Jag vet inte riktigt vad jag vill uppnå eller förmedla med detta inlägget men jag tänker att om jag skriver om mina egna erfarenheter så får jag skriva av mig samt att någon enstaka människa där ute inte känner sig lika ensam.

Så, om man ska ta det från början så har jag alltid i hela mitt liv varit den största kompisen. Jag har först och främst alltid varit längre än alla och kom väl in i puberteten tidigt också så jag har alltid haft bröst och andra former men jag har även alltid varit tjockast. Redan på låg- och mellanstadiet kände jag att jag inte var liten nog. Mina föräldrar påpekade min "muffintop" redan när jag var åtta och jag var, på allt det, inte bra på idrott. Jag gick inte på någon sport och i skolan var det alltid jag och tre till som var reserver eller kom sist i allt. Du kan ju tänka dig vad det gör på en tioårings självförtroende?

När jag kom upp på högstadiet var jag fortfarande störst. Jag gick även i samma klass som många av de jag gått med tidigare och min aura kring att jag var tjock och otränade stannade lixom kvar. En av mina vänner hade en annan vän som nästan var lika lång som mig och min vän var 15 cm kortare än henne men de kunde dela kläder. Om de sov över kunde de låna kläder av varandra. Jag förstår att det inte låter som en stor grej men alla kläder jag någonsin fått låna av mina vänner, alla utom en vän, har varit för små. Det kanske är en stor tröja på dem men på mig blev den tight och alla mina bilringar syntes. Nu i efterhand kan jag ju förstå att jag inte var så stor som jag trodde. Vilket är väldigt synd. När jag gick i nian hade jag mentalt gått igenom en del hemska perioder men det var inte därför jag gick upp så mycket i vikt som jag gjorde. Jag fick mentaliteten att jag inte kan gå ner i vikt, då mina halvtaskiga försök inte hjälpt, och jag bara åt och åt och åt. Jag brydde mig inte utan började acceptera att jag för alltid skulle vara större än mina vänner. Efter sommaren vägde jag 92 kg vilket är överviktigt för mina 178 cm men inte skadligt. Än.

När jag började gymnasiet var alla tjejer i min klass runt samma längd som jag men de åt väldigt mycket då de även tränade mycket. Detta är inte bra för en tjej som har problem med sin vikt samt inte vill vara konstig och säga nej åt fikor och mycket god mat. Jag gick alltså upp lite till. Det mesta jag vägt är 94 kg. Just nu, 7 månader efter jag bestämt mig för att på riktigt gå ner i vikt, väger jag 78 kg. Det är 16 kg. Jag skulle påstå att det är ganska mycket på de månaderna speciellt med tanke på att de första 10 gick jag ner på 4,5 månader. Det är lite mer än 2 kg/månad och det var nog inte så hälsosamt som jag önskat att det var. Hur jag fortsätter att gå ner i vikt nu vill jag tro är hälsosamt och bra men jag är inte helt säker på att det är det. Mer om det i nästa inlägg, måste skriva på min svenska nu.

Likes

Comments

Du vet den känslan du har när du sprungit så snabbt du bara kan och så långt du bara orkar? Hur hjärtat bankar så hårt att det känns som att det ska hoppa ut ur bröstkorgen samtidigt som hjärtat inte ens får plats inom dig och det känns som att hela bröstkorgen ska ska explodera vilken sekund som helst? Den känslan kände jag inatt. Utan att har rört mig ens en decimeter på mer än en timme, säkert två. Känslan av att hjärtat är litet som en ärta men att hjärtslagen är så kraftfulla och starka att det känns som att du ska brista och gå sönder. När hjärtat slår så hårt att det är det enda du hör. Det och hur du hackar tänder av att du skakar och försöker dämpa dina snyftningar som sakta blir till hulkningar som sedan blir till små, korta, dämpade skrik i din kudde för att ingen i din familj ska höra att du gråter.

Tänk dig den känslan men lägg till andningen. Lägg till att du i ena sekunden inte kan andas alls och du tror att du ska kvävas av dig själv men att du en sekund senare hyperventilerar för att det känns som att du andas genom ett minimalt sugrör i tron om att fler inandningar per minut skulle betyda mer syre. Lägg till hur den andningen gör att du blir helt yr i huvudet och att det enda du kan fokusera på uppe i huvudet är att du måste andas ordentligt så att du inte ska svimma. Tänk sedan att dina händer börjar skaka så mycket att det blir svårt att hålla i din mobil när du försöker läsa det sms du nyss skickat genom suddiga ögon som du ångrade direkt när du tryckte på skicka. När du läser det sms du skrivit till din vän om att du ber om ursäkt för att du finns. Lägg sedan till ångesten. Lägg till den mest fruktansvärda ångesten du kan tänka dig. Allt du någonsin ångrat i hela ditt liv samt känslan du haft inför alla muntliga redovisningar eller inför alla de gångerna du skulle göra någon du var rädd för att göra. Lägg till all den ångesten och alla de känslorna och ta de på en och samma gång. Fördubbla det sedan.

Om du vill kan du även lägga till hur du börjar frysa och hur det sakta inte längre bara är dina händer som skakar utan hur hela kroppen börjar skaka. Tänderna, benen, händerna, huvudet och magen framförallt då all andning i form av hyperventilation sker i magen. Det viktigaste av allt som inte får glömmas bort är gråten. Den hysteriska gråten. Hulkningarna, den dyngsura kudden och de tunga, stora och salta tårarna som rinner ner för kinderna. Hur det först bara är en men hur de snabbt blir fler och fler samt större och större. Lägg även till hur du gör allt i din väg för att dämpa de ljud som kommer av att du gråter så extremt. Hur du täcker munnen med täcket för att få det att låta mindre men hur det i sin tur leder till att andningen försvåras ännu mer och processen börjar om. Tänk dig det och lägg till alla hemska tankar du någonsin haft om dig själv så är du nästan där. Då har du nästan förstått vad jag kände 22:34 den 6 april 2017 och flera gånger innan det. Det enda som du nu inte lagt till är känslan av att tror att du kommer att dö av allt det som händer i din kropp men även den känslan av att du inte bryr dig om du faktiskt skulle dö här och nu i sängen. Den känslan är ganska vanlig i min värld. Hoppas den inte är det av din.

Likes

Comments