ni vet.. jag har alltid vart en festprisse. eller alltid & alltid, sedan jag började dricka, gå på fest när jag var 15. jag hade en kompis jag alltid gick med, som jag konstigt nog inte pratar med idag men det är en annan historia. jag var en sådan som festade varje helg, kunde absolut INTE gå på fest utan att dricka, hamnade på skalan någonstans mellan lullig & däckad varje gång. jag träffade folk & jag kunde prata med folk när jag drack, det var lätt. jag störde mig även på dem som inte drack, de var buzzkills. att det kan ändras så fort dock.

så sent som idag kan jag säga att jag hatar fulla människor, packadde, påverkade till&med. jag tål dem inte. jag antar att en del av mig fortfarande vill bli packad för att inte vara den nyktra, den tråkiga som inte dricker. men samtidigt vill jag dricka för att bara slippa se hur de som är packade ÄR. se verkligheten. jag tål inte påverkade. jag har aldrig varit ett fan av de som är högljudda, de som behöver uppmärksamhet, de som slänger ur sig saker som ej bör sägas.. det är ju alla påverkade människora, gott & jämt.

så sent som idag kan jag säga att jag inte vill dricka för mycket, jag vågar inte bli full. jag vågar knappt bli påverkad, inte om jag ska gå ut. mycket skillnad med att dricka & vara hemma, med folk jag känner & tycker om. men att gå ut, det vet jag inte om jag någonsin igen skulle vilja. jag är rädd för alkohol, för vad den gör mot folk, vad den gör mot män, vad den gör mot mig. jag vet att med alkohol har jag inte samma kontroll, samma ork till att tänka, & reagera.

jag vet att med alkohol i blodet är det lättare att tänka fritt, jag är rädd för att vara ensam med tankarna för jag vill inte minnas & det är svårare att stoppa. men jag är rädd för mig själv, för människor jag inte känner, för världen & vad den gör mot oss. jag är rädd för att bli utnyttjad, igen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

jag har gått på antidepressiva i snart ett halvår nu. jag valde att prova det för jag kände att jag inte skulle klara mig utan medicin & alltid spännande att se om medicin fungerar eller om man får en släng utav placebo effekten. jag måste säga att jag kände av en stor skillnad, jag orkade mycket mer, jag var inte nere hela tiden, jag fick en liten lust till att leva överhuvudtaget. men efter att ha gått på det några månader blev det att jag började tänka om jag ens var deprimerad alls. om jag bara inbillat mig. självklart var det för att jag inte längre kände mig alls lika nere som jag tidigare hade gjort, men jag glömde också bort hur det hade känts. jag tyckte att jag var vek tidigare, jag tänkte "hur kan jag ha varit så svag att jag behövde ha medicin". så jag slutade med tabletterna, då utan att säga det till min psykolog som jag fortfarande träffade varje vecka. självklart hamnade jag där igen, jag blev tröttare, mer nere, orkade & ville inte göra något. jag började till&med tänka på att skada mig igen, vilket jag knappt gjort sedan jag började med medicinen.

jag började ta mina tabletter igen för jag började känna att det jag lider av faktiskt fanns där & sa även till min psykolog att jag vart dålig med att ta dem & att jag kände av det. men hur jag faktiskt mår mestadels av tiden nu när jag har mina antidepressiva, mina ångestdämpande & sömntabletter på alla allergimediciner & det jag tar för migrän, är att jag inte känner något alls. jag är helt neutral, jag kunde inte bry mig mindre om jag skulle falla död i denna sekund men heller inte om jag fortsätter att leva. jag tror att det finns chans att jag kommer tillbaka på det spåret jag var på när jag funderade över om min psykiska ohälsa är riktig eller inte & slutar ta min medicin igen. men bara för att jag faktiskt ska få känna något på riktigt.

ibland har jag dippar & toppar, vilket är sällan. dippar mer än dalar tbh & då är jag mer suicid än någonsin. okej nu ljuger jag, men det känns riktigt skit. känns så illa för jag glömmer att jag mått värre innan jag började med medicinen. men 90% av tiden känner jag inget alls & då tänker jag om det ändå är värt det?

jag är bara otroligt trött på att vara deprimerad & ännu mer trött på att inte känna något.

Likes

Comments

ni som har ångest ni vet att man kan få det över de minsta löjliga grejerna som dyker upp. att ens vän tar för lång tid att svara på ett sms kan få en att tänka att den hatar dig, att den snackar skit om dig i samma sekund med någon annan. att ett ord som kan kopplas till något som kanske påminner dig om den där sämre dagen kan bränna hål i magen på en. ett helvete bara, men samtidigt så löjligt. så löjligt att man blir påverkad av så små saker. eller?

jag skulle anse att jag inte bryr mig särskilt mycket om vad andra tror om mig, eller att jag iallafall har varit en sådan person som kunde få skit kastad på mig men se åt andra hållet. vi kan ta det tillbaka till när jag gick på gymnasiet & ask.fm var en sådan sak som trendade. alla hade det, varför det vet man inte men alla hade det. jag hade betet mig rätt kasst just denna perioden & det var många som tyckte skit om mig - detta var jag väl medveten om. men jag drogs till drama, jag tog inte åt mig det minsta. jag menar verkligen inte det m i n s t a, jag snarare tiggde det.

okey, vad var det jag hade gjort? jag var tillsammans med en kille, som hade varat i någon månad, jag var 16. & jag kysste en annan kille på en fest, en fest där jag i princip lika gärna kunde ligga på marken däckad pga den mängd alkohol jag hade förtärt. jag ringde min kille efter det & gjorde slut, haha jösses. en del av mig tror att jag gjorde det för att ta slut på det för det enda det förhållandet var var bråk & avundsjuka. så ja, detta var det värsta som en 16 årig tjej kunde göra mot sin pojkvän då. så illa att jag fick mordhot & annat hat varje dag på internet. jag stängde inte ner min ask. jag svarade tyket tillbaka & väntade på fler. jag levde på det. folk blev tillslut förundrade över hur lite fucks jag gav över alla hatkommentarer jag fick & jag vet inte idag hur jag pallade med att veta hur hela skolan visste om allt.

idag tror jag fortfarande att jag inte bryr mig ett skit om vad folk tycker om mig. men det är en lögn, jag ljuger för mig själv. jag får ångest av de alternativen jag nämnde där uppe. jag tänker att ingen bryr sig ett skit om jag, just när de frågar hur jag mår, funderar på bästa möjliga vis att ta mitt liv på. när jag frågar min allra bästa vän om hon vill hitta på något så tror jag att hon inte vågar säga nej, eller att hon tycker synd om mig & därför svarar självklart. jag vill spy när jag inte får invite till en fest när anledningen var att jag inte var hemma & att de visste om det. det är ju obviously eftersom att de hatar mig & ska snacka om hur mycket det vill se mig död.

det är ett helvete att lida av något som inte syns på utsidan. det är ett helvete att folk tror att man inte kan må dåligt för att man inte visar det eller pratar med folk om det. att man inte vill säga vad som är jobbigt för att du tror att de inte bryr sig eller att du tänker att de kommer se ner på dig/tro att du är ute efter uppmärksamhet.. när du egentligen bara sträcker dig efter luft.. när du egentligen bara behöver veta att någon faktiskt bryr sig även om det bara är lite. även om personen som lider av psykisk ohälsa säger att hen inte vill prata så är det så viktigt att du frågar hur de mår, att du visar att du bryr dig. en dag kanske du får veta sanningen

ha tålamod med folk som lider av psykisk ohälsa, snälla


Likes

Comments

idag är min första semesterdag. det har vart en ok dag, jag säger ok för det är det enda som passar på vanliga dagar då jag inte toppar eller dalar, då jag är neutral. jag är mest neutral nu för tiden, jag tänker att det beror på medicinen, lite iallafall. kanske också för jag är trött på att känna saker, men jag vet inte varför egentligen, jag bara känner inget - inte ofta iallafall.

en sak som är värd att nämna är att jag har en pojkvän, inte sedan länge tillbaka men han finns. den första på flera år, eller kanske även kan räknas som den första pojkvän jag haft, eftersom att man var så ung då. jag vet inte vad jag ska säga om han, hur mycket jag tycker om han etc. jag kan egentligen inte svara på det pga att jag inte känner mycket överhuvudtaget & det gäller även honom. jag har alltid vart dålig på att visa känslor, ofta blivit kallad kall/känslokall etc. men egentligen mer nu som jag faktiskt rakt igenom är det, ungefär. jag kan tro att han tycker det är jobbigt, lite iallafall. eller han säger det ju också till mig "kan du inte säga att du gillar mig iallafall" något i den stilen iallafall. jag tycker också att det är jobbigt tbh. att jag inte vet om jag är head over heels förälskad eller om jag bara behöver någon, att inte känna mycket mer än att jag tycker det är ok att umgås med honom, & jag gör det en hel del, jag som inte ens gillar människor - som tröttnar på att vara med en människa för mycket, så jag antar att det är något.

jag kan förstå att detta är svårt att förstå för någon som inte känner så här eller har gjort det. folk kan tänka "varför är du ens med honom om du inte vet?" finns inget vettigt svar för jag vet ju inte. jag vet inte om jag kommer vara med han för alltid eller om jag kommer göra slut imorgon, & ärligt kan det variera så från minuter bara. okej att vara tillsammans för alltid var att överdriva när vi vart tillsammans så kort tid men ni förstår min tanke. för detta kan jämföras med att mina tankar på liv & död kan variera lika snabbt. svårt att beskriva.

Likes

Comments

här är det första inlägget då, början. början på denna bloggen iallafall, inte på mina upplevelser.

vem är jag undrar ni? jag är ingen speciell, en i mängden/eller som man kan se det från ett annat perspektiv en helt unik individ bland miljontals andra unika individer. ni vet inte vem jag är men många kan känna igen sig i mig & mina upplevelser.

vart jag ska börja vet jag inte ens, det finns så mycket men så lite värt att prata om- om man letar efter en feel good story dvs. min tanke är att dela med mig av min story, lite i taget, utan att säga för mycket om vem jag egentligen är, men det vet jag inte ens för den delen. vad jag vet är mina diagnoser, vad som ledde mig hit (eller ja kinda iallafall) & att jag inte har en aning om vart jag kommer hamna. så vi kan väl börja med det- mina diagnoser. depression, grov ångest, panik ångest, suicida tankar, ätstörningar.. inget märkvärdigt direkt. det man ser överallt egentligen.

men varför jag hamnat här på denna bloggen handlar om att jag vill dela med mig men att jag är rädd för att göra det igenkänd. jag är rädd att ingen ska bry sig om de för mig hemska minnena efter att jag har blottat mig, därför är detta lättare. vi får se hur kontinuerligt det kommer bli här, det kan jag inte säga att det säkert kommer bli. jag kommer dela av mig om det som känns mest för den dagen & tillslut kanske jag har blottat hela mitt liv.

så detta var en start, påväg mot det hållet iallafall.

jämför aldrig dina problem med andras

Likes

Comments