje och kärlek, så jag fick åtminstone smaka på min gamla vanliga julglädje i en liten stund.
När vi kom hem så började vi öppna paketen under granen. Tomten hade lämnat oss alla ett paket med ett litet meddelande på framsidan, och det var kul för alla barn!
Själva paketlösningen var inte över förens efter middagen då barnen hela tiden ville leka med sina presenter, och vi öppnade inga paket innan den som köpt oss det gav det till oss.
Efter några timmar drog vi ut på tomten och åkte pulka och hare snöbollskrig. Det var så himla mysigt, alla barnen skrattade och var så glada. Att fira jul med småbarn är verkligen något jag hoppas alla får uppleva!
Julmiddagen bestod av skinka, något liknande Janssons frestelse utan ansjovis och tranbärssallad. Jag som inte äter skinka år äggröra från gårdagens middag istället, haha. Sedan öppnade vi de sista klapparna, min present till familjen bestående av en högtalare t.ex., och spelade Uno Attack som vi fått i julklapp.
Overall var det en speciell jul, men mysig!

Likes

Comments

Fy vilket underbart liv jag lever. Jag är så överväldigad av känslor så komplicerade att jag inte kan beskriva de. Det jag kan säga är att känslorna ger mig en varm, bubblande känsla i hela kroppen. Jag känner mig otroligt ödmjuk och välsignad, till den grad att jag knappt kan tänka på det utan att bli helt överväldigad.
Mitt liv består av tusentals små pusselbitar. Minnen, människor, planer, känslor, vyer, kunskap, kärlek. Just nu är jag bara så otroligt rörd av alla människor jag träffat sedan jag kom hit till USA. Eller okej, inte alla. Jag har haft dåliga upplevelser, men på ett sätt gör de verkligen att jag uppskattar allt annat mer än jag någonsin gjort förut. Jag kan inte räkna upp alla människor som berört mig, men jag kan lyfta fram några. Grandma Gravitt (mormorn i familj 2 i Kalifornien) fick mig nästan att gråta när hon skickade ett sms till mig eftersatt jag flyttat till Washington. Hon skrev om hennes blandade känslor angående min flytt, och jag kunde inget annat än relatera till vad hon sa. Glädjen över att få ny, en underbar familj samtidigt som det fanns sorg över att lämna min temporära familj i Cali. Hon pratade om våra givande, intressanta diskussioner och sa några riktigt fina ord om mig. Att hon ens tog sig tiden till att skriva ett sådant fint meddelande... I Kalifornien gav hon mig tidningar om klimatförändringen, tjuvskytte och flyktingkrisen och fick mig att känna mig som en i familjen på Thanksgiving. Det var väldigt speciellt för mig då jag inte trodde jag skulle få uppleva den högtiden i USA då jag stod utan värdfamilj.
Sherry. Kvinnan som fick ett samtal om att en utbytesstudent stod utan värdfamilj och några timmar efteråt körde och hämtade mig, kramade om mig hårt och tröstade mig när jag grät så att jag skakade, bjöd mig på middag och sedan öppnade sina dörrar och välkomnade mig som om jag vore hennes dotter i en hel månad. Hon gjorde allt för att jag skulle känna mig inkluderad. Hon köpte till och med en vegetarisk kalkon på Thanksgiving. Hon ringde personligen runt till alla hon kände för att hitta en värdfamilj till mig, bjöd in mig på familjekvällar och fanns alltid där som stöd.
Mina nya värdföräldrar fick reda på att det fanns en tjej som hette Alva på en onsdag, och redan på lördagen låg jag och sov i en säng i deras hus. De bryr sig så otroligt mycket om mig, jag känner mig så otroligt älskad. Alla små gester, som att försäkra sig om att jag får ta kul lektioner, att jag får vegetarisk mat, att mina fötter är varma och att jag får åka snowboard. Det kanske inte låter livsavgörande, men för mig betyder alla småsaker väldigt, väldigt mycket. Att de kallar mig sin dotter är det finaste i världen för mig.

Ibland är det som om en film spelas i mitt huvud, en film bestående av små klipp från mitt senaste halvår. Jag stiger av flygplanet, strosar i Central Park och ser förväntansfulla, trötta ansikten i 16-årsåldern. Dessa ansikten tillhör människor som snart ska åka och träffa sin värdfamilj för första gången. Jag ser mig själv i en spegel på flygplatsen i Kalifornien, tar ett djupt andetag och banar väg mot trappan som skulle leda mig till mitt nya liv. Jag ser solglasögon, palmer och nachos. Jag går förvirrad runt i en enorm skola med ett schema och en karta i handen, den enda ljusa tjejen som syns till. Jag ler medan jag, påhejad av mitt cross country-lag, får min första medalj. Jag äter lunch i solen på campus. Jag dansar i mitten av en stor publik, täckt från topp till tå i rosa skum. Jag stretchar i skolans dansstudio bredvid Marie. Jag skrattar så att jag kiknar med Julia vid min sida, sekunder efter att vi båda vaknat efter en natt med 2 timmars sömn. Jag hajkar i en allé av gigantiska sequoiaträd med Wide World i lurarna, överväldigad av hur vacker vår planet är. Jag ser på amerikansk fotboll, baseball, soccer, äter pizza. Jag tar promenader i mina Nike Slides och shorts i november, och min t-shirt klibbar mot min rygg i värmen. Jag kastar mig ut i vågorna och fullständigt ignorerar hur många skrapsår jag får på mina fötter, jag ska äntligen få surfa!
Nej, det är för mycket för att ens försöka att beskriva. Denna film kommer helt enkelt att få fortsätta vara något som bara finns i mitt huvud, i tryggt förvar. Det gör dock inget. Visst, det är underbart att få dela sina äventyr med hela världen, men för mig räcker det att då och då kunna plocka fram det fina och bara njuta en stund, helt för mig själv. Jag som har lärt mig så mycket av detta äventyr, någon nytt varje dag.

Alla vänner jag träffat... Stora som små, huvudroller som biroller. Jag uppskattar varenda konversation, vartenda leende jag mottar. Det betyder så otroligt mycket att kunna skaffa vänner från världens alla hörn, från Sydkorea till Nederländerna till Mexiko, Spanien och självklart USA. Alla inbjudningar jag får, alla skratt jag delar, de bär jag med mig i hjärtat varje sekund. Det är så överväldigande fint att hitta en människa som vill skjutsa runt en i sin bil och visa en allt, allt, allt i sin hemstad, eller som vill förklara softballregler eller baka kakor tillsammans.

Kärleken jag känner här i USA är överväldigande, men en enorm del av mitt hjärta är fylld av all kärlek från Sverige. Alla mejl, sms, samtal, glada tillrop och lyckönskningar... Jag har så mycket stöd, mer än jag någonsin ens kunnat föreställa mig. "Du är min hjälte", "du är så stark", "lycka till" och "vi saknar dig", allt värmer mitt lilla hjärta så otroligt mycket. Bokstavligt talat, det känns som om någon kramar om mitt hjärta och att solen lyser lite starkare. Att jag fortfarande är i era tankar är det finaste som finns. Allt ifrån min brors skräddarsydda spellista, som perfekt fångar alla känslor jag någonsin upplevt, till min farmor och farfars julklapp bestående av en bok med filosofer, god jul-önskningar på mitt instagraminlägg och mejl och meddelanden ifrån mormor och morfar - alltid lika genomtänkta och berörande, och min moster - likaså. Och givetvis mina föräldrar, som gör allt för att jag ska må bra. Jag har väckt dem mitt i natten under perioden jag bytte familj, och de har inte klagat en enda gång - tvärtom.

Jag har fått uppleva skönheten som är våra omgivningar. Havet, stranden, öknen, storstaden, bergen och skogen. Sand, snö och gräs, enorma träd och lika enorma byggnader. Det är så vackert, så värdefullt och dyrbart. Mitt hjärta fylls ofta av den frid och tillfredsställelse bara naturen kan skänka en.

It's an amazing journey. It's a beautiful life. It's special, overwhelming, difficult, beautiful, and so incredibly precious. I've realized that there is no end destination. It's all about the journey, about the road that might take you all the way around the world. Enjoy every moment. Laugh, cry, run fast and walk slow. Take pictures, spread happiness, smile and compliment people everyday. Feel the emotions rush through your body, feel your heart swell with love. Live, just live.

Likes

Comments

Nu börjar det bli jul i Ione! Vissa hus har så otroligt pyntade hus, nästan så att det bländar en, och stora snögubbar utanför sina dörrar. Idag strosade en Bambi förbi på den snötäckta marken utanför mitt fönster. Så himla vackert mot bakgrunden med skog och älven som rinner i skogsbrynet på tomten, som i och för sig är frusen nu. Jag var i Spokane i lördags (närmaste stora staden - 2 timmar från Ione) och julhandlade med Tyler och Chelsie medan barnen hade en barnvakt. Det var gaaalet mycket folk verkligen! Jag strosade iallafall runt lite i the mall och såg tomten som tog emot barn i sitt knä och enorma julgranar. Jag köpte en present till hela familjen Plaster som jag verkligen blev nöjd med, så nu ser jag jättemycket fram emot den 25:e!
När vi kom hem var det lite vila, och sedan åkte hela familjen till ett julparty med the border patrol. Min värdpappa jobbar där, alltså på gränsen mellan USA och Kanada, som en slags polis. Partyt hade massor god mat och huset var vackert pyntat med ett otroligt träd och underbar utsikt. Vi spelade några sällskapsspel, år och pratade, och jag hade superkul!

I fredags var jag på basketmatch igen. Det är verkligen en av de roligaste eventen här, hela skolan (vilket är runt 100 elever, hehe...) kommer och hejar och käkar middag. Ännu roligare då man i princip känner alla spelarna. De lottade ut massor julkorgar på matchen också, men snåla jag köpte hellre en Starbuckskaffe, hehe... Chansen att man vinner är ju så liten.

Idag var det kyrka vid 9, som vanligt. Jag vet inte riktigt om jag kommer gå i framtiden då kyrkan är 3 timmar och inkluderar söndagsskola med, men idag gick jag iallafall. Vi fick brownies och polkagrisar av läraren och kollade på en video om Jesus och lite allt möjligt. Jag kände mig lite "out of place" där då alla är så övertygade om sin tro medan jag inte alls är mormon, men efteråt var det knytkalas i kyrkan vilket var trevligt. Det var sopp-tema, så jag år en broccoli- och ostsoppa, nybakt bröd och lite dessert. En gammal tant från Texas satt bredvid mig, så jag hade intressanta samtal med henne. Vi satt kvar längst, och hon var så tacksam över att inte behöva sitta själv, då hon ibland får göra det. Jag kunde verkligen relatera till det som utbytesstudent, haha, så jag satt glatt kvar.
När vi kom hem åkte jag och Chelsie till en granne med massor kakor. Det var nämligen dags för the Christmas Cookie Exchange! Alla som kom hade med sig x antal kakor, och så fick alla en låda och plockade på sig och delade med sig av alla kakorna. Vi kom säkert hem med 15 olika sorters hembakta kakor, och även en julig kakburk från ett julklappsspel vi körde. När vi kom hem blev det en liten tupplur på några timmar för mig, hehe... Det är utmattande att vara en utbytesstudent.
När jag vaknade blev det pepparkaksdegsbak med familjen! Det doftade underbart och alla var så glada över att få dela jultraditionen och min mormors recept.

Jag älskar verkligen att bo i denna familj. Igår kramade min 5-åriga värdbror Colton om min arm i bilen och vägrade släppa. Han ville att jag skulle lova att jag aldrig åker hem. Min värdpappa kramade spontant om mig idag och sa att han älskar mig som en dotter. De refererar även alltid till mig som deras dotter och om sig själva som mina föräldrar. Det är så speciellt och fint att verkligen känna sig som en del av familjen, lika älskad och viktig som deras egna barn. Oj vad lyckat värdfamiljsbytet blev!

Likes

Comments

Idag har varit en rätt vanlig Washington-dag. -22° på morgonen vilket var galet, men elementen i skolan bokstavligt talat bränner upp en när man lutar sig mot dem vilket hjälper lite. Dagen började med lite uppsatsskrivning, anteckningar för AP Government och sedan lyssnade jag på militärer som kom för att rekrytera seniors. Fick även reda på (efter några diskussioner) att jag fick byta min mattelektion, Algebra 2, till att vara en teacher's assistant för en slags kombinerad slöjd/hemkunskap/life skills/college-lektion för seniors! Är så himla lättad och lycklig då matten verkligen var hemsk, jag kom in mitt i en termin utan förkunskaper och läraren och jag klickade verkligen inte.  Jag satt och rättade småbarns prov istället, score! Nejmen ärligt, är verkligen så himla lättad. Här i USA vill jag inte behöva sitta uppe till midnatt för att göra klart en matteläxa jag inte förstår mig på. Matte kan jag läsa i Sverige, men att uppleva amerikansk kultur kan jag däremot bara göra här.
Efter lunchen kom min kompis fram till mig och berättade att engelska/musikläraren letade efter mig. Det visade sig att han, efter att jag igår berättade om min tidigare blockflöjtskarriär, letat fram en blockflöjt. Inte bara det, han gav den till mig med! En sådan fin gest av honom. Jag kommer att byta till musik nästa termin då han ska operera hjärtat snart.
På skolbussen hem spelade chauffören musik, så det var uppskattat. Jammade med min kompis och pratade om filmer och Dakota Access Pipeline. Väl hemma var det lite ledig tid innan jag tog skolbussen till basketen. Killarna tränar efter skolan varannan vecka, och då får vi de sena träningarna. Jag var den enda på bussen, så jag och chaffisen hade ett trevligt samtal om Sverige och USA. Det är så härligt hur öppna och glada amerikaner är, det är verkligen inte en stereotyp.
Basketträningen var rätt brutal och gick inte toppen, men det var ändå kul att spela. Jag fick skjuts hem av en kompis och väl hemma käkade jag soppa och så visade mina värdföräldrar mig deras pistoler och gevär. Här har alla pistoler, det är helt enkelt så det är, men jag var noga med att berätta om att jag inte direkt stöttar det (men accepterar att de har vapen).

Förresten!! Igår hängde jag på musiklektionen (läraren bjöd på kakor och polkagrisar!!), och min kompis satte sig vid pianot och började spela en helt otroligt vacker sång. Hennes röst var så unik och vacker, riktigt djup, och det var som om hennes fingrar dansade på tangenterna. Efteråt var jag helt mållös, jag undrade varför jag aldrig hört den fantastiska låten innan. Då berättade läraren att hon skrivit låten själv (!!) och att hon har massor andra låtar, precis lika bra. Fy vad duktig hon var, hennes talang är helt makalös! Och faktumet att hon inte går runt och pratar om det gör det hela ännu mer speciellt på ett rätt.
Det slutade med att hon spelade en annan av hennes låtar, och jag grät på grund av att det var så vackert. Helt seriöst, tårar. Galet.

Likes

Comments

Så nu har mer en än vecka gått sedan jag anlände i Washington state, och helt ärligt känns det som om ett år har passerat, men ändå bara en dag. Alla minnen i både Cali och Sverige känns redan så otroligt långt borta och jag lever verkligen fullt ut i nuet, och inte i det gångna. Det är väldigt skönt, men samtidigt känns det konstigt då det faktiskt bara var runt 9 dagar sedan jag lämnade CA och flög hit. Ibland plockar jag fram minnena, men de känns så långt borta, nästan som en dröm jag haft. Det är så lustigt att inse hur snabbt jag kan anpassa mig till nya situationer, bara landa i det som är och hoppa på tåget.

Jag börjar verkligen vänja mig vid livet här. Snön, att se hjortar varje dag, den gula skolbussen... Det har varit otroligt lätt då det kändes så naturligt att komma hit. Redan första heldagen gick jag till kyrkan med familjen och lekte med barnen. Dag 2 i skolan började jag träna med basketlaget. I fredags kollade jag på basketmatcherna med mina nya vänner och åkte till en sjö och hängde in på småtimmarna. I helgen var jag med en annan familj i närmaste stora staden, Spokane, och shoppade julklappar till hela värdfamiljen. Jag har till och med längtat lite efter skolan! Idag lärde jag mina små värdsyskon lite volleyboll och så spelade vi och drack varm choklad tillsammans innan jag åkte till träningen. Väl där blev jag erbjuden att åka till närmaste snowboardstället med en annan kompis någon helg och shredda, och så fick jag skjuts hem med världens gulligaste tjej. Så himla mycket trevligt folk här verkligen, och känner verkligen att jag för det mesta bara smälter in. Jag känner ju såklart inte alla lika väl som de känner varandra eftersom de flesta känt varandra sedan i princip dagis, så lite jobbigt är det såklart ibland, men oftast är det underbart! På en såpass liten skola är det lätt att bli uppmärksammad, och massor småbarn från skolbussen är redan "kära" i mig, så gulligt!
Vissa lärare är skräp, så jag ska försöka fixa till mitt schema lite så att det blir roligare, men för det mesta är det bra! Nu längtar jag bara tills den 27:e då jag ska spela min första basketmatch (regel i staten att man måste träna 10 gånger innan man får spela match)!

Men ja, livet funkar helt enkelt! Väldigt spännande att uppleva detta ställe med. Det enda jag har svårt med är hur konservativa de flesta är. Jag vill ju inte skapa dispyt mellan mig och hela byn, så jag säger mest att jag aldrig skulle röstat på Trump, jag berättar om invandring och välfärdssystem i Sverige och försöker att försvara mina värderingar, men när folk är starkt troende kristna kan det vara lite komplicerat. Aja, det är spännande att höra om andra perspektiv, men som en vegetarisk, demokratisk, inte-supertroede svensk tjej är det lite klurigt.

Likes

Comments

Dag 5 i Washington state, och jag börjar sakta anpassa mig. Vädret här är så olikt southern California-väder som det går, och skolan är också så otroligt annorlunda. Familjen är annorlunda, huset är annorlunda och alla rutiner är annorlunda här. Det är alltså precis som det ska vara om man flyttar till en ny familj i en ny stat.

Min värdfamilj är verkligen en familj. Med deras fyra småbarn måste allt rulla på enligt rutiner. Mattider, böner, läsa Bibeln, allt går enligt en rutin. Det är alltid stoj och stimm, lek och skrik, men det är inte så himla jobbigt än. Kommer säkert vara dagar då jag irriterar mig på det galet mycket, det får vi se helt enkelt.
Familjen är även mormoner, och då min förra värdfamilj inte var religösa är det en stor skillnad. Mormonkyrkan erkänner både Bibeln och The Book of Mormon, och de avstår helt från alkohol, tobak, droger och kaffein. De är även väldigt aktiva i sin kyrka. På söndagar spenderar vi tre timmar i kyrkan i tre olika grupper. Först alla samlade, sedan separeras man beroende på ålder, och sedan ålder samt kön. Det är inte heller en så värst livlig kyrka, utan det sjungs mest psalmer. Kommer nog ta ett tag att vänja sig vid mormonlivet, och om det verkligen inte funkar för mig så behöver jag inte gå till kyrkan.
Huset är superfint och stort och jag har vääärldens vackraste säng här, bild kommer. Det består av en våning samt en "undervåning" då tomten sluttar, så det finns alltså trappor som går nedåt istället för uppåt. På nedervåningen finns TV:n samt barnens rum, vilket betyder att när de går och lägger sig vid 7 kan vi inte se på TV, vilket i sin tur betyder att jag aldrig kollar på TV här. Superannorlunda då mina två andra familjer i princip hade TV:n på 24/7. Så när barnen går och lägger sig blir det dator- och mobiltid istället. Tomten är väldigt stor och de har 13 hönor och en tupp som jag inte har sett hitintills. Det rinner en liten bäck här och skogen är precis intill. De har inga grannar, och vägen som leder till huset är en väg som inte är asfalterad. I byn finns en liten samling av hus som faktiskt har grannar, och där finns även en förenklad vårdcentral, ett pizzaställe, en mataffär och något slags café eller så. That's pretty much it.

Vädret här uppe ligger just nu under nollan, så det är riktigt kallt för mig som spenderade nästan 4 månader i stekande solsken i Kalifornien. Idag snöade det vid min high school, men där vi bor kom ingen snö. Dock är floden intill staden delvis frusen, och det är snö på bergen som ligger runt omkring den lilla byn jag bor i. Det är verkligen vackert med de grantäckta, vita bergstopparna, men det är i princip aldrig sol, och med lite sol tror jag att stället kunde nå sin fulla potential.
Min pappa har iallafall skickat hit min vinterjacka - väldigt välbehövt pga vädret. Hoppas den kommer hjälpa lite.

Skolan har runt 90 high school-elever om jag hört rätt. Jag känner igen de flesta redan efter tre dagar, och råkade ha 5/6 lektioner med den andra utbytesstudeten då det endast finns t.ex. en American government-lektion, en junior/senior English, en P.E. osv. Jag blev en senior här då de inte vill att jag ska behöva göra standardized tests, vilket är som nationella prov, så det var schysst! I skolan finns endast en korridor, så det är omöjligt att gå vilse. Skåpen har inte ens lås då de har dolda videokameror överallt, och alla känner alla. Matsalen består av 11 runda bord och det serveras en maträtt per dag på en plastbricka. Exempelvis så serverades det ris och köttbullar idag, och så fick de även lite sallad och inlagt päron eller ananas. På min förra skola fanns det massor av färdigförpackade måltider att välja mellan - alltid onyttiga. Burritos, pizza, nuggets, hamburgare och någon slags kinamat. Det serverades i en papplåda (vet inte riktigt hur jag ska beskriva det) tillsammans med en påse chips. Jämförelsevis så är ju maten i Washington mycket bättre! Här har vi även en 15-minutersrast efter 1st period då de serverar frukost. I Cali kunde man äta frukost om man kom tidigt, och den var gratis, men här betalar man även för frukosten. Idag serverades en breakfast burrito (äggröra i en tortilla), äpple och smoothie. Igår var det amerikanska pannkakor.
Här finns väldigt få lektioner att välja mellan, så jag kan inte ta så många "roliga" lektioner. I Cali hade jag yearbook, weight training och theater som var kul, och här är mina "valbara" lektioner gymnastik, computer science och en lektion där jag lär mig om att använda PowerPoint, Excel och Word på datorn.
Här tar jag även skolbussen till och från skolan, en sån där gul skolbuss som alla sett i filmer. Värdmamman skjutsar mig och barnen till busshållplatsen och alla barn från 5-18 tar samma buss till skolan. Efter basketen går även en activity-bus för alla som sportar. Alla antingen åker bil eller skolbuss då skolan ligger mitt ute i ingenstans, hehe. 

Kan iallafall spela basket här! Började igår, behövde göra ännu en physical (doktorsundersökning som godkänner att du sportar), och denna gång behövde jag kissa i en kopp. Obehagligt. Basketen är jättekul, de spelar musik på träningarna och bästa låten är såklart Get'cha head in the game från High School Musical.

Nej, nu börjar jag bli supertrött. Dags att sova helt enkelt.

Likes

Comments