Jag har lyckliga dagar, jag har olyckliga dagar. Jag har dagar då allt är helt okej och jag har dagar som är lite tunga.
Idag är en olycklig dag. Idag går jag in på toaletten på jobbet för att kunna lugna mig lite och hålla tårarna borta. Idag kastar jag i mig lunchen för att kunna ligga och försöka slappna av i dom där extra intjänade minuterna. Idag går allting i slow motion och jobbet suckar lite åt mig men jag orkar inte ens bry mig för idag är jag olycklig.

Det känns ungefär som om morfar har gått bort eller hunden man haft sedan man var liten, en sorg och en känsla av att något fattas en. Som om halva du är trasig och du har ingen aning hur du ska kunna bli hel igen. Som om hela världen bara är mörk och kall, även fast solen skiner.

Jag hatar att jag måste ha dessa dagar. Jag hatar att jag inte kan förklara med ord för andra hur det känns på insidan. Jag hatar att ångestklumpen i magen gör att jag inte kan lyssna klart eller koncentrera mig på något annat. Jag hatar att vara mig. Jag hatar min hjärna och mitt psyke. Jag hatar mitt liv och mitt jobb. Jag hatar jag hatar jag hatar.
Idag.

Imorgon kanske jag har en lycklig dag. Eller åtminstone en helt okej dag.
Kanske.

Det är ju det. Jag vet aldrig. Jag kan aldrig veta hur morgondagen blir även fast jag oftast har bra dagar nu för tiden så vet jag ändå aldrig. Det får visa sig.


Tänk vad mycket jag skulle ge för att få vara frisk. Få vara fri. Inte vara en fånge i mitt egna huvud och konstant vara rädd för att falla tillbaka. Att kunna ta beslut eller göra saker utan att behöva bromsa mig själv och tänka efter ifall jag verkligen borde. Att kunna ta beslut överhuvudtaget! Att veta hur jag egentligen känner/vill!

För jag har ingen aning. Idag kanske det känns helt rätt men imorgon helt tvärtom.

Jag vill bara slippa vara mig, bara för en stund.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Här ligger jag. I panik i en gammal tshirt i sängen. I sängen som är full av grejer som borde vara nån annanstans och med så många kuddar att jag får nackspärr. Pulsen har börjat lugna sig tack vare min cocktail antar jag men jag har ändå panik i hela kroppen. Den känslan kan inte medicinen ta bort.
Jag har flytt verkligheten i ett dygn och varje gång jag varit borta och bland andra människor i en längre stund så blir det alltid som en bomb av ångest och panik när jag kommer hem. Jag vill hem, det har jag tänkt på egentligen halva dagen. Men när jag väl kommer hem, då får jag total panik. Planerar i den direkta ångestduschen när jag kom hem hur jag ska göra för att överleva tills imorgon. Okej, du duschar nu så känner du dig lite fräschare och sen går du direkt och tar alla mediciner. Drick lite vatten och ta datorn, godispåsen, laddaren och lypsylen och gå och lägg dig i sängen. Okej lika bra att ta med hela väskan ifall du behöver något så du inte behöver kliva upp igen.
Har du nånsin haft sån ångest att du aldrig skulle kunna gå utanför dörren tex eller träffa människor för du kan inte kontrollera din mun, utan ut kommer fraser som men fyfan eller jag orkar inte eller vad fan ska jag göra?!, helt utan att du kan kontrollera det? Du liksom hör dig själv säga orden bara. Det är inte något du väljer att göra.
Jag försöker lugna mig när jag känner att pulsen bara känns starkare och starkare och jag märker att jag andas sådär konstigt igen. Ansträngt och väldigt tungt. Tungt fast fort. Alla känslor samtidigt, GAH jag blir galen. Okej. Försöker lugna mig genom att försöka kontrollera andningen. Det enda du kan styra är andningen. Det är det enda du kan kontrollera.
Nej, jag måste ut härifrån. Jag nästan hoppar ur duschen men blir ståendes där på golvet i iallafall en minut. Det är så mycket som snurrar i min skalle och det känns som om hela min kropp skriker. Men jag är som förstenad.
Jag står alltså där. Och tänker på att jag bara står där. Jag kan inte göra något annat. Jag bara står där. Jag bara finns i det ögonblicket. Inget mer. Jag bara existerar. Men jag är ingen person just nu. Jag kan inte prata eller röra mig och ingenting är någonting. Allt bara är nu. Och jag kan inte tänka mig ett värre ställe att vara på. Än just här och nu.

Jag vet inte om någonting av det jag skrivit här uppe ens är logiskt. För mig är det inte det. Jag kan inte förklara mina känslor eller hur jag mår. Jag vet inte hur jag mår, jag vet inte ens vem jag är. Jag är ingen längre känns det som jag bara existerar och går omkring i denna värld men jag finns inte längre.

Det är exakt som om jag är död. Fast bara på insidan. Så ingen märker det.

Jag kommer på mig själv tänka på självmord hela tiden. Jag tänker på att det inte finns någon annan väg ifrån att må såhär. Här tog jag en paus i mitt ångestfyllda knappande och googlade "hem för psykisk ohälsa" och läste lite där.
Jag har tänkt på det senaste dagarna, kanske, sedan jag skrev mitt självmordsbrev till mamma förra veckan.... att jag vill om att åka iväg nånstans. Bo nånstans och få hjälp och stöd hela tiden. Jag vill inte ha det av mamma eller min familj, det går inte. Jag behöver åka iväg. Jag kan inte vara kvar här. Jag kanske borde få åka iväg en stund och få lära mig stå på mina egna fötter igen.

Fuck it, lära mig veta vad mina ben ens är. Jag är helt lost. Jag är helt tom. Jag känner mig, helt ärligt, död på insidan. Bara för lat för att ta tag i det fysiskt.

​...................................

​Den där osammanhängande och skumma texten ovan skrev jag 20 april. Det känns så länge sedan men samtidigt så kommer jag ihåg varenda minut av den där hemska dagen. 

Nu har snart sommaren flugit förbi och jag är en helt annan människa än jag var innan den började.

Jag känner mig mer som mig själv idag än jag gjort på år och jag är stolt över mig själv varje dag. Jag är stolt över alla små saker som ingen annan förstår är en grej. Allt från att jag ringt ett samtal till att jag ätit lunch. Varje liten grej är en stor grej för mig och jag är noga med att påminna mig själv varje dag om hur långt jag kommit.

Jag känner mig inte längre rädd för framtiden och jag har inte längre daglig jag-vet-inte-varför-ångest. Jag har fortfarande daglig ångest, men jag har börjat lära mig hantera den. Jag kan numer oftast sätta fingret på vad som ger mig ångesten, istället för att gå omkring och inte ha en aning om varför denna hemska känsla tar över.
Jag har kommit så fruktansvärt långt bara sedan i maj. Jag har gått från att verkligen inte vilja leva till att vara lite mer som "alla andra". Ja, livet suger oftast men jag vill inte dö för det. Jag vet ju att tunga perioder går över, bättre tider kommer och jag vet nu att ingenting varar för alltid. Varken lycka eller sorg. Och bara där har jag vuxit en meter för jag trodde verkligen att jag skulle må sådär dåligt för alltid. Och även om jag behövt inse att the good things also comes to an end så gör det inget. För när dörren till något bra stängs så kan det faktiskt öppnas en ännu bättre dörr bara bakom hörnet.




Likes

Comments

5 juni. Det var ett tag sedan jag var in här. När jag läser mitt senaste inlägg så inser jag hur långt jag har kommit sedan dess.
Jag flyttade ut ur min dåvarande lägenhet inte långt efter det inlägget och det var det bästa som kunde hända. Jag har bott hos min bästis sedan dess men nu får jag snart min nya lägenhet.
Min första, alldeles egna, lägenhet.
En liten ljus etta i stan som kommer bli helt perfekt. Där får jag börja om. Där kanske jag äntligen kan hitta min fristad. Mitt hem.

Annars så glider livet på rätt bra. Jag är gladare nu. Livet är enklare nu. Jag äter mediciner men framförallt så sitter jag inte längre inspärrad i en mörk deprimerande lägenhet. Jag är inte längre ensam så ofta och min inställning till livet är bättre. Livet är ljusare helt enkelt!
Jag tror det beror på många saker. Nr 1 är absolut att jag flyttat ur lägenheten där min depression var tapetserad på väggarna. Nr 2 är att jag inte är ensam särskilt ofta. Nr 3 är att jag äntligen börjat min kbt behandling med min psykolog som är väldigt, väldigt bra. Nr 4 är att sommaren (isch) är här och jag tror lite d-vitamin har gjort mig gott. Nr 5 är att jag umgås med människor som gör mig glad och hittar på saker som gör mig glad.
Sen allt de tillsammans har resulterat till en tjej som faktiskt fungerar. Jag har fortfarande mina dåliga dagar, och jag har fortfarande daglig ångest och är väldigt hård mot mig själv. Men det går framåt. Jag ser nu ett ljus i tunneln och det är något jag absolut inte trodde för bara någon månad sedan.

Det blir bättre. Jag har det skrivet på min kropp sedan jag var ung och naiv men nu börjar jag faktiskt för första gången tro på det. Saker kan bli bättre.

Likes

Comments

Jag sitter här i mörkret med mina hörlurar i som vanligt och försöker koncentrera mig på annat än alla röster i huvudet.
Lyssnar på my man och alla hans fantastiska låtar, dom går rakt in i hjärtat. Så. jävla. bra.
Jag vet inte varför jag sitter här och skriver just nu, men jag har alltid funnit tröst i av att få skriva av mig. Även när jag inte ens vet vad jag ska skriva. Även om det oftast slutar med en lång text om egentligen ingenting.

Jag önskar att jag såg nån slags lösning på saker. Jag önskar att jag inte behövde greppa efter varje halmstrå jag kan, bara för att ta mig tills imorgon. Jag önskar att min liv gick ut på mer än att längta efter att få ta nått piller så jag kan sova igen. Jag önskar att jag såg det fina i livet istället för att bara se allting i ett enda stort mörker.
Men jag vet inte ens vad jag vill ska hända. Jag vet inte vad det är jag väntar på. Ingenting antar jag, eller allting. Jag vill ha en dramatisk förändring. Jag vill flytta långt härifrån och börja om. Jag vill ändra varenda grej med hur jag lever. Jag vill vara en helt annan person, med ett helt annat liv. Jag vill ta med mina nära men resten vill jag bara glömma. Allt jag nånsin gjort och allt som nånsin hänt. Bara börja om. Bara vara nån annan.

Äh. Jag vet inte.

Egentligen, så vill jag väl bara inte må såhär. Jag vill bara slippa mina demoner och mina tankar. Jag vill ha en ny hjärna. En sådan som fungerar som den ska.

Is that to much to ask for?


Likes

Comments

Jag går. Jag bara går och går. Genom skogar och över ängar. Igenom små bäckar och forsar och över vägen fort för att komma in i skogen igen. Helst hålla mig borta från hus eller vägar eller något som visar på att det finns andra människor i närheten.
Telefonen är på flygplansläge tills vidare. Jag känner mig så ensam men jag vill inte vara en del av samhället. Jag vill inte prata med någon, jag vill inte ens se en annan människa. Jag vill bara få vara ifred en stund, får jag det?

Jag vet att jag är egoistisk när jag stänger av telefonen.
Jag vet att folk blir oroliga, och att alla bara bryr sig.
Jag vet att jag ska vara glad att jag har massor av människor runt mig som bryr sig.

Men ibland, okej alltid, så känns det som om dom vill prata med mig för att dom måste. Inte för att jag ska veta att dom bryr sig, utan för att dom ska kunna liksom checka av att jag är ok idag. Jag vet inte om det här ens låter logiskt, för det är sällan någonting är logiskt i min hjärna. När jag har läst meningarna ovan så ser jag att jag låter som en otacksam bitch som ens tänker sådär om mina nära som verkligen bara bryr sig om mig. Men det är väl där det ligger, att jag inte riktigt kan tro på att dom bryr sig såhär mycket. Jag ser mig själv bara som ett bekymmer så då tror jag att det är så andra ser mig också. Som att det är bara är jobbigt för dom att vara tvungna att kolla hur jag mår hela tiden.

Men mina promenader hjälper mig få lite mer fotfäste. Jag får lite mer lugn i kroppen när jag är där ute bland alla höga träd och nya saker att se överallt även fast jag knappt tittar. Ibland ser jag ett rådjur hoppa iväg, en gång stod det kvar och kollade på mig en stund innan det gick vidare. Där stod jag på en äng och hade ögonkontakt med ett rådjur och det var som att jag var ensam i hela världen. Fast på ett bra sätt. Som om allt och alla bara inte fanns. Inget fanns. Bara jag just där och då i den stunden med min musik medan jag mötte blick med ett djur ute i naturen.
Och på mina promenader kan jag koppla bort allting för en stund, för jag går omkring och sjunger (i mitt huvud till min musik) och upptäcker nya ställen. Tar nya stigar hela tiden och går omkring lite hit och dit oftast. Förutom sist, då gick jag bara framåt och framåt tills jag gått i en och halv timme och trampade igenom stöveln så jag fyllde den med isvatten och fick vända.
Det var inte lika härligt på hemvägen då.

Men nu har jag ingen telefon eller spotify att lyssna på så promenaderna lär vänta tills jag har det. Jag måste ha min musik. 





Likes

Comments

I ett desperat försök att bedöva känslorna så berusade jag mig så mycket att jag inte kunde gå riktigt och hjärnan gick in i blackout mode. Vaknar med en trasig telefon och en ångest som är fyrdubblad.

Grattis. Du har nu gjort så du behöver lägga på mer på din redan väldigt höga skuldhög, gjort ditt självmordsbenägna psyke ännu mer ostabilt och juste, sovit på din lånade dator så den är trasig. Bra jobbat! Glad påsk på dig!

Helt ärligt. Jag vet att jag bara får skylla mig själv men jag ville bara få sluta känna för en stund. Jag ville bara få vara som alla andra för en stund och inte känna ångest och inte granska allt jag gör eller säger. Inte konstant fundera på hur läpparna ser ut eller påminna mig själv om att sträcka på ryggen för då ser du bättre ut. Inte behöva fundera innan på hur jag ska lägga fram det jag vill säga, inte konstant ångra varje ord jag säger för att jag tycker att det lät fel. Eller bara var onödigt att ens säga.
Jag ville bara vara som alla andra för ett par timmar.

Men jag är inte som alla andra.

Alla andra människor äter inte mediciner som inte ska kombineras med alkohol tillexempel.
Andra människor äter mer än två hårdbrödmackor innan dom dricker sprit.
Andra människor är kanske inte lika svag som jag är just nu. Både kroppsligt och psykiskt.
Alla andra människor är inte så destruktiva mot sin kropp som jag är.
För jag tycker nästan om att vara dum mot min kropp. Det känns som ifall jag lider kroppsligt så straffar jag kroppen för vad psyket gör med mig.

Men jag kan inte dricka sådär. Jag kan inte hantera mer ångest och mer saker att grubbla över. Jag kan inte.
Och nu kanske ni tror att det hände något speciellt igår som jag har ångest över? Nejnej. Jag tror (och hoppas) att andra inte märkte att jag var pass full som jag var för jag kom in på krogen medan min nyktrare vän som minns allt inte gjorde det.
Jag minns att jag går påväg hem, eller försöker gå men vinglar mest omkring, och att jag sedan får skjuts hem helt plötsligt av en bekant. Men annars är allt svart från kanske runt 23? Ingen aning, minns att jag kollade på klockan nångång vid 22.
Jag tror fan att min hjärna är så trasig redan så den stängde av sig tidigt och gick i försvarsmode såfort jag började bli full. Kan inte utsättas för mer just nu. Och då medicinen inte ska blandas med alkohol så kanske den påverkade det hela också, jag vet inte. Nu tog jag ju inte igår men jag antar att det ändå finns kvar i systemet när det är något jag äter dagligen. Jag vet inte. Jag bryr mig om hemskt lite just nu ska ni veta. Jag bara gör det jag känner för just då och skiter i konsekvenser och sånt.
Så nu ligger jag här. Med en trasig telefon som jag inte har råd att laga och utan ungefär alla andra saker som jag tycker om. Inte min musik för mitt premium försvann idag då dom inte kunde dra pengar från mitt konto eftersom det är tomt. Kommer heller inte få glossyboxen av samma anledning.
Och där är väl det lilla i min vardag som jag fortfarande tycker om. Min telefon, min musik och månadens lilla present som ofta är rätt kass men ändå ger mig lite pirr i magen när jag ska öppna den.

Trött.
Det är vad jag är.
Trött på precis allting och på alla sätt.
Fruktansvärt trött på att vara mig själv.

Idag bad jag till och med mamma med familj komma in och umgås med mig.
Jag hade sån panik och sån ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen, så när hon hörde av sig så kände jag bara mamma kom hit. Jag hade mitt breakdown innan så när dom kom in var jag bara trött. Tyst, och trött. Jag fick först lite mat och sedan åkte vi omkring ett bra tag. Jag sov och dom åkte runt och kikade och pratade.
Det var skönt att bara vara i deras sällskap ett tag.
Sedan åkte vi och handlade lite goda mackor och åkte till mig och åt innan dom åkte hemöver igen.
Även om min lillasyster tyckte det var lite tråkigt att jag var ledsen och trött idag, och jag helt ärligt sov mesta delen av tiden vi umgicks så var det trevligt att umgås lite. Tror jag behövde det. Min lillasyster är så givmild med komplimanger och söta små ord och handlingar så hon fyllde på mitt kärleksförråd lite och det var behövligt. Fina lilla tjej, jag vill så gärna finnas för dig och vara den syster du förtjänar. Jag vet att du saknar mig så mycket för du säger det alltid minst 5 gånger när vi ses, och jag saknar dig med.. men jag orkar inte just nu. Jag orkar inte vara din storasyster just nu för jag orkar inte ens finnas just nu.
Men hur ska du kunna förstå det, när det är obegripligt även för mig själv.





Likes

Comments

Häromdagen hade jag en sån dag.
Jag har inte haft en sån dag på rätt länge faktiskt. Jag har inte stängt av telefonen på länge. Månader.
En sån dag när jag stänger ute allt och alla. Vill inte prata med någon, vill inte ens vara med i detta samhälle, vill inte ens finnas.
Jag vet att folk kanske blir oroliga när jag har telefonen avstängd så ingen kan höra av sig.

Men jag orkar inte ens bry mig.

Jag orkar verkligen inte bry mig om nånting längre. Ingenting är meningsfullt. Allt är bara ett försök till en tillfällig flykt. Flykt från min egna hjärna. Från mitt egna jävla helvete som ingen riktigt vet om.
Även om jag har varit väldigt öppen med hur jag mår tidigare så har jag slutat med det. Jag vill gärna att folk ska tro att jag mår bättre, för det gör att jag mår lite bättre. Då vet jag att ingen oroar sig. Ingen tänker på mig och får ont i magen för att dom inte kan hjälpa mig. Jag vill inte utsätta alla för det längre. Jag orkar inte prata om det längre. Jag orkar bara inte. Och det är svårt för mig nu, att visa mina känslor. Jag kan tänka 20485775 saker i huvudet men ut kommer bara några ord. Några utvalda ord. 

Och det är väl nu det börjar se ljusare ut för mig. Jag ska få flytta, äntligen. Jag har mediciner som gör så att jag åtminstone kan sova, och som gör så det blir enklare att äta. Men jag vill ju inte äta. Jag vill inte gå upp i vikt. Jag vill inte må bättre fysiskt när jag fortfarande är kvar i samma jävla skit psykiskt.
Och jag kan inte längre hjälpa de omkring mig. Jag är så avstängd känslomässigt och jag har inte längre samma tänk. Jag kan inte ens se positivt för andra längre. Just nu känns det bara meningslöst för alla. Ingen kommer nånsin må bättre. Det här samhället som vi lever i, det förstör oss. Det dödar oss.
Och även om folk börjar inse det, så kommer det inte bli någon skillnad.

Jag har nu i snart ett halvår varit sjukskriven. Sjukskriven för att min hjärna inte fungerar som den ska. Sjukskriven för att få tid till att må bättre. MEN inget blir bättre med tiden. Det enda tid gör är att vi vänjer oss. Men att vänja sig vid att må såhär, det kommer jag aldrig göra. Det kommer jag inte kunna, det tror jag ingen kan faktiskt.

Att ständigt och konstant hata allt med sig själv. Allt med världen och allt med LIVET. Hur ska man kunna bli frisk från det? Hur ska det kunna ändras?

Jag orkar inte längre leva ett liv där VARJE dag när jag vaknar suckar så högt. Suckar för att jag måste överleva en dag till. En meningslös, hemsk och ensam dag till. För att sedan ta mediciner för att somna, bara för att slippa för ett par timmar. Och sen vakna upp och börja om.

INGEN förstår mig. Ingen vet vad jag går igenom dagligen. Ingen vet hur mycket jag bara vill få slut på det hela. Jag ljuger om någon frågar så det är inte konstigt att ingen vet. Men det är ju bra. Jag vill inte att folk ska veta. Jag vill helt ärligt ingenting annat än att bara få somna ikväll och sedan aldrig nånsin vakna igen. Aldrig nånsin behöva vakna med obehagskänslor efter mardrömmar. Aldrig nånsin vakna och bara längta tills jag får sova igen. Aldrig nånsin äta för att sedan få ångest över det hela och ångra varenda tugga jag tagit. Aldrig nånsin igen gå omkring i skogen och försöka hitta något slags lugn. Aldrig igen behöva svara på ett samtal, sms eller snap som jag egentligen inte vill. Aldrig igen behöva se mig själv i spegeln och bara se mina brister. Se hur trött jag är. Hur förstörd mina ögon är. Hur fyrkantigt mitt ansikte är. Hur spetsig min haka är. Hur klumpig min näsa är. Hur livlöst mitt hår ligger emot mina kinder. Hur fet mina lår är. Hur tjock min mage börjar bli. Hur små och obefintliga mina bröst är. Hur insjunken och ful min rumpa är. Hur blå och krokiga mina fötter är. Hur manliga och rynkiga mina händer är. Jag ser brister i allt som har med mig att göra. Och om det bara vore fysiska brister så kanske jag hade kunnat komma över det. Men det stoppar inte där. Absolut inte. Jag hatar allt med mig. Jag hatar hur mycket jag pratar. Jag hatar hur jag tänker. Jag hatar hur jag skrattar, eller vad jag skrattar åt. Jag hatar hur jag alltid vill göra bra saker men aldrig räcker eller är nog. Jag hatar att jag är så jävla tråkig människa. Jag hatar hur jag alltid spenderar alla mina pengar direkt och på onödiga saker. Jag hatar hur jag alltid klagar. Hur jag alltid tycker att allting är så tragiskt. Jag hatar att jag är så jävla tragisk.


Allt jag vill är att ta droger så att jag slipper. Slipper känna. Slipper finnas. Jag vill bara slippa. Kan jag inte få det? Varför ska jag fortsätta kämpa dag ut och dag in, när det aldrig blir någon skillnad? Varför måste jag leva bara för att jag råkade bli född? Jag valde aldrig att leva. Jag borde fan få välja när jag vill dö.


Likes

Comments

Jag vet inte riktigt vad jag gjort sedan sist.
Jag vet inte vad jag gjorde igår ens, om jag inte riktigt tänker efter.
Eller jo. Igår fick jag en ny lägenhet. En ljus etta mitt i stan och jag kommer trivas så mycket bättre där så det inte ens går att jämföra. Den kommer vara mycket mindre men den kommer vara fantastisk. Egentligen min allra första egna lägenhet. Det kommer göra så mycket för mitt psyke. Börja om i nått eget. En liten lya som jag kan kalla hem.

Annars så rullar dagarna på och jag står bara still. Still fastän jag anser att jag borde vara påväg framåt.
Jag ska på mitt första möte med min psykolog på torsdag. Jag känner att det är några månader sent. Jag är helt tom nu. Jag har inte längre förmågan att sätta ord på mina känslor. Jag vet inte hur jag mår, jag vet inte hur nya medicinerna fungerar, jag vet ingenting. Jag har mer energi för jag sover mycket bättre, men jag har ändå ingen vilja till att leva. Att vara vaken. Jag vill bara sova. Då går tiden och jag slipper känna. Men det är mycket mardrömmar. Sömnparalyser och inatt svimmade jag i sömnen. Orkar inte ens förklara. Det var läskigt och utmattande på något vis.
Sömnen är min räddning förutom att jag vaknar varannan timme och måste finnas en stund innan jag somnar om. Och så håller jag på tills jag måste upp. Måste starta sköldpaddans lampor. Åh, lilla djur. Jag vet inte om du är sjuk eller gammal eller bara i dvala. Jag vet inte. Ingenting vet jag. Och jag är rädd att du då blir lidande, utan att jag ens vet om det. För jag vet ingenting.


Min nya medicin gör mig avstängd på många plan. Men ensamheten den känner jag. Den har nog blivit större. och jag känner mig helt ensam eftersom jag inte längre kan dela med mig av mina tankar. Jag har tappat min empati och min förmåga att ge råd eller trösta. Jag kan inte längre varken visa mina eller hantera andras känslor. Det är lite jobbigt för det är ju just det som varit min förmåga. Att jag kunnat finnas för andra och försöka hjälpa till.
Nu vill jag knappt.
Alltså, Jag den riktiga jag, vill hjälpa alla jag bryr mig om och det är det viktigaste jag vet om, så därför vill jag finnas när någon behöver mig. Men jag, just nu, känner inte de känslorna. Jag vet bara om att jag egentligen skulle känt så, och därför agerar utifrån hur jag tror jag hade gjort i vanliga fall. Does this make any sense at all?

Men jag är orolig för min vän. Så orolig men jag vet inte hur jag ska göra för att hjälpa. Jag försöker men jag vet att inget kommer gå in. Jag måste försöka fyra gånger så hårt just nu för min hjärna fungerar inte som den brukade. Jag har verkligen gett upp på nått sätt på insidan så det är som att jag försöker komma på vad jag ska säga för bra råd men jag tror inte ens själv på dom. För jag har ingen energi. Jag bryr mig inte om nånting. Jag spenderade alla pengar jag hade denna månad direkt för jag. bryr. mig. inte. Efter att räkningarna är betalda så skiiiiter jag i. Jag lever i den här dagen. spelar ingen roll vad som händer imorgon eller vad som hände igår. Det finns inte. jag lever just nu och det är nog mycket att hantera.

Likes

Comments

Motgång på motgång. Idag fick jag ta tag i livet och åka till doktorn då jag fått urinvägsinfektion. Penicillin ska ätas i ett par dar och det känns kämpigt med tanke på att min mage redan är kaos som den är. Men det är bara att försöka och hoppas att jag inte spyr upp tabletterna.

Mina värden såg inte bra ut och läkaren ville att jag skulle läggas in med dropp med tanke på att jag är så undernärd och uttorkad. Men jag ville inte. Jag vet egentligen inte varför. Jag vill bara inte ligga på ett jävla sjukhus. Att jag är undernärd känns som det minsta problemet jag har just nu och jag skulle bara få ångest av att ligga där.
Imorgon måste jag till läkaren igen eftersom jag måste bli sjukskriven på heltid, igen. Jag måste även ringa soc och be om hjälp för jag har ingen jävla aning vad jag ska göra. Jag klarar det inte ens ekonomiskt, även om ekonomin faktiskt inte är det jag behöver hjälp med mest så är det ändå en stor del i måendet. Ingenting funkar ju om jag inte har pengar. Jag kan inte försöka äta om jag inte kan handla mat. Jag kan inte slappna av om jag inte kan betala alla räkningar. Och jag tänker att om jag åker dit och bara säger hur allt är så kanske dom kan hjälpa mig. Med en psykolog eller vad som helst. Nånting. Jag klarar inte det här längre.

Men.
Det är så enkelt för mig att skriva idag om allt jag ska göra imorgon. När morgondagen kommer så vet jag att jag kommer göra allt för att kunna strunta i det. Jag vet inte varför jag inte kan ta tag i saker. Ringa dit jag ska. Fixa det jag ska. Hur ska jag annars få hjälp? Varför är det så svårt?
Jag får helt enkelt ta hjälp för att kunna söka hjälp. Jag vet ju att om jag ber nån av mina nära om hjälp så hjälper dom.

Men det finns ju ett problem i det också. Jag vill ju klara det själv. Jag vill ju inte att mina vänner eller familj ska behöva ringa åt mig. Eller laga mat åt mig. Skjutsa mig. Ta hand om mig. Jag vill ju kunna ta hand om mig själv.
Men jag får väl helt enkelt inse att jag inte är kapabel till det just nu.

..................


Likes

Comments

11/11 2016 var min första sjukskrivningsdag.

17/11 2016 fick jag spendera min första och hittills enda natt på akutpsykiatriska mottagningen.

Och sen dess har jag varit sjukskriven. I väntan på att få träffa någon som kan hjälpa mig.
Jag har testat två olika antidepressiva mediciner men då båda gjort mig väldigt självmordsbenägen har jag slutat med båda sorter och sedan inte vågat testa fler. Jag tog tillslut emot sömntabletter i ett av alla mina desperata försök att må bättre, men dom funkade i ungefär två veckor och sen var allt som vanligt igen. Förutom att de gånger jag tagit sömntablett men inte kunnat somna, då har jag varit en jävla zombie dagen efter och inte mått särskilt bra alls. Så då har jag slutat tagit dom, för jag är rädd för att jag inte kommer kunna somna om jag tar den och må så. Jag kan inte riskera att må ännu sämre än jag redan gör. Sen hjälper dom inte särskilt bra oavsett så känns bara onödigt att ens ta dom.

Jag har fortfarande inte fått kommit till tex en psykolog som kan hjälpa mig, utan blivit vidareskickad för att slutligen hamna hos en (jättebra) sjuksköterska. Hon är bra men hon kan inte hjälpa mig. Speciellt inte då jag inte varit till henne sedan i slutet av januari. Jag väntar nu på att hon ska boka om min tid så jag kan säga att jag behöver mer hjälp än hon kan ge. Hur säger man det? Jag har försökt tidigare men det har liksom inte hänt någonting. Jag är inte så bra på att tjata på att få hjälp heller. Då vill jag klara det själv istället. Men det går inte.
Sedan jag träffade henne sist så har jag också blivit singel då mitt ex var otrogen mitt i allt detta. Så. Det är inte bara att jag droppat ytterligare ett par kilon som har ändrats i mitt liv om vi säger så.

Men efter allt med mitt ex hände, så gick jag in i något slags överlevnad mode och intalade mig själv hela tiden att jag mådde bättre nu när jag bara har mig att tänka på och försökte fylla dagarna med annat för att inte behöva känna sorgen över att ha förlorat han som jag trodde var the love of my life. Nu i efterhand vet jag att jag inte ska vara med honom, men det gör ju inte att det gör mindre ont. Så jag stängde bara av allt och lät masken prata.
Ni vet, masken som säger det som folk vill höra och inte ens reflekterar över vad den säger sålänge folk ser nöjda ut?
Så helt plötsligt hade jag en månad kvar tills jag skulle börja jobba 50%. Det skulle bli räddningen. Jag skulle bli mig själv igen och ha ett syfte i livet igen och allting skulle bli så bra. Jag bara motade bort känslorna och hur mitt inre skrek: men hallå? du har inte ens fått hjälp än? du kan inte ens äta eller sova? och nu ska du jobba??
Jag struntade i dom känslorna för nu var det ju bestämt. Nu skulle jag ju jobba igen. Ingen återvändo. Inget annat spelar roll. Alla räknar med dig nu.

Så idag var dagen. Första dagen tillbaka.
Hela veckan har varit åt helvete och jag har greppat varenda halmstrå jag har kunnat för att överleva varje dag. Sova hos nån, berusa mig så jag slapp känna och kunde sova några timmar, vad som helst. Bara jag överlever tills imorgon.
Igår åkte jag till min familj och försökte hinna med att träffa så många som möjligt, för jag är så sällan hem. Umgicks hela dagen och åkte hemöver. Hemska hemska känsla. Allt jag kunde gjort bättre bara matades in om och om igen i huvudet. Jag pallar inte. Måste kräkas. Åker vidare och försöker hitta ett halmstrå nånstans. Åker och ska umgås, allt blir fel och obehagligt och dom bevisade för mig att dom inte är vänner till mig. Åker hem. Får panik. Måste kräkas. Vad fan ska jag göra? Går omkring och har panik och vet inte vart jag ska ta vägen. Jobba om 9 timmar. Fan jag kan inte vara hemma. Klär på mig och åker och hämtar upp min vän. Åker hem till honom och jag får bara säga allting som snurrar och han håller om mig och är en så fantastisk vän och jag fick tillslut någon timmes sömn innan vi vaknar. Går och köper frukost och sen åker jag på jobbet. Allting är overkligt.
Jag försöker komma ihåg alla små saker. Pressen om att jag ska börja jobba 100% så fort som möjligt kommer redan efter en halvtimme på jobbet. Jag försöker lägga fram att vi måste ta det ett steg i taget, det är bara första dagen nu. Men jag har så svårt att säga nej. Att sätta mig själv först. Masken kommer av sig själv. Jag vill ju klara det! Vafan, det här borde du klara!!!!
Försöker hålla inne allting hela dagen. Får sluta tidigt tack och lov, åker hem och går omkring här hemma och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag åker till kullen. Får lite frisk luft och lyssna på musik och kanske, kanske kan jag andas där.
Backar ut från parkeringen, då smäller drivknuten. Fast mitt på parkeringen, i vägen för andra och vet inte vem fan jag ska ringa om hjälp. Vad ska jag göra?! Ringer min bror som är 50 mil ifrån mig. Han kan ju inte hjälpa, varför ringde jag ens? En granne kommer och hjälper mig. En till och sen en tredje. Dom hjälper mig knuffa tillbaka bilen till parkeringsplatsen och jag biter mig i kinderna samtidigt som jag säger tack ungefär tio gånger.
Fort.
IN.
Hinner inte ens låsa dörren efter mig innan jag bryter ihop. Ringer mamma och bara gråter ut allting. Hon tar över situationen och ringer jobbet. Det här funkar inte.

Så.
Nu sitter jag här. I chock men samtidigt lättad. Jag behöver inte längre känna stressen över jobbet. Inte just nu. Jag har nu istället stress över att jag måste bli sjukskriven på heltid igen och jag har inte råd att bo där jag bor och jag har ingen bil eller livsglädje eller hopp om min framtid.
Men jag har iaf inget jobb att stressa över.
Nu är det bara allt annat.











Likes

Comments