Detta är de första gravidplaggen jag köpte. Det finns onekligen mycket randigt och marinblått. Jag känner mig dock väldigt fin i kläder som sitter som de ska.

Det här med att vara gravid är inte riktigt som jag hade förväntat mig. Det känns som om så många kvinnor förskönar både graviditet och förlossning. Allt känns så underbart och de känner enbart lycka över att bära på ett litet underverk i magen. I call bullshit. Visst, det är fantastiskt att man ens kan bli gravid och många mår säkert superbra. Tyvärr har jag inte haft den turen och det är lite därför jag vill skriva denna blogg, jag vill vara helt ärlig och visa att alla graviditeter är olika och alla mår inte fantastiskt. De första veckorna mådde jag så illa och hade ingen aptit, så jag gick ned ett par kilo. Sedan blev jag förstoppad ganska länge, så pass att jag började kräkas för att få ur mig något. Jag fick en ökad kroppsbehåring, måste raka benen ofta och skägget ska vi inte ens prata om... alla dessa små söta fjun på halsen som plötsligt får skäggiga damen att se ut som en liten babyrumpa.

Nu har jag som tur är slutat må illa, nästan helt. Jag sover dock helt värdelöst, har ont i svanken (fast det har jag alltid haft egentligen) och det senaste tillskottet i biverkningsfamiljen är så kallad falsk ischias. Jag verkar ha en nerv i kläm som orsakar smärta alldeles ovanför rumpan och det strålar ner över vänster skinka. Annars mår jag suuuuper! Jag förstår att kvinnor håller detta hemligt, annars skulle ingen skaffa barn eller max ett barn.

Ni som har barn eller är gravida nu, hur har ni mått?


Ha en fin kväll. Hej svejs!

Likes

Comments

Nu är jag här. Jag skriver de första trevande orden i denna blogg. Jag har haft flera andra bloggar innan. En väldigt bitter med ganska många följare under ett par års tid. Denna blogg kommer dock ha en helt annan inriktning, även om den absolut kommer ha bittra undertoner eftersom jag inte direkt är en munter människa. Det är dock en del av min charm. Jag är gravid, ska gifta mig i sommar och har precis skrivit kontrakt på ett radhus. Jag jobbar heltid och är bonusmamma till en liten pojke med autism. Det är bland annat det jag kommer skriva om här.


Denna dag inleddes med en kommentar från min rumskompis på jobbet, som gjorde mig så ledsen. Hon tittade på mig, skrattade och konstaterade att jag har "svällt ut" en del sedan vi sågs sist (5 dagar sedan). Jag är gravid i vecka 16, så det är ju inte superchockerande om min kroppshydda förändras. Jag har berättat för henne vid några tillfällen hur tjock jag känner mig. I helgen var jag ute på jakt efter en bröllopsklänning. Det var kämpigt att prova klänningar och jag kände mig mest klumpig. Vilket jag också förklarade för denna rumskompis imorse, varvid hon säger att jag bara kan dra ett lakan över mig. Och skrattar.


På vilket sätt var det roligt? Jag har alltid stört mig på att människor anser sig ha rätt att kommentera gravida kvinnors kroppar. Kalla dem tjockisar, fråga om det inte är 3 barn där inne, konstatera att det ser ut som om de ska sprängas snart. Varför är det okej att kommentera hur NÅGONS kropp ser ut? Jag har alltid kämpat med min vikt och lyckades gå ned 10kg innan jag blev gravid. Går jag upp 20kg nu så känns det ändå okej. Fast inte nu längre. Jag känner mig som en elefant, redan. Får jag kommentarer nu i vecka 16 så kan man ju undra vad som sägs när jag är i vecka 25, 30, 35...


Ha en fin kväll hörrni! Tack för att ni tog er tid att läsa och välkomna tillbaka. Jag lovar att bjuda på bilder nästa gång :)


#gravid2017 #bodyshaming

Likes

Comments